Jag och min sambo träffades när vi båda var 20, drygt ett halvår senare så hade vi köpt en gemensam lägenhet och var gravida med vårt första barn. Vi upplever nog båda två att vi fick göra uppoffringar och det kunde vi leva med. Två år gick sen hade vi ytterligare ett barn och köpt hus. Vi försökte varva föräldraledighet som min sambo fick dra det stora lasset kring för jag ville kunna satsa på jobbet och jag hade bättre förutsättningar att kunna hålla oss flytande ekonomiskt.
Sen kom första bomben, jag var otrogen mot henne. Jag var stupfull, har minnesluckor men det hände. Jag hade sådan fruktansvärd ångest efteråt. Jag berättade direkt vad som hade hänt och vi försökte bearbeta oss igenom det. Vi gick i terapi, vi försökte kommunicera, jag förväntade mig ingenting av henne utan lät hon ha fullt mandat över hur vår framtid skulle se ut.
Något år senare så fick vi vårt tredje barn. Som till sommaren fyller två år. Jag uppskattar min sambos sidor som mamma och jag är så stolt över hur vi trots att vi är så unga kunna förse våra barn med en så bra uppväxt.
I takt med att åren har gått så känns det som vi har vuxit isär. Vi bekräftar inte varandra tillräckligt, vi har svårt att kommunicera, vi gör ingenting. (Jag behöver inte få några visdomsord från er gällande att det är tufft under småbarnsåren för det vet vi och jag söker inga svar som rör det).
Vi har sedan min otrohet kämpat med tilliten vilket påverkat våran vardag i tillräckligt stor utsträckning för att någonstans matta ut vårt förhållande. För några dagar sedan så sa jag till min sambo att jag inte längre har dom känslorna för henne som jag önskar att jag har. Jag känner mig tom. Jag ifrågasätter om det är en kärleksfull relation vi ska ha. Vi har haft en jätte bra dialog kring allt det här, att separationen inte ska sluta med att vi inte kan kommunicera, vi pratar om att fira jul gemensamt för barnens skull, att vi kan äta middagar på veckodagarna för vi uppskattar varandra.
Jag tampas nu med skulden och sviket att jag inte håller ihop den familj jag lovat att jag ska hålla ihop. Att jag inte har gett min sambo tillräckligt. Samtidigt så känner jag att min sambo inte heller har gjort det. Att vi hittat ett monotont sätt att leva våra liv som kretsar kring barnen för att dom ska må bra.
Nu ska vi gå isär, vi säljer vårt hus för ingen har råd att bo kvar. Vi kommer behöva flytta till lägenheter där barnen inte kommer kunna ha egna rum. Jag känner ett svek, jag känner mig dålig, jag önskar att jag kanske gjort mer. Men samtidigt så känner jag att jag har försökt. Och det gör min sambo också.
Hur tacklar jag känslan av skuld och svek? Verkligheten har någonstans kommit ikapp en och nu står vi inför en vardag som ingen av oss någonsin upplevt.