Jag skiljde mig i april efter 33 års förhållande. Vi var överens och orsaken var egentligen att vi var trötta på att hela tiden kämpa och försöka få det bättre, hitta passionen… vi var mer som vänner. På slutet hade vi en del långdragna gräl, mest beroende på att vi missförstod varann och hade olika förväntningar. Vi gick i familjeterapi och lyckades lösa upp en hel del knutar, men det var som att vi ändå inte hittade tillbaka till glädje och spontanitet. Sista åren var vi drabbade av flera omvälvande saker, bla blev ett av våra barn svårt sjuk, vi bytte båda tjänst, jag kom in i klimakteriet vilket gjorde mig deppig, sårbar och gjorde att jag fick större bekräftelsebehov samtidigt som sexlusten försvann, och sen hela skiten med corona då. Inte kunna göra något, resa, träffa folk etc. utan bara sitta hemma båda två och jobba. Så så här i backspegeln kan jag ibland ifrågasätta om vi verkligen tänkte klart eller om allt det här grumlade vårt omdöme. Vi är fortfarande sams men har bägge mått så dåligt att vi just nu inte orkar hålla kontakt.
Då och då frågar folk hur jag mår. Nedan skrev jag ner häromdagen, det är vad jag egentligen skulle vilja svara på den frågan. Men eftersom jag inte har någon i min närhet jag kan vara så ärlig emot så lägger jag det här istället.
Du frågar hur jag mår…
Jag saknar ett liv. Jag saknar trygghet, närhet, värme, kärlek, gemenskap, framtid, glädje, ömhet, att vara en familj. Någon att prata med, någon att vara nära. Jag saknar ett hus, en trädgård, att ha projekt. Jag saknar att planera och att uppleva saker tillsammans. Jag saknar att veta att jag alltid kommer ha någon vid min sida som älskar mig och vill ha mig. Här och nu ser jag ingen framtid, allt känns meningslöst, förvirrat och tomt.
Jag tittar mig omkring i lägenheten och har svårt att se det som ett hem. Det är som ett tillfälligt rum, en lite finare lagerlokal där jag har magasinerat saker som förut var gemensamma, och försökt arrangera dem så att det kanske går att lura mig själv till att tro att det är ett hem. Väggarna är vita och hårda och stumma, de inger inget lugn eller någon värme. Försöken att övertyga mig själv om att det är en fin lägenhet, att jag hade tur som hittade den, lyckas inte riktigt. Jag sitter i min nya soffa med mitt nya soffbord på kvällarna och ser på serie efter serie, flyr in i en annan värld för att uppleva andras världar och vardag, allt för att slippa min egen.
På nätterna ligger jag vaken utan att kunna samla tankarna, bara med en klump av ångest i magen, en känsla av att ha gjort något fruktansvärt fel, något oåterkalleligt, något som är bråttom att rätta till men som det egentligen inte finns någon lösning på.
Jag sträcker ibland ut handen till vänster om mig i mörkret, dit där han alltid har legat bredvid mig, varm, trygg och nära. Mina fingrar möter en hård, kall och slät vägg som inte erbjuder någon tröst utan istället skoningslöst påminner mig om att jag är ensam, att det inte finns någon att krypa intill där i mörkret.
Han säger att han inte saknar mig som kvinna. Han säger att han inte aktivt letar efter någon ny men skulle han råka bli kär så blir han det. Han säger att han inte har tänkt på hur det skulle vara att hålla om mig eller vara mig nära. Han säger att han kanske kan bli en vän jag kan lita på så småningom. Det gör så ont att se in i hans ögon och inte se kärleken till mig där, att se att den är borta. Det gör mig förvirrad och vilsen. Jag möter min egen blick i spegeln och känner inte igen mig, ögonen som ser tillbaka på mig är någon annans, någon som inte lever utan bara försöker överleva.
Jag har blivit bra på att spela teater. När någon frågar hur det är svarar jag antingen med något problem jag brottas med på jobbet eller med en referens till något jag gjort eller ska göra. Rädslan att folk börjar tröttna på att höra om mina problem gnager i medvetandet, ingen har sagt att det är ok, att jag kan ringa när som helst på dygnet, att de förstår. Alla har nog med sitt, de umgås med andra vänner och sina familjer. Jag inser att jag kanske har mig själv att skylla men är rädd för att vara till besvär, rädd för att de få vänner jag har ska ledsna på mig och tycka att det ju ändå var självvalt, hur jobbigt kan det vara?
Jag tänker på honom hela tiden. Eftersom det inte finns något framåt finns det ingen annanstans för tankarna att ta vägen. Det är inte bara konkreta tankar, dem försöker jag skjuta undan, utan mer som ett ständigt medvetande, en stor tung vikt jag bär med mig hela tiden och som suger all energi ifrån mig. Igår satt jag vid skrivbordet i mitt sovrum och jobbade hela dagen. Vid 5 värmde jag mat jag hittade i frysen, satte mig i soffan framför TVn för att äta den och där blev jag kvar hela kvällen. Ändå kunde jag inte förmå mig att gå och lägga mig förrän efter 11, avskyr fortfarande att sova själv.
Jag drömmer om honom. Drömmer att han är här, att han skrattar, att hans ögon är glada och varma. Undrar om han drömmer om mig. Jag vet att han också mår väldigt dåligt, men han är iallafall fast besluten att inte gå tillbaka. Ibland (när jag är rationell) är jag tacksam att han är starkare och mer klarsynt än mig. Ibland (när mitt hjärta skriker) önskar jag att han var svag och inte orkade stå emot.
Samtidigt är det som att han driver längre och längre bort, som att han försvinner mer och mer i fjärran. Hur låter hans röst egentligen? Hur kändes det att kyssa honom, att hålla om honom? Mitt i allt så inser jag att det inte är mer sannolikt att vi skulle bli ett par igen än att jag skulle träffa någon annan. Man skulle ändå få börja från början, och frågan är om all historia skulle vara positiv eller negativ. Någonstans fattade vi ändå beslutet att det inte var tillräckligt bra, att vi båda förtjänade bättre. Jag har aldrig ifrågasatt ett beslut mer.
Folk säger att det går över, det blir bättre, men jag har så svårt att se det. Hur skulle det gå till liksom? Kommer bara energin och livslusten smygande tillbaka en vacker dag?
Så tills dess kurar jag ihop mig, blundar, väntar och känner ångesten som tyst gnager inuti mig. Jag vet inte vad jag ska göra förutom det. Men mitt svar till alla på frågan hur jag mår är detsamma: ”det är som det är, går lite upp och ner”. Det är det närmaste sanningen jag kommer utan att bryta ihop.