Har varit tillsammans med min fru i 20 år. Gifta i 8 år. Två helt fantastiska barn ,11 och 14 år gamla. Vi är båda 40.
Vet egentligen inte var jag ska börja. Har varit så otroligt mycket skit under alla år.
Otrohet. Mikrootrohet. Massvis av lögner. Gått bakom ryggen på mig…
Och det har varit frun som har gjort allt detta. Jag har aldrig ljugit för eller bedragit henne. Och aldrig nånsin fått avslut , förklaring eller en riktig ärlig ursäkt för allting. Hon har “löst” problemen genom att rycka på axlarna och säga att hon inte kan göra nåt åt det. Att jag måste släppa det och gå vidare. Hon kan inte stanna kvar i allt gammalt. För att ett par månader senare ljuga om nästa sak. Och att alltid få höra att jag är svartsjuk och kontrollerande när jag frågar om minsta lilla grej.
Och jag skäms otroligt mycket över allt skit jag har tagit under så lång tid. Att jag har låtit mitt självförtroende och min självkänsla ta så otroligt mycket stryk. Att låta nån annan få mig att må så otroligt dåligt…
Men jag har fått nog nu. Jag vägrar att ha det så här mer. Det är dags att jag sätter mig själv först nu.
Och jag tror att det enda sättet för mig att må bra är att vi separerar. Skiljer oss. För jag tror inte att hon kommer att ta tag i sina problem eller ens försöka inse vad hon har gjort. Hur mycket hon har förstört. All tillit som är totalt körd i botten.
Det som skrämmer mig är hur barnen ska ta det hela. Och hur jag ska kunna vara utan barnen när dom inte är hos mig. Det har alltid varit jag som har tagit det mesta med barnen. Jag har en mycket, mycket närmare kontakt med barnen än vad hon har. För hon har prioriterat att sitta med telefonen och sitt jobb. Det har alltid varit prio ett för henne.
Vet egentligen inte varför jag skriver allt detta. Var nog tvungen att ventilera mig bara.
Kopierar ett svar jag nyss skrev i en annan tråd.
Jag kände att relationen tog mer kraft än den gav. Jag klarade inte av att vara en närvarande förälder.
Vårt förhållande var dysfunktionellt vilket dessvärre gick ut över barnet. På väg till badplatsen och barnet (då i nedre tonåren) säger att barnet tyckte jag gjorde det bra och att barnet inte skulle klara en skilsmässa. Hugget i hjärtat.
Insikten ett par månader senare om att det inte fungerar. Skulle jag gett någon i min situation ett råd skulle det vara “lämna” och det mycket tidigare än jag gjorde. Jag far illa, barnet far illa, modern far illa men vill inte skiljas.Beslutet jag tog, lättnaden från oss alla tre, barnets reaktion “det här skulle ni gjort för länge sedan” vilket var exakt vad en barndomsvän till mig sa när jag träffade honom som vuxen och jag fick veta att hans föräldrar skilt sig.
Barn märker om föräldrarna mår dåligt. Då känner de ansvar för föräldrarnas mående. De märker det på kroppsspråk, blickar, utstrålning. Om inte du mår bra mår inte heller barnen bra.
Så här i backspegeln: jag skulle ha skilt mig för länge sedan. För att kunna ge måste du kunna få. Får du inte det du behöver i din relation bränner du ut dig och gör barnen en otjänst. Hellre en ensamstående förälder med frid i sinnet än en olycklig förälder.
Ja, barnen är viktiga, en trygg uppväxt är viktig men det är inte säkert att en kärnfamilj är det, i synnerhet inte en dysfunktionell familj där ena parten är olycklig. Det går inte att leka “lyckliga familjen”. Det är bättre att splittra den än att leva i “olyckliga familjen”.
Om syrgasmasker i ett flygplan utlöses ska man först sätta på sig sin egen. Det är för att man själv ska få syre och därmed ork att hjälpa andra. Ibland behöver man sätta sig själv först för att sedan orka vara närvarande för andra, annars sjunker man och går under, stänger av sina känslor och blir som en zombie. Det viktigaste för att barnen ska må bra är att ha en närvarande, kärleksfull vuxen vårdnadshavare som visar att det är viktigt att stå upp för sig själv och inte ta skit och tryckas ner av andra.
En relation ska bygga på en ömsesidig respekt, omsorg, kärlek och känsla för varandra som ger ett ömsesidigt utbyte av kärlek och kraft som kommunicerande kärl. Gör den inte det är det en osund relation som till sist förtär en av parterna.
Det är precis så jag känner mig. Helt slutkörd på energi. Och som en skugga av mitt riktiga jag.
Extremt hög igenkänningsfaktor.
I mitt fall var det dock jag som gick bakom ryggen på min fru, ljög och bedrog vilket jag inte trodde mig själv om. Jag levde i ett Egyptiskt mörker, tömd på alla känslor, likgiltig för allt.
Jag tror det bästa för dig och barnen är att lämna. Saknas förtroendet och tilliten finns inget att bygga på. Vissa är ok med öppna förhållanden, andra inte. Den som är det har inte rätt att kräva av den som inte är det att det ska vara ok med den. Är det ett problem och du inte vill hon ska hålla på som hon gör - det skulle jag definitivt inte vilja - så rädda dig själv och gå.
Ja grejen är att hon skulle aldrig nånsin acceptera en endaste av sakerna som hon själv har gjort. Det är jag 100% säker på. Jag vet att jag måste lämna. Men det gör det inte lättare…
Nope. Det gör inte det. Du är den förfördelade och den som måste ta tag i det.
Långt innan jag beslöt mig för att vara otrogen försökte jag få henne att inse att ingen av oss mådde bra som det var och att vi borde skilja oss men hon föredrog att leva i ett dåligt förhållande där vi inte var kompatibla på något plan och sårade varandra oerhört än att ha det drägligt på var sitt håll. Fast hon var väldigt social och där vi bodde tidigare hade det blivit svårt för henne. Nu när vi bor i ett större samhälle gick det lättare att komma till skott.
Jag kan ju önska att dessa personer som bedrar, ljuger och beter sig som din fru, träffar sin jämlike någon dag. Jag kan presentera henne för mitt ex för lika barn leka bäst eller vad är det de säger.
Mitt ex tyckte att jag var kontrollerande för att jag frågade hur hans dag på jobbet hade varit. Även andra frågor t.ex som om hur det hade gått på ett lopp han sprang fick jag ett ord som svar “jobbigt”, medans när en av våra vänner frågade hade exet en 30 min lång utläggning och gick igenom km-vis. Frågade varför och han sa att jag bara frågade för att snoka.
Lämna och ta tag i din situation, det kommer ordna sig och bli bättre för du är värd mer. Problemet är att hon brytit ned dig så mycket att du inte tror det. Tänk om de otrogna kunde inse hur stor skada de kan göra.
Hon kommer inte ändra sig, det vet du.
Ja jag inser själv att hon aldrig kommer att ta tag i sina bekymmer. Hoppet är ju det sista som överger en människa. Men det kommer aldrig att bli en förändring för hon vill inte inse själv vad hon har gjort och ställt till med. Det är alltid pga nåt jag har gjort eller inte gjort. Så fruktansvärt trött på det nu.
Hon bara fortsätter att säga att hon inte vet hur hon ska visa att jag kan lita på henne. Att hon inte vet var hon ska börja. Men herregud,läs en bok om det. Googla det. Prata med nån. Bara en massa undanflykter hela tiden.
Menar hon själv att du nu har anledning att lita på henne eftersom hon inte tänker bedra dig på nytt?
Är det jag som skrivit. Är precis samma lika!
Hur fan tar man steget. Vet att jag mår skit, och att jag kommer må ännu mera skit.
Lögnerna tar ju aldrig slut.
Ja hon säger att det inte är nåt NU. Precis som att allt gammalt inte spelar nån roll eftersom hon har släppt det. Men såret är fortfarande öppet för mig.
Ja jag vet. Och att försöka prata är som att prata med en stenvägg. Vägrar att se saker från mitt håll. Bara köra på med det som funkar för henne och då får man snällt hänga med i svängarna och hålla tyst bara.
Finns det annars något tecken på att hon faktiskt ändrat sitt beteende? Jag menar om problemet nu “bara” är att hon inte vill hjälpa dig att bearbeta det som hänt i det förflutna, eller har du fog att misstänka att hon fortsätter att agera svekfullt mot dig, i gamla spår?
Hon har ju aldrig ändrat på sitt beteende,alls. Bara sagt att hon vet inte hur hon ska kunna visa mig att jag kan lita på henne och sen dyker nästa grej upp. Och så har det varit väldigt länge nu. Jag vill ha svart på vitt att hon tar tag i det. Inte bara säga att hon inte ska göra nåt igen. Det är långt förbi den punkten för mig. Jag vill se ändrat beteende från hennes håll. Inte fler tomma ord bara. Så nä,det finns inget som visar på att hon har ändrat på sitt beteende eller tagit tag i det. Sitter fortfarande med telefonen klistrad i handen.
”Jag är ju inte otrogen nu”
Är det lugnande? Tyder det på att hon ångrar sig och vill ändra sitt beteende?
Som ungdomarna säger : kunde inte tro det!
Hur går det TS?