Det här med att förbli vänner...är det omöjligt?

Parterapi när vi varit skilda i flera år? Menar du allvar? Om vi skulle gjort det i samband med eller strax efter separationen hade jag kunnat köpa det men inte så här långt efteråt när jag dessutom träffat en ny. Sen kan jag delvis hålla med min nya att det här skulle varit klart och bortgjort innan jag började dejta och söka en ny kvinna. Hon säger att hon nog aldrig skulle ha hoppat på tåget om hon visste allt detta från början. Jag kände mig helt klar, iaf vad som gällde det emotionella och att vår relation definitivt var över men det verkar inte hon ha gjort och vad ska jag göra åt det?

@kattis Hon har alltid varit bra på att ge en dåligt samvete och skuldkänslor, ibland med subtila och underliggande miner och uttalanden eller varför inte bara genom att tiga?
Jag har i många år fått försöka ägna mig åt tankeläsning då hon inte har kunnat berätta rakt ut vad hon vill och menar men nu har jag äntligen träffat en kvinna som inte gör så.
Kommunikationsproblem.
Nu utnyttjar hon hela batteriet mot mig så fort tillfälle ges och att hon dessutom börjat nyttja barnen får mig att resa ragg.
“Barnen” är sen inga barn längre utan vuxna och dom bör då också behandlas så men föräldrar till dem kommer vi alltid att vara.
En del av ångesten består i att jag inte vill se henne må dåligt då jag faktiskt betraktar henne som en viktig person i mitt liv, både historiskt och i framtiden och att då behöva känna att det är min skuld att hon mår piss tär på mitt mående.
Jag är ju bara människa.

1 gillning

Parterapi, oj skrev jag det? Menade inte parterapi i den bemärkelsen att ni skulle hitta tillbaka till varandra men kanske någon slags hjälp utifrån. Typ någon ”mitt ex är arg och bitter som satan hur får jag henne att ta sej i kragen” typ terapeut.

Om du verkligen vill lösa problemet och kanske få svar på alla “varför gör hon si och så?” så tycker jag att ni ska gå i terapi några gånger, som andra har föreslagit. Inte parterapi, utan snarare någon form av samarbetssamtal med en professionell.

Annars får du nog bara acceptera att du inte förstår henne och leva med att hon då och då poppar upp i ditt medvetande som ett gnagande dåligt samvete. Ditt grubblande klingar kanske av så småningom om du slutar förvänta dig att kunna förstå varför hon anklagar dig. Jag tror inte att du ensam kan analysera dig fram till varför hon beter sig irrationellt i dina ögon.

1 gillning

Även om exhustrun inte är intresserad så är det ju ett utmärkt förslag med terapi. TS bör naturligtvis själv gå i egen terapi tänker jag, även om exet inte följer med. För sin egen stegrande ångest och varför inte bearbetning av orsaker till det där dåliga samvetet som ni talar om här. Egenterapi är en bra och framgångsrik väg.

Det finns garanterat många ahaaa-upplevelser att hämta, även senare i livet, som kan vara till stor hjälp för att ffa. förstå sig själv bättre och i förlängningen så kan ju det som bonus leda till en större förståelse för den egna omgivningens reaktioner och aktioner. Win-win-situation helt enkelt.

Superbra förslag av Er, @Tellix och @Trassel :ok_hand:

1 gillning

Exakt.
Terapi är säkert bra. Till allt. För alla. Men bara för den som känner sig motiverad och mottaglig. För ska jag vara ärlig så förekommer det i mitt liv nu två ännu större problem som jag brottas med som inte alls har med varken henne eller min nya relation att göra.

Jag råkade ut för nåt betydligt värre än en separation för ett antal år sen och när företagshälsovården ville att jag skulle träffa en psykolog för att se hur jag mådde så hade hen inget att tillägga; jag hade gjort exakt som man ska göra när det krisar och det fanns egentligen inget att tillägga eller göra så det blev bara ett samtal.
Hur hade jag gjort då? Ja jag hade redan tidigt skrivit ner allt jag kände och tänkte och bearbetat händelsen som det handlade om både med mig själv och med andra som jag litade på; det måste UT och någon måste lyssna. Utan att fördöma.

Hon behöver kanske däremot gå i terapi men det får hon ordna själv. Även om det indirekt går ut över mig så behöver hon själv bearbeta detta. Hon är en väldigt tillknäppt person som jag inte lyckats ta mig innanför skalet på under flera årtionden så jag tvivlar på att några besök hos en terapeut hjälper.
Visst kan det hända att jag kanske sitter inne med några av dom svar som behövs men har hon inte lyckats uppfatta dessa efter ett halvårs ältande under vår separation så är det tveksamt om hon någonsin kan ta in det.

2 gillningar

Det verkar som att du inte är riktigt klar med er relation. Du skriver: “Parterapi när vi varit skilda i flera år” och på slutet: “En del av ångesten består i att jag inte vill se henne må dåligt då jag faktiskt betraktar henne som en viktig person i mitt liv, både historiskt och i framtiden…”

Hallå! Vakna. Ni är skilda. Hennes mående är inte ditt ansvar.
Vad är det du egentligen vill? Äta kakan och ha den kvar?
Behålla en nära relation till ditt ex, vara hennes livlina, snuttefilt och samtidigt vara separerade?
Bestäm dig för det ena eller för det andra men slösa inte andras liv på att säga att din förra relation är slut när du uppenbarligen vägrar släppa den.

Är ni skilda är ni skilda. Hennes mående är hennes ansvar. Begränsa kontakten till ett minimum och inte annat än när det gäller barnen. Du kan inte i en ny relation leva ett familjelivsliknande liv med aktiviteter tillsammans med ditt ex. Glöm det! Det fungerar inte.

Eller så är det så att du inte kommit över att ni gått skilda vägar och vill hålla kvar henne, vara kvar i en beroenderelation som medberoende. Fine. Var det då men var för klåen konsekvent. Ha inte relationer med andra om det är ditt ex du vill vara med, trösta, hjälpa, stötta vilket jag personligen tycker är en dålig idé då det kan ge intrycket hos dig, ditt ex, din omgivning att ni inte är färdiga med varandra utan att ni fortfarande vill hålla ihop fast ni tär och förtär varandra.

Vad är det du kan göra för att få henne att må bra igen? Återuppta relationen? Ja men gör det då och sluta gå som katten runt het gröt om du tror det är lösningen. Du vill ju att hon ska må bra. Eller så markerar du tydligt att det är slut, avvisa henne, säg att du är färdig med att vara hennes flytväst, käpp, snuttefilt. Ibland går det inte att förklara, det finns inga svar eller man vill inte ta in de svar som finns. Ja, då är det bara att lämna ringen och låta den andra kämpa vidare själv till dess den inser att det inte längre är lönt.

Personligen kan jag inte se hur den jag skilt mig ifrån ska kunna fortsätta vara en viktig del av min framtid. Eftersom vi är skilda bör vi tvärtom ha så lite med varandra att göra som möjligt i fortsättningen för att vi båda ska ha möjlighet att bygga upp ett nytt liv utan att vara beroende/ påverkade av det som en gång brast i vår relation och det inte ska infektera eventuella nya relationer.

1 gillning

Du har delvis rätt och hade det inte varit för att vi har rätt stora problem med framför allt ett av våra avkommor så skulle det här nog vara ett icke-problem. Då skulle vi inte alls behöva ha nåt med varandra att göra men i och med detta så “tvingas” vi samarbeta, stötta och vidta vissa åtgärder för att lösa problemen.

Nej, jag vill varken ha henne tillbaka, vara hennes livlina eller befinna mig i en beroendesituation men så länge problemet finns så är detta med (viss) kontakt tyvärr nödvändigt. Hennes problem varken kan eller vill jag lösa men jag önskar heller inte att hon mår så här dåligt. Borde jag det?

En sak jag inte kan fatta i folks reaktioner är hur man tydligen ska nedgradera den man levt och kanske varit gift med under lång tid från “partner” till “icke existerande”; det verkar inte finnas något mellanläge att man ska behandla varandra med respekt som vilken annan vän som helst utan hen ska bort från världskartan definitivt och för alltid!

Hon har varit en viktigt person i mitt liv och hon är en viktig person i våra barns liv. Därför finns det också en gemensam tangent där vi båda berörs; mår hon dåligt så gör troligen också mina barn det och då spiller det över på mig. Det vill jag undvika.

5 gillningar

Om du vill hjälpa henne har du väl egentligen bara 2 val. Det ens är att prata med henne via en terapeut (ej parterapi) eller ta tjuren vid hornen själv och fråga henne vad som står på.

Yep.
Du har rätt - det är en nedgradering.
Jag önskar att mitt ex har det bra.
Däremot är det inte mitt ansvar att se till att hon har det.

Men du skriver i ditt första inlägg: “Även om vi hade andra ambitioner tidigare med gemensam jul, middagar etc”. Lite senare: “Min nya tyckte först att vi inte var klara med varandra och hon vill inte höra talas om att vi ska ha middagar eller fira gemensam jul etc” Nej, varför skulle ni göra det? Finns ingen anledning när ni har separerat. Varför skulle jag fira helger och högtider med någon jag lämnat? Om vi båda har nya respektive som i sin tur har kontakt med sina gamla ex, ska då allihop samlas samtidigt? Eller ska var och en fira högtiderna med sina gamla ex och inte i de nya konstellationerna?

Självklart blir det en nedgradering. Från att dela det mest intima till att leva separerade på var sitt håll. Ju närmare man varit någon, ju tätare band man haft desto större distans måste man hålla om man väljer att klippa dem. Vem tog beslutet om skilsmässa? Du? Är det därför det gnager dig? Att du var missnöjd med ert förhållande eller kanske båda var det men det var upp till dig att fatta beslutet?

Ingen av oss mådde bra i vårt förhållande. Jag fick ta beslutet ensam mot hennes vilja. Nu mår vi mycket bättre båda två. Ja, jag skulle kunna ränna där, hjälpa henne, döva mitt samvete - och samtidigt kanske inge henne ett falskt hopp. Nej, så lite gemensamt som möjligt med henne och med svärisarna. Jag har faktiskt avvisat henne, separerat, skilt mig och då är vi färdiga med varandra annat än det som gäller gemensam vårdnad och det får vi hålla på det sakliga planet.

Yep, jag kan tycka om henne, jag kan tycka synd om henne, jag vill henne väl och därför håller jag mig borta för att inte ge henne falska förhoppningar. Ibland gör en person man håller av och vill väl den största tjänsten genom att vara kall, opersonlig, avvisande och låta henne ta ansvar för sitt eget mående.

2 gillningar

Gillar resonemanget. Det här liknar nog mer det jag själv med tiden kommit fram till och allt snack om att vi ska träffa en terapeut för att lösa upp våra (gemensamma) knutar som så många hejar på här köper jag inte alls! Och: jag får själv tillräcklig terapeutisk hjälp på detta forum, haha…
:rofl:

Det var hon som först tog upp detta med separation, eller rättare sagt: att hon ville bo själv. Sen följde en stormig tid då jag trodde att det fanns en tredje part inblandad och under den perioden kom jag fram till att vi nog borde ha särat på oss för länge sen så då blev det jag som drev det spåret; fixade alla papper och annat. Vi var inte lyckliga och kunde inte kommunicera. Det framkom senare att hon nog “kunde ha tänkt sig att ta tillbaka mig” och att hon nog inte trodde att jag verkligen menade det jag sa. Men jag ångrar absolut inte beslutet.
Största besvikelsen från henne är att jag inte försvarade henne nog kraftfullt när hon blev djupt kränkt av en av mina kompisar.

Vi bor idag bara 10 min gångväg från varandra men jag har redan börjat kolla efter boende i en annan stadsdel.
Jag önskar själv att hon träffade någon så hon fick lite positiva händelser i sin tillvaro och annat att tänka på men vem vill vara med någon som är så bitter?

1 gillning

…eller så cynisk?!

4 gillningar

Men då så. Då får det väl rulla på som det gör, med resultat att ni båda mår dåligt. Gör man inget så händer inget. Du bad ju om råd och tips här i tråden. När sen majoriteten föreslår lite gemensam terapi för att lösa ut det som skaver, så vill du inte lyssna. Lycka till!

1 gillning

Fast gemensam terapi med exet när man har en ny relation skulle jag säga är väldigt svårt. Inte rätt mot den nya. Har funderat över saken själv men kom fram till att det inte känns ok. Nu har jag avslutat den nya relationen och nu blir det nog någon slags gemensam terapi med exet.

Jag förstår, och visst är det skillnad när barnen är vuxna. Men om man kan få ha sina föräldrar runt sig är det värdefullt även som vuxen. Jag tänker så att man faktiskt en gång beslutat sig för att skaffa barn med en person. Då får man liksom tugga i sig det resten av livet. Och göra det bästa av situationen även när de passerat 18.

1 gillning

Tja, när barnen tar examen, gifter sig, döper sina barn, konfirmerar sig, jämna födelsedagar och andra saker kan det vara svårt att styra men högtider som påsk, jul, midsommar? Då ser jag helst att han är hos mor sin så jag slipper fixa med mat, dekorationer m m. Ju förr helgerna är över och ju mindre firande det är, desto bättre. Och vanliga födelsedagar kan man fira hos en ena dan och den andra den andra dan.

Att fortsätta umgås som vänner och fira högtider tillsammans fast man separerat tror jag inte på. Då blir det s a s ingen riktig separation om man fortsätter att umgås och göra saker som familj. Nej, ju mindre gemensam kontakt och ju mindre gemensamt firande desto lättare tror att det går för den som inte vill acceptera eller mår dåligt av skilsmässan att komma över den och gå vidare.

Av vilken anledning skulle det behöva vara så väldigt svårt?

Om man dessutom i sin nya relation har turen att ha en så oerhört bra och ömsesidig kommunikationsförmåga, dvs. så länge den nya personen inte dras med egna problem som omöjliggör bra kommunikation och välvilja på fler fronter än visavi sig själv, eller kanske tom. ivrar för att ett totalt breakdown mellan föräldrarna ska ske så fort som möjligt…

Alltmedan den mångåriga och eg. hela vuxenlivslånga, men nu helt partnermässigt avslutade, relationen med den man har flera gemensamma barn med är på rak kollisionskurs i raketfart…

Så vad vore i det läget så väldigt svårt med att ta professionell hjälp för att kunna göra sitt bästa för att försöka upprätta en fungerande kommunikation med någon som betytt mycket för en själv, och alltid kommer att göra under förutsättning att man äger hygglig empatisk förmåga och där en fungerande kommunikation och ömsesidig välvilja skulle betyda mycket för de gemensamma barnen. I synnerhet som den/de dessutom verkar ha betydande personliga problem själva.

1 gillning

Jag tycker det är självklart att man ska kunna vara vän med sitt x. Man har ju arit vän och partner i många år och det är ju ofta bara partnerdelen man har avslutat. Sedan får man ju ha förståelse för att det inte går om ena parten känner sig ledsen och eller sårad.

Däremot har jag ingen förståelse för nya partners som vill lägga sig i vad man har för relation med x:et.

3 gillningar

Exakt!

Där skräller varningsklockorna rätt högt faktiskt. För antingen så är det något problem med tilliten i den nya relationen, eller så finns ett existerande om än dolt/maskerat problem eller så faktiskt reella svårigheter med den verkligt djupa, nära och hudlösa kommunikation även i den nya relationen så att all kommunikation med ett ex inger osäkerhet och anklagelser hos den nya parten. Under förutsättning som sagt, att inte den nya parten dras med ett eget försvårande bagage som sas. spiller över och tillåts färga av sig på hela situationen och alla försök att åstadkomma en fungerande relation med exet.

Tja, jag vet inte jag.
Om jag skulle bli ihop med någon som propsar på att fira högtider tillsammans med hennes ex, som ägnar mer tid, omsorg och tankeverksamhet åt hur hennes ex har det än vår relation, tja då skulle jag nog säga att hon inte är färdig med sin utan är fast i ett medberoende. Kommer jag i andra hand i relationen och hennes x i första för henne skulle jag säga tack och hej.

2 gillningar

Jag tänker att hur du ev behöver förhålla dig nu inte är hur du kommer behöva förhålla dig sedan. Just nu är läget känsligt för ditt ex. Hon verkar arg, bitter och besviken! Du verkar ha försökt göra vad du kan hittills.

Kanske kan din visade välvilja och hjälp ha ställt till det? Fått ditt ex att känna dig närmast och exklusiv dig? Men vad vet jag?! Antingen är det så, eller inte!

För oavsett, var och en har ett eget ansvar för sitt känslomässiga mående! Hon behöver välja att ta hand om sig själv! Det kan göra ont att se personer i sin närhet famla efter trygghet och olika typ av bekräftelse eller svar, men det är inte alltid man själv som är lösningen. Jag tror faktiskt att du just nu gör rätt till att hålla distans i de sammanhang som går. I annat kan du förhålla dig saklig och ytlig. För jag tror inte att det är du dom kan hjälpa henne nu! Och jag har full förståelse för din nyas inställning till hur kontakten har skötts med ditt ex.

I framtiden när de infekterade såren har läkt kommer det kännas på ett annat sätt för er båda. Då kommer det vara lätt att mötas i alla möjliga föräldrasammanhang utan att sår rivs upp. Då kommer det troligen inte heller kännas jobbigt för ditt nya förhållande i era möten kring barn. (För självklart har man ett långt ansvaraförhållande när man har barn…)

Låt henne hantera sig själv! Ta hand om dig och ditt nya sammanhang! Tycker jag!

2 gillningar