Det har ju kommit på tal det här med att ha barnen varannan vecka.
Hur ser ni på det?
I mina tankar är jag 100% emot det. Att vara förälder är inget deltids jobb utan ett livslångt åtagande, man kan inte vara förälder varannan vecka när det passar.
Det känns bara som att man fyller barnens liv med en massa tomrum och farväl hela tiden.
Sen kan jag känna idén är otroligt orättvist, så om jag vill vara Pappa och med mina barn hela tiden, varför ska den otrogna svikaren då ha rätt att ta mina barn ifrån mig?
Det är ju den parten som valt lämna familjen då bör det rimligtvis också vara den parten som automatiskt frånsäger sig föräldraskapet.
Det är tankar från en trött, ledsen, frustrerad hjärna.
Och automatiskt då din partner varit otrogen så äger du rätten att frånta denna sina barn? Varannan vecka betyder ju inte deltid utan det är fortfarande ett livslångt åtagande. Även om två närvarande varje vecka är det optimala så visar dock studier att vid skilsmässa är varannan vecka det bästa för skilsmässobarn.
Förstår att du är ledsen och frustrerad och många här på forumet känner det du känner inför varannanvecka livet. För barnens skull bör du dock hålla dessa tankar för dig själv eller bara här på forumet.
Det tog två månader innan vi började vv och nu har vi haft det i fyra månader (efter jul). Barnen är snälla och lojala mot sina föräldrar. De säger att det funkar bra och att de inte har behov av sina saker som finns hos den ena, när de är hos den andra. Givetvis ska datorer, nätverk och sånt funka. Att vara deltidsförälder innebär dåligt samvete hela tiden, för mig. Jobbigast är det då de har aktiviteter som föräldrar förväntas kolla på. Jag kan vara med ibland på barnfria veckor men inte alls alltid.
Det kommer att funka för er om er kommunikation fungerar, jag lovar! Men att vara sviken, som du är, kan förstås innebära att det är tufft för er. Mitt råd är att låta er förälderrelation vara i fokus. Den ska hålla livet ut. Ge inte varandra dåligt samvete utan stå över sånt. Barnen märker om föräldrarna tjurar och är griniga, de vill vara oljan och smörja de vassa kuggarna. Ditt ex vet att du är sviken och oavsett hur du känner så har hon förmodligen svårt att hantera dig. Ni har en historia (som jag inte känner till) och hon har lämnat för en annan , eller varit otrogen och lämnat. Hon vill inte göra slut med barnen, men hon vill inte ha en kärleksrelation med dig. Stanna i det.
Sen gör varje par upp på sitt eget sätt. En del vill ha vv andra väljer helgbyten, vissa har andra sätt att dela. Det bästa för barnen är det ni två kommer överens om. Det sämsta är om ni bråkar och inte kommer överens.
Men hur finner man acceptans i det hela?
Jag har som situationen ser ut nu helt omöjligt att acceptera tanken på ett liv vars jag inte träffar barnen hela tiden.
Jag har även sett studier som visar stor sorg hos barn som tvingas träffa en förälder till och från, men snabb googlar man så är alla artiklar snabba på att hänvisa (utan källa) till att det skulle vara bra för barnen.
För om man leker med tanken att man inte klarar av varannan vecka, vad annat för alternativ finns det?
Jag har läst din historia för ett tag sedan och minns inte direkt detaljerna. Det jag dömde ut var detta
Att en svikare också måste frånsäga sig föräldraskapet. Jag förstår att du känner så men i verkligheten blir det inte så. Jag dömer inte ut dina känslor, jag skrev bara att du bör hålla tankarna kring att inte vilja ge henne varannan vecka här på forumet och inte direkt till henne eller barnen för det blir det nog bara tjafs om.
Nu minns jag inte vilken tråd de ligger i men några av dessa studier finns länkade här på forumet.
Det finns andra alternativ om ni kommer överens om dom. Det är väl det som oftast är ett problem, att komma överens vad som kommer att fungera bäst för alla och främst för barnen.
Acceptansen är såklart tuff. Det vet jag inte. Jag lämnade… Men då vi pratade om att göra “det bästa” för barnen så kunde vi prata med varandra och faktiskt komma överens. Men men, det bästa för barnen vet vi ju inte om vi har gjort. Vi har gjort det bästa möjliga och facit får vi då dom är 40 år och blickar tillbaka. Kanske bör man istället tänka att ni ska göra det som är bäst för er vuxna - för båda två? Komma överens tror jag en del lyckas med om de har en medlare med sig, om de inte klarar att göra upp mellan fyra ögon. Så en parterapeut kanske kan vara till hjälp?
Om barnen ser att ni är nöjda med den initiala lösningen och sen kan ni kanske revidera ert beslut efter hand? Kan det vara ett sätt.
Om nån annan partner finns så blandas såklart dennes behov också in i ekvationen. Det kanske är schysst att kompromissa om veckor så att det stämmer med andra partnerns veckor? Även om du inte är beredd att kompromissa om sånt nu, så kanske det är du senare som hittar en ny och vill byta veckor? Eller också är det nåt i jobbet som gör att nån av er måste ändra. Livet förändras. Var lite smarta båda två och betänk att det kan gynna dig i längden att ha en bra relation om detta med exet. Sätt inte käppar i hjulet för er relation utan visa att du är vuxen och klok när det kommer till barnen. Svårt ja, men värt all ansträngning!
Vill också tillägga att det kan vara väldigt tufft att bli lämnad och vara ensamstående med hela ansvaret för barnen, vad man än tror. Det kommer i sånt fall vara en ständig diskussion om ekonomiskt underhåll mm. Sen är det klurigt att klara tjänsteresor och ny partner. Jag fattar om du inte ser detta som ett bekymmer nu, men det kan uppstå senare. Så ett råd är att acceptera vv. Barnen har sen rätt att komma och gå och påverka veckorna längre fram. Men vv kan vara en bra start.
Känner mig som en riktig moral tant och det kanske är så att jag sitter bekvämt på min höga häst.
Men otrohet är inte bara ett svek mot ens partner, det är ett svek mot hela familjen, även sina barn. Föräldrar ska ju vara dom som visar och lär rätt och fel. Ska vi då visa att vi accepterar otrohet? Ska vi lära dom att det är okay att mamma springer runt och ligger med främmande män, att hon dyker upp berusad efter att ha kört rattfull 5 mil?
Jag kan inte tycka det. Men ändå verkar det ha blivit normen.
Då blir det ju också så att vi som skött oss som varit duktiga föräldrar straffas ännu mera, vi bär tyngden av otroheten men blir även fråntagna våra barn. Vi straffar även våra barn med att ta ifrån dom deras ens förälder.
Vi säger vi sätter barnen i fokus men jag ser inte att vi gör det. Vi sätter egoistiska föräldrars behov i fokus.
Men varför skulle det vara bättre för barnen att förlora sin mamma? Om hon är en genuint dålig förälder som skadar sina barn så visst, men annars får jag hålla med dig om att du satt dig på en jävligt hög häst där.
Förstår din sorg och alla känslor är inte logiska.
Jag kände inte heller att mitt ex hade 'rätt" till våra barn, och speciellt inte den falska flickan han lämnade mig för.
Men det handlar inte om hans/deras rätt till barnen. Det handlar om barnens rätt till båda sina föräldrar.
Jag vet ju inte er historia, men förstår att du är i ett tufft läge nu. Det är en stor sorg att ens liv inte blev som man hade tänkt sig eller hoppats på. Men så är det tyvärr i livet, det händer saker som vi måste hantera och bemöta, utifrån vår bästa förmåga. Vi lär oss finna en acceptans med tiden, och även med hjälp av träning. Det tror jag. Jag tror också man kan ge barnen de bästa förutsättningarna även om man inte lever tillsammans. Det tror jag verkligen. Det viktigaste är att man håller ett fokus på vad barnen behöver och inte låter ens egna känslor och sorg tar överhanden, inte låter det spilla över i form av bitterhet eller anklagande hit och dit inför dem, eller så att de blir indragna i det som är mellan er vuxna. Man behöver ta hand om sig själv för att orka vara en stark förälder. Barnen behöver sina föräldrar i form av kärlek, trygghet, tillit, respekt, en fast och vägledande hand. Och det kan man ge dem även om man lever skilda.
Men att det är så svart och vitt, som att den som lämnar är den som ska avsäga sig föräldraskapet, det håller jag inte med om. Man kan bli sviken på många sätt. Det finns så många som stannar kvar just för man vill undvika att skiljas från sina barn, men det är ibland nödvändigt i de fall en relation blir destruktiv och hela familjen blir ett dysfunktionellt ekosystem. Då måste någon fatta beslutet om att bryta. Men det är inte samma som att avsäga sig föräldraskapet. Jag lämnade själv en destruktiv relation, och det var när jag stod på stupens rand och nära att gå under själv. Och det ville jag inte ge mina barn. Så jag lämnade. Och jag ångrar inte det. Även om mycket varit tufft. Det var det minst dåliga alternativet, men det var också för mina barns skull som jag bröt det ohälsosamma och destruktiva.
Man måste vända på resonemanget. Det är barnen som behöver ha en god relation med sina föräldrar.
Ju större barnen blir desto lättare blir det att behålla en relation utan att bo 50/50, då är det rimligt att barnen har sitt huvudsakliga boende på ett ställe om barnet vill.
Dina egna tankar om moralisk rätt till barnen är inget som ska drabba barnens rätt till sina föräldrar.
Det finns krasst sagt inga alternativ, dvs så länge båda vårdnadshavare är villiga och psykiskt välfungerande och fullt tillräkneliga/lämpliga som föräldrar till de gemensamma barnen. Och där är en otrohet mellan de vuxna helt oväsentlig för frågeställningen, vad man än som sviken vuxenperson tycker om handlingen som sådan.
Så för din egen skull så bör du skyndsamt försöka få tag på ett personligt samtalsstöd för att kunna och orka hantera både svek, separation, varannanveckas-boende osv.
Helt enkelt för att du framöver ska mäkta med att tillåta dina barn att få fortsätta att vara just barn som inte behöver ta ställning/välja mellan sina föräldrar, där de tvingas deala med den/sin lojalitet som alla barn känner mot båda sina föräldrar, även mot de föräldrar som är mer eller mindre dysfunktionella.
Din egen situation och det som följer med även en ofrivillig separation, samt din personliga aversion mot ditt ex och hennes beteende måste du hantera som den vuxenperson du är utan att låta varken sorg, hjälplöshet, maktlöshet, uppgivenhet, desperation, hämndkänslor och hat smitta av sig på era barn och förgifta deras barndom
Det är tufft många gånger att vara vuxen, men det finns liksom inga shortcut’s i förhållande till just barnen. Känner man sig liten och primitiv vilket gudarna ska veta att man gör mer än en gång… då är det andra vuxna människor som man får söka stöd hos för att lätta på det egna trycket
Hej. Såhär kändes det. Jag minns det. Känslan av enorm orättvisa. Jag skulle utöver otrohet och känslor av svikenhet och sorg också hantera att den person som svikit mig och behandlat mig som skit också skulle ha rätt att ta värdefull tid från mig med mitt älskade barn. Det kändes för jävligt. Verkligen! Det är helt normala känslor när man blir sviken så som du blivit.
MEN dina känslor av svek och sorg över saker som inte blev som du hoppats och ville, av att blivit berövad värdefull tid med era barn får inte styra. Barnens behov måste alltid styra.
Jag tyckte mitt x gjorde mig och oss en enorm otjänst genom att vara otrogen. Han gjorde uppbrottet så mycket mer kladdigt, geggigt och sorgligt än vad det behövt vara.
Men även om jag sörjde detta mycket såg jag till att gentemot mitt barn hålla detta för mig själv och istället söka samtalsstöd för att orka hantera den svåra situation och de omtumlande känslor jag försatts i.
Om din x partner är en vettig förälder har barnen rätt till en god relation till er båda.
Har fått svälja många känslor i vissa situationer, hållit god min, för att sedan hitta andra sätt att få ur mig dom. Jag har skrivit, pratat med samtalsstöd, närmsta vännerna. Men Inte mitt barn.
Livet är ju tyvärr inte rättvist. Människor gör dumma val och val överhuvudtaget som påverkar andra på olika vis.
Människor är också bristfälliga och gör saker som de i efterhand önskar de gjort annorlunda.
Ibland förstår de inte effekten av sitt eget agerande och hur det påverkar andra. Det enda man själv kan göra är att ta ansvar för sitt eget agerande, försöka vara en så bra förälder man kan och göra allt i sin makt för att ha en vettig relation med sitt x, för barnens skull. Trots att man känner sig både sviken, ledsen, arg och orättvist behandlad, trots att man bara vill skrika okvädrsord över den som sårat en.
Vi byter oftare 3+3+4 så blir det inte så långt för någon av oss och för vårt barn som än så länge är rätt litet. Det har funkat bra.
Ett uppbrott och en separation är en sorg för både föräldrar och barn. Men ni är vuxna och barnen är bara barn. Det är er uppgift att ha barnen i fokus i alla lägen.
Det är det bästa och det rätta. Ta det från en som varit med om samma sak och som är så stolt över att jag orkat ha fokus på mitt älskade barn i första hand trots alla svåra känslor. Det gynnar alla i slutändan. Det kan jag lova!
Och det blir bättre och lättare!
Jag tycker det är lustigt antalet som tror att jag på något sätt skulle ta detta till barnen. Aldrig dom är och kommer alltid vara prio ett. Hade dom inte varit det så hade jag inte kämpat så hårt för dom.
Jag är helt övertygad att min exfru är dålig för dom, har möte idag med en medlare för att se vad man kan komma överens om. Hon har ju inte brytt sig om att träffa dom nästan nått nu i 4 veckors tid så förmodligen kommer jag argumentera för att hon får träffa dom till helgerna eller dylikt.
Barnen berättar ofta hur glad dom är att vara med mig och inte mamma, fast än dom så klart saknar henne. Speciellt lillgrabben.
Jag tror inte att du ska läsa det som att folk tror att du skulle göra det. Det handlar mer om att det inte är så ovanligt och att man vill varna för det då det sätter barnen i svåra lojalitetskonflikter.
Att din x-fru inte har brytt sig om att träffa dem på 4 veckor ger onekligen ett dåligt intryck. Skönt att barnen iaf har en förälder som bryr sig!
Det är nog ingen som tror att du skulle göra än det ena eller andra.
Det var en reflektion i all välmening! Verkligen!
Om du på något vis vill ha större del av vårdnaden så måste ni ju komma överens om det. Kan ni inte det och du på något sätt vill bestrida din ex-partners rätt till delad vårdnad, så får du vidta nästa steg.
Men det verkar som att ditt
X kanske inte är så intresserad av delad vårdnad då? Och i så fall får ju du större delen av tiden med dina barn.
Det är förstås bra att du vill ta ansvar och vårdar och älskar dina barn oavsett vad din x-fru gjort och gör och vad hon vill.
Jag vidhåller att oavsett hur just din och er situation ser ut råder jag dig till att söka samtalsstöd. Det har verkligen hjälpt mig och så många andra här inne. Lycka till!
Hej! Förstår att du har det tufft just nu. Att ha barnen varannan vecka är oftast ingen lätt tanke, oavsett lämnad eller lämnare.
Barnen mår bäst av att inte få höra att en förälder har gjort fel. Rent barnpsykologiskt så berövar man då barnet rätten att ta hand om ”bara” sin egen sorg över att flytta, träffa mamma/ pappa varannan vecka mm. Det är mycket nog för ett barn att härbärgera föräldrarnas skilsmässa utan att dessutom tycka synd om, och vara orolig för, sin förälder.
Jag var själv som barn mitt i en smutsig skilsmässa. Att min mor inte lät mig förstå sveket min far lät henne utstå förrän jag var vuxen, är jag henne evigt tacksam. Vid det laget hade jag min egen uppfattning om min far.
Bara för att din partner inte är en bra partner till dig så betyder det inte att hon inte är en bra förälder till sina barn.
Men då vi pratade om att göra “det bästa” för barnen så kunde vi prata med varandra och faktiskt komma överens. Men men, det bästa för barnen vet vi ju inte om vi har gjort. Vi har gjort det bästa möjliga och facit får vi då dom är 40 år och blickar tillbaka. Kanske bör man istället tänka att ni ska göra det som är bäst för er vuxna - för båda två? Komma överens tror jag en del lyckas med om de har en medlare med sig, om de inte klarar att göra upp mellan fyra ögon. Så en parterapeut kanske kan vara till hjälp?
