Efter student-fest är det över

Mr_Chickenman · 26 Juli 2017 09:04

Gårdagen var sk_tjobbig. Jag är supernöjd med mitt beslut att inte ge henne tillgång till mig längre, men oj vad jobbigt.
Hon lade sig också ganska tidigt (efter mig), men verkade ganska konfunderad och ledsen (kanske önsketänkande). Vi har inte ens träffats idag (10.45) sagt godmorgon eller hej, för jag har först varit iväg och tränat och sedan klippt gräs osv. Känns iofs ganska ok, för hon påverkar mig för mycket.

Vi har umgåtts genom typ att samtala om allt möjligt och på kvällen tv och kanske en bra film eller serier, men jag har bara klippt av, delvis för att skydda mig själv.
Hon fällde en sur kommentar förra veckan i tv-soffan (efter en del alkoholintag) om att herregud, är det så här jag tillbringat de senaste 20 åren? Vad har hon gjort själv för att förändra sin situation och lära känna mig? Hon säger saker också som jag inte skall uppfatta då jag är döv på ena örat efter en sjukdom.
Hon har sagt att hon känner sig ensam i en tvåsamhet, men jag har inte kunnat hjälpa henne.
Få se idag vad som händer, det är “vindag” och hon brukar bli ganska sugen då (alkoholproblem kanske?!?).

Jag behöver inte detta i mitt liv. Det känns inte heller som att jag kan säga till henne att hon gör mig ledsen och sårar mig genom sina kommentarer, agerande, sin ilska, besvikelse, irritation, surhet, bitterhet, spydighet, nonchalans, kyla, isolering, distanstagande, elakheter, negativa energi, nedlåtande osv. för hon är helt enkelt inte mottaglig eller där (bara insnöad på sitt ego och sitt eget).
Hon kan helt enkelt inte lägga band på sig själv och rackar ned på mitt emotionella tiggeri och utpressning som hon kallar det (som en gläfsande hund som vill ha uppmärksamhet).
Kanske att hon är för säker på mig och vet att hon alltid kan gå tillbaka?

Jag orkar inte med surheten och bitterheten längre.
Hon vet varför tänker jag efter SMS:et och det känns inte som att umgås som vanligt gör något för min skull. Inte heller att vara tillmötesgående eller kärleksfull och göra snälla saker för henne.
Nu får hon dra sin egen vikt.
Kanske att hon också kan reflektera över vad hon håller på med.

Konsekvens har på något sätt varit ledordet i hennes agerande över åren och nu får hon dra lärdom av sina handlingar.
Jag gör det inte för att straffa henne eller hämnas, men jag vill inte gå under för hennes skull.
Jag älskar ju henne och vill bli gammal med henne, men måste tänka på mig själv nu och bygga upp ett eget liv.

Nu precis; @Mr_Chickenman var är potatisskalaren? Jag hittar inte den.
När jag kom ut låg den på skärbrädan och hon hade glömt att hon tagit fram den.
Hmm…

Hon skall hem till en kompis i morgon och snacka lite. Undras om det kan gynna mig eller inte har någon betydelse.

Btw: “vindagen” var inte speciellt lyckad för min del. Dagen har inte varit lyckad alls för min del. Hon sade att hon knappt träffat mig under hela dagen (eller barnen för den delen) och att hon inte vill söka efter mig eller hur hon nu uttryckte det, det kommer bara inte att hända (jag kan undra vad i h_e hon vill med mig om hon nu vill se mig men ändå inte och jag rättar mig efter det?).
Hon sitter i soffan bredvid mig och är så kall. Vi samtalar lite smått om Löfvén och transportstyrelsen (vilket engagerar henne väldigt mycket) och jag känner att jag inte kan ta in det riktigt för mina tankar, känslor och engagemang är någon helt annanstans.
Till slut skall hon lägga sig och jag frågar om hon vill ha sällskap. Nej, svarar hon och vad skall man säga… Loppet känns ganska kört…
Smorde och kliade henne på ryggen innan efter att hon bad om det, men jag har tyvärr fallit i “hundkorgsfällan” idag. F_n också, konsekvens. Inget bra. Vad skall jag säga när jag är för snäll (inga alibi-ord)?

Vet egentligen inte hur hon reagerat på min “frånvaro” under dagen, men vad förväntar hon sig efter SMS:et? Knappt sett mig? Nej, det är väl inte så konstigt. Jag kan inte låtsas som att allt är som vanligt och att vi skall vara lyckliga familjen. Klart jag måste få reagera (och hon tycker givetvis det är konstigt att jag drar mig undan och inte vill umgås med henne, bara hon får lyssna på Kent).
Försöker “tränga undan” och ignorera henne, men det är precis som om Karma inte tillåter detta.

F_n för förhållande och relationer. Jag kommer passa mig framöver.

Mr_Chickenman · 27 Juli 2017 11:49

Dagen har varit fortsatt jobbig.
Vaknade tidigt och var ledsen för att min fru inte ger mig någon fysisk beröring alls. Vi sover fortfarande i samma säng, men hon har ju sin kramkudde…
Gick upp och grät lite, gick ut en sväng och fortsatte där.

Har fortsatt undvika henne idag. Hon kom och satte sig i hammocken när jag redan satt där och läste och klagade på att det blev sämre väder igen. Jag kommenterade detta och efter en liten stund tog jag boken, gick in och fyllde på min kaffekopp och “gick på toa”. Kanske att hon känner sig lite mobbad av mig, men jag försöker bara undvika henne. Jag försöker inte att protestera eller vara elak mot henne, bara skydda mig själv för jag mår inte bra i hennes närhet.

Sedan var det dags för lunch. Hon är sur och bitter mot mig hela tiden fast att hon inte säger något. Det blev en del sura kommentarer från hennes sida om att jag tog maten i fel ordning när jag skulle ta upp vid min tur och om jag kunde vänta lite så att hon kunde gå vidare med sitt liv och steka sina ägg till pytten.
Allt känns väldigt infekterat.
När vi sedan åt var jag hänsynsfull eftersom jag vet att hon hatar rödbetor och jag frågade om det var ok och inte störde henne.
Visst, knock yourself out, sade hon surt…
Under hela måltiden “blängde” hon surt på mig. Jag vet inte hur jag skall tolka denna blick. Jag frågade vad det är eftersom hon “blängde” på mig och fick då till svar att det inte var hennes avsikt (men hon fortsatte ändå).
Vet inte om mitt val att lämna henne ifred satt sina spår och hon undrar vad jag håller på med, men det känns så. Om möjligt känns hon ännu surare, men jag känner att jag måste distansera mig från henne för att inte gå under. Hon tolkar det nog som att jag fryser ut henne och inte bryr mig när jag inte söker hennes sällskap.

När hon rasar ut mot mig kan hon komma med de mest sårande kommentarer som:

Det är precis därför jag vill skilja mig.
Snart är du själv och då kan du göra som du vill.
Jag hatar dig.
Dra åt h_e.
Du har inte alls förändrats, du är samma sk_tstövel som innan.
Ytterligare en f_ck-up.
osv.
Undras vad som skulle hända om jag behandlade henne likadant och for ut mot henne med samma okvädningsord.

Sökte sedan något jobb, mest för sakens skull, skall börja en utbildning på måndag (som jag egentligen inte vill gå, men har i alla fall en plan).

Nu har hon åkt till sin väninna så nu är det lite lugnt.

Floriana · 27 Juli 2017 16:13

Ojoj, vilken total “anti-egoboost”, bäst å flytta från henne just nu!

Alltarikras · 28 Juli 2017 06:57

Åh herregud @Mr_Chickenman, exakt såna kommentarer som min man säger när nått inte passar honom. Jösses alltså. När jag läste ditt inlägg så tänkte jag vilken b**** och sen insåg jag att jag lever ju med ihop med en sån fast en manlig då.
Jag måste öppna ögonen tror jag.
Jag tänker med så, om jag hade sagt och reagerar på samma sätt vad hade hänt då?
Exempel: var jättesen idag och hade bråttom för jag höll honom sällskap o kollade morgon-tv. Han åt ff frukost och jag röjde undan mitt och hoppade in i duschen. När jsg skulle rusa iväg, hyper-sen, så säger han: Tog du bara undan efter dig? Ego som vanligt bla bla bla… Jag svarade: Du åt ff. Jag har skitbråttom. Då tystnade han med ett mummel : jaja jag tar det väl då… jag bara (glatt som tusan) Ha en bra dag hej då. Sen drog jag fort som bara den.
Hoppas du kan lösa din situation.

Floriana · 28 Juli 2017 10:21

Bra att du vågade säga ifrån! Brukar du våga det, eller är det för att du vet att du snart har en väg ut?
Kram!

Mr_Chickenman · 28 Juli 2017 11:00

Nej, jag brukar inte säga ifrån (om det var mig du menade). Har försökt att konfrontera henne tidigare bl a genom att under en hetsig diskussion säga att jag faktiskt inte är någon klon av dig och har en egen vilja, med resultatet att hon blev vansinnig och började slänga saker omkring sig. Det var flera år sedan och vi har fortfarande märken i matsalsbordet.
Impulskontroll?

En gång när vi bråkade efter att vi precis hade flyttat ihop tog hon en tavla och kastade i matsalsbordet (ett annat). Polisen kom och ringde på och frågade om allt var ok, för tydligen hade någon granne ringt och anmält det. Nej, vi har inte hört något… Pinsamt…

Det har inte funkat att säga till när jag tyckt att hon gått alldeles för långt och det inte är någon rim och reson i hennes åsikter och då har det blivit sådana här reaktioner (fast hon tycker att jag brukar nicka och le och ändå göra som jag själv vill för att hon inte lyssnar på mig och vet bäst själv, passiv aggressiv som hon kallar det).

Jag får säga att sedan jag tog beslutet att lämna henne ifred och undvika henne har jag mått mycket bättre. Hon har nog mått om möjligt ännu sämre av det (pratar knappt med mig) men det spelar ingen roll. Hon kommer inte att komma tillbaka till mig på grundval av hur jag agerar mot henne nu ändå. Hon är inte mottaglig. Kanske att hon kan göra det istället om jag blir en fristående individ och hon inser att hon känner sig orolig men samtidigt nyfiken.
Kanske, kanske inte. Dock är det viktigaste att jag mår bra och det gör jag av att inte vara inpå henne. Jag ändrar mig inte för hennes skull. Jag vill ha en förändring och hon kan inte diktera villkoren.
Undras vilken relation hon har tänkt sig med mig i framtiden, för detta är inget jag vill ha inpå mig.

Brunchade med en kompis idag och när jag berättade att vi skulle sälja huset och skiljas gratulerade han mig. Han har länge tyckt att hon kört över mig.
Det blir nog bra.

Fortsätter iaf på den inslagna vägen för min egen skull.
Nu kommer långväga gäster imorgon och som vanligt har hon redan bestämt menyn…
Hon berättar och jag nickar och ler. Det blir nog bra…

Jobbigt, men lite bättre ändå känslomässigt.

Floriana · 28 Juli 2017 12:58

Hej, jobbigt att inte våga säga ifrån pga att “smockan hänger i luften” sas. Tänk om könsfördelningen varit omvänd? Det är allvarligt oavsett och klassas som misshandel! Har varit i samma situation själv. Bra att du lämnar!
Det jag skrev ovan var egentligen menat åt @Alltarikras som hade rytt till innan hon gick till jobbet … Hade nog själv varit för rädd för voldsamt agerande (kasta ellersparka till saker) från x, för att våga detta

Mr_Chickenman · 28 Juli 2017 14:00

Nu pallade hon tydligen inte längre med min ignorans och mitt avståndstagande.

Innan var jag på brunch med en kompis (efter att jag stigit upp ur sängen 5.30 för att träna) och hon frågade hur mötet hade varit när jag kom hem.
Bra sade jag och berättade inte så mycket mer om vad vi pratat om.
Sade att det blev kort för att han skulle träna och sedan skulle de träffa kompisar.

Nu precis när hon kom hem satt jag i telefonkö med banken.
När hon efteråt frågade om jag fick gjort det jag skulle sade jag bara ja och inget mer.
Då flippade hon ut fullständigt.
Tycker du att det svaret räcker?
Är det så du vill ha det?
Vi behöver inte prata med varandra.
Jag skall behandla dig likadant.
Du har sagt 7 ord till mig på en vecka (faktiskt en grov överdrift).
Är det så vi skall ha det i fortsättningen?

Jag hatar dig.
Det skall bli så skönt att flytta ifrån dig.
Du är socialt inkompetent.
Du har ingen EQ över huvud taget.
Din j_vel.
Dra åt h_e.
Jag vill inte se dig.
Det skall bli så skönt att slippa dig och din tystnad.
I 20 år har jag fått stå ut med den här sk_ten.
Jag pallar inte längre.
Gå härifrån, jag står inte ut med dig.
osv (i samma ton, argt som in i)

Visst, sade jag och gick ned.

Lite senare sade jag att du vet inte hur mycket du sårar mig.

Synd om dottern som fick höra allting (förhoppningsvis hade hon lurar på inne på sitt rum).

Faktum är att jag satt i telefonkö med banken för att när jag ansökte om lånelöfte på en bostadsrätt jag reserverat gick den inte igenom för att huset ju inte är sålt och insatsen bygger till en del på denna vinst från huset.
Jag ville bara reda ut detta. Tyckte inte hon hade med detta att göra över huvud taget, så jag sade inget (sedan typ att kontakten på banken har semester och att jag fick inte tag i honom för jag ville kolla min lånesituation).

Nu sitter hon och tittar på tv utanför sovrummet där jag sitter och skriver och jag kan riktigt känna hennes ilska och negativa vibbar ända hit.

Att jag är glad och pepp (eller försöker vara i alla fall) verkar sticka henne ännu mer i ögonen.
Jag försöker bara skapa mig ett eget liv.

Hon skall till sin bror måndag till torsdag nästa vecka med barnen, så då blir det lugnt i alla fall.

Vad vill hon egentligen? Hon vill ju skiljas och varför skall man upprätthålla en dialog eller ett intresse då? Hon har ju gjort klart också att hon inte vill att jag kämpar för henne.
Hon verkar inte ha förstått innebörden av SMS:et.
Hmm…
Hon mår nog inte alls bra i sig själv och jag tror det har andra orsaker än mig.
Jag börjar en utbildning på måndag, har gått ned 20 kg och verkar gladare och mer energisk än på länge och det sticker nog i ögonen på henne.
Jag gör ju inte detta för att hämnas på henne utan för att skydda mig själv, men det tolkar hon det nog inte som.

Vet inte om jag kan fortsätta med mitt avståndstagande.
Jag vill ju ha henne, men inte under dessa premisser.

Kan hennes beteende ses som en misshandel menar du @Floriana?
Det känns ibland (speciellt efter hennes utbrott) som att hon är 5 år gammal.

Jag kan erbjuda mig att åka och köpa vin så jag kommer ifrån lite. Jag behöver vara själv, fri från henne lite, känner jag.

Stillstanding · 28 Juli 2017 14:30

Hon har stora bekymmer med sig själv, det är uppenbart. De kan hon bara lösa själv, så vad du än gör så leder det ingen vart. Hon kommer troligen att behöva ha dig som syndabock för att själv “överleva”.

Jag har funderat lite kring hur du tidigare skrivit om din arbetslöshet och utbildningen som du inte är så sugen på. Hur skulle det vara om du börjar tänka annorlunda kring det här? T ex se utbildningen som en möjlighet till lite nya intryck. Kanske är den inte vägen ur arbetslöshet, men det blir ju ett tillfälle att träffa andra knasiga, underbara, snälla, idiotiska, charmerade, krävande mm mm människor. Arbetslöshet innebär ofta så många negativa saker som man inte tänker på när man är i aktivitet. Jag tror att utbildningen kan bli din väg att se annat än din fru, om du bara vågar tänka på den och deltagarna på ett öppet annorlunda sätt än tidigare. Du kommer att upptäcka så mycket som du aldrig tidigare noterat hos andra människor om du tillåter dig att vara nyfiken på varje individ.

Brukar själv ha lite svårt för den “positivt tänkande gör underverk attityden”, så det är inte riktigt så jag menar. Menar mer att du börjar med att förhålla dig själv lite annorlunda, så att du bygger en ny identitet som inte är den deprimerade @Mr_Chickenman . Under tiden kan ju din fru stå kvar och stampa på samma fläck om hon nu vill det…

Känner igen det där med att partnern som betett sig illa tror man agerar utifrån hämnd, när man faktiskt har fullt upp med att överleva och skydda sig själv. Men jag tror att deras fokus bara är på dem själva och då utgår de ifrån att allt kretsar kring dem. Därför tror de att vårt agerande måste utgå ifrån hämnd på DEM utifrån vad DE har gjort, inte något som är helt fritt från dem.

Alltarikras · 28 Juli 2017 21:55

HÄNja @Floriana. Jag brukar undvika att säga nått. Det är lättast så. Gås med vänner ikväll. Mannen är hur kärleksfull som helst. Han har enl honom druckit upp sina öl och tagit en dos medicin som han inte ska ta. Jagvalde att sova hos väninnan. Pallar inte hemkomst med ev utbrott.
Mr chickenman. Hon säger exakt samma fraser som min man. De skulle kanske trivas ihop. De är rätt lika. Hur reagerar hon när du säger att du blir ledsen? Min man tycker det är fånigt.
Kram:revolving_hearts:

Floriana · 28 Juli 2017 21:57

Ja, jag tror att det att kasta saker och förstöra saker osv framför partnern, oxå klassas som misshandel.
Någon annan som vet mer ang detta?

Mr_Chickenman · 29 Juli 2017 00:05

Har också kommit fram till att jag nog skall se kursen som en andra chans.
Jag lever efter karmas lagar och är det meningen att jag skall gå den så är det.
Jag får göra det bästa av situationen och anamma det.

Efter ikväll då allt gick käpprätt är det nog ännu viktigare att hitta något.
Det blev ingen vidare kväll och nu sover vi i skilda sovrum…

@Alltarikras, när jag säger att jag är ledsen blir det ingen reaktion alls.
Noll empati kan tyckas.

Bubbi · 29 Juli 2017 03:41

Känner jag igen.Att inte få någon reaktion alls när man sitter och gråter och är uppriven är hemskt.
Att han inte bryr sig…Det var hemskt…
Jag vill ha någon som finns hos mig i alla lägen och nu när jag är singel så har jag ju faktiskt också chansen att hitta det en dag.

Mr_Chickenman · 29 Juli 2017 14:42

Nu har jag kollat upp det och hennes beteende är absolut misshandel.
Några bra länkar:

http://psykiskmisshandel.se/hantera-misshandeln/
http://www.narcissism.se/

Ganska chockande faktiskt. Jag har inte tänkt i de banorna tidigare, bara att det inte kan vara ett normalt beteende.

Idag har hon bara varit sur och förbannad. Mitt agerande igår spårade ur och jag sade till slut att du och jag skall inte sova i samma rum osv. Sedan ångrade jag mig och försökte tala med henne, men då låste hon in sig i ett annat sovrum för hon tyckte jag var läskig. För mycket alkohol för jag kommer inte helt ihåg vad jag sade. Inte bra och omoget. Bad om ursäkt, men det mottogs nog inte på rätt sätt. Tyckte dock att hon som vanligt överreagerade.
När jag frågade varför hon hade haft ett så stort kontrollbehov svarade hon bara att hon fick ta på sig att ha det eftersom jag inte gjorde vad jag skulle (läs vad hon tyckte jag skulle göra).

Hon kontrade innan idag med att mitt sätt inte var acceptabelt igår. Hon vill inte ha någon läskig person som partner.
Sedan höll hon en föreläsning om att jag inte har något mellanläge, bara allt eller inget. Hon demonstrerade detta bokstavligen genom att när vattenkranen är stängd kommer inget vatten ut, men när den är öppen på max sprutar det okontrollerat åt alla håll (med resultat att vi hade vatten över hela köket). Hon vill ha ett mellanläge.
Jag kan välja att hålla allt på en mellannivå och umgås som vanligt på ett städat sätt eller får en av oss flytta innan visning och försäljning av huset. Det är bara att välja.
Hon vet att jag inte är speciellt intresserad av att skaffa extra utgifter för en extra lägenhet när jag är arbetslös.
Hon klagade på att jag under 4 dagar har ignorerat henne, gått till ett annat rum när hon kommit i närheten, knappt kommunicerat med henne, hållit mig undan och undvikit henne, knappt tittat på henne osv.
Är det inte lite mycket begärt att allt skall hållas på en normal nivå i alla fall utåt? Jag kan inte det utan att blanda in känslor. Hon är kanske färdig med det, men inte jag.
Jag har distanserat mig från henne för att hon påverkar mig för mycket och att jag försöker må lite bättre genom att inte vara i hennes närhet. Känner att jag inte behöver hennes negativa kritik och vibbar och hon vill ju dessutom inte ha mig.
Vad är det hon vill egentligen? När jag frågar om hon vill att jag kämpar för henne vill hon inte det. Jag måste förändras för min egen skull och inte hennes.
Jag måste bevisa, sade hon, att det är en hållbar förändring för min egen skull. När jag frågade hur hon skulle kunna se det utan att vara i närheten sade hon bara att det skulle hon inte berätta för mig utan det var ju upp till mig.
Förstår inte henne alls. Känns som hon hela tiden lämnar en dörr öppen, fast hon verkar väldigt bestämd att hon inte vill något.
Att skydda mig själv och försöka skaffa mig ett eget liv är tydligen inget hon kan acceptera eller leva med.

Känner att jag inte vet riktigt hur jag skall göra, handla och agera. Känns som om hon håller mig som gisslan. Hon vill inte ha en hund, men samtidigt är det det hon behandlar mig som.
Nu kommer snart vänner över helgen och sedan åker hon iväg med barnen till sin bror nästa vecka måndag till torsdag på sin sista semestervecka.

Hon är inte mottaglig, men jag vill ju ha henne ändå. Hon kan ju inte ha kakan och äta upp den samtidigt.
Är som att jag befinner mig i en kokong.
Huset läggs ut på Hemnet den 7 augusti och sedan visning 13:e.

Vet inte hur jag skall reagera. Känns ganska kört med henne samtidigt som jag vet att allt skulle kunna vara så annorlunda.

Mr_Chickenman · 5 Augusti 2017 15:07

Nu har hon varit borta måndag till fredag, först hos sin bror och sedan hos vänner.
För min del har det varit ganska lugnt, men intensivt att hinna med allt. Jag har ju börjat utbildningen nu och dessutom tränat innan det varit dags för bussen på morgonen (gått upp 05.20) och lagat mat sedan när jag kommit hem på kvällen två av dagarna. Puh. Dessutom kör som jag precis börjat på…
Vi hade någon SMS-kontakt i början av veckan, men det är allt. Hon tycks vilja missförstå och läser inte vad jag skriver har jag märkt (frågade något jag redan svarat på). Hon tycks inte riktigt vaken. Nåja…

Vi pratade lite igår (efter några glas vin) och det blev inte så bra. Frågade om hon kunde tänka sig att “börja om” på ett annat ställe som en slags nystart för det är så mycket som gått fel. Det kunde hon inte. Hon är bara intresserad av att sälja huset, separera och skilja sig och sedan vad som händer efter det får vi se.
Pratade mer i morse och hon tycks ganska ledsen och besviken över vad som hänt. Jag sade att jag haft fel fokus, men att jag inte har det nu och kunde inte vaknat upp tidigare eftersom jag inte hade förståelsen. Hon sade att jag visste vad som skulle hända om jag inte ändrade på mig, men det har jag inte gjort. Jag har haft 20 år på mig att förändra mig och inte tagit chansen och varför skulle hon lita på mig denna gången… Det måste vara en långsiktig förändring och jag måste ha ett helt annat driv och trygghet och kunna ta hand om mig själv. Hon vill inte göra det längre, sade hon.
Hon förstår inte riktigt sin egen del i det hela, tycks det som.
Hon är inte vaken och kommer att få ett brutalt uppvaknande.
När jag frågade om hon inte hade några känslor kvar för mig alls sade hon att det inte var intressant eller viktigt. Du och jag går helt enkelt inte ihop, sade hon.
Hon har tryckt ned sina känslor och vill inte se till dem. Det verkar som att hon har känslor kvar för mig, men inte lyssnar till dem. Som @Klara1 skrev, hon verkar ha hittat sin syndabock och kan inte se till sina känslor. Tråkigt att hon inte kan vakna. Hon kanske kommer på det när hon är själv att hon faktiskt saknar mig och har gjort fel hon också. Kanske är det för sent då, kanske inte. Det får framtiden utvisa.

Det känns faktiskt inte bara som mitt fel. Hon har faktiskt inte försökt lära känna mig heller, hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig. Jag har insett att det största misstaget jag gjort (av alla felen) är att jag inte har varit tillräckligt kommunikativ i mitt agerande mot henne. Tror att väldigt många “issues” hade kunnat redas ut eller stävjas i sin linda eller innan de ens hänt bara jag förklarat hur jag tänkte och varför. Det är precis som om jag förutsatte att hon skulle kunna läsa mina tankar. Jag har varit väldigt fel ute i många avseenden. Sent skall syndaren vakna…

Har kommit på ändå att sälja huset är det enda rätta att göra, fast att jag egentligen inte vill. För det första är det för stort för oss och sedan är jag arbetslös. Även om jag nu har börjat en utbildning finns det inga garantier för att det leder till något. Jag kanske inte klarar av den, inte får någon praktik efter den (det är - som det ser ut nu - 16 veckors utbildning och sedan 12 veckors praktik), får praktik men ingen anställning osv. I vilket fall som helst håller mina ersättningsdagar hos arbetsförmedlingen på att rinna ut (och även hos Unionen, vet inte riktigt vad det är just nu). Av de 300 dagar jag fick från början (eftersom jag har barn under 18 år) är det bara hälften kvar. Det innebär att får jag inget fast jobb inom rimlig tid har jag ingen inkomst alls. Hur bra känns det mitt i allt? Det känns som om jag får hästspark efter hästspark. Det är väldigt svårt att erbjuda trygghet under dessa förhållanden (än mindre kunna betala min del av lånen för huset om vi skulle bo kvar).

Karma är brutal… Väntar på miraklet.

Mr_Chickenman · 6 Augusti 2017 22:38

Idag har hon varit sk_itsur.
Hon frågade vid frukost om jag hade tid och lust att hjälpa henne med pilebuskarna. Hon skulle klippa dem och jag skulle ta upp grenarna.
Visst, sade jag och kände mig lite behövd ändå.
Sagt och gjort. Efter frukost skred vi till verket.
Hon klippte och jag tog upp grenarna (vet inte egentligen varför jag skulle göra det, men det är ju trevligt att göra något tillsammans).
Efter vi var klara och jag frågat och fått till svar att det inte var något mer att göra just nu tänkte jag fortsätta.
Vi har som uppdelning att jag tar häckrabatterna och hon tar busk-rabatterna för ogräsrensning (tycker iofs att denna uppdelning känns ganska orättvis eftersom häckrabatterna är närmare 100 meter och rabatterna 5 stycken på kanske 25 meter om man drar ut dem. Sk_itsamma.).
Jag fortsatte då att göra färdigt i häckrabatterna. Var ute ett bra tag och när jag gick in för att ta en liten paus innan lunch började hon slamra med disken och jag kom på att jag inte tömt diskmaskinen efter frukosten.
Hon skulle laga lunch till oss då och blev VÄLDIGT irriterad över att jag inte skötte mina sysslor.
Då kom hela harangen igen:

Det är precis därför vi skiljer oss.
Jag pallar inte med det längre.
Du har inte förändrats någonting och det har inte skett något mirakel som du säger att det gjort. Du får inte säga det fler gånger.
Du säger att du vill ha mig tillbaka och att jag skall ge dig en chans igen. Du tjatar om det hela tiden. Varför? Varför skulle jag ge dig en chans så som du beter dig? Du har ju inte alls förändrats.
Du är samma sk_itstövel som du var innan.
Jag orkar inte mer. Du bryter vår överrenskommelse.
Jag vill inte höra några ursäkter, du försöker alltid komma med någon ursäkt varför. Jag vill inte höra det, jag är trött på det.
Osv. osv.

Jag försökte få en syl i vädret, men hon talade bara högre och högre och det var väldigt svårt att komma till tals.
Till slut sade jag att vet du om att det du håller på med är verbal misshandel? Lägg av!
Den enda verbala misshandeln är att du hela tiden säger att du vill ha mig tillbaka och att det skett ett mirakel och att du ändrat dig nu. Oh, vad bra. Jag ser ju detta. Handling betyder mer än tusen ord och det är bara ord och ord.
Sen gick hon in på toa och avslutade diskussionen utan att jag fick säga något.
Omoget!!! Hur gammal är hon? Är hon mer än 4 år?

Resten av dagen har hon varit kort och irriterad mot mig. Hon har knappt pratat med mig. Det är inte som att hon ignorerat mig, men spridit ut sin negativa energi där hon varit.
Jag fortsatte med trädgården efter att jag plockat ur diskmaskinen och var ute någon timme till sedan, även efter lunch.
Hur kan man bli så sur över detta?
Ja, vi hade en överenskommelse, men hon vet ju orsaken till att jag glömde disken. Det är inte precis så att jag suttit ned och inte gjort någonting (vilket hon faktiskt gjort, typ spelat candy crush och varit inne på fejan eller what ever…). Går det inte att se till vad jag faktiskt gör och anledningen till att jag glömt disken? Ödmjukhet och tacksamhet?

Blev i alla fall klar med min del av rabatterna. Skönt. Hon tycker säkert bara jag är manisk.

Jag lägger ned nu. Vill hon något får hon ta initiativ till allt.
När jag sade att du får fundera över vilken relation hon vill ha till mig i fortsättningen sade hon bara att du är ju pappa till mina barn. Huh??? Flera gånger har jag tagit upp detta med samma svar. Fattar hon inte frågan eller? Jag menar naturligtvis om hon vill umgås eller annat.
Hon klagar på att jag antingen är på eller av, att jag inte kan hålla mig på en normal nivå. Seriöst, kan man det i en relation? Det är väl antingen på eller av. Antingen känner man eller så känner man inte. Man kan ha ett kompisförhållande och umgås på ett normalt sätt, men ärligt talat vet jag inte om jag är så intresserad av det. Vi har aldrig umgåtts på ett kompissätt och har inte det utbytet av tankar och diskussioner. Vet faktiskt inte vart detta leder alls.
Min grundkänsla är att det aldrig kommer att bli bra mellan oss igen och utgår ifrån det. Jag kan inte umgås som kompis och vet ärligt talat inte varför. Det är väl lite mycket begärt tycker jag och det leder ingenstans.

Vi får se vad som händer. Väntar fortfarande på någon slags ursäkt, men det kommer nog inte.
Går vidare med mitt liv och skall inte tänka så mycket på henne.
Det blir vad det blir. Hittar vi tillbaka så gör vi det, annars inte.

Alltarikras · 7 Augusti 2017 07:57

Herregud @Mr_Chickenman. Du lever med den kvinnliga versionen av min man. Jag bara gapar av förvåning. Hon reagerar likadant på en sån grej som min man gör. Och sen kan de inte tänka att oj det var ju för att de bad om hjälp. Oh nej. Och så kommer hela harangen. Bla bla bla. Urk.
Det var så bra sagt det du sa om verbal misshandel. Det är ju sant. Och att man själv inte får en syl i vädret och om man ska förklara sig så är det enligt dem ursäkter.
Herregud.
Styrka till dig.

Minerva · 7 Augusti 2017 10:19

Det är inte samma, men jag känner igen mig lite i vissa bitar.
Maken som tigit och gått undan i ett par år. Verkligen gått ut ur huset så fort vi behövde prata något annat än väder (typ dotterns sjukdom och behöva bygga om huset) och min frustation.
Du är inte som honom, det är inte jag menar. Men jag känner att jag till slut blev lite som ditt X. Jag gjorde allt för att få en reaktion, få honom bli förbannad eller åtminstone visa några som helst känslor. Jag sa däremot aldrig så fula ord, men jag var ibland långt ifrån trevlig. Provocerande och stundtals kränkande. Det är jag inte stolt över.

Jag tror ditt X blir så provocerad av att dig. Att du valt att vara tyst. Jag har som sagt år av tystnad och jag tror hon nu känner lite av vad jag känt. Men i ert fall är det bra att du valt att vara tyst!!
Tycker du gör helt rätt som visar gränser. Det enda sättet att uppehålla balansen i ert förhållande är faktiskt “ta ingen skit”.
Du vet som tonåringar kan provocerar stackars föräldrar när de är upproriska? Så är nog hennes inre. Hon tar dig för givet. Din kärlek.
Som en tonåring.
Hoppas jag kunde förmedla mina reflektioner vettigt…

Betonar igen att våra situationer är väldigt olika.
Nu är vi iallafall separerade (prövotid, jag i lgh och han i huset) och han vill fortfarande inte prata. Han svarar inte på tilltal om skilsmässan eller på sms.
Inte förens nu har jag fattat att det är hans taktik, att inte “ge mig något”. Nu har jag slutat försöka nå honom på vare sig det ena eller andra sättet. Han har lämnat oss jag ser bara en jobbig process framför mig med bodelning nu innan vi (jag och barnen) kan börja leva igen.

Mr_Chickenman · 7 Augusti 2017 11:19

Det är inte längre att jag är tyst och drar mig undan.
Det förhållningssättet fungerar inte i en levande och kärleksfull relation (som jag vill ha och jag har insett mitt eget uppåt-väggarna omogna beteende).
Jag är inte längre tyst och (som det kan uppfattas) “straffar” henne.
Problemet är att hon fortfarande tror att jag är den personen.
Jag är bara obstinat, jobbig, konstig och efterhängsen.
Jag kan bara inte annat än att skydda mig själv och försöka hålla mig på min kant så långt det går utan att uppröra henne, för någon relation vill hon tydligen inte ha och då får hon inte tillgång till mig längre (vilket hon nog tror).
“Fame comes with a price…”

Mr_Chickenman · 8 Augusti 2017 22:30

Nu har huset lagts ut till försäljning.
Hon verkar uppspelt och kommenterar att jag ville att mäklaren skulle ta bort viss info innan annonsen gick ut (ok, tack för att jag blev informerad för ingenting med din -jag-sk_iter-i-vad-du-tycker-och-bara-jag-mår-bra-och-får-som-jag-vill-för-jag-vet-ju-alltid-bäst-och-du-är-bara-jobbig-och-ointelligent- attityd i sin med bokryggarna i färg sorterade bokhylla), nu är det si och så många som tittat, mäklaren ringde innan och ett par från X-stad som är på tillfälligt besök ville komma på en tidigare visning (vilket innebär att morgondagen bär med sig en extra “finputsning” innan de kommer) bl.a bl.a. bl.a…
Jag känner bara att jag inte är där.
Visst, säger jag (whatever), det går väl bra. Jag är inte så sugen på att städa extra, men det kan jag väl göra.
Känner mer och mer att jag flyr. Jag har börjat i kör och gör saker för egen del för att slippa umgås med henne. Vi har knappt träffats idag, men ändå får jag bara hennes surhet.
Hon är superjobbig.
Fixa, men utan kredit är valspråket.

Jag vet att hon blir sur om jag undviker henne, men jag kan inte annat. Hon är så sur så till och med en citron hade surnat…
Jag måste skydda mig själv, men jag får göra det på ett trevligt sätt så att hon inte blir upprörd på mig och sköta mina sysslor så att hon inte kan klaga på det.
Det kan ju inte vara en normal relation när vi inte har någon…
Jag kommer inte att vara öppet undvikande, nonchalant, ignorerande eller bitter på henne men avståndstagande och skyddande av mig själv måste jag vara och få vara tänker jag.

Igår ställde jag inte in hennes tallrik, bestick och glas (inser att det var ganska omoget av mig) i diskmaskinen innan jag satte igång den (för jag tänker att jag är färdig med att göra tjänster för henne som inte uppskattas) och då var hennes sura kommentar: - Fanns det inte plats i diskmaskinen? Jo, sade jag, men jag ställde inte in den för att jag är trött på att sätta in saker efter dig i diskmaskinen. Det händer faktiskt ganska ofta.
Då blev hon sur och kommenterade att du slipper snart det, ge det ett par månader så slipper du det för alltid. Bra, sade jag.
Om du inte kan komma med något positivt behöver du inte säga något, sade jag, som härsknade till.
Tycker du det är positivt att strunta i min tallrik när du faktiskt stod i vägen innan så att jag inte kunde sätta in den (hur var det nu med förklaringar och bortförklaringar?)? Klagan…
Jag lägger ned, sade jag. Det spelar ingen roll. Det var inget.
(Böjer mig tillbaka och bara släpper… Tänker att det inte är värt det.)

Så var den kvällen förstörd…
Vi såg GOT senare, men det var inte precis något att se fram emot eller någon glädje.
Sade sedan att jag bad så mycket om ursäkt för min irritation och surhet. Jag hade varit uppe sedan 05.20 för att först träna och sedan hinna med bussen till min utbildning och var ganska trött (fick jag någon ursäkt tillbaka???). Jag har också varit uppe tidigt, sade hon bara.
Jag går och lägger mig nu och godnatt och sov så gott, sade jag (orkar inte med henne var den egentliga orsaken och om hon velat något kunde hon också lagt sig tänkte jag).
Det är nog inte lätt för en härskare/narcissist att se sin egen felbarhet.

Tror inte att det jag gör eller säger nu kan spela någon roll för en eventuell framtida relation för hon är inte mottaglig. Tror inte hon tänker tillbaka på den här tiden och tänker gud vad @Mr_Chickenman var gullig mot mig - honom vill vi ha (tjohooo).
Hon måste reflektera över sitt agerande på egen kammare och komma fram till en slutsats som nog inte kommer att vara speciellt smickrande eller trevlig för hennes del.