Nu ska vi se hur det är med läsförståelsen på detta forum.
När jag läser en tråd för första gången kommer jag till det första inlägget, skapat av trådskaparen. Där står vad syftet, själva intentionen med tråden var från början. Sedan kan det komma kommentarer som kommenteras och så drar det iväg. Men alla kommer först till starten av tråden vilket jag utgår ifrån att alla läser innan de börjar scrolla ner, läsa kommentarer och själva kommentera. I denna tråd gäller följande:
Jag vill att du som kommenterar är man, att det är du som från början **vill/velat separera utan att din partner varit otrogen utan för att du blivit less, hittat en annan eller vad det nu kan vara.
Varför vill jag det? Läste nyss en tråd ”Män och kvinnor värderar äktenskapet på olika sätt” startat av användaren Flash. Hon skriver inledningsvis: ”…det är mest kvinnor som skriver”.
Jag frapperas av tanken att de män som skriver vars historier jag har läst tillhör för det mesta de bedragnas skara eller att det är kvinnan som sagt att hon vill skiljas och sedan blivit förvånad/ besviken när mannen genomfört separationen.
Därför undrar jag om det finns någon som läser detta som liksom jag är man och var den som ville och genomdrev skilsmässan eller som funderar på att göra det utan att partnern var otrogen eller bedrog dig.
Finns det fler än jag här som är man och var den som lämnade, i mitt fall var jag otrogen och ljög under bestående äktenskap. Skilsmässan var oundviklig för att överleva emotionellt och ge vårt barn så bra förutsättningar som möjligt under rådande omständigheter men hade jag varit karl för min hatt och inte dumsnäll skulle jag tagit ut skilsmässa mycket tidigare – både för ex:ets, min egen och barnets skull.
Jag citerar det där jag också, satan så träffad jag känner mig.
Sista 6-12månaderna som ledde fram till uppbrottet gjorde jag allt jag kunde i ren desperation att hålla hop det till varje pris, drevs av nån sinnesförvirrad pliktkänsla har jag förstått i efterhand.
Med facit i hand var det givetvis bara vansinne.
Men nu skulle jag inte ens skriva här egentligen eftersom jag aldrig tog modet till mig o göra slag i saken, istället byggde jag upp enorma nivåer passiva aggressioner mot min fru att hon till slut brast o gjorde slag i saken istället… Har jag förstått så här efteråt.
Jag vet flera män som varit den som tagit beslutet om skilsmässa. Frun har inte varit otrogen eller så.
Men se ledsnade på allt tjat. ”Du gör inte det, du tänker inte fullt ut” osv.
Men när väl skilsmässan är fullbordad och de går skilda vägar upptäcker ”frun” att mannen gjort mer än hon sett.
Helt plötsligt är sophinken alltid full. Finns inte toapapper i badrummet. Dammet lägger sig över hela golvet. Tvätten är inte tvättad eller vikt.
Förstå då har ”frun” insett vad hon inte har uppmärksammat. Men då e det för sent. Eller?..
Av egen erfarenhet så är det tydligen väldigt lätt att även missa det rent ekonomiska, helt plötsligt sitter hon med dubbelt så mycket i utgifter mot sina sina inkomster… O skickar gnälliga mail om att man är det snålaste helvete på denna jord o “dina barns mor lever fattigt nu” o mysiga meddelanden i den stilen…
Skulle istället vilja likna det hela med känslan av att rymma från fängelse… inte för att jag gjort det, men jag föreställer mig att det är ungefär så det känns
