Nej, jag behöll lägenheten med centralt läge och X:et tog över fritidshuset.
Så jag bor kvar, men har ägnat en stor del av sommaren åt att byta möbler och möblera om så som jag vill ha det. Det spännande är att jag velat flytta i ganska många år eftersom jag inte riktigt trivts i lägenheten. Men nu när X:et flyttat så känns det helt annorlunda. Så jag bor nog kvar ett tag till och landar i att vara singel nu innan jag funderar på om jag vill flytta och i så fall vart.
Har du flyttat?
Jag tycker inte man är girig för att man strävar efter ett bra liv. Att gå omkring och vara olycklig är ju hemskt i längden och frågan är om den man är tillsammans med egentligen kan vara lycklig tillsammans med någon som är olycklig?
Ja, du har rätt… Men du förstår kanske vad jag menar ändå. För man har ingen aning om hur livet blir nu men nu men det behövdes ju göras… Jag uppfattade det nästan som ett hån nu när jag sitter här, att exet utryckte att han visst ville att vi skulle fått det att funka osv… Men han hade ju aldrig utryckt detta utan att vi skiljt oss och jag flyttat…så är det. Och nu är det försent för mig.
Skönt att du trivs bättre nu, starkt att fixa så som du vill ha det fast du bor kvar. Jag har flyttat… och vad vilket jobb. Kartongerna tar aldrig slut blir helt matt.
Det ville mitt ex också. D v s jag skulle få det att fungera genom att kopiera hennes familj och vara hennes pappa, mamma, syskon, försörjare, vårdare o s v. Jag skulle sköta det mesta i hushållet och på hennes sätt samtidigt som jag skulle vara heltidsarbetande och hon gick hemma. Det är lätt att säga en sak men sedan inte göra det. Han ville väl att du skulle rätta dig efter honom.
Jag har också brottats med känslorna att man begär för mycket av livet när man lämnar ett förhållande så här.
Jag menar, jag har inte blivit misshandlad. Jag vet att det finns andra som lever i riktigt dåliga förhållanden men som ändå stannar kvar.
Jag å andra sidan lämnar mitt ex bara för att jag har mage att vilja vara lycklig.
Men jag har sett hur det kan bli när man stannar kvar trots att man inte gör varandra lyckliga. Mina föräldrar närmar sig 80 år och dom är inte lyckliga med varandra. Mamma nämnde skilsmässa första gången när hon var runt 30 år. Dom har haft skilda sovrum sedan dom var 40 år. Dom snäser åt varandra, har inget utbyte av varandra, delar inga intressen. Om något så hånar min pappa min mamma för hennes intressen och har gjort det så länge jag kan minnas.
Min mamma ångrar otroligt mycket att hon inte stod på sig och drev igenom en skilsmässa tidigare. Nu orkar hon inte och känner att livet är förbi.
Måste bara inflika (vill skriva lite längre men hinner inte just nu) , för det var så träffande det du Fuzzy skrev! Just detta om dina 80-åriga föräldrar är precis det jag fasar för och är nästan säker på skulle bli verklighet om jag stannar i min relation. Och vad är det för förebild av relationer att visa upp för mina barn, som dessutom är flickor alla tre? Att man ska stanna i sin relation till varje pris trots att man inte trivs? Näe, jag vill att mina barn ska vara lyckliga i sina relationer när de väl kommer dit. Eller lyckliga som singlar om det är alternativet. Är för övrigt det alternativ som jag ser för mig själv i framtiden, tror inte det passar mig att leva med en man, är för nitisk och har för stort kontrollbehov så blir aldrig nöjd! Men hindrar ju inte att jag kanske skaffar en mysig särbo eller “lekkompis” att träffa ibland. Just nu bidar jag dock min tid genom mannens kris…
Ja, det känns jättekonstigt att de när det är för sent plötsligt blir villiga att ändra på sig.
Mitt X hade ju lovat i flera år att ändra sig, men gjorde det inte ändå. Sen när jag visade allvar med att jag ville skiljas så fick han panik och skulle VERKLIGEN ändra på sig. Men han visade inga som helst ändringar i praktiken och var samtidigt arg på mig för att jag inte trodde på honom…
Min man har inte ännu velat prata med barnen och nu har jag tagit upp det två gånger med honom att vi måste göra det. Pratade med en väninna om det och hon påpekade så rätt att anledningen till att han inte vill är för att om man stoppar huvudet i sanden så finns inte problemet samt att då kan han hala ut på separationen.
Överväger att prata själv med barnen om vi inte får till det gemensamt. Han kommer bli arg på mig men känner att jag verkligen vill.
Så skönt med denhär tråden! Jag håller på att landa i att vara separerad (bara några veckor) och känns också för mig som att det först nu finns någon plats för mina känslor. Tidigare varit fokus på barnen och 90% exets kris eftersom han inte vill skiljas.
Känns för det mesta bra, men brottas med samma frågor om man får lämna om man inte typ blir slagen eller illa behandlas annars. Men tänker också att om jag velat det i många år (och behandlat exet illa) så var dethär bästa utvägen. Barnen verkar må bra.
Jag har också bestämt drivit på separationen men försökt spara hans känslor samtidigt och tagit det lugnare än jag skulle ha velat. Bodde ihop många månader efter beslutet, har inte lämnat in pappren ännu, inte bytt namn etc.
Vet sedan inte hur mycket jag borde driva på mer och ger jag honom fel signaler om hopp om jag inte tex lämnar i pappren?
@Carmen Skönt att du har tagit steget och kan börja landa i dig själv. Gör allt i din takt så att du mår bra.
Jag har inte lämnat än. Bara sagt att jag vill skiljas. Nu har jag ont i magen. För varje dag som går så ber han om förlåt, masserar mig, hjälper till med maten. Igår så sa han att han har förstått att han nu har förstått att han har behandlat mig och barnen illa. Att datorn har fått gå före allt. Det är så jobbigt när han försöker till max att bättra sig. Jag känner ju att det inte går att laga vårt förhållande.
Men jag ger ju dubbla signaler. Jag har ingenstans att flytta och har inte ekonomi till det. Men det måste lösa sig. Förhoppningsvis under hösten. Jag vill vara snäll mot honom men jag antar att jag ger falska förhoppningar då.
Underbart att så många har hittat tråden och skrivit. Det ger tröst och hopp. Man är inte ensam. Kram alla
Måste bara skriva av mig , igen. Jag är på jobbet och min man svängde förbi för att hämta en sak. Han började diskutera varför vi inte kunde försöka igen. Att han ska bättra sig. Att jag inte kommer att få ha kvar honom som vän för det pallar han inte. Men det vill jag ju😢Jag älskar honom ju, fast inte på det romantiska sättet. Han sa att jag får ta upp det med barnen. Jag har sådan ångest och ont i magen nu. Vill inte se honom så ledsen😭
Om du vill skiljas men inte han är det ingen oväntad reaktion. Han försöker antagligen hålla dig kvar eller så känner han att han inte klara av att umgås som vänner, det blir för jobbigt för honom. I så fall är det bara att acceptera hans önskan så länge.
@Rulle jo jag får ju förstå hans önskan. Det blir sån grym separationsångest för mig bara. Nu har jag suttit och storbölat på jobbet. Första gången jag har gråtit sen vi pratade om det första gången.
Det är verkligen jobbigt att möta den andres förtvivlan när det går upp för dem att det är allvar.
Men jag insåg när jag själv var i det läget, att jag inte kunde trösta honom på något sätt eftersom det var jag som i det här läget gjorde honom illa. Det var jobbigt eftersom jag i alla år varit den som försökt fixa och ordna så att han mådde bra. Min strategi var att vara neutral, men vänlig och inte säga så mycket. För att orka det såg jag till så att vi sågs så lite som möjligt. Det är ju förstås inte så lätt för dig som fortfarande bor med honom.
Problemet vi har är att vår som på 16 år har psykiska problem som har lett till 90% frånvaro i skolan. Nu ska han snart börja i gymnasiet och jag vill så gärna att det blir en nystart för honom. Men så kommer jag och förstör allting😢Barnen vet inte än
Precis så. Man har gjort allt för att försöka få partnern att må bra i flera år och så plötsligt är man den person som gör partnern illa
Det är en hemsk känsla. Och jag vet att man som lämnare knappt ”får” känna sig ledsen men det gör man. Man är kanske inte ledsen över att förhållandet är över, men man är ledsen över att saker och ting inte blev som man hade tänkt och man är ledsen över att såra en person som man ändå bryr sig om…
Är du övertygad om att ditt beslut om en kommande skilsmässa kommer att inverka negativt på din sons psykiska hälsa och hans chanser att kunna genomföra sina tre gymnasieår?
Just nu bidar jag dock min tid genom mannens kris…