Den första dagen var inte den värsta

Och du är långt ifrån ensam. Vem är man när man inte längre är den man varit? Hur blir man kompis med sig själv? Vart tog mina vänner vägen? Hur har jag odlat mina vänskapsband egentligen och vilka vänner ger egentligen något i utbyte?
Vad tycker just jag om att göra?

Jag känner också igen mig mycket i det du skriver. Oavsett om man blir lämnad eller lämnar så är det nog normala tankar efter ett så långt förhållande. Och det rättar inte heller till sig på en vecka eller månad.
Jag har bara existerat för andra under så lång tid. Har inte ens stannat upp och frågat mig om jag är lycklig. Vad är egentligen lycka?

3 gillningar

Allt det du känner nu är helt normalt, funderingar, tankar, sorg, saknaden av den familj du kämpade för och ifrågasättande av ”vem är jag” vad vill jag…
@Noomi är en av de klokaste här på forumet som ofta kommer med väldigt bra infallsvinklar och tankar, finns såklart väldigt många fler men just hennes rader har hjälp mig att se på min egen skilsmässa med andra ögon och lindrat min smärta.
Det har gått 2 år för mig och jag minns den smärta som du beskriver, som om det vore igår. Det kommer ta tid, tid att finna dig själv, inte idag, inte imorgon men tro mig när jag säger det som flera nämnt, att en dag känner du glädje och lugnet kommer infinna sig inom dig.
Ta hand om dig vännen!
Kram

Det där känner jag igen. Även om jag själv inte har barn som du så var känslan så när min fd träffade en ny och separerade från mig efter 14 års relation. Känslan av att man har misslyckats med sin relation och är besviken är nog det även för henne fast hon lämnade dig. Det kommer att kännas bättre med tiden även om det just nu känns förjäkligt. I början är man inte så van att hantera ensamheten.

Det där har jag själv tillämpat och alltmer så fokuserar jag på mig själv och skiter i vad min fd gör o inte gör. Så oerhört mycket lättare då och man mår bättre

1 gillning

Förstår så klart att det inte är vettigt över huvud taget att tänka på vad hon gör. Men som med så mycket annat i den här processen så är det ju inte alltid det rationella tänkandet har kontroll. Tankarna svävar iväg, och även om jag tänker på henne med andra så påverkar det mig mindre för varje gång. Tror fortfarande på att utsätta sig (inom rimliga gränser) för de obehagliga tankarna och möta dem för att senare i processen kunna lägga dem åt sidan.

Gårdagen var en grym dag för MIG, kul med barnen på dagen och kul för mig på kvällen. Grymt bra samtal med värdefulla personer. Tog även ett steg i rätt riktning för MIG, något som jag kommer att må bra av och som jag gillar. Jag vet att mina tankar gick till mitt ex och hennes nya, men de påverkade mig inte speciellt mycket. Jag vet att hon gör allt i sin makt för att inte behöva hantera detta känslomässigt och det kommer att bli jobbigt den dagen då allt faller. Vilket det kommer göra.

Det är kul när det går lite framåt, men samtidigt har jag respekt för att jag när som helst kan kastas ner i gruvan igen. Typ som i söndags då jag grät i princip hela dagen. Tror att jag skrivit det förut, för mig kommer framstegen när det är som värst. De insikter jag fick i söndags i misären är ovärdeliga för mig som person.

Har kört väldigt mycket bil den här tiden, en del så klart för att hela sommaren blev omkullkastad och jag blir hemma. Dels av ekonomiska skäl och dels för att jag känner att hemma är bäst just nu. Blir många dagstripper och utflykter dock. Vet att jag inte är ensam om att tycka om bilkörning i detta läge, det är rofyllt. Jag kör normalt sett väldigt, ambitiöst kan vi säga, nu är jag betydligt lugnare, det får ta den tid det tar. Bara skönt att sitta och fundera / tänka. Åker jag själv så snurrar dessa två videos konstant, det nästan som hjärntvätt. Men att sitta i bilen och repetera (för mig) stärkare budskap gör underverk för mig, särskilt jämfört med att lyssna på love songs på radio.

Unbroken

Hero

1 gillning

Mitt x är likadan just nu.
Gör allt i sin makt för att skippa hantera de jobbiga känslorna, springer med full fart och stängda ögon, överaktiverar sig med jobb, vänner, aktiviteter och gissningsvis sex med den nya. Hon kryddar sedan det hela med lite alkohol och för lite mat för att vara baddräktsfin. Kraschen kom i förrgår när hon sopade ihop under middag hos vänner framför våra barn :rage:. (Hon fattar fortfarande inte att barnen blev livrädda för hon är bara fokuserad på sig å sitt)

Att grunna på vad X och den nya gör ingår ju i ”paketet” att ta sig igenom skiten och det gör nåt för jävla ont! Där är du inte ensam kära du! Glöm inte det! :muscle:. Styrka!
Jag valde att gå i rejäl närkamp med det istället för att vifta bort det. Till och med berättade för mitt X vilka bilder som min hjärna målar upp på näthinnan när hon och den nya träffas (Jag vet, självplågeri av bästa sort men va fasen, lika bra att hon vet vilken skit hon åsamkar mig när hon är med honom.
Sen slipper jag dessutom höra mer av:
-”jag förstår preciiiiis hur det är”
eller
-”Jag mår faktiskt oxå lika dåligt i detta”.

För mig funkar det dock på ett makabert sätt!
Det går liksom snabbare att dra igenom eländet då för jag slår i botten tidigare och inser att det bara är att acceptera. Inte förstå. Inte förklara. Bara inse!
Vet inte om jag rekommenderar det till andra men det funkar som sagt för mig.
Visst, jag försökte oxå ”förstå varför” några dagar. Ställde alla de där frågorna som man tror att det finns klara svar på.
Det är bara det att det finns inget att förstå!
Snarare kan jag i bästa fall få ett ”sammanhang” om hur, när, på vilket sätt, vad gör det med mig, hur agerade jag, vad är min egen syn på relationen, min del och ansvar i det osv.
Sen kommer den viktiga biten som redan nämnts av forats klokare personer ovan.
Vem vill jag vara? Hur vill jag leva nu? Vilken förebild vill jag vara för barnen? Hur blir jag kompis med mig själv (bra formulering!), vilka är mina vänner och varför umgås jag inte mer med dem? Vad värdesätter jag när jag bara har mig?

Dessa frågor blev så j-a mycket större och viktigare så tankarna på X hamnade plötsligt lite i skymundan! Det var det jag ville komma på mina rangliga rader.

Kämpa på. Du vet att jag gör exakt detsamma! :muscle:.

3 gillningar

Ja tankarna brukar vara det svåra, känner igen det där med bilkörning. Men för mig var promenaderna källan till att låta tankarna flöda.

En egenskapad playlist på Spotify, på med lurarna och sedan bara ut och gå, kändes oftast som en befrielse.
Var ofta ute flera timmar och går fortfarande då det ger mig ro.

Jag har alltid varit som person att jag hellre möter det jag fruktar än att försöka springa ifrån det.

Detta gjorde att jag själv ställde frågor till mig själv som jag tyckte var jobbiga. För att på så sätt möta min fruktan.

Innebär att jag stolpade upp alla kommande händelser som jag såg, ex försäljning hus, utflytt, skilsmässopappren, födelsedagar, högtidsdagar, alla hjärtas dag, bröllopsdag, dagen då någon av oss träffar en annan mm.

Precis som man i mental träning spelar upp händelsen och projicerar hela förloppet så att man har genom levt den när man väl står där. Samma sak gjorde jag med mina frågeställningar, och det har faktiskt hjälpt mig. Många gånger så känns det som om jag när jag står vid dem, redan upplevt dem och sörjt dem.

Det jag ofta också gjorde och fortfarande gör att titta över mina egna värderingar, hur jag ser på mig själv, relationen som man blev utkastad från, värderingar kopplat till en förhoppningsvis kommande ny relation.

Allt detta gör att jag känner att jag skapar acceptans, och även hela tiden rör mig framåt.

Att också acceptera att man hela tiden kommer att kastas tillbaka är viktigt och att man omfamnar mörkret och lär känna den. För den där oinbjudna ”vännen” kommer allt mer sällan att hälsa på och när den gör det med kortare besök.

Styrka till dig min vän, vi är många som vandrar denna stig.

3 gillningar

Tack för input och värmande ord ortega och Martor. Jag ska inte generalisera allt för mycket, men det känns som att det finns två läger i detta. De som kör på utan att möta sina rädslor, sin ångest och tänka de jobbiga tankarna. Och så finns de som bara kör på, “allt löser sig”, “det blir bra”, “det som är gjort är gjort” etc. Problemet för oss (eller mig i alla fall) är att vi ser så tydligt vad den andra personen gör och till en början försöker hjälpa dem (precis som vi alltid gjort tidigare) till ingen nytta. Det är bara att inse, att vi alla ska vandra samma väg, om inte nu, så senare. Det krävs dock ett “uppvaknande” och det styr in vi över. Igår fick jag mitt uppvaknande i detta, ingen mer energi på mitt ex. Det är helt onödigt och skapar bara problem.

Dagens tanke.
I min separation (och utifrån vad jag har läst här i många andras) så är det jag som står som “vinnare” trots att jag har blivit lämnad. MItt ex har förlorat allt i och med hennes beteende, inklusive stöttning och förtroende från släkt och vänner. Jag vet att jag kommer gå starkare ut ur detta. Jag vet att jag kan ge barnen en trygg uppväxt. “Allt” är på min sida.

Det enda som mitt ex har som jag inte har, är någon att ligga med, en ny kärlek. Varför väger denna i sammanhanget obetydliga sak så tungt? Det är så klart en del svartsjuka från mitt håll och det är kanske naturligt. Men det känns som att det inte finns någon rationell förklaring till varför det tynger mig så mycket? Deras förhållande kommer i bästa fall att hålla några månader. Ändå känns det som en tävling i vem som hittar en ny först, och den har jag förlorat.

Men, jag vet ju att det är bättre för mig på lång sikt att inte träffa någon ny direkt, jag vill landa först innan jag lyfter igen.

4 gillningar

Kanske delvis iaf. för att så ofantligt mycket i vårt samhälle värdesätter ny fräsch “kärlek”, uppslukande passionerat sex, attraktion och inte minst attraktionskraft, nya relationer, känsla av ungdom och att allt ligger framför en (i det oändliga, eller iaf så länge det bara går :see_no_evil:). Det är de parametrarna som i många stycken definierar vårt värde som man och kvinna och det är nog där som många hittar sin innersta behovstillfredsställelse. Och sedan glömmer/förtränger man gärna att vi inte bara är man och kvinna utan allt möjligt annat också. Förälder inte minst.

Allt det där andra runt omkring som ofta (tanklöst av många kan det tyckas) följer med all den där längtan efter passion och kärlek och relationer, dvs familj och barn och de ständiga vardagstragglet som går på repeat 24/7 gör att många tappar sin inre känsla av att ha det där ungdomliga och lite ansvarsbefriade egenvärdet och behöver då lämna tragglet för en ny kick. För att skaffa göra om allt och skaffa sig nya barn och nytt traggel och sedan är det snabbt repeat igen och igen och igen…allt för att slippa skräcken att tappa (det fejkade och inbillade) värdet i både egna och andras ögon.

Jag tror att mycket är avhängigt vilken förmåga man har att känna förnöjsamhet. Många är aldrig nöjda, inte mer än i den första uppslukande tiden av stark förälskelse och passion. Men så fort vardagen tränger sig på så är det kört, igen…

Bara som jag tror förvisso.

7 gillningar

Bra och väldigt ärligt tänkt @Innova.
Du lockar fram otroligt intressanta tankebanor hos mig. Tack.
Jsg tar med den till min privata psykolog och bollar. Lovar att återkomma!

Floskeln som f.ö gäller idag är ju väldigt mycket:
Äger du inget så är du inget.
Har du ingen så är du ingen.
Ständig ”Bekräftelse”.
Självförverkligande.

Möjligen är denna förprogramerade syn så hårt inbankad i oss att vi helt enkelt bara kliver på det tåget och åker vidare utan att fundera: -”fan klev jag på rätt tåg nu? Jag vill ju till lugn, ro, trygghet och glädje. Det här tåget går ju till Tillfälligt dämpande av ångest”. Tror jag…?

Sen är det nog en hel del projektioner från min sida i allafall. Jag ”tror” att mitt X är överlycklig i en ny kärleksfull relation men i själva verket vet jag inte så mycket alls. Faktumet att hon valde bort MIG för…nånting som JAG inte kan förklara är förvirrande och saknar logik.
(När jag frågade mitt X varför hon var otrogen med just honom så kan hon heller inte förklara det riktigt.
Just DET känns extra jävla svårt att förstå)

1 gillning

Varför det känns så jobbigt att hon har en ny och inte du är för att (tror jag) att innan va det ändå dej hon ville ha. Det tär nog på alla som separerar och x et hittar en ny snabbt. Dock där det nog för tröst hon gör så och inget annat.
Är nån månad bakom din process. Förra måndagen sa hon att hon inte älska mig längre och vill troligen flytta. Precis som du gjorde jag nästan allt markarbete hemma för att hon skulle hinna med jobb hobby och vänner. Skillnaden mellan din och min relation är att jag inte stötta utan gnällde för mkt på henne. Kände mej ensam och bortvald och numera även utnyttjad. Även att hon gärna sprang fram o krama alla killkompisar men peta inte på mej med pinne ens. Har en tvåårig son ihop. Vad jag vet finns dock ingen annan än men är rädd det bara är en tidsfråga. Så svårt att bryta ett beteende och känsla som blivit rotad och så lätt att falla i gamla hjulspår igen. Nu gör jag allt för att hon ska vilja stanna. Får se hur det går.
Tillbaka till dej. Har följt dej och känns ändå som du kommit en bit på vägen åt rätt håll. Känslan med hennes nye kommer nog tyvärr hålla sig kvar ett tag.
Hang in there

1 gillning

Det ligger nog mycket i det ni både skriver @Noomi och @ortega. Det som syns är allt som betyder något.
Utifrån vad jag har skrivit innan så kan man tycka att jag borde förstå att yta och den typen av bekräftelse är kortsiktiga lösningar, men som sagt, huvudet och känslorna spelar inte alltid samma melodi just nu.

Och visst förekommer projektioner. Men det blir nästa så automatiskt. Den som lämnar får en stämpel av att vara den “starka” som går vidare, tar sig fram i livet och belägrar nästa stad (kärlek). Kvar står den “svaga” och vinkar sorgset när den “starka” försvinner i horisonten. Problemet med detta är att man (jag) tilldelar mig en massa etiketter om hur det “ska” vara. Det kanske ligger i sakens natur, men jag tror att man ska ifrågasätta om det man känner verkligen är det man känner och verkligheten verkligen är den som man målar upp för sig själv.

1 gillning

Tråkigt att höra, du har nog en jobbig resa framför dig.
Ska försöka att inte vara färgad för mycket av min egen historia, och jag kanske inte ska ge mig på någon coaching. Men det jag vill säga är, att hon mest troligt har funderat på detta under en längre tid, det brukar vara så. Hon är redan redo att gå vidare. I ditt läge skulle jag utgå från det värsta och lägga allt fokus på dig själv, absolut inte på henne. Om du redan nu känner dig utnyttjad så kan jag garantera att du kommer känna dig än mer utnyttjad om ett par månader. Du ska se till att ordna allt praktiskt så att det blir så bra som möjligt för dig. Hon får ta ansvar för sitt liv.

I mitt fall så droppade mitt ex samma sak, vi skulle “försöka” hette det. Det gick inte, vi var på två helt olika platser mentalt. Hon hade egentligen redan bestämt sig, att försöka gjorde bara att allt blev mer jobbigt.

Oavsett hur det går mellan er, så ska nog du fundera på vilket liv du vill leva och vad du vill. Vi finns här om du vill skriva av dig, skrika eller bolla.

Du har nog rätt. Hittade igår anteckningar om huslån från massa banker. Hon säger att hon bara tittar på möjligheten. Hon säger också att hon inte vill att jag pussar henne. MaN måste va kär för att pussas.
Vad som är ännu värre är att för typ 5 till 6 år sen börja hon flörta med en av mina kompisar som svarade. Kom på Detta på midsommar när vi hade gäster. Gick in och tog bilder på sig i klänning på toa varpå han svarade om kjolen gick att lyfta på.
Jag blev så klart vansinnig inför våra gäster. (närmaste vänner). Konfrontera dom som sa det bara va på skoj. Bad min vän fara o flyga och sa till sambon att ta bort han från Facebook mm. Hon vägrade.
Året efter i augusti va det dags igen fast värre. Vi hade ett dåligt sexliv. Kom då på henne skriva med honom när hon Hade varit på fest själv. Men då va det rena sexuella uttryck.
Då försvara hon sig med att barnmorskan hade sagt åt henne att prova det gör att få sexlust igen.
Sa samma sak då att hon får bryta helt från honom vilket hon då gjorde.
Nu på morgonen hitta jag att hon har lagt till han på messenger i nov 2017 men utan konversation. Googla då att Man kan ha hemlig konversation där. (har inte Facebook mm trots mina unga 30 år).
Hon följer även honom på Instagram där han kommenterat hennes bilder och skickat hjärtan.
Ska även tilläggas att för typ 3 år sen hitta jag intima bilder i hennes telefon som hon aldrig skickat till mej. (jag har knappt fått några intimbilder alls under 13 år.
Jag e helt förstörd. Ska jag skapa en eget n historia här?
Tack för stödet.

Det är ju enklare för dig att följa i din egen tråd, det är ganska bra att läsa vad man har skrivit efter en tid för att se dels hur man resonerade / kände och dels för att kunna följa sina framsteg. Men du får så klart skriva här om du vill, jag tror att det är viktigt att du delar med dig i det läge du är nu.

Utifrån det du skriver så behandlar hon dig illa. Som jag skrev ovanför så måste du oavsett om ni ska vara i ett förhållande eller inte börja tänka på dig själv. Du måste ta ansvar för ditt liv, vill du leva med en person som behandlar dig som hon gör?

Att börja kolla på nytt boende är ett ganska stort steg i min värld. Det gjorde även mitt ex i smyg under tiden vi “försökte”. Då har man liksom bestämt sig redan. Jag säger inte att alla förhållanden och människor är likadana, men efter att ha läst här i ett par månader och pratat med vänner under processen så ser mönstret ganska lika ut i många separationer.

Återigen. Du måste ta ansvar för dig själv, prata med henne och ställ henne mot väggen. Vad vill hon? Hon ska inte komma undan med att utnyttja dig för att komma undan enklare inför eventuell separation. Vill hon separera så ska hon säga det och med det ta konsekvenserna. Hon kan inte säga som hon gör och tror att allt ska rulla på, det enda som händer i den situationen är att du blir mer sårad.

3 hela dagar utan att bryta ihop.
Jag grät lite igår när jag lämnade ifrån mig barnen, men det räknar jag inte. I söndags så grät jag i princip hela dagen, och som jag skrev så kom jag även fram till en hel del viktiga saker för mig under den dagen som verkligen har fastnat.
Det som sitter kvar och som jag efter bästa förmånga lever efter nu

  • Jag kan inte lägga energi eller tankeverksamhet på någon som har behandlat mig som hon har gjort.

  • All kontakt har upphört, det absolut nödvändigaste kring barnen är det enda som kommer från mitt håll

  • Tar mig tid som krävs för att göra saker som gör MIG glad och som jag verkligen vill göra :smile:

Det svåraste tycker jag är kontakten, känner nu på morgonen till exempel att jag verkligen vill höra av henne och känna att hon är där. Vet ju att hon inte är där för mig, men det är något med att bara höra rösten eller att få ett SMS. Det är så klart ett bekräftelsebehov som finns och som jag måste hantera. Jag vet ju att det inte gynnar mig över huvud taget att ha kontakt på annan nivå än om barnen.

Jag inser att min process har gått ganska snabbt. En stor del i det är ett par saker som har hänt som jag inte kan skriva om här. Kontentan av det är att min sinnestämning gick från sorg / ledsamhet / offermentalitet till att bli arg / kraftfull / fokuserad. Det senare är mitt normala jag (förutom arg, vilket jag i princip aldrig blir) och den personen är betydligt enklare att leva med för en själv och tråkigare att ha att göra med som ex än den jag var innan.

Därmed inte sagt att jag har gått vidare och allt är bra, jag fightas fortfarande med samma frågor inom mig själv. Skillnaden nu är att jag det är enklare att fokusera på MIG och barnen, när jag inte behöver bry mig om mitt ex på samma sätt.

1 gillning

Följer samma mönster som tidigare. När jag inte har barnen så kan jag fokusera på mig, göra roliga saker och tänka i lugn och ro. Kanske också är så att jag stänger av under tiden för att fokusera på mig själv.

När jag har barnen så mår jag jävla dåligt under vissa perioder på dagen. Det börjar dåligt med överlämning, som känns så overkligt. Det är vi 4 ett par minuter, sedan försvinner en person. Kvar är vi, ensamma. Idag har jag inte klarat att släppa ledsamheten utan det har följt med hela dagen. Tycker nästan lite synd om barnen nu också, de blir verkligen överaktiverade. Förvisso är det delvis för att det är så varmt att det finns begränsat med saker att göra (bada). Men samtidigt så tror jag att de skulle må bra av att bara vara, men då måste det bli svalare så att vi kan vara utomhus hemma i lugn och ro.

Jag tycker också det är jättejobbigt att vara “elak” och inte ha någon kontakt med mitt ex. Jag älskar henne fortfarande innerst inne, och det är tufft att inte ha någon kontakt. Vet så klart att jag inte ska ha det, men även om jag tycker att hon har behandlat mig fel så vill jag inte såra henne.

Känner fortfarande en extrem längtan efter att ha någon att bara vara med. Kroppskontakt och mys. Samtidigt så inser jag också att orken inte finns för att engagera mig i någon ny. Förslag på lösning?

Upp och ner som sagt. Var tvungen att skriva av mig.

Vilken resa detta är, det går knappt att föreställa sig ens hur nästa minut i ens liv ska vara känslomässigt.

Det har varit en hel del tjafs mellan mig och mitt ex. Oavsett vem som har rätt i sak så har det fullkomligt dränerat mig på energi. All min tankeverksamhet har gått åt detta. Konsekvensen har blivit att jag istället för att hantera min sorg och mina egna känslor lägger allt fokus på vårt tjafs. Igår fick jag nog och backade, för min skull och för våra barns skull. En enorm lättnad, och igår kväll kunde jag slappna av på ett helt annat sätt än de sista dagarna. Var helt slutkörd både fysiskt och mentalt, och jag sov över 8 timmar i sträck. Detta är ett sidospår, men under sista halvåret tillsammans så sov jag riktigt dåligt. Nu efter separationen så sover jag betydligt bättre än tidigare. Om det är pga ny säng eller för att jag på någon nivå känner att detta egentligen är bra vet jag inte än.

Nu på morgonen känner jag mig låg och det är helt ok, då vet jag att min egen process är igång igen. Precis som det ska vara. Fick en ganska skön insikt igår också - jag är verkligen inte redo för ett nytt förhållande. Jag som många andra upplever en stress i att exet har träffat en ny, och tror att lösningen är att träffa en ny själv. Det ska inte jag göra. Det jag mår bra av är att umgås med människor jag gillar på ett förutsättningslöst sätt. Människor som är lätta att prata med och som ger något i utbyte. Även om jag själv kanske inte är den roligaste just nu, så tänker jag att många finns där för mig för att de bryr sig om mig och det ska jag vara glad för, och det är jag verkligen.

Nåväl, ännu en dag, kanske inte i kolgruvan, men i ett gråmulet landskap.

3 gillningar

Hej
Klokt. Har känt som du. En stress att få bekräftelse och tröst av en ny för att mitt ex dansade vidare direkt, utan andrum. Men egentligen vet jag att jag inte har ork och vilja utan behöver mig själv, mina barn och mina vänner. Vill ha en paus Det är skönt att inse att det är några här inne som fungerar så. Det ökar chansen till jag förhoppningsvis träffar en “färdig” man när tiden väl är inne.

Nu andas vi in och ut för ännu en dag. Kram

3 gillningar