En känslomässig karusell (Separation med tre små barn)

Min historia
1

Jag och min sambo träffades när vi båda var 20, drygt ett halvår senare så hade vi köpt en gemensam lägenhet och var gravida med vårt första barn. Vi upplever nog båda två att vi fick göra uppoffringar och det kunde vi leva med. Två år gick sen hade vi ytterligare ett barn och köpt hus. Vi försökte varva föräldraledighet som min sambo fick dra det stora lasset kring för jag ville kunna satsa på jobbet och jag hade bättre förutsättningar att kunna hålla oss flytande ekonomiskt.

Sen kom första bomben, jag var otrogen mot henne. Jag var stupfull, har minnesluckor men det hände. Jag hade sådan fruktansvärd ångest efteråt. Jag berättade direkt vad som hade hänt och vi försökte bearbeta oss igenom det. Vi gick i terapi, vi försökte kommunicera, jag förväntade mig ingenting av henne utan lät hon ha fullt mandat över hur vår framtid skulle se ut.

Något år senare så fick vi vårt tredje barn. Som till sommaren fyller två år. Jag uppskattar min sambos sidor som mamma och jag är så stolt över hur vi trots att vi är så unga kunna förse våra barn med en så bra uppväxt.

I takt med att åren har gått så känns det som vi har vuxit isär. Vi bekräftar inte varandra tillräckligt, vi har svårt att kommunicera, vi gör ingenting. (Jag behöver inte få några visdomsord från er gällande att det är tufft under småbarnsåren för det vet vi och jag söker inga svar som rör det).

Vi har sedan min otrohet kämpat med tilliten vilket påverkat våran vardag i tillräckligt stor utsträckning för att någonstans matta ut vårt förhållande. För några dagar sedan så sa jag till min sambo att jag inte längre har dom känslorna för henne som jag önskar att jag har. Jag känner mig tom. Jag ifrågasätter om det är en kärleksfull relation vi ska ha. Vi har haft en jätte bra dialog kring allt det här, att separationen inte ska sluta med att vi inte kan kommunicera, vi pratar om att fira jul gemensamt för barnens skull, att vi kan äta middagar på veckodagarna för vi uppskattar varandra.

Jag tampas nu med skulden och sviket att jag inte håller ihop den familj jag lovat att jag ska hålla ihop. Att jag inte har gett min sambo tillräckligt. Samtidigt så känner jag att min sambo inte heller har gjort det. Att vi hittat ett monotont sätt att leva våra liv som kretsar kring barnen för att dom ska må bra.

Nu ska vi gå isär, vi säljer vårt hus för ingen har råd att bo kvar. Vi kommer behöva flytta till lägenheter där barnen inte kommer kunna ha egna rum. Jag känner ett svek, jag känner mig dålig, jag önskar att jag kanske gjort mer. Men samtidigt så känner jag att jag har försökt. Och det gör min sambo också.

Hur tacklar jag känslan av skuld och svek? Verkligheten har någonstans kommit ikapp en och nu står vi inför en vardag som ingen av oss någonsin upplevt.

2

Har du innerligt älskat henne? För jag förstår nämligen inte hur man kan vara otrogen och sedan efter flera år tillsammans ”tappa känslor” om man innerligt älskar någon.

Har ni försökt jobba på detta med att försöka hitta tillbaka till varandra innan ni går skilda vägar?

3

Din fråga är så himla svår, även om du vill få den att låta enkel.

Jag vill nog påstå att jag innerligt har älskat henne. Efter att jag var otrogen upplever jag att jag investerat allt som varit möjligt för att komma på rätt sida. Även om min sambo har haft jätte svårt med tillit (vilket jag alltid haft och har full förståelse för).

4

Vet du vad… ni träffades när ni var jätteunga. Ni flyttade ihop och väntade barn inom loppet av några få månader. Ni har därefter tagit er relation vidare med husköp och ytterligare två barn inom loppet av några få år och då ska vi alla medelålders människor minnas att ni fortfarande bara är ett antal år mer än tjugo. Kanske mellan tjugofem och trettio. Ni har innan trettio års ålder hunnit med det som tagit många av oss ytterligare minst femton år.

Nu har er relation gått i stå av säkerligen flera olika orsaker varav er relativa ungdom när ni träffades förmodligen är en av orsakerna… men lyckas ni nu gå skilda vägar med bibehållen respekt och välvilja om varandra och fram för allt om era barn, med hjälpsamhet och omtanke och förmåga att samarbeta kring era tre barn så gör ni det bra och då har ni båda två enligt mig… inget att klandra er för.

Ni är fortfarande unga båda två och ni kommer absolut att kunna bli lyckliga igen, båda två och även era barn. Så länge ni sätter barnen främst och båda gör ert yttersta för att göra dem lyckliga. Och tro det eller ej, men det går att uppnå även som skilda.

Klandra inte dig själv så hårt och håll det här talesättet i minnet; “den enda som aldrig gör ett endaste fel är den som aldrig gör någonting alls”…

Lycka Till!

2 gillningar
5

Noomi Tack!

Det har nu visat sig att min sambo tycker det här känns som en lättnad vilket gjort att jag blivit ännu mer ledsen.

Jag öppnade mig för henne och sa att med självinsikt kan jag säga att jag inte gjort tillräckligt. Vi känner båda att respektive inte har gjort tillräckligt för att få våran relation att fungera. Men när jag öppnat mig och sagt det så känner hon snarare en lättnad vid att vi ska gå isär.

Ska man försöka göra så mycket saker som möjligt så man inte sitter fast i alla tankar? Så fort jag inte gör någonting så börjar jag gråta och känner sorg.

6

Er berättelse påminner mycket om min egen, väldigt mycket. Jag är också i situationen att man klandrar sig själv för man svikit familjen, nästan skäms. Jag är nog inte rätt att ge råd eftersom jag knappt kan hantera det själv. Någonstans vet jag dock att man får acceptera läget, rannsaka sig själv och helt enkelt jobba på sig själv. Alla händelser som lett dit vi står nu är summan av valen vi gjort i livet. Jag är lycklig att jag fått många av dessa år och fantastiska barn. Det vi behöver nu är att sörja och lära oss hitta den där nya vardagen. Se framåt, vem vill du vara? Sätt upp deadlines deppa ihop, äta, sörj fullt ut men hitta sen viljan att se framåt. Jag tror man är rädd för att fastna i det här tillståndet och inte komma vidare och då får man aktivt försöka bestämma sig.

Jag hoppas du har några vänner du kan fokusera på och hitta på saker med men var även stöttande till ditt ex, jag tror man kan behöva stötta varandra emellanåt, visa respekt. Det är så olika om man vill bryta abrupt eller finnas där för varandra, man går ju trots allt igenom samma sak och man ska hitta ett nytt sätt att förhålla sig till varandra.

En dag i taget. Kram.

7

Tack Lalou,

Hur hanterade ni att lämna er bostad och flytta till mindre? Hur betedde sig barnen? Vilka tankar lyckas du använda för att bli starkare i känslan av svek?

8

Det där är nog olika för olika människor, men min personliga åsikt är att man först och främst ska tillåta sig att vara ledsen. Att bara förtränga starka känslor är kanske inte alltid det mest produktiva sett på sikt. Sedan är det såklart inte fruktbart att gräva ner sig totalt heller, i synnerhet inte när man har tre småbarn som måste få sitt 24/7. Men där det är möjligt så tänker jag att det är bra att orka leva igenom de där (hemska) känslotopparna av sorg och saknad. För varje gång man lever igenom “skovet” så tappar känslorna lite av sin styrka och tiden är den bästa medicinen… men det tar mycket längre tid än man kan tro när man står där mitt i stormen.

Fast somliga tycke säkert tvärtom och iof. så ju mindre känslor man har att begrava desto enklare (och mer självklart) är det ju att anamma linjen att bara trycka bort alltihop.

Vill bara avsluta med att poängtera ytterligare en sak och det är att jag personligen inte tänker att du ska klandra dig själv för precis allt som hänt och inte hänt och för hur er relation har utvecklats. Oavsett vad som händer i relationen (eller inte händer) så är det faktiskt inte så där alldeles jättemånga relationer med första tonårsförälskelsen som håller hela livet ut. Förvisso finns det väl ett antal som gör det, men majoriteten tar nog faktiskt slut när vi människor efter tonårs/ungdomstiden utvecklas åt olika håll genom åren. Så det är nog inte så att en enda isolerad händelse i en relation som er, med tre barn och alla andra “relationssteg” som är tagna under ett fåtal högintensiva ungdomsår som bär ansvaret för utvecklingen, den hade lika väl kunnat komma i vilket fall som helst.

Bara mina tankar iof. Men ni kommer alla att komma igenom detta, om ni båda prioriterar att behålla omtanke och respekt för varandra i akt och mening att värna er kvarstående relation som föräldrar till era tre små barn.

9

Vi bodde i en lägenhet då, han stannade kvar och jag flyttade till en ny. Jag lyckades få tag på en 4:a så barnen fick varsitt rum så den omställningen var faktiskt väldigt bra. Jag hade inte klarat av att bo i kvar utan med min nya lägenhet blev det också en nystart, något jag ville ha. Barnen är bara 5 och 7 år gamla så de har tagit det hela väldigt bra. Vi har inte någon varannan vecka pga av hans arbete där han reser en del, så det blir mest barnen som fått välja, vi har delat mycket på dem . Ibland frågar de varför inte hela familjen kan sova tillsammans så det kommer i perioder.

När det gäller svek så vet jag att vi har båda spelat vår del i allting, att det inte spelar någon roll vart det började, vem som gjorde vad utan tänker att jag får lära mig av mina misstag. Även om en ny relation känns väldigt långt borta så hoppas man ju att få uppleva kärlek igen och den gången tänker jag i så fall se till att INTE göra om de här misstagen utan göra rätt från början. För att göra det måste jag självklart reflektera över hur jag har agerat i förhållandet, identifiera mitt eget beteende och med eller utan terapeutisk hjälp lära om, våga älska mig själv och veta mitt värde. Allt känns som en kliché, men jag har lyssnat på många ljudböcker om personlig utveckling och de hjälper mig otroligt mycket.

Just nu lyssnar jag på Vägen genom skilsmässan, den tar upp allt vi går igenom. Den är smärtsam men kan vara skönt att fokusera på någon annans röst än sin egen emellanåt.

Vissa dagar går det inte alls och fy fan vad ont det gör men det brukar hjälpa om jag pratar med en vän eller även mitt ex.

1 gillning
11

Hej @Fre :blush:
Jag tycker för det första att du verkar otroligt öppen och mogen i det här. Galet mycket mindre självupptagen och sugen på att lägga skuld än de flesta i er ganska unga (för att vara här inne) är.
Om din flickvän har samma inställning till det uppenbara faktum (så som jag ser det) att ni helt enkelt har växt ifrån varandra, så här ni ju en makalös möjlighet att få ett fantastiskt flock-på-distans-förhållande! För det är så jag ser det. Jag har 2 barn med den kvinna jag inte längre vet om jag vill leva i ett förhållande med. Men en sak är säker. Våra barn är vi. De är till stora delar det vi är. Och jag vill slåss för dem. För deras välmående och utveckling. Det har inte så jättemycket med huruvida jag och X ska leva tillsammans. Det är ett commitment på ett annat plan.
Snälla, försök släppa den där ryggsäcken som säger att du har “misslyckats med vad du lovade”. Det enda sätt du kan misslyckas på är att försumma dina barn och vara olycklig. Ingenting positivt kommer ut av det. Om inte du och den kvinna du har fått era barn med lever på riktigt, hur i hela h-vete ska du kunna visa dem livet?

Grejen är att jag, som är 55, står inför exakt samma frågor som du. Det är ok. För vet du? Du ställer dig frågorna. Du funderar och med det så växer du.

R

12

Det här forumet är så uppskattat, men det är så förbannat svårt att ta till sig alla visdomsord. För ingenting lyckas bita sig fast.

Dom senaste dagarna har jag mer och mer ångrat att jag var ärlig med att mina känslor har avtagit. För det resulterade som nämnt i att min sambo var snabb med att då ska vi inte vara ihop för hon känner att hon har investerat så mycket men inte fått någonting tillbaka. Om jag tittar i backspegeln så är jag ledsen och ångrar så mycket av det jag inte gjort i min relation. För när jag ser på framtiden är det saker jag saknar som jag inte har levererat på.

Men faktum kvarstår att det är så svårt att ta in. Jag kommer aldrig försätta mina barn i en situation där dom inte får kärlek, trygghet, bekräftelse och lek. Det behöver jag inte ens fundera kring, kanske därför alla tips inte biter. För det är en självklarhet hos mig.

Nu har jag ångesten vid att jag inte istället för att säga att mina känslor avtagit, gjorde något åt det. Började bjuda ut henne på middagar, köpte hem blomor. Varför krävdes det att vi ska gå isär för att jag ska komma i dom tankebanorna…