Vad är det här för konstigt och bittert resonemang?
Det tog över ett år innan jag träffade en ny (och t o m äldre) kvinna och man kan väl också säga att jag verkligen jobbade för att komma vidare när vi väl hade separerat.
Vi var olyckliga och hade det inte bra. Jag har inte “förverkligat mig själv” under tiden vi var gift - däremot levde vi ett rätt normalt Svenssonliv där vi gjorde en del roliga saker tillsammans. Vi stöttade varandra och löste problemen i symbios men dom emotionella känslorna för att upprätthålla en sund relation saknades. Ska man ignorera detta, bita ihop och låtsas vara lycklig ändå menar ni? Snacka om att det kommer att sluta med en smäll.
Och jag har högre lön än henne, har alltid haft. Ska jag skämmas för det?
Varför skulle jag inte vilja att hon mår bra? Vill jag henne ont?
Hur fan tänker ni? Både @Fideli och @Heartbroken71 ?
Har man blivit lämnad av en otrogen partner för ett 20 år yngre substitut och affären har pågått ett tag kan jag förstå att bitterheten florerar…men som ni resonerar verkar det ju inte finnas några sunda separationer och man ska per automatik tycka illa om den andre. Sen var det faktiskt hon som drog igång den här karusellen, inte jag!
Det var sen mest hon som var tydlig med att vänskapen skulle fortsätta och så länge vi har gemensamma barn (även om dom är stora) måste vi kunna fortsätta att kommunicera, särskilt när det i detta fall finns en del problem runt dem. Det kan man utesluta om man tröttnar på en vän - men inte en förälder.
Har inte svarat för din relation . Den är din och dina tankar. Mina är mina och det vet du inget om. Är på de här sidorna för att få utlopp för mina känslor och är mitt uppe i det nu så hur jag resonerar kanske inte är vettigt vad vet jag men det är så jag känner nu. Och jag kanske blir vän med honom senare. Men när msn blivit så sviken blir man bitter. Så tack du behöver inte anklaga mig för något. Inte därför jag är på dom här sidorna. Jag önskar bara dig allt gott.
Jag tycker ditt inlägg andas gnäll och egoism.
Du bedyrar hur bra Du har det, grattis! Kan du då inte bara vara nöjd med det?
Vem är du att påtala bitterhet som nåt fult? Du gör det både mot ditt x och mej och Heartbroken. Jag har all rätt i världen att vara bitter på mitt avskum till x! Var sak har sin tid i den här processen.
Jag säger det igen i all välmening : fundera inte så mycket på ditt x. Du har gått vidare och det behöver hon också göra.
Varför i hela fridens dar hade ni räkenskaper att ta itu med när ni redan gjort bodelningsavtal?
Klipp banden, se till att hon får sina saker. Gör det ni måste som föräldrar - självklart kan det finnas problem kring vuxna barn som gör att man måste prata om saker å ting, men utöver det , låt henne vara.
Bitterhet är bland det värsta man kan råka ut för, det äter upp en inifrån och lägger sig som en våt matta över tillvaron. Att besluta nåt i affekt är lika dumt som att göra det när man är bitter.
Dessutom blir man missunnsam och negativ och orkar inte med att se framgång hos andra - speciellt inte den bitterheten är riktad mot. Man tolkar sen gärna andras positiva berättelser som skryt och egoism.
I botten tror jag ändå det är ett slags avundsjuka som gör sig gällande.
Dom ouppgjorda räkenskaperna bottnar i problem hos ett av barnen som vi under en tid har varit tvungna att stötta ekonomiskt och det lär nog fortsätta ett tag till.
Vad är det för skillnad egentligen på bitterhet och sorg? Båda äter upp en inifrån och ligger som en våt matta över tillvaron. Jag har en fruktansvärd sorg men också bitterhet. Sorg tycks dock accepterat.
Har man blivit ratad, tillplattad, förödmjukad och ljugen för så har man rätt till vilka känslor det än må vara.
Jag svarade dej utifrån mina erfarenheter, men ni hade ert liv och vi hade vårt. Jag önskar dock att min fd hade låtit mej vara ifred efter skilsmässan, låtit skilsmässan vara slutet helt enkelt, då hade jag kanske kommit längre i min läkning.
Sorg och bitterhet har visserligen den likheten att det leder till att man mår dåligt och kanske periodvis har ångest men den stora skillnaden är att sorgen utan större insats kommer att självläka medan bitterheten, om den inte bearbetas, leder till en ond spiral som tenderar att förvärras. Sorgen i sig beror mest på att man saknar någon och/eller något medan bitterhet mer är besläktat med att känna sig kränkt. Markant skillnad.
Vi har alla mött bittra, sura och tvära människor av typen “En man som heter Ove” och förfärat oss över att dom själv inte fattar hur negativa dom uppfattas och vilka energitjuvar dom är. På samma sätt som många alkoholister inte tycker att dom har problem med spriten.
Jag vet inte. Jag undrar om inte det enda sättet att återta makten över sitt eget liv, sina känslor, sina möjligheter är att förlåta. Annars låter du den som gjort dig illa definiera vad du ska känna, hur du ser på andra, på dig själv. Då kommer du för alltid att ha ett band till och beroende av någon annan, av en som sårat, svikit, skadat dig.
Det tror jag också men det kan ta tid innan man kommit så långt i processen att man fixar det. För mig tog det nästan fyra år men det är väldigt skönt när man kommit dit.
Oklart vem detta är riktat till men jag antar att det är till mig?
Att hon mår dåligt och känner att livet inte blev som hon tänkt är nog bortom allt tvivel men det finns några parametrar i detta som jag tycker hon helt har glömt bort och jag vill gärna komma till insikt till varför hon känner så.
Till att börja med så var det hon som startade hela processen med att vi skulle leva åtskilda. Hon ville flytta och bo själv. Jag fattade då ingenting utan det var under perioden som följde som jag insåg att en separation vore det bästa; tilliten, empatin och känslorna saknades och kommunikationen var bortom all kritik.
Det tog vi också ett gemensamt beslut på och hela processen då vi fortfarande levde under samma tak i flera månader gick städat och lugnt till, vi höjde aldrig rösten eller hade några utbrott under den perioden. Upprättade bodelningsavtalet gemensamt. Delade upp våra saker.
Även perioden efter flytten var rätt odramatisk och vi pratade med varandra ganska ofta och sågs ibland. Hjälpte varandra med vissa praktiska saker.
Det var när jag träffade en ny som det vände - och jag fattar ingenting. Är det för att hon blivit så lätt utbytbar som hon reagerar med bitterhet? Trodde hon att jag skulle komma krypande tillbaka? Jag kan inte se att jag har sårat och svikit henne, vi kom ju båda fram till denna lösning så varför är jag the bad guy?
I detta nu är jag “din fru” och min exmake får utstå det du får “utstå”.
Jag vill inte leva med min man och jag har drivit på skilsmässan men i all sorg och smärta över att det inte funkade så är dammluckan nu öppen.
Till min exmakes försvar så står han stadigt och lyssnar. Han tar in och reflekterar och har även sökt hjälp (terapi) för att han som jag vill få en bättre relation som skilda. Våra barn är iofs 12 och 14 år gamla.
Jag tänker inte gå in i varför vi inte funkar ihop men mycket har med hans kontrollbehov att göra. Vilket. Han. Nu. Förstår.
Jag får små vibbar av att det kan handla om det här också. Varför lägger du så mycket energi på din exfrus beteende om du nu är genuint lycklig och har gått vidare…?
Era barn är dessutom vuxna.
Mitt tips är:
Lyssna på henne. Bekräfta henne. Stå för ditt beteende utan att blanda in henne, så kommer hon säkert att må bättre hon också.
Vad jag menade var egentligen: något hos dig eldar förmodlugen på hennes oförmåga att gå vidare.
Min exmake kan ge mig det jag behöver för att läka och det tänker jag att du kanske måste också.
Nja, jag har inte och har aldrig haft något större kontrollbehov.
Har gått vidare, ja, men genuint lycklig vet jag inte. I min nya relation kanske men det finns annat som drar ner helheten:
Mitt nya jobb t ex. Har svårt att finna min plats där och trivs inte speciellt bra.
Att det går mindre bra för barnen är en annan sak. Att allt vad gäller det tidigare sociala nätverket blivit kraftigt rumphugget en tredje.
Jag ser hennes mående med samma ögon som en vän som blivit sjuk och man vill försöka hjälpa. Att dra ett streck över henne som många verkar tycka att jag ska göra känns kallt och brutalt. Varför? Kort sagt: jag skulle må bättre om hon accepterade det som hänt och såg möjligheterna att skapa ett bättre liv.
Bekräfta henne? Hur då? Och hur ska jag lyssna på henne om hon nu dragit sig helt tillbaka? Men det ligger nog ändå nåt i det då skriver: att jag och endast jag kan ge henne det lugn som behövs för att komma vidare. Vi hade en hel del långa och uttömmande diskussioner i slutfasen av vår separation och då trodde jag att allt detta flöt upp till ytan så jag har lite svårt att se hur nya diskussioner ska tillföra nåt. Särskilt om hon är bitter.
En tanke fanns tidigare om gemensam terapi men det ter sig mer och mer som en dålig idé om hon nu har dessa aggressioner till mig, det borde nog vara bättre om hon började med att söka egen hjälp.
Jag tror att hon hela tiden hoppats att ni ska hitta tillbaka till varandra. Men när du träffade någon ny så dog hoppet, lite som att skiljas igen. Hon har hamnat tillbaka i sorgen.
Hon har inte gått vidare och just du kanske inte är rätt person att hjälpa henne med det.
Bitter är ett ord som jag har lite svårt för när det inte gått så lång tid. För vad man än kan tycka så tar det för en del längre tid, speciellt om hennes hopp eller önskan att hitta tillbaka levt vidare. Hon måste börja bearbeta andra delar nu.
Jag tror absolut att man kan bli vänner men det är svårare om det är en skilsmässa med lögner och svek.
Fast då måste båda vara klara med relationen och gått vidare.
Har man barn ihop, oavsett deras ålder så gör det ändå livet lättare om man kan visa varandra respekt och omtanke. Det gör det lättare för barnen vid “engångtillfällen” som t.ex bröllop, dop att inte behöva känna stress över sina föräldrar.
Vill ändå passa på att rekommendera “parterapi” om det finns många spöken i det förflutna.
Mitt ex och jag sågs igår och delade upp kostnader (han köper ut mig först i mitten av juni) i och med att vi bor v/v i huset.
Vi hade ett långt, jobbigt samtal om våra uppväxter och demoner, och det var det mest matnyttiga samtal vi någonsin haft.
På onsdag träffar vi psykolog och vi kom överens om att ta avstamp i vart vi landat. Det som underlättar i vårt fall är att vi fortfarande hyser nån slags kärlek till varandra fortfarande.
Det kan visa sig att den är skadlig men då vet vi i alla fall. Annars kommer något att skava i mig för all framtid.
Olustkänslan fortsätter och ångesten har börjat uppträda allt oftare. Mycket otrevligt.
Min nya anklagar mig hela tiden för att mitt gamla förhållande inte är avslutat och att vi fortfarande pratar om och diskuterar saker som om vi vore gifta. Dom få gånger vi träffas känner jag hennes negativa vibbar och hur hon helst av allt bara skulle vilja sparka mig i skrevet.
Och visst; i början av separationen fanns det en slags vision om att vi skulle kunna umgås som vänner ibland och göra saker tillsammans med barnen men ju längre tiden går desto mer omöjligt anser jag att detta är. Utopiskt helt enkelt.
Jag har grubblat rätt mycket över detta; vad är det som får mig att må dåligt och hur ska jag leva mitt liv? Ska jag öht bry mig om hennes liv och mående?
Det korta svaret måste bli nej. Hon får lösa sina egna hjärnspöken och jag måste avskärma mig från henne så mycket det bara är praktiskt möjligt för att själv kunna må bra.
Hennes bitterhet och förmåga att överföra skuldkänslor är det som håller på att kväsa mig. Dessutom har hon börjat spela in barnen på detta; prata illa om mig och försöka få dem på deras sida. Berätta att jag är en elak jävel.
Helt oacceptabelt.
Jag måste till att börja med förklara för henne att min familj idag består av mig själv och dom vuxna barnen (samt min nya kvinna). Hon är faktiskt helt exkluderad - trots vår långa tid tillsammans. Sen har hon en egen familj med sig själv och samma barn men eftersom dom idag är vuxna så har varken hon eller jag så mycket att säga till om i deras liv och dom beslut jag tar gällande vad och hur jag ska göra med dem på mitt håll kan inte hon göra nåt åt och behöver inte bollas med henne alls. Min familj, mina beslut. Punkt. Hade dom varit minderåriga - ja, men inte när dom är vuxna.
Däremot måste vi försöka enas och stötta dem om det uppstår större problem, kriser och saker som dom inte mäktar med - men inte nödvändigtvis samtidigt.
Det kommer att bli jobbigt att förklara henne för detta för iom detta så är vi per definition inte vänner längre men jag ser ingen annan strategi om jag själv ska kunna överleva. Det är ju flera år sen vi separerade nu.
Hur har ni andra gjort som råkat ut får nåt liknande?
Det kan inte vara så att din relation med “din nya kvinna” inte är så tiptop som du önskar att den vore? Att det kan vara hon/det som, lika mycket eller mer, triggar din stegrande ångest?
Att du då/här/nu duckar och väljer the easy way out och tillskriver ditt ex alla möjliga och omöjliga anledningar till ditt eget illamående? För att du så gärna vill att relationen med den nya ska vara/bli så tiptop och skulle tycka att det vore mkt enklare att allt var ditt ex fel, än att aktivt ifrågasätta och skärskåda din nuvarande relation med “din nya kvinna”?
En sedan länge vuxen kvinna som ju trots att du skriver att hon mkt väl märker din stegrande ångest och illamående ändå fortsätter att anklaga dig hela tiden för allt rörande din mångåriga (och eg. obrytbara, om än förändrade) relation till dina barns mor…
Varför beter sig den nya på det kontraproduktiva sättet, tror du? Vad är egentligen hennes agenda/problem, vad är ditt… och vad är på riktigt din fd frus?
Vår relation är mycket bra och framför allt kan vi kommunicera på ett sätt som jag har saknat, det har aldrig fungerat riktigt bra i mitt äktenskap. Hon är en känslomänniska som känner av min ångest och drabbas själv av detta. Och det stör henne.
Vadå duckar? Det handlar om att äta eller ätas. Det här har jag grubblat rätt mycket på och allt pekar i den här riktningen.
Det är väl inte så konstigt att jag påverkas negativt när en människa som jag i grunden respekterar mår dåligt och sen säger att det beror på mig? Jfr: om en vän/släkting blir sjuk så påverkas man och hoppas på bättring men när hon hela tiden säger att jag är orsaken så måste man frigöras sig. Hon vill “få klarhet i” varför det blev separation - även fast vi ältat detta i månader. Det var en lång, mycket lång process där jag till slut ansåg att vi var vid vägs ände. Det räcker nu tycker jag. Nog.
Jag tror ändå att en vända i parterapi med ditt ex skulle vara till nytta för er båda. Inte för att hitta tillbaka utan för att hamna i någon slags normal relation till varandra. Går det ens att komma dit där ni är nu? Egentligen har du inga förpliktelser mot henne men tror du inte det kan vara skönt att reda ut allt en sista gång? Hon verkar behöva det och du verkar behöva det för att få klarhet i vad hon anklagar dej för. Det verkar ju knappast som tiden löser det.
Vad är det ditt x gör som ger dig ångest? Jag förstår att det är svårt med vänskapen till exet. Men jag har ändå sett dina inlägg genom året och förstått att ni beslutat att ha kvar själva föräldraskapet tillsammans runt barnen? Jag får ont i magen när jag läser ditt senaste inlägg. Det låter så iskallt att inte ens kunna ha en vänskapsrelation. Varför denna helomvändning nu?
