En liten uppmuntran till alla som just nu är mitt i ett lidande.
Livet går vidare och dåliga stunder avlöses av bra nya stunder, även om det sen kan vända igen, och så håller det på så…
När jag var yngre ville jag liksom krampaktigt hålla fast vid allt bra, undvika allt dåligt, och försöka ha kontroll. När jag fick barn ville jag att inget skulle hota dem eller familjen. Men min första man var otrogen när jag var gravid med vårt andra barn, och vi skilde oss. Sen fick min äldsta dotter cancer, men hon blev också frisk. Min andra man efter ett par år hamnade i kris efter att ha fått sparken, han personlighetsförändrades, började dricka okontrollerat, blev psykiskt instabil och vi skilde oss också. Ett par år senare träffade jag en man med tre barn precis som jag, och vi blev kära. . Han var nyskild, och efter ett år ville hans fru som lämnat honom göra ett nytt försök, och han valde att lämna relationen med mig för kärnfamiljens skull. Jag kände mig helt knäckt, och hans försök med ex-sambon funkade inte heller. Det kändes så meningslöst alltihop. Och jag har lidit mycket, samtidigt som jag alltid har jobbat, alltid prioriterat barnen, alltid försökt ha en ok relation med deras pappor, för att göra det bästa av situationen.
Och nu, nu är jag 50+ och lycklig, trots att jag på djupet vet att jag inte har kontroll över nästan någonting alls, bara över mitt eget agerande. Mina barn mår bra trots att de inte vuxit upp i en kärnfamilj. Jag känner mer medlidande och sympati än agg mot mina ex-män. Jag är stolt över att ha lärt mig släppa taget, att inte ha fastnat i ältande över svek eller andra kvinnor. Dessutom vet jag lite mer både om hur passion kan drabba någon och även mig, hur opassande det än kan vara, och om hur sex kan fungera som destruktiv tröst vid lidande. Så jag förstår att människor trasslar in sig i sådant utan att vara särskilt ondskefulla. Visst är det bra om man kan gå genom livet trygg och stabil med hög moral, särskilt efter att ha gift sig och skaffat barn, men kanske är det faktiskt lite för svårt för alla att klara av det.
En lärdom är att man inte behöver vara en förlorare för att man förlorar den man älskar eller sitt familjeliv. Man får omskapa sin tillvaro och den kan bli bra ändå. Frågan är kanske om man kan tillåta sig själv att ha det bra fast det inte blev som man ville. Vill man få rätt eller vill man vara lycklig?
En annan lärdom är att man inte behöver skydda sina barn från allt svårt i livet. De kommer ju själva att få tampas med samma saker när de blir äldre. Kanske kan man öva sig i att vara lite mer öppen med sin egen osäkerhet istället, och ändå förmedla kärlek och tilltro till livet?
Jag skulle gärna vilja skicka lite framtidstro och hopp till er som behöver det. När man är i fasen att man hela tiden blir mer och mer besviken över vad ens ex är förmögen till, då skulle man verkligen behöva snabbspola bandet framåt i tiden och inse att det på sikt faktiskt inte kommer att vara så viktigt längre, alla detaljer, allt ältande. Det finns nya saker att upptäcka, nya stunder av njutning, frid och glädje, om man bara kan försöka släppa in dem. Att älta oförätter eller svek blir lite som en drog, något som hjärnan fastnar i och skapar djupa hjulspår av, där man liksom kör fast i leran. Genom t ex mindfulness och yoga kan man öva sig i att släppa lite på det där krampaktiga, det är åtminstone min erfarenhet. Och det kan vara befriande att fokusera lite mer på sig själv än på sitt ex, eller på sin otrogne make. Vad vill jag göra av mitt liv? Hur kan jag leva så bra som möjligt oavsett omständigheter? Vilka saker vill jag själv försöka sträva emot eller uppfylla, som jag kan påverka?
När man är mitt i ett lidande kan det också vara hjälpsamt att tänka att lidande är en stor del av livet. Det är inget misslyckande att lida, det är en stor del av vad det innebär att vara människa. Och man är i sällskap av väldigt många andra, även om det inte syns på sociala medier.
Verkligen livserfarenhet du delar med dig, kloka tankar 
. Så otroligt mycket du gått igenom och så stark du är som lyckats hantera allt så väl. Det var verkligen ett stärkande inlägg att läsa. Tack 
Många har mycket att lära av dej!
har tampats med tuffa känslor den senaste veckan och det var så fint att läsa det du skrivit. Vilken resa du gjort, och så stark du måste blivit av alla utmaningar. Tack igen!