Skönt att höra att det finns en väg igenom.
Ju mer du vet, ju mer inser du hur lite du vet och hur bräckligt allt egentligen är. Floskler, men ändå sant.
Känner igen mig i att vara stark, men känna sig så svag.
/N
1 gillning
Ja, det finns en väg igenom! Även om jag blir väldigt bekräftad på ett sätt där jag allt som oftast får höra hur bra jag är och har varit har jag ibland önskat att han hade kunnat vara mer beslutsam i sitt svek, sin otrohet, sitt nya, så att jag hade fått gå vidare! Men men! Nu är det så här det har gått till!
Vi är starka Nisse_Swe! Väljer vi att utvecklas och lära oss av våra efarenheter så innebär det en ny styrka! Men det kommer dess värre inte av sig själv! 
HoH…nyligen fick en känsla som gjorde att jag återtog kontakt med min samtalsterapeut då my y började vilja “prata” med mig. Eftersom jag hade läst på tuvaforum att detta är ett sätt som personer med personlighetsstörning håller sina “offer"kvar så att de kan komma tillbaka när dem behöver lite kick blev jag fundersam.
Jag minns väl hur my y brukade skryta om att hans f.d flickvänner söker sig till honom.
Under separationen och skilsmässan ville han inte ha någonting med mig att göra men nu drygt två år senare vill han prata, han t.o.m. Klappade mig på axeln? Min samtalskontakt tyckte att my Y har insett att jag har gått vidare utan honom:-). Efter dessa samtal bestämde jag mig för att visa my Y att jag vill ha min space och att jag inte är redo att vara " vänner” med honom. Jag hämtade sonen en kväll före nyårsafton och hade en militär ansiktsuttryck på mig detta för att visa honom att jag inte vill prata med honom och det kändes så bra efteråt:-).
HoH…det är bra med terapi och jag fortsätter träffa min samtalskontakt.
Du är stark med tanke på vad du har gått igenom.
Kämpa på med jobb och studier och det kommer att löna dig. Ditt X skulle ha bekräftat dig när ni var två som du skriver men nu behöver han inte göra det!
1 gillning
Jag läser de öppna texterna i Tuva forum med lite andra ögon idag än tidigare. Jag kan se mönster i det jag har bakom mig som liknar det som beskrivs. Det är ju helt sjukt! Min exman har vetat precis var mina sårbara sidor funnits, vetat vad han ska säga att göra för att slå an mina känslosträngar, hålla kvar mig och fast mig. Det har tagit låååång tid, av längtan ut ur, och bearbetning av mig själv för att äntligen äntligen göra det jag längtat efter att göra så länge! Och det håller i sig! Det har gått en tid nu och jag har hunnit testas flera gånger. Jag har innan, i över ett år, varit säker på vad jag velat. Men behövde arbeta upp nån slags beredskap och styrka först! Det är så härligt att den styrkan bär idag!
Jag har en bra dag idag! Jag känner mig stark! Jag är inte alls sådär ledsen som häromdagen. De ledsna känslorna stannar trots allt inte lika länge och kan oftast relateras till något specifikt!
Vad härligt att du har en bra dag!! Vad skönt det känns att läsa dina senaste inlägg, även om det såklart märktes att du var låg och ledsen för någon dag sedan, men ändå så mycket starkare. Heja dig!! Så himla jobbigt att fortfarande kämpa mot sitt X, eller med kanske när det gäller barnen. Att hålla sig stark fast man kanske vill vara nära. Men du fixar det här! Fall inte tillbaka! Heja dig igen!!
Kram
Tack för pepp Lisan! Dina små ord har betytt mycket!
Precis som du uppmärksammade för ett par månader sedan så är det på ett annat sätt nu! Det tog till då för att bestämma mig! På riktigt! Innan hade jag längtat efter att kunna sätta gränserna, men då kom brytpunkten…
Och nu, när tiden går och allt bara känns bättre vill jag inte förstöra det genom att ens tänka åt något annat håll. Varje dag, varje vecka, varje månad gör markant skillnad just nu!
1 gillning
Jag föreställde mig att något nytt är det i alla fall för tidigt för, det var vad diverse vänner av mer eller mindre ytlig/djup karaktär sagt till mig!
Men att hålla mig ifrån att hålla dörren öppen för tillfällen kunde jag visst inte låta bli! Och bakom dörren står en väldigt fin han!
Två för mig viktiga människor pratade med mig om hur härligt det är att tänka kärlek. Värt det även om det inte blir rätt eller perfekt! Och terapeuten talar om mod och att då vara sig själv…våga visa vilja, om jag vill.
Så, han den där fina mannen bakom dörren stod kvar när jag öppnade! Och vi träffas! Och just nu känns det bra! Väldigt bra!
Det fick äntligen plats när jag tog bort mitt gamla destruktiva beteende som innebar manipulation och verkligen höll fast vid att så skulle det förbli!
Lite love trodde jag väl inte för ett kort tag sedan… 
Och ingen vet vart det leder, eller hur långt! Men det känns som en bit i alla fall…tills vidare! 
Åh, vad underbart!!! Vad glad jag är för din skull! All lycka till dig!!
Kram:-)
1 gillning
Det är märkligt, jag känner mig tacksam idag! Tacksam över att ha fått chansen att kunna få leva ett mycket bättre och helare liv!
Det är klart att jag hade kunnat önskat att ex skulle ha skött vårt uppbrott på ett mycket snyggare sätt. Han lät mig få genomleva ett vidrigt utdraget helvete, milt uttryckt. Men han är också orsak till att jag tagit tag i att hitta mig själv lite bättre. Idag har så oerhört mycket mer än bara han och jag bearbetats. Jag är mer hel än på mycket länge! Och det är jag tacksam över! Jag undrar på fullaste allvar om jag hade kunnat komma så här långt med mig själv om han inte hade behandlat mig så illa i vår separation?
Livet är riktigt härligt idag! På så många plan!
Jag undrade i början av denna process om jag någonsin skulle kunna känna lycka igen? När jag låg och snorgrät förtvivlat, alla gånger ångesten rev upp allt som var min själ, när allt var svart, när det inte gick att äta, när jag toktränade för att dämpa ångesten, alla evigt många gånger som jag kastades mellan hopp och förtvivlan, när jag var säker på att jag inte skulle klara mig och alla eviga sömnlösa nätter som jag tvingades ta mig igenom med hjälp av tabletter att somna på.
Jag är på andra sidan! En liten dag i taget, små små steg visade sig leda till en vacker och lycklig framtid! Jag är så oerhört tacksam över att ha fått bevisa för mig själv hur stark jag är!
Det finns hopp! Ge inte upp!
Kram!
4 gillningar
Är nog i nästa fas av skilsmässan nu. En fas jag inte hade förutsett! Exmannen har nu fått det precis som han ville. Älskarinnan är nu mer flickvän och särbo och de verkar planera för att flytta ihop och han är sedan länge skild från mig. Han är fri att leva ut varenda 40-årskrisingrediens från sportbil till tatuering. Jag har släppt och gått vidare, men han släpper inte mig.
Jag håller på att bli galen. Jag vill ha så lite kontakt som möjligt, helst noll. Noll går inte förstår jag ju, men allt utöver grundläggande överenskommelser borde man väl slippa va? Barnen är så gamla (nästan myndig och ett par år kvar till myndig) att de kan förhandla, förmedla och berätta själva om det skulle vara något. Ändå ska exet hålla på och höra av sig heeeeela tiden om allt möjligt oväsentligt och överträder ständigt mina gränser för vad jag tycker att han har med att göra vad gäller mitt privatliv eller vad jag vill veta om hans privatliv. När ska det ta slut? Är så in i helsike trött på honom!
Ignorerar oftast de flesta dumheter, men vissa saker är så korkade eller ger konsekvenser, vilket gör att ibland måste man ge respons. Försöker vara supersaklig. Strikt hålla mig ifrån gliring osv. Men samtidigt markera vad det är han inte får styra över längre eller vad han inte har med att göra.
Jag vill bara vara av med honom! Han har valt detta. Jag ville inte…då! Idag är jag hur glad som helst att jag gavs chansen att komma ifrån ett förhållande som, har jag förstått, inte har gjort mig särskilt lycklig. Jag trodde jag var lycklig. Man kan tydligen bestämma sig för att se positivt på näst intill vad som helst. Men jag är värd så himla mycket mer!
Hur känner du det nu, är du glad över att det inte är ni? Jag vill så gärna komma till den punkten…,
Jag är oerhört glad över att det inte är vi! Riktigt tacksam faktiskt! Jag hade aldrig tagit initiativ att avsluta äktenskapet. Jag kämpade istället med att se förbi alla hans brister och värdesätta de goda egenskaper och de goda som jag så tappert försökte fokusera på.
Idag ser jag hur extremt ocharmig han är. Hur stora svårigheter han har att kunna interagera i sociala sammanhang. Hur extremt stort hans bekräftelsebehov är. Hur pinsam han blir när han försöker lyfta fram och ge uttryck för hur jäkla bra han är, långt innan någon annan funderat i samma banor. Hur svårt han har att skapa en överblick och därefter tänka och agera långsiktigt. Hur alla hans ageranden är totalt och osållat känslostyrda. JAG ÄR SÅ GLAD över att det inte är han och jag. Att jag slipper att ständigt be om ursäkt för hans beteende. Att jag slipper att ständigt påminna honom om vad han lovat. Att jag slipper att om och om förklara sammanhang och verkan. Att jag slipper ta ansvar för hans ageranden.
Och så ser jag idag hur ful jag nu mer tycker att han är. Skitful! Haha! Ja jisses!
Det är så skönt att känna så här. Jag hatar honom för hur fult han valde att avsluta vårt långa förhållande. Men, men hans dåliga karaktär kunde det nog förmodligen inte gå till på något annat sätt. Och då är det faktiskt bättre att det fick ske. För det har gett mig en ny chans i livet. Jag har fått möjlighet att bearbeta många viktiga saker i mitt liv. Och det har gjort att jag kan börja om med en person som matchar mig milsvid mycket bättre.
8 gillningar
Så skönt att höra! Jag känner igen så mycket av det du skriver ang se förbi brister o försöka fokusera på några få goda egenskaper. Känner också igen detta att be om ursäkt för hans beteende och den totala avsaknaden hos honom att avgöra vad man säger i ett speciellt sammanhang. Hans stora bekräftelsebehov. Kunde inte ha formulerat det bättre än du gjorde. Hoppas med tiden hamna i det läget du är i att det är skönt att vara utan honom.
2 gillningar
Hej_ och _ h… Verkar som du läser mitt hjärta. Skulle ha varit jag som skrev allt det där :-).
Är såååå tacksam att my Y lämnade mig eftersom jag var så dum och feg för att lämna honom trots hans brister för känslor och mest empati!
Livet vänder!
2 gillningar
Du kommer komma dit! Jag lovar dig!
Jag hade en lång och smärtsam startsträcka ur alltihop. Att exmaken fortsatte surra runt och “uppvakta” mig gjorde inte saken enklare. Att han försökte slå i mig hur obetydlig alternativt icke-existerande den nya var höll mig dess värre kvar längre än jag är stolt över.
Men jag minns så tydligt tidpunkten då jag fick nog. Då jag reste mig och började sätta gränser.
Man kommer dit. Smärtan vänder och går över. Plötsligt släpper och vänder allt.
Jag behövde hela två år för att resa mig och gå på riktigt. Utlösande var när det var uppenbart att han åkt på resa med henne samtidigt som han till och med ringde från resemålet utomlands och försökte få det att låta som att han var där själv. Det är ett år sedan nu.
När jag väl reste mig gick allt så fort. Det var lätt att börja må bra. Det var lätt att se vad som behövde begränsas.
2 gillningar
Hej och h - ett så underbart inlägg! Jag hoppas också verkligen att jag kommer dit och kan se att det blivit bra till slut. Är helt på botten nu. Skickade förslag till bodelning häromdagen och hade hade hoppats att det låg underskrivet i min brevlåda när jag just kom hem, men inte. Gråter mest hela tiden och är ömsom förbannad och ömsom förtvivlad. Hulkar och svär.
Men när jag läst ditt inlägg kom jag plötsligt ihåg att jag tyckte han var helt oproportionerlig när vi allra först träffades. Han har ett extremt stort hakparti. Det var faktiskt något jag fick ta mig förbi när vi först blev förälskade. Tänk om jag kan se det igen snart - att han faktiskt inte är så himla attraktiv och stilig egentligen? 
Och tänk om jag också kunde träffa någon som uppskattar mig precis som jag är, som jag inte behöver lirka med och puffa på hela tiden.
Kanske är den tidpunkten när jag reser mig och börjar sätta gränser här just nu? Hoppas det så mycket.
Tack igen Hej o h!
2 gillningar
Hej o h: Jag har börjat tänka mer och mer på hur himla jobbigt det kommer att bli att ha kontakt med exet ang barnen eftersom han är så himla korkad i sitt sätt. Är jätteorolig över detta just nu, stor ångest. HUR löser man sånt? Hur klarar man av att samarbeta kring barnen? Jag känner väldigt starkt just nu att jag orkar inte ta mer skit ifrån honom. Okej att han lämnade mig på det sättet han gjorde men jag får liksom bara skit ifrån honom, misstankar och spydigheter, känns nästan som att han är psykiskt sjuk. Snälla ni som han tankar kring detta ge mig er syn på det hela…
Har väldigt stor förståelse för att du känner som du gör Miss Cilla. Att komma till rätta med hur just du vill lösa det måste få ta tid, men visst kan jag tipsa om hur jag har fått göra.
Jag sätter agendan för mitt liv, vad som gäller med och hos mig. JAG bestämmer över MIG. Vill ex ändra på något i våra överenskommelser eller att vi exempelvis ska dela på en kostnad måste han FRÅGA FÖRST. Och han måste räkna med att jag kan säga nej.
Jag började med att begränsa möjligheten att ringa och sms:a till min mobiltelefon och hänvisade till min mail. För att mitt liv ska fungera kan han inte poppa upp som gubben i lådan när det passar. Eftersom han är så otrevlig och trög innebär för tät kontakt att han stjäl energi. Jag behöver kunna bestämma själv när jag svarar på vad.
Nyligen började han maila till precis varenda mail, bl a jobbmail. Det gjorde att jag var tvungen att spärra honom även från alla mina mailkonton och istället öppna ett specifikt mailkonto endast för honom. Det fungerade inte att hans meddelanden i mail dök upp vilken tid som helst innehållande försök att styra och bestämma, krav på att jag ska ordna praktiska saker åt honom eller allmänna kontaktförsök, ilska, osv. Ex kräver att jag ska svara på mail inom några få timmar, helst i realtid. Jag hänvisar till att det inte är ovanligt att skilda bestämmer en viss dag/tid i veckan/månaden då all kommunikation sker. Jag tycker jag är generös med min tid när jag checkar av några gånger i veckan. Det får han finna sig i.
Ex vet så väl var mina svaga punkter legat. Dessa har han utnyttjat för att kränka, hota och trycka på. T ex slänger han ut hot om familjerätt eller försöker misskreditera mitt föräldraskap. Där tar jag reda på fakta om hur det egentligen fungerar och tänker sedan att det ju är toppen att min kommun erbjuder samtalshjälp för föräldrar som har svårt att kommunicera. Jag föreslog att vi skulle anmäla oss till detta,…sedan hörde jag inte ett ord till om någon familjerätt.
Ex är en lattjo lajban-förälder som tycker att det är ansvarsfullt att hitta på roliga saker med barnen, t ex dyra resor, konserter, osv. Behöver då pass ordnas måste plötsligt “vi” lösa det, vilket i princip betyder att jag förväntas hjälpa till att fixa papper, åka till passcentral, osv…han är ju så fantastisk som far som betalar resor. Sådana grejer går jag bara inte med på. Vill han ordna med sina resor får han också ordna det själv. Familjeperspektivet där jag på något sätt ingår samt ska vara glad över vad “vi” gör för barnen finns liksom inte. Jag gör mitt och han sitt. När det sedan kommer till att stötta läxläsning, gå på föräldramöten, utvecklingssamtal, gymnasiemässa, gymnasiebesök eller annat skolteaterns vet han knappt att det behöver göras. När ex gått in för att stötta skoluppgifter har det hittills inneburit att vårt barn som kan behöva lite stöd fått sänkta betyg. Jag hjälper därför gärna barnet lite mer i alla dessa sammanhang. Inte för ex skull, utan för att jag vet att barnet mår bra av det.
Mina barn tycker att det är skönt och avslappnat hos pappa där allt är kul och där man klistrar på en glättig (pinsamt och överdrivet glättig för övrigt) fasad. De ger ibland uttryck för att det är bättre där. Även det är något ex kan utnyttja. Men samtidigt vet ju barnen var man får hjälp med det vardagliga. Idag kan de också värdesätta de bitarna och ge uttryck för det. De ger faktiskt även uttryck för att det är bättre hos mig. De säger att de känner att jag känns vuxen och att pappa är som en tonåring.
Jag försöker i möjligaste mån ignorera alla dumheter som ex skriver. Han får helt enkelt inget svar om det är för dumt. Det har hänt att jag har försökt med enkelt språk förklara orsak och verkan. Det går inte fram! Inte det allra mest logiska. Det känslostyrda tar över och de diskussionerna spårar i princip alltid ur. Idag försöker jag vänta någon dag med att svara för att hinna tänka igenom vad jag vill och vad som är viktigt.
Jag sätter alltid gränser kring mig själv och min integritet. Han har inte med min budget och ekonomi att göra. Han har inte med att göra vad jag äger eller inne äger. Han har inte rätt att styra över min tid och planering. Han är inte familjeöverhuvud. Han har inte rätt att komma och gå som han vill. Han får aldrig komma in i min bostad. Jag gör aldrig tjänster åt honom. När han är löjlig i mailen han skickar skrattar jag ofta åt dumheterna. Det är skönt och mycket bättre än att bli arg eller sårad.
Jag hoppas att du ska kunna komma fram till ett fungerande väg för dig. Det går att ta makten över sig själv och sitt liv, även när motparten är både korkad och elak.
4 gillningar
Tack det hjälper så oerhört mycket att du skriver. Jag hoppas jag kan vara tydlig och rak mot exet men en del av mig vill helst springa o gömma mig för han är så oerhört dum i mun. Sist vi pratade sa jag att nu får det räcka med dumheter du har gjort tillräckligt nu… En del av mig tvivlar nästan på mitt förstånd, har jag verkligen varit så korkad att jag missat att han skulle ta livet av sig om han fortsatt med mig…