Ja tankarna brukar vara det svåra, känner igen det där med bilkörning. Men för mig var promenaderna källan till att låta tankarna flöda.
En egenskapad playlist på Spotify, på med lurarna och sedan bara ut och gå, kändes oftast som en befrielse.
Var ofta ute flera timmar och går fortfarande då det ger mig ro.
Jag har alltid varit som person att jag hellre möter det jag fruktar än att försöka springa ifrån det.
Detta gjorde att jag själv ställde frågor till mig själv som jag tyckte var jobbiga. För att på så sätt möta min fruktan.
Innebär att jag stolpade upp alla kommande händelser som jag såg, ex försäljning hus, utflytt, skilsmässopappren, födelsedagar, högtidsdagar, alla hjärtas dag, bröllopsdag, dagen då någon av oss träffar en annan mm.
Precis som man i mental träning spelar upp händelsen och projicerar hela förloppet så att man har genom levt den när man väl står där. Samma sak gjorde jag med mina frågeställningar, och det har faktiskt hjälpt mig. Många gånger så känns det som om jag när jag står vid dem, redan upplevt dem och sörjt dem.
Det jag ofta också gjorde och fortfarande gör att titta över mina egna värderingar, hur jag ser på mig själv, relationen som man blev utkastad från, värderingar kopplat till en förhoppningsvis kommande ny relation.
Allt detta gör att jag känner att jag skapar acceptans, och även hela tiden rör mig framåt.
Att också acceptera att man hela tiden kommer att kastas tillbaka är viktigt och att man omfamnar mörkret och lär känna den. För den där oinbjudna ”vännen” kommer allt mer sällan att hälsa på och när den gör det med kortare besök.
Styrka till dig min vän, vi är många som vandrar denna stig.