Det fysiska måendet

Raderat

Nu är jag inte läkare, men jag jobbar med chef och har under åren haft många olika typer av personalärenden och oftast har det handlat om privata kriser. Jag har även gjort djupdykning i just stress och skrivit en uppsats om det.

Det som jag lärt mig under åren är just det du beskriver, att stressen påverkar oss väldigt mycket även fysiskt. Och det ter sig på olika vis hos olika individer. Det vi människor behöver lära oss är att stressorer är både negativa och positiva. Positiv stress får oss att prestera, utföra och agera. Den är livsviktig av många skäl. Men just den negativa stressen, när den pågår länge påverkar oss både fysiskt och mentalt.

Jag vet inte om din bakgrund, är du van vid att träna? Vad har du för grundkondition? Hur äter du? Får du i dig tillräckligt med näring? Allt sådant påverkar. Rent generellt är det vanligare att vi människor är rädda för att träna hårt. Om man inte är van vid att pressa sig själv, så har man oftast inte modet att ta ut sig fysiskt. Nu generaliserar jag…

Jag är uppvuxen som en musik/konst/teatertjej och därmed var inte träning något som jag gjorde mer än att jag var aktiv och gillade dansa, men inte mer än så. Det är först efter mina cancerbesked då jag ändrade min träning radikalt. Jag började med promenader och pw så fort jag fick jobbiga/tråkiga känslor. Bestämde mig för att gå ut för 20 min och därefter fick dyka ner i tv-soffan/i boken. Alla dessa pw eller promenader blev till slut en vana vilket gav mig en bättre grundkondition och mer energi. Jag började även pusha mig på ett helt annat sätt på gymet. Parallellt med all träning började jag även med mental styrketräning samt mindfullness.

Just mindfullness gör underverk i stresshantering! När jag inte visste om jag skulle överleva min cancer, fick jag gå hos en psykolog som gick i djupet med att förklara hur stressen tagit över min hjärna och min kropp, jag var konstant trött och hade dålig kondition. Han beordrade mig att göra mindfullness varje timme. Varje timme?! Trodde han var galen! Det kunde jag ju inte göra pga mitt jobb. Jag fick till 3 gånger under arbetsdagen och sedan en längre på kvällen. När jag gjort detta en månad, märkte jag enorm skillnad på mig själv. Jag hade mycket lättare att orka, mycket lättare att varva ner och jag var inte konstant trött.

Jag hoppas att jag väckt några tankar hos dig. Det är alltid svårt att ge råd, men enklare att berätta om hur man själv gjort, kanske kan det inspirera? Glöm dock inte, att när man börjar träna mer och/mer intensivt, är man helt slut i början. Man orkar inget och man vill bara återgå till det vanliga. När man kommit över den puckeln så börjar man få mer energi.

Lycka till!!

2 gillningar

Jag klarade mig utan sömntabletter länge och väl, förutom precis i början i chock/akutfasen. Sedan kämpade jag på… och sov rätt bra i ett par månaders tid. Men sedan var det som att allt kom ikapp mig när jag hade fixat och trixat och flyttat och renoverat och… landat i vardagen. I samma veva försökte min fd man övertala mig att vi skulle vara särbo istället för att separera, men skilja sig ville han! (Läs: äta kakan och ha den kvar) Det var aldrig ett alternativ för mig, så det blev ju ännu lite mer sorg och då hade jag liksom inga reservkrafter kvar utan sov typ två-tre timmar per natt och låg och grubblade resten av tiden. Utan sömn blir jag snabbt låg och livet en enda lång uppförsbacke! Fick jättebra hjälp hos vårdcentralen. Jag tog Propavan i drygt två månader, sedan började jag testa att sova utan för att sedan sluta helt. Om jag ligger sömnlös numera har jag förberett mobil+hörlurar och lyssnar på någon guidad meditation, gärna med sömninriktning, och det funkar precis lika bra!

Ska väl säga att jag numera, precis som @Buenita, är noga med att få daglig motion eller träning, det gör stor skillnad!

2 gillningar

Det där var en ungefärlig beskrivning av mig. Flera dödsfall, svår sjukdom hos mig och hos ett av barnen och så förstås en väldigt svår äkta man. Jag levde under en enorm stress, och under det år när jag (precis som du) samlade bevis för vad min man höll på med, då var jag arg oavbrutet. Och stressad/pressad. Ständig spänningshuvudvärk och bet i hop på nätterna så jag fick tandvärk.

När alla hemligheter kom fram och min man hade flyttat, då försvann den där vardagliga stressen lite i taget. Under en period mådde jag faktiskt hyfsat jämfört med tidigare. 1½ år efter att bomben släppts, då kraschade jag. Jag blev djupt deprimerad, fick ångest och självmordstankar, lite av varje så där. Inte konstigt kanske? Men jag var så långt inne i mörkret att jag inte ens märkte hur jag påverkades fysiskt. Nu först kan jag se hur min fysiska hälsa försämrades.

Mina bihålor har varit halvdåliga i många år. Där blev det riktigt dåligt. Bihålevärk, ont i öronen och en tinnitus som fortfarande är kvar. Det låter som en traktor i ena örat.
Jag har aldrig haft en allergi i hela mitt liv. Nu fick jag en. På riktigt. Den påverkar inte mitt liv så mycket, för den är lätt att undvika, men jag måste alltid ha allergitabletter med mig.
Det gick magsjuka, så det var inte konstigt att jag smittades. Det som däremot var skumt var att jag inte längre tålde laktos. Jag ska egentligen tåla det, men det blev tydligen skador efter magsjukan så att jag aldrig mer kan få i mig laktos utan att bli jättesjuk.
I några år hade jag ätit en tablett om dagen av betablockerare. En lindrig åkomma som bara krävde lite omtanke för att jag skulle må bra. Nu blev det slut med det. Läkaren fick gå upp till sex tabletter om dagen i stället, för det var inte så lindrigt längre.

Allt det här hände inom loppet av 2 månader, samtidigt som depression och ångest satte in. Ja, och så sömnen då. Jag somnade gott varje kväll, men jag vaknade efter 4-5 timmar och kunde inte somna om. Dag efter dag, vecka efter vecka.

Det är inte alltid lätt att skilja på fysiska och psykiska symptom. Jag tänkte att jag mådde dåligt av min depression och hade inte en tanke på att jag kunde vara sjuk “på riktigt”.

2 gillningar

För mig kom smällen nyligen min man lämnade mig för 1,5 år sedan efter 30 år jag hamnade i värsta krisreaktionen blev också erbjuden sömntabletter samt antidepressiva jag tog det inte utan läste på om krisreaktioner och dess faser , det blev bättre men jag flydde från mitt mående till jobb och en ny man , sedan hände det andra saker i livet min mamma blev allvarligt sjuk min älskade hund blev akut sjuk och dog och jobbet snurrade på tog på mig mer och mer jobb ( jobbar som sjuksköterska så det blev otroligt stressigt under covid-19 i höstas ) drog mig undan killen jag träffat och till slut gjorde han slut … då kom kraschen kanske inte pga killen då jag redan tänkt att det inte var något för framtiden men iaf fick jag sådana stressreaktioner att jag inte kunde jobba alls … tror nog i mitt fall att jag flydde in i nytt förhållande och tog på mig mer jobb för att slippa känna och reda ut allt efter skilsmässan så tror tyvärr detta vi råkat ut för är en process som fortgår tills man har bearbetat klart krisen och man kan nog inte hoppa över något steg alls i läkningen

3 gillningar

Skrev i fel tråd🤣