Vi tog beslut om separation i september och allt det praktiska är nu fixat. Jag flyttar den 1/2 och han bor kvar. Vi har verkligen försökt hålla skenet uppe och vara vänner. Så pass att det nu tär som fan på mig. Jag påminner mig om och om igen om att jag hellre har det så här än på något annat sätt men jag känner ändå mig sur, lätt irriterad och allmänt på dåligt humör. Ingen skön känsla när man jämt är glad och lättsam annars. När han är iväg känner jag sådan lättnad och ett sånt lugn och när han kommer hem igen känns luften så tung. Vi var lediga båda två i mellandagarna och det kändes lite drygt även om jag gjorde mitt bästa för att inte visa det. Jag stör mig snart på allt han säger och gör och jag längtar tills flytten den 1/2. Han anstränger sig mer nu och försöker vara gullig och omtänksam. Ett ”problem” jag vet många säkert haft men för mig blir det störigt eftersom det är för sent, varför börja nu när han inte varit så innan. Varför fixa kaffe till mig varje morgon nu när han inte gjort det tidigare? Varför försöka kalla mig gulliga smeknamn och berömma mig för saker när han inte gjort det innan? Jag längtar än mer bort trots ensamheten jag vet det medför och att behöva börja med varannan vecka mamma / pappa vecka men jag längtar ändå, efter att få andas som vanligt igen, efter att få känna ett lugn och faktiskt efter att få vara själv ändå. Vi lever som tidigare, dvs sover i samma säng, lagar mat, pratar mm som tidigare men ändå inte. Måtte dessa tre veckor som är kvar gå fort. Jag packar och rensar och sorterar, drömmer mig bort, planerar hur jag ska inreda lägenheten. Hoppas att sängar och soffa hinner komma, annars blir det någon vecka till tillsammans i mitt fd hus. Jag känner mig konstig, elak, hur kan ens känslor förändras så drastiskt på så kort tid. Från att ha velat separera, till att bli tveksam, till att sörja, fundera på vad man gör, gör man rätt, kommer man ångra sig, till att tänka på allt det fina man haft, sörja lite till och sen plötsligt störa sig och irritera sig på nästan allt han säger eller gör (eller inte gör). Man är ju typ knäpp alltså.
Oj vad jag känner igen mig. Kunde varit jag som skrev det här
Så känner jag med. Var på olika håll några dagar över julledigheten, eller rättare sagt han drog hem från vår gemensamma resa. Men så skönt det var att få vara ifred. Hemma känner jag mig instängd. Han låter mig knappt göra något ensam längre .Jag kan inte andas.
Exakt så. Varför börja nu? Varför anstränga sig och vara gullig nu när det är försent ? Det känns inte ens äkta, för mig känns det som en fasad. Ett spel han spelar för att få mig att stanna. Dessutom blir jag bara irriterad när jag under alla år bett honom ta mer ansvar, när jag varit så ledsen över att han tagit mig för givet. Ska han nu börja inse att han behöver behandla mig bättre ?
Ja, han kanske inte vill separera? Och då kanske han vill visa dig att han vill ha dig kvar genom att anstränga sig för att försöka förändra sitt beteende så som han tror du skulle uppskatta. Om det öht ska funka behöver du se det som sker nu, och gradvis släppa fixeringen vid fel som gjordes förut, (det går inte att backa tiden och göra om, vi har bara nu och vår tänkta framtid att jobba med). Även om stundande separation närmar sig är det till din fördel att uppskatta att han vill göra er sista tid ihop så behaglig som möjligt. Det är ett guldläge jämfört med att vara med någon som tömmer all livslust och energi genom att vara arg, anklagande och motarbetar…
Ja jag förstår att det kan verka så utan bakgrunden. Men när han går från kontrollerande där han ska veta allt jag gör och vart jag går . Anklagar mig för väldigt konstiga saker och det går så långt att han planerat ( eller har gjort) sätta upp kameror och gps för att se vad jag gör. Då är det här läget lite svårt att se positivt. Det är ett medvetet spel och jag vet att han inte har förändrats. Vill förändras kanske men det är en annan sak .
Det är nog helt naturligt det som händer. Du har valt att ta avstånd och sluter dig, hittar tryggheten i det. Jag och min man har inte gemensamt bestämt oss än. Men plötsligt har vi bra sex - varifrån kom det? Det händer mycket så här då förhållandet är vid stupet. Han har helt plötsligt börjat träna, går promenader och går ibland t o m upp samtidigt som mig på morgonen. Men det är nog för att han vill anstränga sig. Men det är för sent för mig också. Corona gör vardagen vidrigt pressad eftersom vi båda måste jobba hemma. Jag är van att resa en hel del i jobbet men måste nu sitta på min stol i rummet bredvid min man. Har avtalat med jobbet om att jag får jobba på jobbet trots restriktionerna eftersom det är svårt hemma, men gör det sällan. Jag ville förut få med honom på träning och promenader men har slutat fråga eftersom han aldrig ville. Nu då vi är sköra och jag vill vara ensam ska han plötsligt vara med. Jag får aldrig vara själv, känns det som. Det låter jobbigt att bo tillsammans så länge. Jag tror att jag kommer hamna där också. och vi har inget gästrum att gå till då det kliar för mycket av närheten.