Efter student-fest är det över

Så starkt skrivet. Lider med dig :purple_heart:

1 gillning

Mår så dåligt.
Vill att det skall vara vi, men känner inte responsen.
Skall vara stark.
Hoppas…

Det som smärtar är att det kan bli så bra och jag kan göra henne lycklig, bara hon håller vägen till sitt hjärta öppet.
Jag har insett alla misstag jag gjort.
En blick från henne som säger avsky, nollställdhet, ignorans, bitterhet, olycka säger allt. Hon tittar knappt på mig.
Hon klagar just nu på att jag inte äter eller sover, och säger till mig att det spelar ju ingen roll, jag får göra som jag vill.
Anorektiskt beteende kallade hon det och att jag säkert inte äter mer än 800 kalorier per dag.
Är svårt att äta, får inte ned något och inget smakar speciellt mycket.
Mår nästan illa för att jag måste tvinga i mig en grillad korv. Det är för mycket.
Förstår inte hur hon kan sova bredvid mig med god sömn.
Jag mår så dåligt att jag grubblar hela natten.
Går upp tidigt, tar långa promenader och tillber högre makter (helt lönlöst).
Ohållbar situation. Väntar bara på att tyskarna skall åka hem på onsdag.
Jag är i limbo och vet inte vart jag skall ta vägen.
Har maskar i magen hela tiden.

Stackare! Lider nått så fruktandsvärt med dig!
Den kalla attityden och de avstängda känslorna är så fruktansvärda…
Maskarna och paniken i bröstet…
det är så man bara vill dö!
Jag har det helatiden och ältar och hjärnan är i en loop… man inser ju sina misstag men det är som sagt försent…

3 gillningar

Det värsta är att hon söker sig till mig hela tiden, pratar med mig och diskuterar som vanligt (utan någon som helst beröring, ömhet eller eftergift), som att inget ska ske, som att inget kommer att hända fast att vi båda vet det.
Hur kan man behålla en normal relation?
Tror tyskarna vet om det redan, men säger inget.
De verkar lida med mig.
Hon är så kategorisk, så bestämd. Varför kan hon inte släppa in mig och låta mig visa hur hon kan få det resten av livet?
Varför kan hon inte göra denna resa med mig?
Jag har varit avstängd så länge utan att förstå det själv, men nu är jag levande och närvarande.
Jag ber henne inte att ge mig en ny chans, jag tar den.
Varför kan hon inte släppa sitt kontrollbehov?
Jag vill bara göra henne lycklig, men hon låter mig inte.
Förlåtelsen av Kent får mig att gråta…
Hon säger att hon redan har sörjt färdigt och var klar i oktober månad redan.
Vet inte var jag skall ta vägen eller göra.
Känns fruktansvärt.

Det du skriver berör mig oerhört starkt. Hoppas att du hittar det du söker. Kram

1 gillning

Jag var ute och gick på stranden innan under förevändning att jag skulle köpa tuggummi.
Nu känns det faktiskt mycket bättre.
Har tagit glaset med bubbel (eller flera) som jag inte tog på studenten.
Kom fram till att ge henne min ignorans tebaks, tittar knappt på henne och är allmänt ignorant (supertrevlig mot tyskarna).
Vill inte slösa min kärlek på henne längre.
Känns ganska bra.
Uppmärksam, men inte engagerad.
Jag är värd bättre.
Kanske det är karmas sätt att berätta för mig slutligen att detta inte är kvinnan i mitt liv.
Det har hänt så mycket.
Vill hon inte uppskatta mig och det jag gör och gjort för henne (i förrgår tvättade jag hennes bil och det enda hon sade var att jag inte kan ha tvättat bilen för det var fortfarande mängder av pollen på den och dessutom behövde den rengöras invändigt - vilket jag fixade utan ett tack knappt) så förstår hon inget.
Det är 2 personer i ett förhållande och hon har inte varit en bra maka heller eller brytt sig om att förstå mig.
Pilutta dig.

1 gillning

Känns lite stabilare när jag tänker på att det finns fler personer där ute.
Pratade precis med henne och hon tyckte jag var läskig, en människa i fritt fall som varken sover eller äter, obehaglig och som inte tar hand om våra gäster. Efter studenten “ballade” jag ur och gick in i något konstigt stadium, är ute och går om nätterna, ramlar och slår mig halvt fördärvad (det gjorde jag faktiskt, blev ledsen och sårad av svärmors konstiga kommentar om att nu när jag gått ned i vikt kunde jag ju vara med i ex on the beach som hon sade flera gånger under studentkvällen, pratade med min fru om det väldigt ledsen och hon vände allting till att mamma bara tyckte att jag var fin och att den 80-åriga tanten får för sig saker i sin hjärna…, tog senare på kvällen en pava Tequila med mig som jag drack av, blev så full att jag brände rakt in i ett staket och blev nog liggande ett tag med en del blessyrer).
Jag är obalanserad och omogen i mitt betéende enligt min fru, konstig och närmast dement, bra på att skapa drama omkring mig, öähhh, låt mig bara vara ifred… Jättesur… Emotionell utpressning kallade hon det.
Jaha, hur tycker hon att jag skall ta allting? Hon är kanske redan klar med sitt tänk och sin mognadsprocess. Det är inte lätt att tvingas hålla masken uppe bara för hennes skull. Släktingar som jag kanske inte träffar mer.
Hur skall jag kunna vara “mogen” i en sådan situation när hela mitt liv håller på att slås i bitar och jag kämpar med näbbar och klor för att överleva?
Vad begär hon av mig?
Jag är ute och går väldigt mycket (oftast när jag är så ledsen att jag inte vet var jag skall ta vägen) så “maskarna i magen” tillsammans med att jag börjat träna 3 dagar i veckan sedan september har gjort att jag gått ned 15 kg i vikt.
Ja, jag är instabil för att jag är rädd…
Rädd för att bli ensam, rädd för att inte få leva tillsammans med dig eller bli gammal med dig, eller uppleva saker med dig…
Rädd för att jag snart är 52 år gammal och inte vill börja om igen, rädd för att vi måste stycka upp hela vårt hem, rädd för att jag förstått hur jag har behandlat dig och nu inte ges chansen att rätta till det, rädd för att inte få vardagstid med barnen, rädd för att jag är arbetslös utan någon direkt efterfrågan på min kompetens och att jag återigen måste skola om mig och börja om till vilken lönesänkning denna gång och vilka lån får jag till ett nytt boende, rädd för att stabilitet och trygghet saknas i mitt liv, rädd för att inte kunna ha några drömmar, rädd för att dö ensam och bitter, rädd för att livet snart känns slut och rinner ut, rädd för mig själv…
Panikångestattacker…
Varför måste allting vara så komplicerat? Varför känns jag så fel i mitt eget liv? Jag vill att det skall vara lätt.

2 gillningar

Har oxå varit i supar mode ett par veckor men beslöt mig igår att bara dricka folkisar och helst inget alls…
ja du livet är så orättvist!
Försök att bara tänka på dig själv nu, skit i vad hon säger för det är dina känslor och du har rätt att vara ledsen! Kram.

1 gillning

Usch jag känner hur mina tårar faller… jag blir så ledsen för din skull! Varför ska inte livet vara lätt?
Vad är det för jävla fel på dagens samhälle!
Jag är fan född i fel århundrade!
Sitter själv med panikångest just i skrivande stund och hatar hur mitt liv blev…
Jag gifte mig med min fru för jag ville ha sagan… du vet oså levde de lyckligt i alla sina dar.
Men har fått förklarat för mig senast idag att mitt sätt är så jävla förlegat…
Lika så att jag aldrig skulle försöka få en upptagen tjej… oxå förlegat… ta vad du kan verkar det vara… var otrogen och egoistisk så blir du lyckligare typ…
Fast jag är ingen sån man…
Jag och många här inne är nog unika…
jag önskar verkligen att du ska vara lycklig men vad fan ska man göra?

1 gillning

Nu har jag bestämt att jag inte skall vara ledsen och instabil, men väldigt kort, korrekt men nonchalant mot henne. Hon lämnade sin ex-man för min skull för 22 år sedan i ett välmående och intellektuellt förhållande (något jag aldrig kunnat erbjuda henne och kanske hon saknar detta för mycket), så det är inte därför hon ville ha mig och jag räknar med att hon inte kommer att vilja umgås med mig sedan heller (vilket hon gör med sin ex-man). Därför har jag bestämt att klippa av allting.
Har hon några som helst känslor kvar för mig kommer hon inse. Annars är det ändå kört och då vill jag inte slösa min kärlek på henne och “tigga hjälplöst”.

Din fru tycker du är läskig och obehaglig. Och hon förstår inte? Om du inte redan gjort det, så tycker jag du ska kopiera dessa rader i ett brev. Det här är så sårbart och fint skrivet, så om hon inte förstår/vill förstå varför du är “läskig” så kan man ju undra… Tycker det är lite läskigt att hon inte reagerar sunt på att du så uppenbart mår dåligt, utan gör det till ett eget problem genom att påpeka att hon blir “skrämd” av dig.

Ser nu att du vill ändra strategi, så det kanske inte är läge för ett brev. Men, men…

2 gillningar

Hon har kvar brev jag skrev till henne från 2008 och jag känns färdig med brev.
SMS kanske en sista gång.
Idag var vi på utflykt och mitt förhållningssätt funkade något. Gick väldigt långt ifrån henne, svarade artigt på tilltal och kom med en del inlägg, tittade knappt på henne…
Hon var tvungen att söka min bekräftelse till slut.
Rörde vid mig och bad mig se om hon hade något vid ögat, gav mig till och med sin jacka så att jag inte skulle frysa.
Kan lägga in för mycket i det.
Fortsätter ändå…
Lite senare var vi på utflykt på en kanal och det var väldigt trevligt.
Fick en klapp på kinden och håll i handen.
Senare tackade hon mig för en trevlig kväll genom beröring.
Hur skall man tolka det? Jag vill att hon skall pussa och krama mig.
Alltid något (eller inget?!?).
Hon gav mig en del blickar iofs och komplimanger för min klädsel.
Känns inte som att hon vågar lita på mig, men vill hon?
Drar iväg SMS:et snart och satsar allt på ett sista försök.
Min känslokallhet och ignorans kanske hjälpt.

Skicka inget!! Bollen ska vara hos henne💕

1 gillning

För sent.
Dock verkade hon osäker, för när jag frågade om sex sade hon att hon inte visste för ingen stämning byggts upp under dagen.
Nej, det var ju bara för att jag undvikit någon fysisk kontakt under dagen…
Jag gillar inte heller att inte få visa mina känslor.
Kanske gårdagen var en ögonöppnare hur ett liv utan mig skulle vara.
Vi hade jättetrevligt igår och det var delvis min förtjänst.
Hoppas.
Bollen ligger redan hos henne.

Imorse efter att jag visste att hon läst SMS:et hörde jag henne i köket kommentera upprört något på tyska om att hon fått något från mig och något om gårdagen som jag inte uppfattade.
När jag gick ut i köket under förevändning att hämta kaffe hörde jag er kommt och allt tystnade.
Hennes kommentar var att hon trodde jag var och tränade. Hon såg ganska skyldig och ledsen ut.
Det finns nog tyvärr inget kvar.
Jag föreslog senare en picknick på fredag efter att tyskarna åkt hem.
Känns taskigt att hållas i limbo och vara trevlig mot tyskarna, men det är inte deras fel.
De har kommit hit för studenten.
Kanske hennes hjärta tillhör någon annan och då spelar det ingen roll vad jag gör.
Hon har varit ganska tydlig med att hon inte har några känslor kvar för mig.
Tråkigt att jag skulle vakna försent.

Usch lider med dig att försöka och slå knut på sig själv och det inte ens hjälper :broken_heart:

1 gillning

Fy vad elakt, hånflin.
Satt och spelade scat en sista kväll med tyskarna och jag har iofs spelat lite innan
men förstod inte regelverket riktigt och gjorde en hel del fel.
Triumferande kommenterade min fru detta och när hon spelade var det med ett överlägset leende.
Kände mig så övergiven och utelämnad.
Blev skitsur. Taskigt när jag inte har koll på reglerna.
Kanske överreagerar och är överkänslig.
När vi sedan lade oss sade hon inte ett ord till mig.
Tror inte hon sov.
Känslokallt. Blir ledsen bara jag tänker på det.
Nu har tyskarna åkt i alla fall och hon är hos en väninna och “pratar av sig”.
Vet inte vad som händer efter det, men ser inte bra ut.
Skit samma. Hon är inte värd min kärlek.
Hade det varit i början av ett förhållande hade jag bara brutit upp och gått vidare.
Kärlek är till för att delas och det är bara då den kan vara underbar.
Känns bara lite extra när jag tänker på alla år tillsammans.
It takes two to tango.

Jag är så sjukt ledsen för min arbetssituation gör ju att jag inte kan erbjuda henne någon trygghet eller stabilitet heller. Det försvårar ju situationen för mig själv också med eget boende.
Jag känner mig helt körd.
Varför skall allt strul drabba mig? Varför kan inget vara enkelt? Vad gör jag för fel?
Vill hon sälja nu, vart skall jag ta vägen?
Får väl inte ens en hyreslägenhet, dessutom för 2 barn 16-19.
Jag har en undran jag vill vädra.
Hon tycker om att titta på film, vi tittar tillsammans på The Handmaid’s Tale, Twin Peaks, The Leftovers, snart Game Of Thrones mm.
Om hon nu vill bryta upp som jag tror, kommer jag bl a att fråga vad hon vill ha för relation till mig i framtiden. Antagligen kommer hon att svara typ ingen alls.
Hon har ju ett intellektuellt utbyte med sin ex-man och vi umgås regelbundet och därför tror jag att vi inte kommer att ha någon gemensam punkt förutom barnen i våra liv.
Vad tjänar jag på att se på filmerna tillsammans med henne som vanligt? Bryr hon sig?
Eftersom jag är arbetslös kan jag ju se serierna när som helst utan henne.
Ger det en försmak på ett liv utan mig eller det är bara att vara obstinat tonåring?
Jag är inte så intresserad som hon utan har mycket gjort det för att umgås med henne (vilket hon kanske inte har uppskattat).
Jag kan inte gå från ett kärleksförhållande till ett kompisförhållande.
Det känns lite grand som att hon vill ha kakan kvar, men ändå äta upp den.
Någon kommentar om detta?
Det är tungt att vara feminist och samtidigt inte vara ett svin. Känslorna är starka.
Har en bra förebild i hennes ex-man, men hon valde bort honom ändå.
Vad vill hon? Gemensam tid, varför då kan jag tycka?
Jag vill i så fall inte slösa mina känslor på henne och det kommer jag inte att kunna låta bli (inte för att det hjälper något ändå).
Hur skall jag göra?

Nu är pappren påskrivna.
Hon kom in till mig i sovrummet innan och sade att hon ville skiljas.
Det var smärtsamt, men kanske det bästa ändå.
Jag ville dock ha betänketid.
Sonen var inte förvånad eller speciellt ledsen (han tänkte flytta ändå snart),
men dottern, 16 år, var väldigt ledsen. Inte för att vi tvingas flytta från huset utan mest för att inte få umgås med mamma och pappa samtidigt.
Hennes boende är lite osäkert.

Kanske att kärleken tog slut.
Det var för många misstag jag gjorde (och säkerligen hon också som kanske bidragit).
Hon har aldrig kunnat glömma vissa saker.
Hon ville dock inte ge mig varför hon blev kär i mig i början och bröt upp första äktenskapet.
Jag sade att det kanske kunde vara bra att känna till för en framtida relation.
Hon sade att hon inte var där känslomässigt och ville inte.
Så ledsen, men ändå vaken. Inser försent vad jag gjort. Har varit avstängd för länge utan att vara medveten om det. Vaken nu, energisk, engagerad och sprudlande, men det hjälper inte.
Hon har inga känslor kvar för mig.
Hon ser ju att jag ändrat mig, men det hjälper ju inte för hennes känslor.
Det går inte att ha en kärleksrelation med bara en person.

Jag har bestämt att bara lägga mig ned.
Vad hjälper det att bråka, hon kommer inte att älska mig ändå.
Det går inte att tvinga fram kärlek.
Hon flyttade in från sin ex-man direkt till mig och har aldrig fått vara själv och känna efter.
Mitt sista hopp är att om hon får bo själv ett tag, kanske hon kan hitta tillbaka till mig (eller inte) innan betänketiden gått ut.
Jag skall försöka vara en vän istället och ställa upp för henne.
Funkar inte det kommer jag ha hennes vänskap kvar ändå.
Det har inte varit ett lätt beslut för henne att ta, men hon behöver tänka på sig själv nu.
Hon hade inte inlett ett nytt förhållande heller och tänker inte göra det nu.
Hon behöver trygghet och det har jag varit dålig på att erbjuda (5 gången jag är uppsagd nu, pga vad jag själv tycker en himla otur).
Om jag älskar henne släpper jag henne fri.
Finns det något kvar kommer hon tillbaka, annars går livet vidare (fast kärlekslöst).

Huset känns ändå inte som en dröm som blev rätt, så det är ok.
Saker är bara saker.
Kärlek är bara kärlek om man har någon att dela den med.
Jag är kvar och mina barn är kvar.

Är ändå så förtvivlat ledsen.

2 gillningar