Du frågar hur jag mår

Jag skiljde mig i april efter 33 års förhållande. Vi var överens och orsaken var egentligen att vi var trötta på att hela tiden kämpa och försöka få det bättre, hitta passionen… vi var mer som vänner. På slutet hade vi en del långdragna gräl, mest beroende på att vi missförstod varann och hade olika förväntningar. Vi gick i familjeterapi och lyckades lösa upp en hel del knutar, men det var som att vi ändå inte hittade tillbaka till glädje och spontanitet. Sista åren var vi drabbade av flera omvälvande saker, bla blev ett av våra barn svårt sjuk, vi bytte båda tjänst, jag kom in i klimakteriet vilket gjorde mig deppig, sårbar och gjorde att jag fick större bekräftelsebehov samtidigt som sexlusten försvann, och sen hela skiten med corona då. Inte kunna göra något, resa, träffa folk etc. utan bara sitta hemma båda två och jobba. Så så här i backspegeln kan jag ibland ifrågasätta om vi verkligen tänkte klart eller om allt det här grumlade vårt omdöme. Vi är fortfarande sams men har bägge mått så dåligt att vi just nu inte orkar hålla kontakt.

Då och då frågar folk hur jag mår. Nedan skrev jag ner häromdagen, det är vad jag egentligen skulle vilja svara på den frågan. Men eftersom jag inte har någon i min närhet jag kan vara så ärlig emot så lägger jag det här istället.

Du frågar hur jag mår…

Jag saknar ett liv. Jag saknar trygghet, närhet, värme, kärlek, gemenskap, framtid, glädje, ömhet, att vara en familj. Någon att prata med, någon att vara nära. Jag saknar ett hus, en trädgård, att ha projekt. Jag saknar att planera och att uppleva saker tillsammans. Jag saknar att veta att jag alltid kommer ha någon vid min sida som älskar mig och vill ha mig. Här och nu ser jag ingen framtid, allt känns meningslöst, förvirrat och tomt.

Jag tittar mig omkring i lägenheten och har svårt att se det som ett hem. Det är som ett tillfälligt rum, en lite finare lagerlokal där jag har magasinerat saker som förut var gemensamma, och försökt arrangera dem så att det kanske går att lura mig själv till att tro att det är ett hem. Väggarna är vita och hårda och stumma, de inger inget lugn eller någon värme. Försöken att övertyga mig själv om att det är en fin lägenhet, att jag hade tur som hittade den, lyckas inte riktigt. Jag sitter i min nya soffa med mitt nya soffbord på kvällarna och ser på serie efter serie, flyr in i en annan värld för att uppleva andras världar och vardag, allt för att slippa min egen.

På nätterna ligger jag vaken utan att kunna samla tankarna, bara med en klump av ångest i magen, en känsla av att ha gjort något fruktansvärt fel, något oåterkalleligt, något som är bråttom att rätta till men som det egentligen inte finns någon lösning på.

Jag sträcker ibland ut handen till vänster om mig i mörkret, dit där han alltid har legat bredvid mig, varm, trygg och nära. Mina fingrar möter en hård, kall och slät vägg som inte erbjuder någon tröst utan istället skoningslöst påminner mig om att jag är ensam, att det inte finns någon att krypa intill där i mörkret.

Han säger att han inte saknar mig som kvinna. Han säger att han inte aktivt letar efter någon ny men skulle han råka bli kär så blir han det. Han säger att han inte har tänkt på hur det skulle vara att hålla om mig eller vara mig nära. Han säger att han kanske kan bli en vän jag kan lita på så småningom. Det gör så ont att se in i hans ögon och inte se kärleken till mig där, att se att den är borta. Det gör mig förvirrad och vilsen. Jag möter min egen blick i spegeln och känner inte igen mig, ögonen som ser tillbaka på mig är någon annans, någon som inte lever utan bara försöker överleva.

Jag har blivit bra på att spela teater. När någon frågar hur det är svarar jag antingen med något problem jag brottas med på jobbet eller med en referens till något jag gjort eller ska göra. Rädslan att folk börjar tröttna på att höra om mina problem gnager i medvetandet, ingen har sagt att det är ok, att jag kan ringa när som helst på dygnet, att de förstår. Alla har nog med sitt, de umgås med andra vänner och sina familjer. Jag inser att jag kanske har mig själv att skylla men är rädd för att vara till besvär, rädd för att de få vänner jag har ska ledsna på mig och tycka att det ju ändå var självvalt, hur jobbigt kan det vara?

Jag tänker på honom hela tiden. Eftersom det inte finns något framåt finns det ingen annanstans för tankarna att ta vägen. Det är inte bara konkreta tankar, dem försöker jag skjuta undan, utan mer som ett ständigt medvetande, en stor tung vikt jag bär med mig hela tiden och som suger all energi ifrån mig. Igår satt jag vid skrivbordet i mitt sovrum och jobbade hela dagen. Vid 5 värmde jag mat jag hittade i frysen, satte mig i soffan framför TVn för att äta den och där blev jag kvar hela kvällen. Ändå kunde jag inte förmå mig att gå och lägga mig förrän efter 11, avskyr fortfarande att sova själv.

Jag drömmer om honom. Drömmer att han är här, att han skrattar, att hans ögon är glada och varma. Undrar om han drömmer om mig. Jag vet att han också mår väldigt dåligt, men han är iallafall fast besluten att inte gå tillbaka. Ibland (när jag är rationell) är jag tacksam att han är starkare och mer klarsynt än mig. Ibland (när mitt hjärta skriker) önskar jag att han var svag och inte orkade stå emot.

Samtidigt är det som att han driver längre och längre bort, som att han försvinner mer och mer i fjärran. Hur låter hans röst egentligen? Hur kändes det att kyssa honom, att hålla om honom? Mitt i allt så inser jag att det inte är mer sannolikt att vi skulle bli ett par igen än att jag skulle träffa någon annan. Man skulle ändå få börja från början, och frågan är om all historia skulle vara positiv eller negativ. Någonstans fattade vi ändå beslutet att det inte var tillräckligt bra, att vi båda förtjänade bättre. Jag har aldrig ifrågasatt ett beslut mer.

Folk säger att det går över, det blir bättre, men jag har så svårt att se det. Hur skulle det gå till liksom? Kommer bara energin och livslusten smygande tillbaka en vacker dag?

Så tills dess kurar jag ihop mig, blundar, väntar och känner ångesten som tyst gnager inuti mig. Jag vet inte vad jag ska göra förutom det. Men mitt svar till alla på frågan hur jag mår är detsamma: ”det är som det är, går lite upp och ner”. Det är det närmaste sanningen jag kommer utan att bryta ihop.

29 gillningar

Jag är likadan. Känner med dig.

1 gillning

Så fantastiskt du skriver LitenKarin!!

Sen är det givetvis jobbigt, vi är många som är och har varit i liknande situationer och det går framåt. Livet har mycket glädje som väntar på dig någonstans längre fram. Ta steg för steg på stigen mot framtiden. Jag har trampat på, steg för steg, dag för dag. Ibland är det brant, ibland går det utför och plötsligt kommer man till en fin utsikt som man gläds åt.
Fortsätt skriv, jag ser fram mot när du vackert formulerar lite spirande glädje, kanske är det närmre än du tror :slightly_smiling_face:

3 gillningar

Känner igen mig. Autch, det gjorde ont att läsa. Har mycket liknande känslor fortfarande efter 1 år och 8 månader… Det är väl bara att kämpa på. Kram

5 gillningar

Vi lever ganska lika liv, du och jag. Det är tjänstemannajobb hemma och tv på kvällen.
Jag tränade en del för ett tag sedan, men hösten har gjort att jag blivit trött. Plus begynnande klimakterium.
Ditt brev är väldigt gripande. Har inte varit tillsammans med någon i 33 år, men känner igen ensamheten, att inte ha någon att prata med. Har inte haft lust att dejta heller.

3 gillningar

@LitenKarin så träffande och vackert du formulerade dig. Tack för att du hittade hit, hoppas att du funnit tröst i att blivit sedd och hörd en stund av oss här som läst och kommenterat. För mitt i den ensamheten du i sängen känner när du möter väggen istället för en välkänd, varm och kärleksfull famn, finns där många runt dig som delar och delat samma upplevelse av uppbrottet. Jag känner igen mig så mycket i din beskrivning och dina tankar, jag har också varit där du är. Saknar huset, familjen, livet. Tog mig lååång tid att börja se mig lägenhet som ett möjligt nytt hem. I tankarna som ohjälpligen tar över när jag minst anar vandrar plödsligt fortfarande runt i vårt hus, gör om våra fritidsaktiviteter och besöker våra platser. Möter släkt och vänner i fantasin, ser tv-program och plockar ur disken.
Och ibland tar avundssorgen över och den djupa ångern sprider sig då jag översköljs av känslan av att ha mitt livs största misstag. Då försöker jag nyansera upplevelsen, rucka mig ur det jag fastnat i.

Du kommer resa dig, varje morgon. Processa, tänka, känna, betrakta. Försöka finna situationer som kan tanka dig med positiv energi. Ett möte med en människa, vackra ting och natur. Tiden är din vän. Ett steg i taget. Du kommer uppleva allt ljusare stunder. :hibiscus:

3 gillningar

Ja… vad ska man svara liksom. Ofta frågar ju folk lite sådär i förbigående, “hej, hur är det?” Känns inte alltid som att det är läge att blotta sig totalt där och då. Man får välja sina tillfällen, och även personer att vara ärlig mot. Samtidigt vill man ju inte stå där och flina upp sig och känna sig falsk… inte helt enkel balansgång.

2 gillningar

Tack! :hibiscus:

Vad härligt du beskrev det, jag såg din stig framför mig och åh vad jag längtar efter den där fina utsikten! Just nu är jag i en svacka så det känns mest som att jag har något väldigt brant framför mig, men vem vet, kanske går det att komma över om man bara kan behålla fotfästet. :purple_heart:

2 gillningar

Ja, det är mycket som smärtar, inte minst insikten att det kommer ta lång tid innan smärtan helt mattas av. Men som du säger, vi kämpar på. Kram!

1 gillning

Detta var den mest gripande text jag läst på länge. Jag gråter nu. Du satte ord på precis alla känslor jag har.

Det där att inte se kärleken i ögonen på den som älskat en. Det är smärta och vemod.

Jag tror jag hade dött av sorg utan min katt. På allvar. Och då har jag ett barn jag älskar över allt annat. Men kisse är alltid här.

5 gillningar

Det är en tröst att höra att jag inte är ensam… Nu ska vi snart tillbaka till jobbet, min arbetsgivare är gammaldags så vi kommer inte förändra något utan kommer gå tillbaka till att sitta på plats på heltid. De få ggr jag har varit där efter semestern har det konstigt nog nästan känts värre att komma hem, tystnaden blir så väldigt påtaglig. Men man vänjer sig väl.

Jag hade också ambitionen att träna, inte minst trycker den kära terapeuten på vikten av att göra detta minst ett par ggr i veckan. Men det blir ett moment 22, man orkar inte ta tag i det och blir ännu mer orkeslös eftersom man inte tränar. Kanske är det bara just freaking do it som gäller, att tvinga sig i början och hoppas det blir lättare sedan.

Vi träffades väldigt unga, i sena tonåren, men jag vet inte om det gör någon skillnad, smärtan är säkert densamma oavsett om ens förhållande var 5, 10 eller 30 år. Däremot skrämmer tanken på att dejta halvt livet ur mig, hur gör man ens liksom?? Sist var ju då våren 1988 :sweat_smile: Men jag har inte heller någon lust, det får komma sen, eller inte alls, vad vet jag. Just nu känns det som att jag riskerar att göra både mig själv och någon annan illa, och så kul behöver man kanske inte ha just nu.

4 gillningar

Hej Ullebulle,
det var ju inte meningen att göra dig ledsen, men jag hoppas att du kanske kan känna att det är lite renande, att vi kan gråta och sörja tillsammans? Det hjälper mig att skriva, det blir lite klarare i huvudet då, och här får man ju dessutom fantastiskt stöd och så mycket kärlek.

Min katt är kvar i huset… det är en stor sorg och jag saknar honom så oändligt mycket. Men han är van att gå ut, huset ligger mot skogen, så jag har inte haft hjärta att stänga in honom i en lägenhet. Men jag hoppas kunna ha honom lite mer hos mig nu i höst och vinter, han är gammal så den tiden på året går han knappt ut alls. Och visst gör det skillnad med en spinnande katt hos sig, det är en underbar och helt kompromisslös tröst!

5 gillningar

Tack! Det hjälper mig att skriva, och visst är det en underbar tröst med era kommentarer :purple_heart:
Det är också skönt att höra att man inte är ensam, ibland tror man ju på riktigt att man håller på att bli tokig, att man aldrig kommer bli normal eller glad igen.

Jag är också i huset i tankarna ibland… till saken hör att det var jag som drev och även praktiskt genomförde många av renoveringarna, så färger, tapeter, lösningar och inredningar kommer i många fall från mig. Ibland förstår jag faktiskt inte hur han orkar bo kvar där.
Jag har många ggr ångrat att jag inte bodde kvar i huset istället, men när vi delade på oss kände jag väldigt starkt att jag aldrig hade orkat gå vidare om jag hade varit kvar där. Nu är jag inte lika säker, men nu är det ju å andra sidan försent så det spelar ju ingen roll.

Tack för dina uppmuntrade ord, de ger mig tröst och hopp mitt i mörkret :cherry_blossom:

4 gillningar

Det är klart att det känns så! :heart: :broken_heart:

Vad vore man för människa om man inte kände tomhet, vilsenhet, ensamhet och sorg när man har separerat från någon som stod en nära? Allt det du känner är ju bara ett tecken på att du är en varm, sund och kärleksfull person.

Det tar sin tid. Vägen fram, med oändliga dagar, kan kännas nästan omöjlig. Nästan som att vandra i en evig öken utan oaser. Men även om man inte kan se det så blir varje dag ett steg framåt. Och varje dag gör en skillnad. Och i efterhand känner åtminstone jag att det var bra att gå igenom allt det där jobbiga. Jag tror att det är betydligt värre i längden att försöka distrahera bort smärtan och tomheten med att kasta sig in i något nytt, eller på andra sätt försöka ta genvägar genom sorgen.
Det kanske inte känns så just nu, men att du tillåter dig att sörja är ett bra sätt att skapa en fin grund för framtiden. För det kommer en framtid. Jag lovar!

8 gillningar

Du skriver så fint, och jag känner precis igen mig.
Fortsätt kämpa, du är inte ensam.

1 gillning

Ja skriv mer LitenKarin :star_struck:

1 gillning

Din text träffa mig rakt in i hjärtat, så målande du beskriver dina känslor. Blev väldigt rörd.

Jag hoppas att det känns bättre med tiden för dig, jag är övertygad om att du kommer hitta glädje igen. Om man vill finns det ofta mängder av olika cirklar och event man kan delta i för att knyta nya kontakter och få vänner🌸

2 gillningar

Känner detsamma :heart:

1 gillning

Väldigt bra skrivet och formulerat, exakt så känner jag med efter att min ex fru har flyttat ut. Hur fyller man luckan av ensamheten.

4 gillningar

Ensamheten - man får försöka göra något, städa även om det är så tråkigt. Försöka tänka bort det tråkiga då o då…

Promenader, träffa vänner, göra nåt du är intresserad av , prova något som tex linedance :joy:

1 gillning