@Tellix, förstår att det kan vara svårt. Jag har skrivit en galen massa och jag sitter fast i ältandet. Så, många inlägg blir bara en rörig massa med samma frågor som ställs om och om igen.
Men jodå, hon har varit otrogen. 3 ggr med samma man (sitt ungdoms-ex). Påstår att de aldrig träffats men har levt ett dubbelliv med mycket sex och många starka känslor, över telefon, video, chat och mail. Jag får en massa hittepå-anledningar, får bara svar på det som hon märker att jag redan vet, osv. Men bevisen finns där.
Nej, du har rätt. Jag förlorar nog inget på att säga det. Men jag pallar väl inte, antar jag.
Tycker att hon som gjort det hon har, borde vara över mig hela tiden för att berätta och visa mig att hon berättat allt - inte bara det jag vet. Visa lite engagemang i att reparera. Men hon är tyst som en mus, tar aldrig upp det och frågar mig aldrig hur jag mår nu, efter det som har hänt. Hade hon gjort det, hade hon ju vetat vad jag gick och tänkte på. Och det är det jag lite menar med min fråga. Är jag bara stendum i huvudet som tänker så och borde berätta? Eller är jag rätt på det, i mina tankar?
Ja det skulle jag nog säga att den gör, ja orkar inte va hemma. Vill inte åka hem, hade de inte varit för att ja vill umgås med mitt barn efter jobbet så hade ja likagärna kunna jobba till 22 på kvällarna… så ja… den ger inget… vi lever ihop som kompisar. Visst vi sover i samma säng men vi har inte gått å lagt oss tsm på många år. Jag är en bättre förälder när de bara är jag o sonen, jag blir som irriterad av närvaron av mannen… så ja jag vet att jag är hemsk som inte bara säger som d är… men jag blir så rädd för reaktionen och hur livet kommer se ut… åh nä hade ja hört storyn från en vän lr familjemedlem så ja hade jag nog rått dom till att lämna… ja vet att jag ska lämna… jag går väl bara åh väntar på den perfekta tiden för det…? Finns ingen sådan men …
Nope. Många troll spricker i solen, många farhågor dunstar när man väl kommer sig för att ta tjuren i hornen. Jag tog med gumman till familjerådgivningen (femte vändan) och sade det där för tredje part att ta hand om henne ( blev inte riktigt så). Vi berättade för vårt barn en lördag morgon för att ha helgen på oss att tala ut om det skulle vara något men barnet blev lättat.
Jag hade tagit upp det många gånger. Hon hade sina misstankar. Ändå ville hon försöka, ändå var hon inte riktigt beredd. Hon trodde väl jag skulle ge med mig igen.
Visst är kommunikation viktigt. Det kan vara jobbigt att säga det. Nu är vi olika. Men det är också viktigt att kunna acceptera det som hänt. Att inse att den som lämnade inte kunde, förmådde, klarade av mer än den gjorde.
I ert fall är det nog hon som borde måna om dej och fråga hur du mår. Men hon kanske tänker att efter som du inte pratar om det har du accepterat och ich dragit ett streck över det. Och då kanske chocken ändå blir stor när du säger det. Hon har ju kommit undan med det förr…
Gå eller inte, Det är nog ingen mer än du som har svaret på det. Det är ett stort steg att ta. Kanske förtjänar alla att bli förlåtna. Jag vet inte, men ingen förtjänar hur som helst att bli trampad på gång på gång. Riskerar du att bli det så är nog svaret för dej rätt enkelt ändå. Kanske…
Du skriver att hon hade misstankar. Kanske fattade hon ändå inte allvaret och trodde att det var något du bara sa. Jag vet ju inte om du eller hon kunde gjort något annorlunda i er kommunikation. Du sa det och då är det ju hennes skyldighet likaväl som din att ta upp frågan tänker jag.
Skillnaden mot mitt ex var att han aldrig sa någonting. Inte en enda gång under våra 25 år antydde han ens att han tyckte något var dåligt. Med facit i hand hade jag önskat att han sagt något redan när han började känna vart hän det barkade. I stället höll han masken in i det sista. Jag vet fortfarande inte den exakta anledningen till varför han gick. Han mumlade bara om att han inte mådde bra och inte visste. Det gör att jag känner mej totalt lurad. Jag hade velat veta tidigt och kunnat få chansen att få svar på frågor. Kanske till och med förstå honom. Allt han gjorde var att ducka undan och det är väl därför jag fortfarande vill skära sönder hans däck lite ibland . Nu gissar jag att dom flesta inte har såna träbockar till ex som jag hade. Dom flesta har nog stake att ändå i alla fall antyda att dom kanske vill dela på sej. Med tanke på att ändå så många verkar känna som jag, att dom aldrig fick chansen att ge det ett försök så gissar jag att kommunikationen från den som vill skiljas inte är tillräcklig. I det tidiga stadiet.
Första vändan hos familjeteamet slutade med att samtalsledarna kände det meningslöst att fortsätta. Sista gången träffades vi var sin samtalsledare och uttryckte vad vi ville. När vi sammanstrålade sa jag att jag ville skiljas och hon fortsätta så vi gjorde det ett par år till. Ett par år tidigare hade hon haft sönder en spegel som betytt mycket för henne och tänkte att kunde hon laga den skulle vår relation också kunna lagas.
Ibland finns det inga svar. Det bara känns att det.inte fungerar, man mår dåligt, det kan kännas som man lever pä en lögn utan att veta varför och man känner att man behöver släppa så mycket som möjligt av det gamla och starta om på nytt. Det finns inget att reparera hur mycket den andra än vill. Det går inte, inte om man vill vara sann mot sin partner och sann mot sig själv.
Kanske känner man på sig att ens partner inte vill acceptera utan vill försöka fast det inte gär. Man går och drar på det, undrar om det är fel på en själv, på ens partner eller relationen. Kanske lägger man skulden på sig själv och när man känner att det inte går har det redan gått för långt.
Hur som, jag kan inte styra vad andra väljer, hur andra gör. Det enda jag kan välja är hur jag förhåller mig till det och låter det dra ner mig.
Känner igen detta så mycket. Jag och exet levde ihop i 15 år, han sa inte heller en enda gång att han inte trivdes. Han blev bara mer och mer tillknäppt. Jag frågade honom då rätt ut ”tycker du att vi ska separera?” Nej, det tyckte han inte. Han hade tänkt tanken, men nej det ville han inte. 4 månader senare hade han bestämt sig. Och jag var bara dum i huvudet som trodde att det fanns något att jobba på…
Det är nog sant att det i bland inte finns några svar. Man kanske inte alltid måste ge det heller. Jag krävde aldrig några svar av mitt ex. Det enda jag egentligen ville ha ett rakt svar på var om han ville skiljas eller inte. Det enda svaren jag fick var ”jag vet inte” Jag hade varit fullt nöjd om han sagt. Jag vill skiljas. Jag hade accepterat det svaret utan krav på detaljer, men jag fick det aldrig.
Undrar varför dom inte säger nåt? Jag har aldrig förstått det och kommer aldrig förstå det heller. Gav ditt ex någon förklaring till varför han aldrig sa något tidigare?
Oj. Man är så olika som personer märker jag.
Om jag frågade den jag lever med om han vill skiljas eller inte och han svarar: ”Jag vet inte” så skulle det för mig vara ett solklart tecken på att han VILL skiljas.
Annars hade han sagt ett rungande nej, bedyrat sin kärlek och frågat varför jag tror något så tokigt.
Men jag tror det här är en viktig sak att belysa. Detta att vi alla är så olika. Du hade behövt höra: ”Jag tror att jag vilja skiljas” väldigt tidigt i hans tankeprocess.
Han å andra sidan kanske fungerar mer som jag? Anser att han gett några heads up med tanke på de svar han gett?
Ofta verkar det ju vara så att lämnaren och den lämnade inte tycks tala samma språk.
Kan inte din historia @Fuzzy, men tror du på riktigt att man i en lång relation på 10-20 år lr mer har det bra hela tiden, och är sååå kära i varann? I ett liv med familj och barn? Det hör väl snarare till att det är kämpigt mellan varven? Inte så att man går omkring och tänker på skilsmässa, men att man stundtals tappar lusten. Att man pratar om hur man har det är väl inte konstigt alls? Det borde man väl snarare göra mer! Istället för att gå och grubbla själv. Jag tror att de relationer som håller är de där man faktiskt pratar med varann. Inte att man håller på med ”hintar” och ”heads up”. Om man inte kan tala om för sin partner hur man vill ha det så kommer det inte att hålla med någon.
Fast det är ju inte alltid det hjälper att prata klarspråk.
Jag sa till mitt X vid flera tillfällen att vårt förhållande inte skulle hålla om han inte slutade dricka som han gjorde och att jag kommer att lämna honom. Sen när jag väl bestämde mig för att lämna tyckte han att jag varit otydlig. På min fråga om vad jag kunde sagt för att vara tydligare hade han inget svar.
Så är det kanske. Men jag tycker att om jag säger att jag kommer att lämna honom om han inte ändrar sitt beteende, så borde det inte komma som en överraskning när det sen blir konsekvensen av att han fortsätter supa sig asfull varje helg.
Nej, håller med dig att han borde förstått. Du kanske har ropat varg för många gånger, men inte gjort verklighet av dina hot så att han tillslut inte hörde? Ta inte illa upp. Utan att veta något alls om din/er situation så har jag full förståelse för att man inte vill leva med någon som har missbruksproblem!
Men vad är då lagom? Antingen är man för otydlig eller också är man tjatig?
Det är nog bara att konstatera att den som blir lämnad aldrig är nöjd över hur det gick till eftersom den inte ville det.
Jag vet inte vad som är lagom. Men du hade åtminstone gett din man en chans att förändra sig. Det hedrar dig. Jag fick inte det. 15 år utan ett ord om att nåt inte känns bra, och sen så vill han flytta. Där försvann marken under mina fötter…
Jag sa inget tidigare för jag skulle aldrig säga att jag ville skiljas om jag inte menade det till 100 %. En del hotar med det. Inte min grej. Däremot så har jag tjatat om förändring, blivit arg och ledsen över hur vi har det. Sagt allt jag varit missnöjd med. lik förbannat så kommer det som en blixt från en klar himmel att jag vill skiljas.
Jag frågade min man varför han inte hade lyssnat på mig tidigare. Om han hade hört allt jag sagt genom åren. Det hade han hört men han hade ingen förklaring på varför han inte hade ändrat sig då. Min teori är att han var så jäkla säker på att jag skulle stanna hos honom.