Hon hörde av sig och vill att vi skulle gå till familjerådgivare och då frågade jag varför. Hon lämnade mig och har behandlat mig så illa genom hela separationen (i januari lämnade hon) och har knappt velat titta på mig och endast sms kontakt och nu kläcker hon ur sig att hon vill gå och prata men hon skrev att det skulle handla om våran relation till barnen och hur vi ska kunna prata med varandra så det var inget med att hitta tillbaka eller något sånt att göra. Men jag kan inte gå från att älska henne till att bli någon jäkla vän för barnens skull. Jag måste kunna gå vidare och det går inte så länge jag älskar henne…
Jag skrev såhär tillbaka:
Jag måste vara ärlig mot dig och mig själv.
Du krossade mitt hjärta när du lämnade mig. Sen behandlar du mig så himla illa från dag ett i den här separationen. Du kallar mig kontrollerande och det sårade mig djupt att läsa men man kan ju undra vem som är och varit det egentligen. Du säger du “orkar inte låtsas mer” och det gör inte jag heller. Du har bara brytt dig om dig själv och gjort som du behagat och jag har aldrig vågat säga eller göra något utan du har fått göra som du vill men ändå har du kört över mig, utnyttjat mig. Du har trampat på mig när jag legat i skiten gång på gång. Du tar t ex ifrån våran minste son det han älskar mest av allt, fotbollen sen vilka han spelar med spelar ingen roll, han är försäkrad. Precis som du gjorde med mig och min fotboll och fick mig att känna. Du försöker hitta vägar att trycka till mig mer än du redan gjort.
Du har rensat ut saker ur huset utan att fråga om vad du får ta och du har sprungit i huset i flera veckor och plockat saker och kränkt mig trotts att du inte fått.
Det kallas hemfridsbrott.
Det sista Ingela sa på vårt möte var att du skulle lugna ner dig för du låg 10 steg före mig, gjorde du det? Inte en sekund.
Du har tagit så mycket ifrån mig nu men min relation till barnen kan och får du inte ta! Den är starkare än någonsin och jag älskar dem över allt annat, dem ger mig styrka och kärlek av att bara finnas hos mig (precis som du gjorde förr) och jag vill tro att jag ger dem det också och det kommer jag fortsätta med. Dem ska inte känna av den sorg, saknad och ångest jag känner. Det va ni tre jag var beredd att offra mitt liv för varje dag utan att blinka, det va så äkta det kan bli. Jag var redo för ett tredje barn. Jag räknade med att bli man och hustru med dig i sommar och det är fortfarande något jag bearbetar så jag känner att jag har inget jag vill diskutera där. Sedan till våran kommunikation ser jag inte varför den behöver bli bättre eller annorlunda. Du har visat med råge vad du tycker och tänker om mig så jag ser gärna att vi fortsätter ha den typ av rent informativa kommunikation fortsättningsvis. För något annat gynnar inte mig just nu. Det gör det lättare för mig att gå vidare och bearbeta allt som varit och hänt. Jag måste få må bra och mår jag bra mår barnen bra?
Jag tycker även vi ska byta “bytdagar” till fredagar så slipper man åka hem till varandra.
Och barnen blir inte så ledsna som dem alltid blir när dem åker härifrån. Du kan ha paddorna hemma hos dig, dem använder dem inte ändå här hemma.
Sen vill jag veta vart du ligger i tankarna kring den ekonomiska biten i huset beroende på värderingarna vi får. Jag behöver ha ett ungefärligt belopp för att se om jag kan få ihop dem pengarna.
Exakt så är det för mig nu. Paranoid som fan. Och det äter faktiskt upp mig. Jag försöker att släppa på kontrollbehov lite men det är svårt.
Som du skriver. Det blir tufft.
Oj… Detta gjorde ont i mig att läsa.
Mina föräldrar skiljdes när jag var 10 år och det var ingen vacker historia. Jag lider med dig och din situation. Jag önskar jag hade råd till dig men just nu vet jag inte ens hur jag mår i mitt. Dock har jag alltid fått höra att jag är bra på att lyssna och stötta. Så om du behöver och vill prata av dig så kan jag försöka hjälpa dig med det.
Tack för att du delar med dig.
Hej!
Så sorgligt och tråkigt när sådant här uppdagas…för min del är det nu exakt 5 år sedan min sambo och pappan till min son var otrogen och jag mår fortfarande dåligt av den händelsen…vi kämpade i 2 år eftrer det och nu är det 3 år sedan som vi gav upp…
Jag visste nog egentligen redan från början att jag aldrig skulle kunna förlåta honom för det han gjort och dessa händelser har krossat mig och mitt förtroende för män…tyvärr!!
Att han efter första erkännandet sedan ljög om saker i ett års tid har lämnat mig med en ångest som tidvis blir mycket stark trots all hjälp jag har fått via samtal m m …
Tyvärr så tror jag,att är man en person som sätter sanning och trohet högt då går det inte att vara tillsammans med någon som inte värderar det lika högt. Trots den kärlek som man känner för denna person…jag har fått acceptera läget. Det som nog gjort allra ondast är att jag inte fick vara med och bestämmas om hur vi skulle ha det framöver! Han bestämde det åt oss alla i familjen! Så är man självisk som tycker så…nej, vi skulle ha pratat om det båda två! Den som verkligen är självisk är den som varit otrogen och därmed velat satsa hela sin familj för några månaders uppmärksamhet av någon annan…de fortsatte inte ens!! Och det irriterar mig ännu mer…han gjorde det inte ens för att han hittat en ny kärkek. Jag sparkade ut honom samma kväll som allt kom upp. Jag gjorde rätt…men idag hade jag kanske tagit chansen att prata och bo ihop lite längre för att se om det gick att få mer svar från honom när allt landat. Bara därför. Det är lättare att gå vidare när man vet ungefär vad som var skälet till allt…nu hänger det fortfarande frågor i luften… Jag tror du måste acceptera att du alltid kommer att ha detta inom dig; sveket…det läker inte . Bara bleknar. Så tror jag! Så försök att prata med varandra om det går!!
Tack. Vi pratar hela tiden. Om allt. Hur vi hade det, hur vi har känt. Och varför det blev som det blev. Jag tror som du att man kommer aldrig över det helt, men det kanske bleknar tillräckligt för att man ska klara av ett nytt förhållande ändå. Men det får tiden utvisa.
Jag har känt mig lurad bra länge när man tänker efteråt.
Känner du ilska eller har den försvunnit ?
Jag har svårt att släppa ilskan men det är bättre nu än innan… det håller på o bleknar men tar längre tid i ock med att han ff har sin partner kvar och dessutom flyttat hit från 4 min gångväg härifrån.
Ser att han ff gör fel med vår ungdom även den nya gör det jävligt o är i mellan x o barnet.
Jag förstår hur du känner och jag har också erfarenheter från otrohet. Så här kan du förändra ditt perspektiv för att rädda dig själv:
Du är inte ett offer. Se dig själv i spegeln och upprepa orden hundra gånger.
Hon är svag. En hjälplös kattunge. Ett integritetslöst offer för sina egna handlingar. Så svag att hon inte kan sluta ljuga inför sig själv trots att vi alla lätt kan läsa sanningen.
Människor är sexuella varelser. Sex är som godis. Du är sugen - ibland väldigt sugen - och du äger för att dämpa suget. Det betyder inget mer än så. Sex är ganska betydelselöst. Det är inte ett uttryck för odödlig kärlek eller evig trohet. Det är inte ens ett uttryck för tillfällig kärlek. Det är en klåda som du kan klia. En handryckning i toaletten. Ett verktyg för att smörja vardagens gångjärn. Det är inte din identitet - inte din religion - inte en drog för vilken du är en slav.
Låt inte en otrohet vara skälet till din skilsmässa, men ställ krav på hennes personliga integritet. Kan hon sluta ljuga för dig och för sig själv? Kan hon acceptera samma beteende från dig som hon själv utsätter dig för? Det här var slutet på ert första förhållande. Imorgon kan ni börja ert andra förhållande då ni har en mycket öppnare relation till era sexuella behov.
Om hon envisas med att du inte ser henne, förklara att hon efter det här kommer vara osynlig för dig för alltid och att hon borde förstått det. Således ljuger hon sannolikt för sig själv och dig när hon argumenterar på det viset. Frågan henne vilken sorts person det är hon vill att du ska se i henne.
För ångesten:
Träna. Du får endorfiner som dämpar ångest.
Träna mer. Du kommer se bra ut som leder till bekräftelse som får dig att må bättre.
Klä dig snyggt. Vackra saker får dig att känna dig bättre över din egen situation och andra tror du är framgångsrik vilket leder till en positiv loop.
Knulla allt som rör sig. Du är också en sexuell varelse.
Tack för detta du har skrivit. Jag läser det om och om igen vilket hjälper. Just nu känner jag att det är ångesten som är jobbigast men det får jag arbeta bort.
Nu har det gått ett par veckor till. Vi bor fortfarande ihop. Jag har sagt att jag ger det några månader. Tänker att det tar ett tag för mig att bearbeta allt. Hon visar tydligt att hon ångrar sig. Att hon vill förändras och att hon älskar mig. Jag vet inte vad jag känner. Lite varannan dag känsla. Varannan dag arg och vill slänga ut henne, varannan dag mer förlåtande… Eller villig att ge det en chans. Sover fortfarande halv dåligt. Åkt på en depression också. Det hjälper ju knappast till i denna situation. Läkaren gör ju vad dom kan med piller och råd men dom kan ju inte göra så mycket. Roten av det onda är ju hon.
Hur ska man tänka? Vi har 16 år, barn, hus och allt i bagaget. Hon ångrar sig. Hon vill kämpa för allt vad hon är värd. Jag vill egentligen jag med. Vill inte ge upp. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Jag försöker släppa otroheten och bara finnas. Göra det som känns bra för stunden och det funkar ganska bra. Även när hon är nära. Kan känna att jag vill ha en kram och tar en. Det känns bra just då. Men tankarna på hon och han släpper inte. Är det någon som har tips på hur jag ska tänka vid dom situationerna?
