Goda råd är dyra sägs det.
Men jag tänker att här på forumet är vi en stor skara av samlad erfarenhet, såväl strålande, bra, dålig och riktigt eländig sådan. Ibland egen erfarenhet (med någon vinkling) eller sedan som åskådare.
En lyckad start inför framtiden med barn inblandad har jag valt att kalla den här tråden. Och jag tänker att den skall vara en tråd där man får ge alla sina tips på hur man gör en bra introduktion av någon ny inför sina barn, att själv introduceras hos någon annan, vilka saker man absolut inte skall göra, sk blundrar eller bara allmänna tankar man har om just den här saken.
5 gillningar
Tja, från vad jag läst i andra trådar kan man ju iaf konstatera att komma in i en familj med tonåringar (men troligtvis de flesta barn) och direkt ha en massa nya, strikta regler som barnen nu ska underkasta sig, men som de inte levt med innan man kom in i bilden, nog är en ganska dålig idé. Liksom att få barnens förälder att spendera en massa pengar på resor och annat kul med en själv, som tidigare gick till resor och upplevelser med barnen istället.
2 gillningar
Den här tråden behövs!
Säger det för att jag vet det - eftersom jag själv 1991 fick den oönskade erfarenheten att få en blott 16 år äldre styvmor (jag älskar henne idag, hon hanterade det bra då och hon gör det bra nu. Kallar mig sin dotter - jag är stolt över det och över oss 
)
Jag var 16 år. Allt går, har jag lärt mig.
5 gillningar
Därmed inte sagt att min styvmor och min pappa gjorde allt rätt. Absolut inte. OMG hur det kändes när jag insåg att de helst varit ensamma hemma i radhuset. Puhh… liksom.
Det var så otroligt skönt när de äntligen berättade att de förlovat sig (och tänkte gifta sig) för då visste jag att hon skulle finnas kvar. Att jag kunde fästa mig vid henne. (Min pappa är en sån som inte ändrar sig).
3 gillningar
OCH de är fortfarande tillsammans. 30 år senare. En så bra förebild för att kärlek finns, och kan finnas livet ut.
1 gillning
Jag har varit bonusmamma under många år. Vad gjorde vi rätt? Vad gjorde vi mindre bra? Det beror nog på vem man frågar, men jag vill bara bidra med att det finns positiva upplevelser. Vi ”struntade” nog ganska mycket i biologiska band, och utgick från andra saker. Vad som funkar, t ex. Med följden att barnens släkt på mammans sida kom på födelsekalas hos oss etc. (Relationen till mamman var problematisk, men lika problematisk för alla runt henne) Min släkt var lika närvarande för mina bonusbarn som för mina biologiska.
2 gillningar
Jag själv har så himla tudelade erfarenheter.
Är själv skilsmässobarn och det finns saker som kunde gjorts bättre då och sannerligen saker som kunde göras bättre nu iom egen skilsmässa.
Allt från helheter till detaljer. Finns mycket att önska.
För mig känns det som att dethär med att bygga upp en egen trygg tillvaro, som inte rubbas oavsett vem som är där och gästspelar, skulle vara det viktiga. Inte ta in någon ny för snabbt, då barnen inte är redo. Och att sätta egna behov åt sidan.
Sen är nog även föräldrarnas relation sinsemellan oerhört viktig inför möjligheten att lyckas bra med att introducera två tredje parter (en på vart håll).
Barnen borde trots en skilsmässa få känna att de har sin familj, sin egen kärnfamilj, inte att två andra familjer försöker bräcka den andra för att vara ”den bästa” familjen.
5 gillningar
Jag har haft bonusbarn i 10 år och mina barn har haft bonussyskon…
Man kan väl lugnt säga att inget fick rätt!
Min sk man gjorde alla fel som går att finna!
Han utgick från sig själv ist för barnen, han tyckte de kunde komma till honom ist för att han som vuxen skulle ligga på så de inte förlorade kontakten. Jag borde ha sett alla tecken där och då men det var ju hans ex som gjorde fel enligt honom,som gjorde så att barnen inte ville vara hos honom osv…
Jag trodde detta i alla år att det var så…
Nu när han valt att lämna mig för en annan så förstår jag också allt annat som hänt för han gör exakt samma sak med mina barn som haft honom som deras pappa sen de va 4-5 år.
Han inriktar sig på den minste, vår gemensamma 6-åring, för han är lättare “dupera”. Enklare att roa en 6-åring, räcker att åka bil eller gå till en lekplats typ.
Jag däremot försökte bara vara en bonusvuxen till hans barn och har aldrig velat ta deras mammas plats. Hon har gjort ett fantastiskt jobb med dem och fostrat 3 jätte fina killar.
Tyvärr kan jag nog inte vara en del av deras liv längre… 
3 gillningar
Jag var ung änka (41) när jag träffade mitt X. Han var separerad sen några år. Han hade en 6-åring och jag inga barn alls. Jag hade.ä förlikat mig med att bli barnlös (min man gick bort i cancer så det blev inga barn). Jag såg verkligen 6-åringen som bonus, inte som ett bagage. Eller, vi hade båda bagage.
Vi flyttade ihop när bonus var 8. Vi flyttade inte in hos varann utan köpte ett hem tillsammans och det fanns inga andra barn än hon, vi fick på så sätt en för bonus kanske lätt start på så sätt. Mamman hade gått vidare och allt var liksom klart. Vi köpte hus, bildade hem och allt var nytt för oss alla tre.
Sen fick jag som ett mirakel ett barn vid 45, helt naturligt, och lyckan var total. När vår dotter föddes var bonus 11.
Det som sedan slet var att vi hade tonår och småbarnsproblem samtidigt. Den lilla hade nattskräck, den stora var lat och hemmet blev ett hotell.
Vi har ju nu tyvärr gått isär vilket är en mycket stor sorg för mig, detta var ju andra seriösa försöker, och jag är därför inte bonusmamma på det sättet löngre. Hon blir dessutom 21 år och har flyttat hemifrån. Men något rätt har jag gjort för strax kommer hon hit på middag för att prata kärleksbekymmer med mig. Hon hänger gärna med mig.
Jag tror att det var bra att vi inte blev sambo direkt. Jag tror att det var möjligt att lyckas för att vi inte sammanförde en massa barn som kanske inte vill bo ihop.
Jag tror man ska 1)ta det lugnt och inte stressa 2) prioritera barnen (vilket X gjorde och var något jag tyckte var attraktivt med honom) 3) se till att barnet får egen tid med sin förälder 4)inte lägga sig i allt. Supersvårt men man måste backa ibland. När jag var sur ibland brukade jag tänka att ”undrar hur det hade känts om jag var hos min pappa och han hade en fru som var där och försökte bestämma”. Då blev det lättare att backa. För jag kommer från en kärnfamilj med många syskon och jag var väldigt fäst vid min pappa. Då kunde jag leva mig in i barnets situation.
11 gillningar
Det verkade som ni hanterade allt så bra det bara är möjligt. Sedan räckte det inte i längden, men ni skapade ändå de bästa förutsättningarna.
Att prioritera barnen o ibland backa är ju långtifrån självklarheter.
Nu var ju mina barn lite större, men den brist på respekt för mig o framförallt barnen som x o häxan visade är nog svårslagen i icke ok uppförande.
Dels var de otrogna, men snart efter avslöjandet skulle hon introduceras via fikaträffar.
De umgicks ju öppet under tiden jag bodde kvar.
Dagen efter jag flyttat var häxan i huset
O där har hon ju varit mer el mindre sedan dess, fast hon inte trivs.
De blev ju också gravida direkt.
Så ca 3 månader efter att barnen fått reda på att vi skulle skiljas så var det dessutom ett barn på väg.
Kaos är väl det minsta man kan säga.
Häxan är ju 17 år yngre o vet ju inte så mycket om livet. Men x.
Hon flyttade in i oktober strax innan barnet kom.
De tittar på nya hus, men x verkar tveksam.
Jag är glad att barnen är ganska stora.
Min plats tar hon aldrig
O om jag någonsin träffar någon så vet jag hur man inte ska göra.
O barnen kommer att prioriteras.
Man kan vara särbos ett tag det är inte farligt.
4 gillningar
Jag hade bonusbarn och mitt barn bonussyskon i 6 års tid. Vi bodde aldrig tillsammans. Det höll inte mellan oss tyvärr,inte pågrund av att det inte fanns kärlek mellan oss,utan för att jag valde att backa pågrund av hans enorma problem med exet samt mina känslor inför hans barn. Jag älskade barnen,och saknar dem än idag fast det är 5 r sedan vi separerade,men jag kunde inte hantera situationen väl och valde att lämna. Jag såg det som mitt ansvar att inte låta min frustration och stress gå ut över barnen. Ett beslut jag idag ångrar,med facit i hand,men lögner och drama med exet gjorde mig så olycklig och elak mot barnen.
Men några tips och råd på vägen inför att bli bonusmamma/pappa vill jag ändå ge.
1.Bli inte ragatan som kommer med tusen nya regler och barskhet,se först till att förtjäna barnens respekt och skapa en bra relation,bra kommunikation. Att ändra på saker går bättre då man visat att man inte kommit in för att bestämma och styra utan att man vill dem väl.
2. Var beredd på motstridiga känslor! Man kan bli förvånad över sina egna reaktioner och känslor i en nyfamilj. Man måste hålla huvudet kallt och förstå att man är den vuxna i situationen då det krisar sig.
3. Var intresserad av barnen! Fråga om deras intressen,delta vid inbjudan. Träng dig inte på,men visa att du finns där genom att visa intresse av dem som människor och vad de gillar.
4 Gör saker tillsammans,som familj och en och en.Spela spel,utflykter,ut och fiska,teater,museum,tälta,ja whatever. Det skapar samhörighet. Våga leka,våga vara barnslig. Våra barn har så många fina minnen som de pratar om än idag. Till våra nyas förtret kanske😅
5. Flytta inte ihop för snabbt! Även om allt känns bra. Barnen behöver tid att acceptera en ny och du behöver komma över ”smekmånadsfasen” och se verkligheten för vad den är.
6. Var beredd på motstånd av barnen. Eller att bli avvisad.
7.våga vara sårbar.
8 gillningar
Bra svarat. Om flera följde dessa tips finns goda möjligheter till att det ska fungera bra.
Mitt x o hans nya kan tyvärr inte bocka av en enda av dessa punkter 
. Tur att barnen är ganska stora.
Jag har två bonusbarn sedan 4 år. Pappan och barnen har flyttat in i mitt hus. Min filosofi har hela tiden varit att jag inte är förälder för dem, utan bara en extra vuxen. De har redan en mamma som de har kontakt med, jag har inga ambitioner att ta hennes roll.
Tyvärr är kontakten mellan mamman och pappan inte så bra så barnen har ju hamnat i lojalitetskonflikt däremellan. Hon uttrycker med subtila medel att hon inte accepterar mig på något sätt. Tilläggas bör att deras skilsmässa berodde på att hon ville skiljas då hon inte mådde bra i det förhållandet, gott så. Jag blev ihop med pappan först drygt ett år senare.
Jag tycker det är dåligt föräldrarskap att som vuxen lägga sina egna konflikter på barnen.
Det tror jag är jätteviktigt!! Det du skriver om att inte ha för bråttom…mitt ex skulle ha in nya tanten efter någon /ett par månader…han var SÅ säker på att hon var DEN rätta…sonen vägrade eftersom han också förstått/sett hur pappa behandlat mig …otrohet och elände…det har varit slut en kort tid mellan dem men nu är de ihop igen…sonen tycker inte om henne…vad göra då? Acceptera läget och träffas när han inte är där!! Enkelt! Barnen går alltid först när de är minderåriga!
2 gillningar
Här är nog listan på hur man INTE ska göra vid introduktion av någon ny.
Känns som en katastrof, skönt att det är större barn ni har 