Den största anledningen till att jag saknar “oss” är att mitt ex gjorde att jag kände mig stark, komplett och kunde klara av allt. Vi gjorde det tillsammans, vår resa och liv. Jag kände mig som en kung som hade allt och tänkte att vi klarar allt tillsammans. Jag har gått från loser till framgångsrik under vår tid tillsammans. Det hade jag aldrig klarat utan henne. Hon och våra barn är det jag har kämpat för, det var de som gjorde att jag ordnade upp mitt liv och blev vuxen.
På något sätt känner jag mig sviken. Vår resa var egentligen min resa, hon följde nog med mest för att göra mig glad. Hennes sjuka användande av mobiltelefon under de senaste åren borde ha gett mig en ledtråd om var det barkade. Jag tog upp det flera gånger och svaret var alltid “den får mig att slappna av”. Egentligen var nog svaret att fly verkligheten, en verklighet som inte var det hon ville. Hennes drastiska förändring av livsstil talar om att hon inte levde det liv hon ville leva med mig. Det gör ont och gör mig extremt ledsen.
Jag grät knappt när min egen pappa dog, vi hade en obefintlig relation, men ändå. Jag kan räkna gånger jag har gråtit de sista 10 åren på mina fingrar. Den här veckan har det knappt gått en timme innan jag måste gå undan och störtgråta. Alla vardagssysslor påminner om ett liv jag inte längre har. Ett liv som har betytt allt för mig.
Skriver sjukt mycket mer här än vad jag hade trott. Verkligen skönt att få ner tankar och känslor direkt. Tack för att ni finns.
Ska försöka skapa en vana i att skriva här, inser att jag formulerar mig i text på ett helt annat sätt än i tal. Sedan så är det oavsett så att det känns som att samtal med vänner och släkt inte går ner på djupet på samma sätt. Kanske vågar jag inte blotta mig helt?
I alla fall. Gårdagen var vidrig. Kunde inte hålla tillbaka tårarna, fick gå undan säkert 10 gånger under dagen. Har inga problem med att gråta, men jag hade barnen igår och jag vill inte att de ska se sin pappa i det skicket, även om de så klart får se att jag är ledsen, men de finns gränser. Kollade på matchen med exet och barnen innan hon tog med dem till sig för natten, kände att jag inte kunde sitta ensam. Hon verkar lyckligare, vilket är viktigt för mig och jag inser långt ner någonstans att jag inte vill att det ska vara hon och jag. Det är dock många lager som ska skalas av innan jag är bekväm med tanken att det inte är vi längre.
Mitt sätt att hantera ångest är träning, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag dricker inte alkohol, och kommer aldrig att göra. Min pappa var alkoholist och valde alkoholen före sina barn. Det ska mina barn aldrig behöva uppleva. Min äldsta dotter ringde igår ikväll och grät för att hon saknade mig, om jag hade suttit med flaskan då eller inte svarat, varit där för henne, han jag aldrig kunna förlåta mig själv.
Igår kväll sprang jag 10 km, försöker kommer igång med löpningen igen (har sysslat med annat en period) då jag vet att springa lindrar ångest bättre än något annat. Det lustiga i kråksången är att igår så kunde jag inte sluta gråta i bilen på väg hem (ja jag tog bilen en mil för att springa där jag ville springa, det är jag värd). Fortsatte gråta när jag kom hem, det gick inte att stoppa. Motsatt effekt till vad jag ville uppbringa. Sov hela natten och vaknade med en konstig känsla, ett lugn på något sätt. Kanske var det en känslomässig urladdning igår, som tog all energi. Känslan är dock inte positiv utan trycket på bröstet och oron finns kvar, men på ett annat sätt. Tomhet tror jag beskriver bäst hur jag känner nu.
Börjar också inse att största delen av min ångest beror på rädslan att vara ensam. Jag har alltid varit ensam, få vänner och aldrig riktigt en del i någon gemenskap. Min familj har varit min gemenskap. Nu står jag själv igen, på samma sätt som innan jag träffade mitt ex. Jag mådde fruktansvärt dåligt under långa perioder tidigare, och jag vill för allt i världen inte tillbaka dit. Nu ser inte livet ut exakt som det gjorde förut, men rädslan för det är så stark. Utåt sett har jag alltid uppfattats som stark, men väldigt ofta känner jag mig som en loser, en person som ingen skulle märka om den försvann. Även detta har min familj skyddat mig från, nu står jag här själv igen.
Ni förstår, mitt ex räddade mig från min smärta och gav mitt ett liv. Hon såg mig när ingen annan gjorde det. Det betyder mer för mig än någonting annat. Därför tar jag detta så extremt hårt. Nu är tårarna tillbaka igen.
Vet inte om du redan nämnt detta tidigare, men om du inte redan går i terapi det vore det nog din bästa livsinvestering om du sökte upp en egen personlig terapeut bara för dig själv. Både för att hantera skilsmässan, men lika mycket för att få hjälp med både insikter och verktyg för att framöver kunna hantera dig själv och din upplevelse att det var “ditt ex som räddade dig från din smärta och gav dig ett liv”.
Tar du inte itu med det där på egen hand och enkelt beskrivet blir din egen räddare, då är ju risken överhängande att du hamnar i samma situation igen.
Påbörja den här, kanske jobbiga men nödvändiga inre resan, bearbeta ditt bagage så att du successivt kan påbörja din nya personliga livsresa framåt och uppåt och gör det här jobbet tillsammans och med hjälp av en duktig (psykodynamisk) terapeut. Inte otroligt så blir det ditt livs bästa investering
Tanken har slagit mig, framför allt när jag läser vad jag själv har skrivit. Därför jag uppskattar forumet - det ger en en helt annan möjlighet att reflektera över sina tankar.
@Innova, jag håller med dig om att forumet är så värdefullt. Jag märker också att det är enklare att skriva då jag kommer mer på djupet. Jag skriver här på forumet och skriver också “dagbok”. Har en liten anteckningsbok i väskan som jag skriver i när andan faller på. Vilket är ofta. Jag har redan skrivit ut en och är inne på min andra.
Så fortsätt skriv. Prata med vänner. Och gärna med en terapeut. Det har jag påbörjat och det är skönt att prata med någon som är professionell och som inte känner oss båda.
Idag är första gången sedan d-day jag inte har gråtit. Igår imorse var jag sjukt nere och grät medans jag pysslade i trädgården. Sedan hände något. Sms:ade med en vän som kom med bra input. Inget revolutionerande men det fäste på något sätt.
Tankarna var mer konstruktiva senare under gårdagen. Fokus på mig och barnen. Har för övrigt haft grymma dagar med barnen. De är helt underbara, njuter av sommaren. Vi är ute på aktiviteter i princip hela dagarna.
Bokade även tid med psykolog. Inledande samtal för att de ska utvärdera behov. Stort steg för mig.
Den största och viktigaste insikten som har nått mig idag är: det är inte jag som är förloraren, det är hon.
Inser så klart att ångesten kan komma vrålandes vilken sekund som helst, men det har varit skönt med en dags andrum.
Varför ska det bli så? Jag känner mig träffad😣 Vårt förhållande hamnade precis där. Jag ville ha mera närhet i vardagen för att ens orka tänka tanken på sex, men var väldigt noga att inte ens snudda i honom pga risken att han skulle uppfatta det som en inbjudan att ta för sig fast jag endast behövde en kram och lite soffmys… Själv klarar jag mig med långa pauser medan mannens behov var såå mycket oftare. Så ledsamt att dessa problem inte går att lösa i tid och de har en tendens att upprepas även om man försöker förbättra sig.
Det handlar väl i mångt och mycket om kommunikation. Vi pratade dock om det flertalet gånger under åren. Jag tror i vårt att det blev komplicerat av att (nu överdriver jag inte) jag försörjde henne och tog övergripande ansvar för allt. Jag försökte ge henne mer utrymme, stötta henne i allt hon gjorde och verkligen göra allt för att hon skulle vara lycklig och trygg. De som såg vårt förhållande utifrån vet jag menar. I min värld så gjorde jag allt och lite till vad en man ska göra, och av det skälet tyckte jag att hon kunde anstränga sig för att göra sin del. Och med det menar jag inte att ställa upp när hon inte ville, utan att ta ansvar för sitt liv, sin lycka och sitt mående i syfte att bland annat öka lusten och förbättra sexlivet. Samt för att kunna ge mig den uppmärksamhet jag behövde.
Bara för att ge ett exempel, jag har tagit 98 % av alla nätter. Vi gav våra barn ersättning, hon gick aldrig upp på natten eller på morgonen. Det gjorde jag, inte för att hon skulle orka ha sex, utan för att jag älskade henne och ville henne väl samt att hon skulle få förutsättningar för att göra det hon blev glad av. Inser så klart att hon blev bortskämd i allt för stor utsträckning, och jag tror även att det var det som gjorde att hon ville bryta sig fri till slut.
Dagens fundering.
Varför lägger man tid på att fundera vad sitt ex gör? Det är inte konstruktivt på något sätt, man blir definitivt inte lycklig utav det och det tar energi som man skulle kunna lägga på sig själv / barnen.
Vad är det som gör att tankarna ändå finns där? Vi har gått skilda vägar, inget kan ändra det, vi ska inte vara tillsammans, jag kan inte styra över vad hon gör och det hon gör borde inte påverka mig. Ändå tänker jag …
Det känns som en skvallertidning som du vet att det är skit i, men som du ändå måste titta i. Bara lite snabbt, om någon kändis ser ut som skit eller har separerat eller … nej, det var bara skit.
I vårt fall fick jag stå för så stor del av ”bördan” att den blev för tung i det långa loppet. Nu känner jag mig snuvad på kärnfamiljen pga mannens oförmåga att se att jag helt enkelt inte klarade av att ge mer av mig själv till honom och fixa vardagssysslorna med allt vad de innebär på sidan om. Har haft problem med ryggen som tagit musten och livskvaliteten ur mig i över ett år och känns ju som om jag straffas för något jag inte kunnat rå för😢
Har varit ensam hemma tre dagar i sträck för första gången och mår verkligen illa av insikten att detta är för resten av livet. Vill inte behöva ge upp mina barn eller min man för den delen…
Det är så mycket i dina texter som stämmer så klockrent in på mig så att jag nästan tror det är jag själv som kan ha skrivit…
Det snabba som kommer upp för mig är att du/vi är dom som är lämnade och det är därför det finns ett intresse, dom har redan gått vidare och lever sina liv utan oss. Emotionellt är vi kvar i en relation som inte längre finns.
Jag fick ett tips från en vän som löd ungefär så här: Fokusera inte på vad hon gör eller inte gör, hon är inte intresserad av dig längre. Fokusera på dig själv, vem du vill vara, vad du vill göra. Bli ditt bästa jag för dina barns och din egen skull! Resten kommer tiden lösa åt dig!
Det här forumet är guld. Jag förstår att vissa hänger kvar här flera år efter att deras akuta kris är över. Det är något så ärligt med kombinationen att få vara anonym + prata om det svåraste. När jag ser tillbaka på min krasch förra hösten så ser jag hur jag ligger ensam på vår divan i vardagsrummet i kolmörkret, med telefonen uppe i luften som en liten lanterna. Min enda nödraket i den svarta natten. Och skilsmässoforum svarade.
För mig var familjen också helig och något som fyllde allt med själ - till och med våra prylar besjälades av oss. En tallrik var inte bara en tallrik - utan också en känsla och erfarenhet. Det har varit en av de jobbigaste sakerna med att försöka träffa någon ny - att allt känns så ytligt i jämförelse. Där är en tallrik bara en tallrik. En sak. En funktion. Inget mer. Det djupare är borta och kvar är bara rekvisitan.
Men jag vill inte skrämmas - jag märker att det börjar uppstå själ här på andra sidan nu också. Tiden gör så mycket. Och ärligheten, så jättebra om du klarar dig utan att smita ifrån din svåraste skräck. Det är så man läker, tror jag.
Precis som för dig så hade familjen också en skyddande funktion för mig. Jag hade hemska känslor och hål i mig när jag var ung och steg in i förhållandet, saker som var så skrämmande och stora att jag aldrig hade kunnat hantera det då, på annat sätt än genom att skydda mig.
Så när skilsmässan kom och försvaret brast och jag plötsligt såg hålet igen, så trodde jag först att det nu slutligen var dags för mig att drunkna i det.
Men så är det inte. Istället var det dags att lära känna det… Och det går faktiskt bättre nu, som vuxen. Den stora jag kan skydda och förstå den lilla, som var så rädd då. Och det händer något när jag lär känna min botten - istället för att bara skydda mig och fly.
Det här är en process, såklart och inget man fixar helt ensam eller över en natt. Men det kan kanske vara trösterikt att veta att du inte behöver vara lika rädd nu, för det du var så rädd för då. Du behöver kanske inte samma skydd längre?
Därmed inte sagt att du inte behöver barnen - och dem har du ju. Många får också en närmare och bättre kontakt med dem efter en skilsmässa. Så gick det också för oss. Vi umgås på ett mycket härligare sätt nu.
Så… Var inte rädd. Våga känn. Och låt tiden komma och göra sin sak.
Att gå i terapi har också varit jätteviktigt för mig. En slags rutin på att få gå nånstans och ösa ur sig, och iaktta processen. Annars känns allt lätt som ett sammelsurium, inbillningar som åker hullerombuller i ens eget huvud. Vilket det ju ALLS inte är. Det här är stora saker och här finns mycket att ta vara på.
Försöker att inte tänka på vad hon gör, men det är svårt. Ser när jag skriver att jag tillskriver henne väldigt mycket, men hon har betytt så extremt mycket för mig. inte bara som partner utan på andra plan också.
Vi vet båda att vi inte är menade för varandra, huvudet förstår det klart och tydligt. Men kroppen, själen, hjärtat förstår inte.
Tyvärr, får jag nog lov att säga, är jag precis lika rädd (eller vilket ord som nu passar) nu som då. Ensamheten är förödande för mig, jag mår fruktansvärt dåligt av att vara ensam när det inte är självvalt. Det i kombination med min (kanske upplevda) oförmåga att ta kontakt med kvinnor gör att jag känner att jag inte kan påverka framtiden. Det ser nattsvart ut, ensam och eländig. Tror att jag skrev tidigare att jag känner mig som en loser, kastad åt sidan, lämnad. Det finns en extrem längtan i mig att någon ska se mig och älska mig.
Terapeut är bokad, men först om två veckor. Känns som en evighet. Har pratat mer med vänner och bekanta sista veckan än vad jag har gjort sista fem åren känns det som. Har ett extremt behov av att prata och känna att folk finns där. Det är en helt ny sida för mig, har aldrig varit sån här förut utan har varit hård / stark och kört på. Nu är jag som ett litet barn med extremt bekräftelsebehov.
Dagens har gått i gråtens tecken, var tvungen att skicka iväg barnen på annat så att jag kunde bryta ihop. Är bara så extremt ledsen över hela situationen. Kontant tryck över bröstet och gråten kommer så fort jag är ensam.
Tidigare har det känts som att det ur gråten har kommit något konstruktivt, för varje gång jag bröt ihop kom jag en bit på vägen. Nu känns det tvärtom, att jag bara bryter ihop. Jag vill gråta. Tittar på filmer på youtube som jag vet framkallar gråt och lyssnar på musik som gör att jag bryter ihop. Tryggheten ligger på något sätt i gråten just nu.
Ska försöka träna, återstår att se hur det går. Matintaget sista veckan har varit under all kritik.
Jättebra att du fått en tid och så pass snabbt (i sammanhanget) mtp. att det är mitt under semesterperioden också
Du beskriver så mycket (om du ursäktar) inre rädsla, osäkerhet och låg självkänsla och tilltro till DIG själv. Samtidigt beskriver du så oerhört många fantastiska sidor hos dig själv, hur du engagerat dig och tagit ansvar för det mesta i relationen. Både ekonomiskt och praktiskt. Allt det är ju så guld värt att det inte går att beskriva i ord
M E N kan det vara så att du gjort mycket av detta delvis för att hon ska behöva dig, nästan bli lite beroende av dig… som ett sätt att försöka göra allt du kan och lite till för att försöka försäkra dig om att hon inte/aldrig ska kunna/vilja lämna dig?!
Att du tänkt, känt och agerat som att ditt värde för henne huvudsakligen bestått i det som du gör, inte den som du är?
Kan det kanske vara en bidragande orsak att hon helt enkelt känt att du är för beroende av henne för att fungera, för lite självständig inom dig och att det där av henne (eventuellt?) upplevda “ansvaret” för ditt hela existensberättigande i längden har upplevts som betungande för henne?
För alla dina övriga personliga egenskaper kan ju ingen vettig människa ha något emot och de ska du aldrig tro är anledningen, den sortens omtänksamhet och välvilja (om det är drivkraften) är olja i varje relation. Men du kommer i vilket fall som helst att få hjälp i terapin så kom ihåg att vara helt uppriktig. Mörka och undanhåll inget för då kan du inte få full hjälp. Mycket möjligt kan det bli så att du med successivt starkare självkänsla och integritet så kommer du kanske att kalibrera även andra sätt att agera i förhållande till en partner. Till gagn för dig, henne och hela relationen
Håll ut, två veckor går ändå ganska fort… även om det känns länge just nu i detta mörka
Läste detta medans jag tränade och blev tvungen att avbryta för att inte tappa bort tankarna. Du kanske visste innan, men du träffade verkligen mitt i prick. Har inte förrän nu tänkt på detta själv, så det blir ett ytterligare lager i hanteringen
Jag har nog väldigt låg självkänsla (punkt). Har aldrig förrän du skrev det nu reflekterat över att jag och andra ska uppskatta mig för den jag ÄR, inte för vad jag GÖR. Du förstår att detta klargjorde en hel del för mig. Är hyfsat snabb i huvudet, analytisk och så vidare när det kommer till praktiska och konkreta saker, så inser att detta är, om jag tar vara på det, en livsomvälvande insikt för mig.
Min första tanke var att kontra med att jag visst har bra självkänsla, det jag har gjort (återigen gjort) i arbetslivet är det väldigt få som klarar av och för att klara av det krävs god självkännedom och självkänsla. Men jag insåg mitt under knäböjen, att jag dels identifierande mig med min yrkesroll och dels kopplade det till något jag GÖR.
Fördelen med hela den har krisen, är att jag nu stöter på sjukt mycket tankar och känslor som har legat under ytan under alla år. Jag omfamnar dem, även om hela mitt liv, min personlighet och “jag” slås i bitar samtidigt som jag mår pyton.
Här har du nog delvis rätt, men grundorsaken till att jag har “gjort allt” för henne, är för att jag inte har kunna möta hennes känslomässigt (detta var också något jag insåg nu). Istället för att vara den jag ÄR, vara trygg i det och att hon skulle ha älskat mig ändå, så har jag gjort saker, för det är när jag tänker efter det enda jag vet hur man gör. Spontant så tror jag inte att jag har velat göra henne beroende av mig, det är nog snarare tvärtom att hon har känt sin beroende av mig, och i och med detta velat slå sig fri. Jag har alltid stöttat henne till att göra det hon vill, bara hon är lycklig. MEN detta är ju även det i relation till det jag GÖR, inte till den jag ÄR. Jag har aldrig stöttat henne känslomässigt, inser jag … Utan jag har fgett henne praktiska förutsättningar.
Det är lite roligt det där med självkänslan och jag hoppas att jag kan komma djupare under terapin, men gällande just kvinnor så har jag alltid fått dem jag har fallit för. Så det är egentligen obefogat, men jag tänker alltid. Varför skulle någon vilja vara med mig? Sedan så tänker jag (nu i alla fall), men vadå, jag är smart, ser bra ut, bra jobb, allt ordnat, bla bla bla, bara praktiska och ytliga faktorer som jag känner måste finnas för att någon ens ska vilja ha kontakt med mig. Jag har aldrig tänkt att folk vill vara med mig för den jag ÄR.
Alltså det låter kanske sjukt, att få den här insikten av ett foruminlägg, men helt ärligt så gav detta både svar på en hel del och öppnade nya dörrar. Uppskattar ditt inlägg från hela mitt hjärta Noomi. Tack så mycket.
Tack, det var roligt att läsa men jag vill bara tillägga att det du känner och hur du ser på dig själv är på inget sätt någon ovanlighet. Det är så oerhört många med dig som delar samma upplevelse och som sett och fortfarande faller tbx och ser, sitt värde i det som man presterar på ett eller annat sätt, hellre än den man är.
Så mitt svar var verkligen inget “Einstein-svar” på något sätt, utan mer av en personlig reflektion.
Spännande och utvecklande livsresa du har framför dig trots att den inte på minsta sätt var självvald och skulle ha valts bort varje vaken sekund 24/7, men man kan ständigt försöka peppa sig själv att våga tro på att ibland så händer saker av en i stunden outgrundlig och många gånger djupt orättvis orsak… men att trots det så kan både resa och mål visa sig bli mödan värd
Tog en timmes promenad. Behövde sortera lite tankar, och jag vill skriva ner lite här för att konkretisera och komma ihåg. Inser dock att jag är helt slut i huvudet nu och kommer knappt ihåg något utav det. Så det blir lite rörigt.
Jag sörjer min tidigare familj och gemenskap, men jag vill inte ha tillbaka mitt ex. Hon har varit extremt betydelsefull för mig, och hon betyder mycket för mig idag också, jag älskar henne fortfarande och kommer alltid att göra. Vi har två underbara barn ihop som betyder allt och vi ska jobba för att få vår relation att fungera så bra som möjligt framöver. Men vi ska inte vara ett par.
I alla fall, det kanske är uppenbart för andra, men jag vill få med det i protokollet. Min fight är med mig själv.
Jag vet fan inte vem jag är. Seriöst. I grund och botten är jag en enkel person, skulle gärna bo i en liten stuga utan bekvämligheter, ta mig runt med cykel, elda för värme. Ändå har jag precis som alla andra jagat ytlig status och försökt “förbättra” livet. Hus, bilar, resor, men har jag blivit lyckligare? Inte ett dugg. Det enda som har hänt är att lånen har ökat under åren. Fokus har varit på prestation och “ta sig uppåt”. Ingen tid har gått till att stanna upp, bara vara, uppskatta allt vi har och att vi har varit friska.
Samtidigt som jag kan bo i min stuga så inser jag att jag måste känna mig älskad och att jag kan älska andra. Alltså jag har aldrig under min livstid tänkt på detta, utan det är som ett uppvaknande. Att relationer, kärlek och vänner är det livet handlar om och som skänker lycka. Jag vet att jag har åsidosatt detta under hela mitt liv, dels för att jag inte har förstått och dels för att jag nog inte har vågat möta mina känslor och accepterat detta.
Tänkte också på att jag baserar hela mitt värde som människa på min karriär. Tänk om jag blir av med jobbet? Inte får ett nytt på samma nivå? Vad händer då med mig?
Har glömt det mesta jag tänkte på kring detta, men jag funderade lite på varför jag gör så få saker som gör mig lycklig. Jag vet att det finns många spärrar i mitt huvud - jag tänker för mycket, analyserar, värderar, gör bedömningar. Det skulle kunna sammanfattas med att jag gör saker för att undvika ångest, inte för att bli lycklig. Kanske vågar jag inte?
