Tänk så lätt det är att gå ner sig i det emotionella träsket.
Drömmen om tvåsamhet kan ställa till det rejält.
Jag har varit inne på det förut, vissa vill ha förälskelsen, vissa vänskap o s v.
Men.
En relation kan vara dysfunktionell.
Sakna förutsättningar för att fungera.
En partner kan vara svekfull.
Ändå kan man sitta fast i ett emotionellt beroende.
Det är som en mardröm man vill vakna upp ur och man vet inte vart man ska he sig.
Ju mer man kämpar emot sjunker man ner i sörjan, tappar bort sig själv och har nätt och jämt näsan ovanför ytan
En del lever i limbo, slår knut på och tappar bort sig själv i tappra försök att vara till lags och hålla ihop det.
Andra har blivit svekfullt bedragna och lämnade utan förvarning och undrar vad som hände. Fast de bllivit behandlade som skit skulle de kanske mer än gärna ta tillbaks sin partner t o m kräla i stoffet bara det skulle hjälpa dem att tillbaks dem.
Det är inte så lätt att bli fri från de känslomässiga banden. Rester av dem kommer alltid att finnas kvar. Vi kan färga dem i romantsikt rosa, i regngrått som tårar, svart som ilska eller vad det nu kan vara. En del kommer att blekas med tiden, andra kommer att behålla sin kulör men de kommer alla att hålla oss mer eller mindre kvar vid träsket.
Det borde vara en lisa om de bara kunde stängas av, trycka på en knapp och så är de bara borta.
Eller så skulle det vara ett helvete för då har man väl inte älskat djupt och äkta och det hade väl varit värre?
Ja, det kommer vi för det emotionella “träsket” är trots allt källan till liv. Kunde vi bara trycka på off-knappen, vilket man såklart har önskat en miljon gånger eller mer… så vore man ju lika med död, i vart fall som en levande död
Detta har jag tänkt såå många gånger, att tänk om jag bara kunde sluta tänka eller känna så mycket jag gör hela tiden. Men jag landar alltid i att jag ändå är tacksam för att jag känner det jag känner, för det gör mig till den jag är, hur jobbigt det än är många gånger. Man får bara lära sig att navigera rätt i alla dessa känslostormar.
Hoppas allt bra med dig ikväll @Rulle. Är med barnen ikväll och har inte hunnit läsa igenom alla inläggen, men jag anar ändå vad som hänt och händer. Du är klok, du vet vad som är bäst för dig själv i längden.
@Noomi, exakt.
Men när en relation tagit slut kan hoppet vara en bedräglig tuva man försöker få stöd för sin fot på.
Hur många kvinnor/ män har intalat sig att just de är så speciella, att just de har berört sin partner, förstår den som ingen annan, att just de har betytt mest för dem?
Det är lätt att fastna i herzen-smertz och krampaktigt hålla sig fast i och försöka dra upp sig med hjälp av band som sedan länge är klippta.
Den som blivit ofrivillig lämnad kan hoppas på en återförening, en ny chans, trots att de blivit svikna och samma sak skulle upprepas igen.
Den som lever i limbo i väntan på att partnern ska bestämma sig och den som lever i en dysfunktionell relatiilon där den måste tassa på tå riskerar att utplåna sig själv och slukas av den andre.
Vad jag mångordigt försöker säga är att det gäller att inse vilka band som är klippta och sluta försöka dra upp sig med hjälp av dem. Det gäller att inse att ibland måste man tillåta sig att sjunka ner innan man åter kan ta sig upp
Sedan finns det också känslor som man mer än gärna låter sig sjunka ner i och låta sig sköljas över av.
Ingen fara.
Inläggen finns kvar. Jag komner inte att radera eller redigera dem och de behöver inte läsas.
Jo tack det är skapligt.
“Du är klok, du vet vad som är bäst för dig själv i längden”. Som Noomi, UlleBulle, mordillo, Tailor och några till har konstaterat är det inte alls säkert.
Det är lätt att utifrån ge råd till andra och komma med hurtfriska uppmaningar som man har svårt att praktisera på sig själv.
“Man får bara lära sig att navigera rätt i dessa känslostormar”. Så fint du beskriver det. Exakt det jag menar. Det är så lätt att antingen idealisera eller svartmåla. Ett citat ur Dorothy Sayers “Kamratfesten” som förvisso gäller något annat än relationer men som jag skulle säga kan passa rätt bra;
“Om man bara kunde slå rot här bland gräset och stenarna och uträtta någonting som vore värt att uträttas, även om det bara vore att återfinna ett förlorat andetag, bara av kärlek till uppgiften och ingenting annat.
Harriet var förvånad över att höra honom tala med sådan hetta
-Men Peter, du säger precis vad jag har gått och känt hela tiden. Men är det omöjligt?
-Det är omöjligt. Men det finns tillfällen då man kommer tillbaka och tror att det kanske vore möjligt”.
Man kan önska en sak. Man kan drömma men det finns också en realitet. För att kunna komma vidare måste man släppa det man inte kan förändra, sluta försöka hålla sig fast vid det hopp som inte finns och klamra sig fast vid realitetens babd hur hårt och kallt det än är och hur det än skär in i händerna.
Ja, så är det nog. Men med tiden lär man väl sig även själv förhoppningsvis! Det vill jag tro. Men vad bra att du blev uppfångad här när det blev slirigt. Så många kloka människor på detta forum!
Ibland är det nästan också som att man själv bara måste göra ett misstag för mycket, för att helt och fullt lära sig, släppa taget och gå vidare. Iaf känns det så för mig. Jag har haft svårt att släppa både hopp och tro på att saker och ting är möjligt i vissa lägen, så otroligt envis och också dumdristig får man väl säga. Därför köpte jag denna lilla skylt med budskap och har satt på kylskåpet.
. Är med barnen ikväll och har inte hunnit läsa igenom alla inläggen, men jag anar ändå vad som hänt och händer. Du är klok, du vet vad som är bäst för dig själv i längden.
