I söndags kväll berättade min fru för mig att hon var trött på att spela teater. Hon vill skiljas. Relationen höll i 16 år. Vi fick två barn. Idag är det tidig lördagmorgon kl 4.40, jag vaknade av ångest och övergivenhet, händer detta verkligen mig?
De senaste åren har varit väldigt dåliga. Och om sanningen ska fram så var det redan i tidigt stadium av relationen konstigt. Då hon ganska plötsligt inte längre ville ha sex med mig. Jag tog med henne till någon form av sexrådgivare och jag minns att jag fick uppmaningen att backa, avvakta. Jag gjorde det, uppvaktade henne sällan, utan påminde henne ibland om att hon måste komma till mig då jag kände mig icke önskad. Hon uppvaktade mig aldrig under dessa år. Jag började acceptera en relation utan sex. De blev det nya normala. Mina vänner skakade på huvudet? Kunde inte förstå vad jag höll på med, leva ett liv utan sex? Tryggheten att dela livet med någon var och är ett stort behov för mig. Efter några år blev även myset lidande, kramar och pussar blev också något sällsynt.
Den bästa tiden så här efteråt vill jag ändå minnas när vi var tillsammans och bara var. En helg hemma med film och mat. När vi cyklade med solstolar till parken och hade picnic. Bara spenderade tid tillsmmans i överflöd. Det var så fint och tryggt att ha en vän bredvid sig jämt som man kunde hålla i handen och hålla om under natten och sedan vakna upp med.
Under åren var det sällan vi drog jämt. Vi hade ofta konflikter. Vi försökte fostra varandra. Det var dock när vi skaffade barn som det började bli sämre, något som skulle göra det bättre. Hon ville bo på landet, vi flyttade till landet till ett fantastiskt hus vid en sjö. Plötsligt fanns det enorma projekt och lite tid. Vi gjorde precis allt utom att spendera tid bara hon och jag. När vi anlitade barnvakt var vi ute i trädgården och jobbade istället för att exempelvis ta en promenad.
Till slut började hon bli arg. Nästan hela tiden. Hon bemötte mig med ilska. Hon sa att det berodde på hennes PMS hon fick efter graviditeten. Jag tänkte att hon måste få förutsättningar att må bra, sedan ska vi lappa ihop relationen och hitta tillbaka till varandra igen.
Hon sökte hela tiden konflikter, var ständigt av annan åsikt och bemötte mig alltid med ilska. Jag bad henne sluta. Jag minns hur jag en gång sa till henne att hon måste sluta och välja att vara lycklig, annars måste vi skilja oss.
I somras när hon var som värst frågade jag henne om detta var en fas i hennes liv eller om hon inte ville leva med mig. Hennes svar var att hon inte visste. Jag blev förkrossad. Jag grät för första gången inför mina barn. Hon tyckte vi skulle sätta igång med en ny session familjerådgivning. Vi gick dit. Det blev inte bättre, hon fokuserade hela tiden på alla problem och aldrig på lösningar. Vi bytte terapeut med mer erfarenhet för att få en nystart. Jag tänkte att nu ger vi detta en sista chans. Det hann bli tre gånger.
Efter söndagens beslut så mår jag enormt dåligt. Jag är i chock och kris. Jag är rädd och otrygg, sover dåligt och har svårt att äta. Hela min självbild ligger i att jag har en kärnfamilj som jag var så glad för. Känns som att en del av mig snart försvinner och kommer aldrig mer komma tillbaka. Hon bemöter min sorg med kyla och är elakare än någonsin. Det är som att hon är en annan person. Det som gör mig mest ledsen är att jag inte kommer få träffa mina barn när jag vill. Det känns så orättvist för dem. Att vi förstör deras liv. Och för en så onödig sak, att vi inte kunde ge det en sista chans och bara sluta bråka och börja älska varandra igen.
Min psykolog säger att ilska ofta är en täckmantel för rädsla och sorg. Kanske de är det hon egentligen känner men visar istället ilskan för att inte visa sig sårbar.
Så här i efterhand är det så mycket som jag lärt mig om mig själv och om relationer. Jag borde bara ha varit mycket mer generös med mig själv. När jag märkte att det blev låsningar borde vi bara ha gjort på hennes sätt. Jag borde inte ha slutat uppvakta henne. Jag borde ha givit henne komplimanger och visat min kärlek. Men det var så svårt när jag aldrig fick något tillbaka.
Nu när jag försökt med att visa min kärlek tror hon inte på mig, hon säger att det bara är något jag säger för att jag inte vill skiljas.
Jag är en pragmatisk människa som tror att allt går att fixa bara man vill det. När poletten hos mig till slut trillade ner att alla våra bråk berodde på att vi kommit för långt bort från varandra sa jag det till henne. ”Vi har gjort så mycket för huset och barnen men inte för varandra, nu gör vi det” så ville hon inte. Jag sörjer hennes beslut, jag tror verkligen hon gör sitt livs misstag. Jag tror hon kommer märka att livet aldrig blir sig likt, att hon tar med sin ryggsäck till nästa relation och att hon lika gärna hade kunnat utveckla sig i våran genom att ta den där chansen till att spendera mer tid till varandra och hålla ihop familjen.
Man får säga vad man vill men vi växte upp tillsammans, gick igenom enormt mycket. Det finns en grund vi står på som kan utvecklas, men hon vill inte och jag måste acceptera det, vilket jag gör.
Jag tror dock att jag kommer bli lycklig. Jag har saknat värme och omvårdnad från en annan människa under så lång tid att jag ser fram mot att få det igen.
I och med att jag inte läste ”manualen” för äktenskap och hur man håller ihop en relation så vill jag nu inte göra samma misstag med skilsmässan. Vad ska jag lära mig om att skiljas? Vad är det du vet som inte jag vet? Dela med dig av dina erfarenheter om hur livet blev och om du kunde gjort något annorlunda?
