Dagens tanke.
Tänker och funderar konstant om inte det har framgått
Det är ju inget speciellt med mitt ex (eller någon annans heller). Om jag fick välja egenskaper hos min partner skulle hon inte matcha många. Hon är en vanlig kvinna, vanligt jobb, utseende, gör inga speciella saker etc. En vanlig person.
Med det i åtanke - hur kommer det sig att man så lätt placerar sitt ex på en piedestal? Hon är inte perfekt, ingen är perfekt. Ändå i tankarna så ser jag framför mig en idealkvinna ur mitt perspektiv.
Återigen antar jag att tankarna och det känlsomässigt inte lirar på samma nivå. Inser att det kanske inte går att förstå, men försöka går ju!
På min lista över den “perfekta mannen” sätter jag saker som X var mindre bra på. Sånt jag gillar att göra och X inte var så förtjust i.
Exempel:
-Morgonpigg
-Spontandansa med mig i vardagsrummet
-Bada (i sjö)
-Äta nyttigt
Det hjälper till viss del att göra en sån lista.
Fast just nu vete 17 om den hjälper😢
svårt att erkänna att hon har fel när det är
uppenbart.
@Martor, visst är det så. Otroligt mycket man har accepterat som egentligen inte är bra. Gäller att förstå vilka sidor man kan stå ut med, vad som kan förbättras och vad man absolut inte står ut med.
@Innova, kloka tankar. Om man ska vara hård så kan man konkret fråga sig. Står allt och faller pga fd, eller är det så att man endast har svårt att hantera ensamheten. I en del fall så kanske den fd helt enkelt är utbytbar för det inte finns unika egenskaper som är särskilt viktiga. Lätt att överdriva och tro att hen var helt fantastisk bara för att man själv blev bortvald.
@Bella förstår vad du menar. Nej just nu skulle jag inte orka med någon ny. Jag behöver få lugn och ro för mina tankar och nu kan jag faktiskt ta tillfället i akt att göra massa bra saker av min tid. Skönt med time out på obestämd tid. Speciellt om man känner sig lite bränd så vill man förstås vara extra noga med att inte hamna på ruta ett igen. Det gör ont när knoppar brister…
En fördel är också att man slipper kompromissa. Jag kan motionera när det passar mig. Jag bestämmer vad jag ska äta. Jag bestämmer när hushållssysslor ska göras och bestämmer nivån.
Jag tror att det delvis handlar om den känslomässiga investering som man själv har gjort i personen och i relationen. När investeringen är stor så är det extremt svårt att kliva ur loopen då det skulle medföra att man var tungen att ta till sig att man eventuellt inte gjorde den allra bästa satsningen redan från första början.
För iaf jag minns att han från början definitivt inte satt på någon piedestal hos mig. Visst jag var kär, men jag hade fortfarande kvar mina initiala (mer sunda) referensramar. Med tiden så förändrades dessa referensramar smygande, jag investerade mer och mer och blev successivt alltmer strakt känslomässigt bunden till honom. Oförtjänt i många stycken.
Det där är förrädiskt och visst handlar det delvis om stor kärlek, men i det som man så gärna vill kalla kärlek (tom. the love of my life) så finns nog relativt ofta även andra, mer odefinierade och inte alltid så högtstående, känslor involverade.
Hej
Förstår exakt. Jag älskade min man. Och ville nog hela tiden ha mer av honom än han av mig. Jag gav också mer. Han har egentligen varit tämligen kompromisslös. Han har bara varit generös till en smakfull nivå, men aldrig kompromissat och ÄR EGO. Det kan man vara på gott och ont. Jag tycker såklart nu att han är lite för mycket ego.
Men att jag var medberoende i hans återkommande depressioner och missbrukarpersonlighet. Varför var jag det? Vara för att jag älskade honom? Eller snarare för att jag var rädd att inte bli älskad tillbaka? Vilket jag ändå inte blev till slut…
Själv processen bakom att tycka att någon är perfekt, varför man bygger romantiserade fantasier när man tittar tillbaka på relationen. Jag kan ju konkret lista många saker jag tycker är direkt ocharmiga, men samtidigt så är allt ett rosa skimmer i alla flashbacks.
Kanske är det för att försvara en “dålig” investering från sin egen sida, eller för att man på något sätt in i det sista vill tro att åren man har spenderat ihop var underbara? Kanske sanningen är för jobbig för en att hantera i det här läget?
I huvudet så kan jag se att vår relation inte var bra för någon utav oss de sista åren. Jag har själv insett att jag inte kunde avsluta den även fast jag ville, då jag klarade inte av att såra henne. Ändå så är jag känslomässigt inte med på samma sätt.
Det känns nästan som att den viktigaste lärdomen för mig i hela den här processen är hur betydelsefulla alla mönster, vanor och beteenden är för en (även om det inte alltid är positiva saker). Kroppen och själen behöver tid att ställa om, vanor måste brytas och nya skapas. Först när det är klart kanske en viss sync uppstår mellan tanke- och känslovärlden.
Har insett att jag har haft dålig samklang med mina känslor i hela livet och jag vet inte om det påverkar mycket då jag inte förstår riktigt hur kroppen fungerar i dessa sammanhang. Därför är jag glad att jag låter mig vara i det och ta del av allt som händer.
Snart har tråden övergått till filosofiska rummet …
Bara för att balansera upp detta så vill jag vara tydlig med att trots mina tankar så är jag ett känslomässigt vrak. Räcker fortfarande med fel låt, vika kläder eller något sådant för att tårarna ska komma. Jag omfamnar det, än så länge …
@Lavve De flesta här har ju så klart gemensamma nämnare med sina ex, annars hade man nog inte varit tillsammans i 5-35 år
Det finns ju också i alla förhållanden sidor som inte lirar med varandra. Även om det är viktigt (för mig i alla fall) att värna om tiden tillsammans, så krävs det också att man ser de saker som inte fungerade. Kärleken är som vi vet blind, och för att känna trygghet i sig själv, framtiden och tro på en ny relation så är det nog viktigt att komma till insikt i att ens ex inte på något sätt var perfekt. Håller man fast vid bilden av den perfekta mannen/kvinnan så kommer det bli svårt att möta nya människor - ingen kommer att kunna leva upp till den idealiserade bilden som finns i ens huvud.
För mig känns det, just nu i alla fall, ganska skönt att tänka på mitt ex som en helt vanlig person. Vem som helst. Även att tänka på hennes nya som “vem som helst” gör att det blir lättare för mig. För vad är syftet med att känna avundsjuka på en medelsvensson som har träffat en annan medelsvensson? Ingen av dem är speciella på något sätt. Däremot, så är jag, och du speciell. Vi har världen framför våra fötter, varför ska vi nöja oss med att störta in i ett nytt svenssonförhållande när vi kan göra vad vi vill?
I vårt fall var det vi hade gemensamt som inte klaffade. Jag trodde jag ämtligen hade hittat en livskamrat att göra roliga saker tillsammans med men det visade sig att hon ville att jag skulle göra saker åt henne. Det som jag trodde vi hade tillsammans var där vi skilde oss åt mest. Vi hade helt skilda infallsvinklar så vi kunde aldrig mötas någonstans. Det enda vi hade gemensamt var inskten att vi var oense. Till sist orkade jag inte bära henne längre.
@Lavve har också svårt att lista fel med mitt ex. Vi hade samma grundvärderingar och gillade att göra samma saker. Vi bråkade sällan, och var sällan oeniga. Vi hade politiskt lite olika åsikter, men inget som störde i vardagen… jag tycker det är rogivande att plocka svamp, det var han inte så road av, men då kunde jag å andra sidan göra det själv och få lite egentid. Kanske att han ville ha mer avancerar sex än jag, men det är mer en gissning. Han har inte sagt så mycket. Och där finns väl en skillnad, han pratar inte om hur han mår, men han är en empatisk och omtänksam man. Dock inte romantisk, inga blommor lr överraskningar. Har svårt att se att jag kan hitta en bättre man än honom, faktiskt. Hans sämre sidor är försumbara… men han älskar inte mig längre. Han är kanske lite rastlös, då han nu vill gå vidare med sitt liv, och ”utforska andra alternativ” som han säger.
Många (mig själv inräknat) går och väntar på att ens ex värld ska rasa. Vi tycker att hen har gått vidare för snabbt, fel person, har inte hanterat situationen väl utifrån sig själv och en massa andra saker,
Jag har tänkt precis så från början. Att jag kommer gå ut som vinnare för att jag hanterar sorgen och misären nu medans hon dansar vidare. Men hennes kris kommer senare, det går inte att bara släppa och stänga av känslorna helt, vara helt oresonligt med fokus på sig själv.
MEN, säg att krashen kommer för våra ex. De mår precis som vi gör nu, blir deprimerade, sitter hemma etc. På vilket sätt gör det att jag blir lyckligare? På vilket sätt gör det att min situation blir bättre? Kommer barnen att få det bättre? Blir mitt liv bättre?
Jag har till och med börjat tänka, den grisiga situationen till trots, att om hon är lycklig med honom och han är lycklig med henne. Då är det ju klart att de ska vara tillsammans. Ska jag leva i en värld där hon ska gå tillbaka till ett liv där hon (och jag) var olyckliga?
Det kanske är solsting eller endorfiner från ett grisigt träningspass som talar, jag vet inte. Kan bara konstatera att det är dagens tanke.
Du har såklart rätt. Men du påminner mig om min egen uselhet. Jag har ägnat en halv löprunda åt att slå ner mitt ex i fantasin och önska honom att må dåligt. Men självklart handlar mitt liv om att hitta ett sätt för mig att må bra. Och den dagen jag gör det på riktigt så kommer jag inte orka/vilja tänka på x och önska honom olycka. Så jag fattar att detta är ett steg på vägen. Att jag ger igen på någon som gett mig på käften. Fast jag gör det i fantasin. I verkligheten håller jag bara avstånd. Får se om mina endorfiner kickar in snart så jag kan bli lite mer from ,…
Två ganska tunga dagar har passerat. Har inte haft barnen, så jag har kunnat fokusera på mig själv en del.
Även om jag har gjort roliga saker så har jag varit konstant nere, ledsen och orkeslös.
På ett sätt är det skönt att kunna känna sig själv/ensam ett tag, då orken att prata med andra är begränsad just nu. I något svagt ögonblick installerade jag Tinder. Förvisso skönt att få några “likes”, men det är så talande då jag verkligen inte orkar skriva till någon. Jag vill inte, jag orkar inte ens skriva en rad.
Det enda jag orkar är träningen, det har alltid varit min räddning, men nu är det livsavgörande. Värmen kan så klart spela en roll i orkeslösheten. Under 20 grader mår jag som bäst, nu är det alldeles för varmt.
Har ingen tanke idag, och det gör så klart inget, bara nöta på, så kommer det en när vi minst anar.
Vad gör man egentligen när relationen med ens ex bara blir sämre och sämre?
Försöker från mitt håll att inte ha någon kontakt. Jag skickar aldrig SMS eller ringer, svarar bara på enstaka SMS och telefonsamtal. Försöker distansera mig, hon är den som tar kontakt och det slutar typ aldrig på ett bra sätt.
Det finns noll förståelse för något annat än sig själv och sin egen världsbild. Att diskutera är helt meningslöst, att bli arg är meningslöst, att bry sig är meningslöst. Allt slutar i ett hon framställer sig som ett offer.
Vi måste ha dialog kring barnen och deras schema, men nu har även det kraschat. Är helt uppgiven och vet inte vad ska jag göra för att nå fram. Jag tänker inte offra min tid för återhämtning och nöjen för att hon ska få som hon vill.
Dagens tanke, inte så mycket tanke kanske, mer ett konstaterande.
Men, det är intressant att följa sitt händelseförlopp. Oavsett om det går upp eller ner, så är det svårt att påverka själv hur måendet är. Man kan så klart styra vad gör och ibland sina tankar till det bättre, grunden har kroppen bestämt hur den ska vara.
Status nu är någon form av uppgivenhet och apati.
Uppgiven på grund av att mitt ex är från en annan värld. Vi har så olika världsbild helt plötsligt och inget når fram. Har liksom inte ens ork att bry mig längre, men samtidigt kan jag inte ge upp helt p.g.a. barnen.
Det just nu apatiska tillståndet vet jag inte riktigt var det kommer ifrån, men det spelar ingen roll. Det är jätteskönt att bara sitta och stirra. Inte göra något, bara vara. Det är en lugn känsla, även om jag får anstränga mig lite mer för att göra nya saker.
