Nu är jag en ytterst asocial person. Jag har inga nära vänner och vill helst inte ha några heller. Jag tycker mycket om min käre bror som bor ca 50 mil bort men har inte talat med honom det senaste halvåret.
På mitt förra arbete fick jag en del kontakter som betydde mycket för mig men sedan jag flyttade för ca 6 år sedan och ca 7 mil bort har jag inte haft kontakt med dem.
Mina svärföräldrar är trevliga och har inget emot mig. Nu gifte jag mig med deras dotter, fick henne att säga upp sin lägenhet i en större stad med hård bostadsmarknad, flytta tvärs genom halva landet från sitt sammanhang, släkt och vänner och sedan sparkar jag ut henne. Tycker ni att jag då ska anta deras erbjudande att bo hos dem när vi far ner alla tre på den sista “gemensamma” semesterresan fast skilda? “Jo tjena, jag sparkade ut er dotter för jag ville inte ha henne längre men nu ska jag komma och bo hos er i ca 14 dar, äta er mat, använda ert vatten, er el, le och vara trevlig”? Personligen tycker jag det känns övermaga.
Vill jag umgås med mitt ex efter skilsmässan? Nej, jag vill ha så lite så möjligt med henne att göra. Dels dåligt samvete, dels påminns jag om hur dåligt jag mådde under äktenskapet. Om jag nu föredrar att undvika mitt ex, av vilken anledning ska jag då vara tjenis med svärisarna?
Sedan kan det naturligtvis finnas de som blivit svikna och bedragna av sina respektive där svärisarna tar den lämnades parti men snälla, dra inte alla över en kam. Förutsätt inte att alla har samma behov av relationer, samma förutsättningar, samma känslor som du har. Vi är alla olika, vi fungerar olika. Det som är möjligt för en är otänkbart för en annan.
Barnen ja. Vårt barn är 16 och fullt kapabel att själv ha kontakt med sina morföräldrar, mostrar och kusiner och vice versa. Jag behöver inte fungera som mellanhand men snälla, om jag inte ens ringer min bror ca 50 mil bort som jag växt upp med och gillar, av vilken anledning ska jag hålla kontakt med svärisarna som bor dubbelt så långt bort när jag försöker undvika mitt ex?
En av anledningarna till att jag undviker henne är att hon kan tro att hon har en chans att få tillbaks mig eller i alla fall att jag ska ställa upp i tid och otid så fort det är någonting och så fortsätter hon att vara beroende av mig och min hjälp istället för att inse att hon kan själv, att hon klarar mer än hon tror och kan stå på egna ben. En annan är att det som har varit har varit. Jag vill inte fastna i det gamla utan gå vidare. Det bästa sättet att göra det för mig är att kapa banden med det förflutna så mycket som möjligt och leva i nuet. Vidare har det visat sig att det bästa för mig och dem i min omgivning är att vi har så lite med varandra att göra som möjligt. Lugnast så för alla parter.
Tro inte att en situation, en lösning är tillämplig på alla i alla situationer. Var och en måste komma fram till vad de tror är bäst för dem för att få vardagen att fungera. En del lösningar kan tyckas hjärtlösare än andra men kan vara med omtanke med tanke på hur a) man själv fungerar b) hur andra fungerar c) situationen man befinner sig i.
Det finns ingen patentmedicin, det är upp till var och en efter sina förutsättningar. Men man måste göra en avvägning vad som är bäst för en själv, för den andra och för eventuella barn och sedan göra en bedömning. Ja, jag sätter mig själv först. Blir det tryckfall i kabinen och syrgasmaskerna löses ut sätter jag på min först så min hjärna får syre, jag kan tänka klart och sedan se mig om vilka som behöver hjälp och med vad.
) betyda att man måste fira alla storhelger ihop med exet (eller ens någon enda storhelg), eller att någon ägnar “all” tid, omsorg och tankeverksamhet åt sitt ex?
