Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

En månad senare

Hej

För den som orkar läsa en trött knäckt mans historia.

Som många andra här så befinner jag mig just nu i en mardröm och vet inte vad jag ska göra.
Jag är en man i 40 års åldern som är gift sedan 6 år men en kvinna som jag har varit ihop med i 16 år. Vi har två barn som inte är i tonåren än. Jag upptäckte för en månad sedan att hon har haft en affär med en manlig kollega vilket raserar mig fullständigt. Detta har hållit på sedan December. Började oskyldigt då hon var ute efter en vän men han ville mer. Vilket han då lyckades få efter ett tag…

Dom sista åren har vi inte haft det bra i vårat förhållande. Vi har glidit långt ifrån varandra. Så långt att jag faktiskt funderade på skillsmässan innan jag fick veta detta. Enligt henne så var hon ute efter en kompis och han såg och hörde henne vilket jag inte gjorde. Vilket är sant. Detta gjorde att hon var mer mottaglig för hans försök att förföra henne vilket gick ganska bra då med tanke på vad som hände. Dom inledde ett förhållande… Hon ville egentligen inte ha det fysiska säger hon utan bara något som ser och hör henne. Jag är nog en idiot men jag tror på henne. På det sätt som hon berättar och beskriver så tror jag inte hon ljuger om detta.

Det har nu gått en månad sedan jag upptäckte detta. Som sagt så har jag rasat helt och vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen i min närhet som jag kan prata med heller så jag vänder mig till er här istället. Jag har gråtit floder, haft ångest, mår så fruktansvärt dåligt, sover knappt och har varit så rädd att förlora henne. Vi är helt olika som personer vilket gör denna situation än värre. Vi tänker helt annorlunda. Vi går i parterapi men det går så långsamt att det nästan är meningslöst.

Jag förstår inte varför jag känner så starkt i detta när jag ändå vilje skiljas? Jag behöver bara säga till så packar hon en väska och drar…
Vi hade det verkligen dåligt ihop och vi var båda olyckliga. Då bör jag väl vara glad över att det nu kan vara över? Det är ju bara för mig att be henne gå… Hur ska man tänka? Vad ska jag göra? Jag tänker att jag läker snabbare om jag går. Om jag stannar så tar det tid och det är en kamp för att få det att fungera. Jag upplever att jag idag kämpar mer för oss än vad hon gör. Fast det är hon som svek mig. Fast det är jag som vilje skiljas innan detta.

Igår var första gången jag kände att det kanske är bäst att skiljas, att det är det jag vill. Men jag är fortfarande i en känslomässig berg-och-dalbana så det kan ändra sig snabbt.

5 gillningar

Så sorgligt att höra att det är fler än jag som befinner sig i den här situationen just nu. Jag upplever också berg och dalbanor i mina känslor. Min man har dock inte vara fysiskt otrogen utan bara känslomässigt. Vi har varit på parterapi men det är fortfarande bara jag som kämpar för att få relationen att fungera. Ena stunden vill jag att han drar så att jag och mina barn kan få starta om men det är inte lätt att bryta upp efter över 25 år tillsammans. Här funderingar på att vi ska prova att leva på två håll för att reda ut vad vi känner men tyvärr känner jag nog att jag redan är på väg vidare. Min tillit till ärlighet och trohet är raserad och kommer vara svår att bygga upp igen, tror det skulle vara jobbigt att hela tiden känna denna misstänksamhet. Det här var kanske inte mycket till hjälp i din situation men du ska veta att du inte är ensam. På något sätt kommer vi båda att lösa det här och det kommer att göra oss starkare och förhoppningsvis ta oss till något bättre.

3 gillningar

Jag känner samma som du. Vi försöker också med terapi men helt ärligt… I mitt fall så är det jag som försöker mest att laga detta. Fast det inte är jag som gjort fel… Det är svårt. Vissa dagar är bättre än andra och ja. Vi tar oss igenom detta. På något sätt. Jag funderar faktiskt på att be henne flytta ut ett tag. Jag behöver nog få perspektiv på saker och ting. Men det är inte lätt när man har barn med i bilden… Tack för att du delar av dig. Jag känner med dig och hoppas verkligen du tar dig ur detta.

3 gillningar

Ja visst är det konstigt att det är vi som kämpar mest som står med våra ryggar fria och inte har gjort något fel. Jag har barn som är i tonåren och för min del så är det skönt att de är så stora. Det jobbiga just nu att inte ha kommit till något beslut, det tar väldigt hårt på en. Har också insett mitt medberoende under alla år med att alltid ha anpassat mig efter min partner och hans bästa. Jag tror det är dags att ta klivet och börja leva mitt liv och ingen annans.

3 gillningar

Ja visst är det.
Det gör så ont. Jag vet att vi inte hade det bra sista åren men detta… Det skär i själen.
Tack för att du skriver. Känns skönt att kunna få ur mig mina känslor. Jag har nog läst allt om otrohet nu och alla säger att man ska omge sig med vänner, göra sånt man gillar etc. Men om sanningen ska fram så har jag ingen jag kan prata med. Jag känner att jag står ensam.

Ett stort tack och kram till dig för att du finns!

5 gillningar

Är väl ofta så att man hellre drar ner det på trösknivå och sen är ena parten i desperation tillslut otrogen pga av närhetstörst. Ser liknande utveckling hos oss.

Den som blir avvisad först brukar få mer behov av att hålla samman det. Gissar det är egot som talar.

2 gillningar

Tråkigt det som hänt dig - du är inte ensam om det här och skönt att du har vänt dig hit och öppnat dig.

Ja så långt som att hon sökte en manlig vän - så… Ni har försökt tidigare och har samtalsterapi.
Men nu känner du att gränsen är nådd och att hon har gått den andra vägen nu.

Att ni är helt olika personer - var det så innan också eller har det blivit förändring att hon hittat någon?
Det brukar tydligen vara så att den andre förändrar sig så mycket att man inte känner igen och denne tappar respekten för sin andra som man haft länge.

Nu vet jag inte hur ni bor lägenhet/hus, ni har ju barnen att tänka på.
Jag tycker ni ska bo isär, och vänta inte för länge då du mår dåligt. Det är jobbigt nog att SE sin partner under samma tak och veta att hjärtat finns hos en annan. JAG VET…
Vet barnen att ni inte fungerar tillsammans, så det inte blir en chock för dem?
Det blir tufft men det är ett måste.

Ni har bearbetat detta ett tag så det är ju bra man kommer till insikt hur det blir framöver och lättare att göra ett avslut och gå vidare.
I mitt fall - fick jag en chockbomb - ingen förvarning. Trodde allt var bra med förhållandet men att han mådde dåligt men tog upp ämnet om oss båda - men han förnekade.

Jag har haft tur att mitt barn var nästan myndig när allt hände och allt gick så snabbt - deras relation är inte så bra och de har inte pratat ut med varandra, bara kallprat och inte träffat ofta, trots att man bor nära.
X tyr sig inte till sitt barn i första hand. Prio 1 är den andra, det är så tråkigt att det vara så.
Jag vill mena att du tar hand om barnen så gott det går när du har barnen hos dig när ni går isär, prio 1 är dem ett tag framöver.

Det blir tufft men du kommer att få ett lugn i dig när ni inte bor ihop längre men ändå tufft blir det framöver då familjelivet är inte detsamma.

1 gillning

Det gör ont och det kommer det göra ett bra tag framåt. Det gör ont i själen att bli sårad av någon man älskar. Jag tycker det känns som om jag är med i en väldigt dålig film just nu. Jag behöver sätta mig själv och mina barn i fokus. Jag behöver bli bättre på att utrycka mig och säga vad jag känner för den som har sårat mig. Detta är något jag inte är van vid men behöver nog utmana mig att göra det, hoppas jag kommer gå stärkt ur det efteråt. Vi får nog fundera över vad vi själva önskar att ha ut av en relation och kan inte den andre parten ge oss det så är det nog dags att avsluta för sedan ta oss vidare och söka lyckan :four_leaf_clover:.

3 gillningar

Vi var olika innan. Nu bor vi i hus. Hon säger och visar att hon ångrar sig. Att hon egentligen inte ville gå så långt med han men han fick henne att känna sig sedd, behövd och vacker…
Jag ser på henne att hon som jag går sönder i detta. Barnen undrar. Dom ser att något är fel.
Jag vet inte vad jag vill. Ena stunden vill jag förlåta och läka tillsammans, andra stunden som idag vill jag be henne fara och flyga.
Tack för att du delar med dig av din historia.

3 gillningar

Jag tror att du har helt rätt i det du skriver. Det handlar om vad vi vill. Vad som gör oss lyckliga.
Jag hoppas verkligen att vi alla kommer ur denna avgrund snart och får chansen att bli lyckliga igen.

2 gillningar

Chansen finns attni kan hitta varandra igen igen men då måste du vara stark o ”glömma” den händelsen . Är det möjligt - ja det är det.

Känslan måste finnas där om du vill vara med henne. Kanske känner du det är bara familjelivet som driver dig o inte just den kvinnan som du varit kär i.

2 gillningar

Ja precis.
Lite så kan det vara. Jag vet faktiskt inte.
Jag börjar tycka att det är svårt att reda ut tankarna också. Beror nog på att jag sovit i snitt 3 till 5 timmar per natt i en månad nu.
Kan man verkligen “glömma” eller lära sig leva med den vetskapen? Går det verkligen att förlåta?

Ja det är svårt att tänka klart. Jag sover också väldigt dåligt och det tar på krafterna både fysiskt och psykiskt.

Om det går att ”glömma” är jag nog inte rätt man att svara på. Tror det är upp till var och en om man klarar av det. I min värld känns det som väldigt tufft. Jag tänker att har man väl gjort ett steg fel så är det säkert lätt att göra något liknande igen och det skulle vara svårt att leva med att inte ha full tillit till den man valt att leva sitt liv med.

Tror mina ärr efter att ha blivit sårad tyvärr skulle sitta ganska djupt och vara lätta att dra upp igen :confused:. Men hur någon annan känner får ju så klart stå för dem.

Nä. Precis. Det är väl just tilliten som är nyckeln. Jag vet inte ens om jag kan lita på allt hon säger i detta. Tiden får väl utvisa hur det blir. Det viktiga är nog att lista ut vad man själv vill och blir lycklig av.

1 gillning

Där du är är jag oxå. Det är så hemskt! Tror inte man blir riktigt hel igen. 15 månader nu.

2 gillningar

Antagligen inte. Hur gjorde ni? Försöker ni eller gick ni skilda vägar?

Vi har försökt / gått skilda vägar / försöker igen. Men det är svårt . Jag är så trasig :cry:

4 gillningar

Fy vad jobbigt :slightly_frowning_face:
Jag hoppas verkligen att ni på något sätt lyckas lösa det. Då ni försöker igen så finns där hopp. Förhoppningsvis blir ni ett lyckligt och starkt par efter detta.

1 gillning

Jag bara drömmer om att hon vill försöka igen men då behöver vi nog gå till en familjerådgivare för att få hjälp… men det är ju bara en dröm.

Jag tycker ni ska gå på rådgivning. Vi började med det direkt och jag tycker det är bra. Dock lite för lite för mig då jag känslomässigt hoppar upp och ner som ett psykfall. Hon vill försöka och hon vill hjälpa mig / oss att komma över detta.
Jag vet inte hur du mår men jag har fått problem med både aptit, sömn och misstänker att jag har en djup depression. Så jag har äntligen tagit kontakt med vårdcentral för att få träffa någon som kan hjälpa mig på något sätt. Jag förstår att vi båda måste vilja om vi ska kunna fortsätta tillsammans. Hon säger att hon vill, jag har ingen tilit till henne så jag vågar inte ens tro på henne när hon säger detta till mig. Fast hon tar emot alla mina känslor i detta. Jag vet dock inte om jag vill. Vet bara att det kommer ta långt tid innan jag vet, och det kanske är dumt att slänga bort alla år vi har haft om jag nu älskar henne. Jag vet inte…

Det finns alltid en möjlighet. En chans. Jag tror bara inte vi ser vägen dit. Om du vill så kämpa för det! Ta hjälp där det går.