Dumpad efter 28 år

Hej . Ny här på forumet. Tyvär får man väl säga. Efter 28 år med en varm o omtänksam man möttes ja en dag av en man som såg ut som min man men vekligen inte betedde sig som honom. Iskallt berättade han att känslorna var borta. På bara ett par veckor hände allt. Skillsmässopapper inskickade, sakerna packade o han flyttade ut. Kvar sitter jag o undrar: va f*n hände? Har läst här ett tag o funnit tröst i att jag inte är ensam…Men hur går man vidare, börja nytt liv vid 60 års ålder?! Nån som kommit längre på denna resa som har goda råd?

3 gillningar

Samma här.
Tog upp för en månad sen att jag inte orkade med likgiltigheten från hanns sida
Fick till svar att då skiljer vi oss.
Jag flyttade ut på landet i väntan på lägenhet i stan.
Ska sälja stugan.
Nu passar det att träffa mej. Äta middag. gå ut o gå.
Göra saker ihop
Och han säger också att det blir bra när vi bor nära varandra igen?
Många tankar i givet är det.

Mycket märkligt att bara lägga ner ett långt äktenskap bara så där. Över en natt typ. Jag hade inte märkt något annorlunda i vårt förhållande. Allt var som vanligt och sen bara pang!! Känslorna är borta, nu flyttar jag… Fattar verkligen ingenting😪

Inte får jag svar på alla frågor som rusar runt i skallen heller. Käns som någon annan invaderat hans kropp. Alien kanske?

Han är antagligen förälskad. Tyvärr.

3 gillningar

Ja, det är kanske så…

Har ni barn tillsammans? Hur funkar han med dem i så fall?

Ja, vuxna barn som inte heller känner igen honom. Han försäkrar att han ska bevara deras fina relation men då får han nog jobba för det…

Tror jag också han har en ny

kan nog bara hålla med, han hr en ny samtidigt han inte vill bryta från dig, ett tips jag var i samma situation BRYT all du kontakt NU du kommer aldrig kunna gå vidare annars

1 gillning

Tack för era svar. Ja, jag jobbar på att gå vidare o leva mitt liv på bästa sätt. Det går egentligen ganska bra men känslan kommer till ytan lite då och då. Ni vet den känslan av att inte vara värd ett skit, bli bortkastad som en gammal trasa. Inte så mysigt…Men jag tror o hoppas på att hitta mitt egenvärde igen. Kanske kan det tom komma nåt gott ur detta i framtiden. Den som lever får se och leva tänker jag definitivt att göra!!

2 gillningar

det känslan är otroligt svårt att komma i från :disappointed_relieved: jag kände samma sak. men varje gång jag kände så då tänkte jag att det är inte jag som inte är värd ett skit och bortkastat

utan det är ju hon som inte är värt ett skit, så det du som är bäst i världen och det finns någon annan som är värd din kärlek jag lovar dig det finns andra som vill ge dig all kärlek i världen, det kommer Bamse kram

1 gillning

Tack för dina ord och för kramen! Det värmde! Jag skickar kramen vidare till den som behöver, det verkar vara många som är i behov av en styrkekram.:heart:

4 gillningar

Hej,
Jag har varit med on exakt samma sak. Dumpad efter 26 år. Skild på två veckor. Han hade träffat en kvinna på jobb. Fy f vilken jobbig tid. Det är nu ett och ett halvt år sedan. Livet går vidare men fri från honom i mina tankar är jag inte.

Har fortfarande inte framgått om han träffat nå ny men förmodligen är det så. Beter sig så egoistiskt o iskallt nu så det är inte mycket som påminner om den man jag var gift med. Å det underlättar för mig att gå vidare men väldigt svårt för våra" barn" att hantera. Dom är tack o lov vuxna men ändå. Att se sin tidigare så omtänksamma pappa förvandlas så totalt. Inte ok.

Det finns två barn och även två små barnbarn. Det är svårt för barnen att se deras pappa bara överge och bryta upp så snabbt. Att så totalt gå in i en för dem okänd människas liv. Nu bli kontakten vid jul och födelsedagar. Även sms-kontakt. Min reaktion är tvådelad. Lättnad över att inte de umgås med ”henne” men också en skam över att jag tydligen valde så fel pappa till dem. Tror att deras relation med deras pappa kommer att bli bättre, men de har fått se en sida hos honom som han inte kommer att kunna tvätta bort.

Ja, man blir mörkrädd!! Hur f*n funkar det i skallen på dom?? Om det funkar över huvudtaget!!

Fast allt detta har hänt, har jag skapat ett bra liv för mig själv. Jag har helt underbara vänner, mina barn och barnbarn och ett bra yrke. Så jag vill säga dig att det blir bättre men man måste vara modig. Modig att göra nya saker och att ta hjälp. Själv har jag tränat mycket och börjat på yoga. Så bra för på kropp och knopp. Det är ett sorgearbete vi genomgår. Först är sorgen intensiv för att sedan klinga av. Men sedan kommer det perioder som är jobbiga. Jag läste i någon bok att skilsmässa är en sorg utan blommor. Det stämmer. Jag har tappat hela hans släkt som vi umgicks mycket med. Ett annorlunda liv, inte det jag trodde det skulle bli, men ganska härligt ändå.

2 gillningar

Känner igen mig i allt du skriver. Mitt ex:s släkt försvann helt nästintill fast HAN lämnade och jag varit tydlig med att jag önskade bibehålla kontakten. Men jag har landat i att det är dem det är fel på inte mig :blush: och att jag inte ska försöka förstå, för det kommer jag aldrig göra. Däremot har jag sagt vid diskussioner med barnen att jag vet exakt hur jag inte ska vara om de går igenom något liknande.

3 gillningar

Samma här från början så hörde dom av sig och tyckte det ex gjort var förfärligt. Men det försvann ganska fort och nu ingenting.

2 gillningar