Detta kan ju inte hända mig/oss,

[Sokande]

Men du sa att du skulle gå under, eller något liknande, om hon lämnande dig. För någon som är konflikträdd så är det just sådana kommentarer som kan få dem att stanna många år efter att de inte vill. Konflikträdslan handlar inte bara om att inte orka ta konflikter, utan det handlar också mycket om att inte klara vara ansvarig för andras negativa känslor… och om ett agerande leder till att någon blir ledsen (stort som smått) så drar dom sig för att agera… eller ännu värre dölja sina agerande.

Jag förstår att vi inte har hela historien, och jag tror inte det skulle förändra något. Men jag tycker ändå det är värt att fundera på hur vissa meningar påverkar den andra.

Jag måste fråga dig nu eftersom vi hoppat ganska mycket i svaren här, men vilket råd söker du? Hur kan vi hjälpa dig. Jag känner själv att det enda jag gjort är ju att påtala på vilket sätt du är ansvarig. Och jag tycker det är viktigt. Men jag vill gärna hjälpa på ett mer konstruktivs sätt också.

[Chockadosarad]

Det sa jag först nu i januari när det kom på tal mindre än en vecka innan det genomfördes.
Uppenbarligen ville han bara se min reaktion på det.
För mig är det självklart att varje person är berättigad till en reaktion.
Jag håller inte mina känslor inne och vill vara ärlig med hur jag känner.

Jag vet söker egentligen svar på varför hon gjorde det gjorde och varför hon gjorde det på det sättet hon gjorde.
Jag är medveten om att jag är ansvarig för min del av problemen i förhållandet men självklart är man två om allt.
Att fly såsom hon gjorde och inte låta mig även efter betänketid få veta varför, känns oerhört jobbigt.
Jag tyckte att vårt förhållande var värt mer än att slänga bort allt på en gång såsom hon gjorde.
Jag är medveten om att jag bär mitt ansvar i det hela men tycker att hon ursäktas allt ansvar för att hon är konflikträdd eller för att det är hon som tar steget.

[Rulle]

Jag tror inte du kommer att få något svar.
Min bästa gissning är att hon gjorde som hon gjorde för att hon är konflikträdd.
Jag säger inte att det är en ursäkt men en förklaring.

Sedan räcker det inte vad en vill, tycker eller tänker. Uppenbarligen delade hon inte uppfattningen att det var värt att kämpa mer.

[Fuzzy]

Vår relation varade i 15 år. Jag trodde att han skulle ändras och han trodde nog detsamma om mig.
De första 10 åren så blev jag otroligt ledsen och tog illa vid mig när han fick sina utbrott. De efterföljande 5 började jag känna en irritation mot honom. En vuxen man som inte ens kan kontrollera sitt humör! Varför kunde han inte ta 10 djupa andetag och förstå att inget blir bättre för att man ryter i?
Nåja. Han är en fin person på många sätt och vi passade inte ihop helt enkelt.

Lustigt nog var han lite lik dig när det gällde att glädjas åt sin partners resor också. När jag reste kunde han vara sur och tvär genom sms och förta hela glädjen med min resa. Fler gånger kunde min väninna som jag reste med bli irriterad både på mig och honom. Hans retliga sms gjorde att jag blev ledsen och orolig varpå hennes resa också blev påverkad.

[Chockadosarad]

Det är väldigt lätt att fördöma den andra personens sätt att göra saker. Jag försvarar varken mitt eller ditt ex beteende. Säger inte heller vilket av det som är rätt men jag kan säga så här. Om den ena parter påpekar att det är ett stort problem som dom verkligen önskar att den andra ska ändra sig på ska så klart den partnern göra vad den kan.
Jag kan inte säga att min fru hade samma problem som du hade att förändra sitt sätt att diskutera på. Hon blev starkare som person utav det även om det är jobbigt.
Det är inte heller så att jag gillar att ha diskussioner även om jag var starkare, (frugans ordval) än henne.

Det är inte så att jag inte ville vara glad för hennes skull när hon umgicks med andra.
Men jag fann det svårt eftersom hon inte kände samma glädje med mig eller visade initiativ på saker och ting vi skulle göra tillsammans.
De sms:en jag skickade när hon tex var iväg i NY gällde när hon var ute och festade och skrev att hon ville tillbaka till hotellet men vännen som jag litade på att ta hand om henne inte lyssnade.
Då blev jag orolig för hennes skull, speciellt när jag bad henne iaf skriva när hon var tillbaka på hotellet men inte fann något dagen efter.
Det gör det inte rätt men detta är ju insikter jag har kommit till efter att jag har analyserat sönder allt efter hon lämnade.

[Fuzzy]

Det är fint att man reflekterar över hur man själv betett sig i ett förhållande. Det tyder på att man tar ansvar för sitt agerande, även om det kanske är lite för sent (för den tidigare relationens del alltså).
Så all heder till dig som funderar över hur både du och ditt ex agerade!
Jag försöker själv lära mig något om både hur jag och mitt ex betedde oss. Jag tar med mig lärdomarna in nästa förhållande. Vad bör jag jobba med hos mig själv? Vad kan jag absolut inte acceptera hos en partner? Etc.

Jag önskar dig lycka till på vägen, @Chockadosarad

[Chockadosarad]

Kan man inte lära sig av något som sårar en så djupt som detta har man nog större problem än vad man tror.
Jag tänker dock inte ta på mig fullt ansvar för att förhållandet inte höll.
Det ligger alltid på båda parter.
Men jag kan absolut se vad jag gjorde fel och ska ta med mig. Oavsett om det blir andra förhållande eller ej.
Självinsikt är viktigt samt vad man prioriterar i en partner och förhållande även om jag tror det förändras med tiden.
Tack så mycket och önskar dig det samma @Fuzzy

[50-taggare]

@Chockadosarad Beklagar din situation. Att bara dra utan att prata tillsammans om varför i familjeterapi eller liknande känns väldigt märkligt efter 15 år. Kanske bottnar det i konflikträdsla, kanske inte.

När jag läser din historia känner jag igen mig själv, men jag är din fru i historien. Jag är uppväxt i en familj där man pratar lugnt och fint med varandra och där man på sin höjd snäser lite om man är irriterad. Att slå på saker eller höja rösten är helt främmande för mig. Så gör man inte i min värld. Man pratar och diskuterar på ett civiliserat sätt.

Min man personlighetsförändrades efter psykisk ohälsa. Efter över 10 år tillsammans utan bråk, ska tilläggas.

Han blev kontrollerande och aggressiv. Började höja rösten, slå sönder saker. Skulle kontrollera vem jag umgicks med, vilka kläder jag hade på mig, var jag var någonstans.

Detta fick mig att fullkomligt se rött. Jag är en självständig person med hög integritet, att inte få ha min privata sfär ifred gjorde mig bokstavligen tvärförbannad. Hans sätt mot mig var respektlöst och gränslöst.

Till saken hör antagligen att jag har väldigt hög integritet. Jag behöver min privata sfär och släpper ogärna människor inpå livet. Vi var också båda väl över 30 när vi träffades och hade båda levt i långa perioder själva. Hans höga integritet och respekt för mig som person var en av de saker jag föll för.

Problemen lyfte jag i familjeterapi men han var inte mottaglig alls.

Hans beteende fick mig över tid att tappa respekten för honom och med den försvann också känslorna. Jag började snarare att förakta både honom och hans beteende.

Eftersom inget bet och fick honom att vilja jobba med relationen så gav jag upp och skilde mig. Vi har gått, och går fortfarande, i familjeterapi för att få hjälp med att prata och hålla relationen på en bra nivå angående barnen.

Varje människa, relation och situation är unik. Ingen här kan veta vad du och din fd fru känner, eller vad ni gått igenom. Men kanske kan min historia, även om den är annorlunda, hjälpa dig att förstå henne.

[Chockadosarad]

Min slutsats att hon gjorde som hon gjorde pga konflikträdsla är något jag drog utan att jag har några svar från henne och kan bara utgå från hur hon är som person.
Problem med det är att detta är att det är så separerat från den personen som jag kände, älskade och var kär i.

Jag är medveten om att man är uppväxt i olika miljöer och hanterar diskussioner på olika sätt.
Vad som anses civiliserat eller ej känner jag bara som ett sätt att värdera ens eget och den andras olika beteenden på.
Det är som sagt lätt att utgå från att ens eget sätt är rätt utan att se det från den andres perspektiv.
Jag har aldrig sett att höja rösten som ociviliserat, i så fall hade jag inte gjort det.
Inte önskvärt så klart men ibland väldigt svårt att undvika.

När det gäller den delen av vårt förhållande var det min fru som gick igenom en förändring genom att bli starkare och kunna stå upp för sig själv när hon sedan tidigare inte vågat yttra sig om något av rädsla för att ta plats och inte insett sitt eget värde.

Jag skulle absolut inte se mig själv som en aggressiv person men alla har ju självklart sina gränser.
Jag har aldrig försökt styra vem hon umgicks med eller det andra du tog upp.

En annan skillnad mellan dig och min fru är att tidigare var hon inte självständig alls utan när vi blev tillsammans, hon var som en svamp till mig, allt jag gillade tog hon åt sig och så vidare.

Jag hade mer än gärna velat ge detta förhållande försök i terapi för att försöka lösa detta.
Den slutsatsen jag har kommit fram till är att min fru insåg våra problem för sent.
När hon väl lyfte dom så märkte hon kanske att hon har tappat sina känslor för mig. (igen vet ej, hon sa under den lilla tiden vi jobbade på detta sa hon att hon fortfarande älskade mig).
Hade jag varit medveten om problemen hade jag gjort allt jag kunnat för att jobba på mina problem.

Där är lite för stora skillnader mellan dig och min fru personlighetsmässigt för att att jag ska kunna se liknelser i reaktioner och gärningar som följde.

Men jag tackar för att du tog dig tiden och försöker ge input, uppskattas…

[onedaymore]

Jag tror nog att jag kan förstå en del av din frus agerande (om din ursprungliga undran är att försöka förstå vad som hände och varför).

Jag växte också upp med en aggressiv far som hade ett humör från helvetet. Det har gjort att jag instinktivt avskyr det sättet att hantera konflikter. Det har kanske inte blivit bättre av att jag har ärvt hans helsikes humör, men har jobbat oerhört hårt med mig själv för att idag bli en lugn, stabil person som sällan höjer rösten utan löser konflikter med diskussion istället. Jag vet därför att det går att behärska sig, om man bara vill.
(Och varför skulle man inte vilja? För säg en enda konflikt som har blivit löst av att två personer står och skriker och slår sönder väggar?)

Men om jag stöter på en man som har ett så pass utåtagerande sätt att hantera konflikter kommer jag också att lämna, för jag ser det inte som acceptabelt att slå omkring sig och skrika. Och din fru verkar också ha signalerat till dig att hon inte mår bra av ditt sätt att agera vid bråk, och det obehaget kan mycket väl vara en god anledning att lämna ett förhållande. I synnerhet reagerade jag lite på det du skrev om att hon börjat höja rösten tillbaka, vilket du tolkade som ett tecken på ökad inre styrka. Men där tror jag kanske att @Fuzzy hade en mycket bra insikt, nämligen att det snarare kan vara ett obehag för henne att känna sig tvingad att bete sig på ett sätt som hon inte tycker om vare sig hos dig eller sig själv. Att vara tvungen att ta till höjda röster under konflikt är ett personligt nederlag och visar som sagt att man kan tvingas att bli en sämre version av sig själv. Och ett förhållande som bidrar till att man tar fram sidor hos sig själv som man inte gillar bör man fundera på att avsluta.

Anledningen till att hon mestadels har valt att tömma lägenheten medan du har varit borta och på andra sätt hålla en distans vid uppbrottet kan vara ett säkerhetstänk. Väldigt många kvinnor, och troligen hon också, vet att rent statistiskt är den farligaste perioden i hennes liv när hon avslutar ett förhållande med en man. Ifall du har uppvisat svårigheter att behärska humör och slår i väggar vid ilska kan hon mycket väl själv eller efter råd av andra undvika en konfrontation där hon vet att det kan komma väldigt starka känslor från dig. Speciellt ifall hon har känt sig kontrollerad och “jagad”. För även om det för dig kan tyckas självklart att aldrig slå henne kan det från omgivningens sida inte ses som ett jättestort steg från att slå omkring sig till att sedan slå någon annan.

Mitt syfte med detta inlägg är inte att skylla allting på dig, och jag håller med om att hennes otydlighet i uppbrottet inte är okej. Men det jag försöker är att se saken från hennes synvinkel också, och därmed se lite förklaringar till hennes beteende.

[Chockadosarad]

Känns som att det är något som är återkommande när det gäller tolkningarna så tror jag får klargöra något.
Det var absolut så att jag hade tillfällen då jag slog i väggar och jag tar ansvar för det och håller med med om att det inte är konstruktivt på någon nivå.
Det ska tilläggas att gångerna som jag utagerade aggressivt inträffade ytterst sällan, flera år sedan sist (det ursäktar inte) och inte något som hänt på väldigt lång tid så kan inte varit någon katalysator för att tog dessa drastiska besluten.

Vad jag tolkade som tecken på inre styrka var att hon inte vek sig i diskussionerna och stod upp för sig själv.
Svårt för mig att veta vad hennes omgivning sagt eller om de är ens är medveten om mina “utbrott”.
Även om andra skulle se det som att det inte är ett långt steg för mig borde ju min fru vara medveten om skillnaden.