Då är man där man inte vill vara

Det här hade räckt om du ville visa att du fattat var ni står.

Det här känns som att du fortfarande vill försöka och har ett hopp eller åtminstone att du pekar på att hon inte vill försöka trots att förutsättningar finns.

Med det sagt ser jag ändå att du kommit väldigt långt i dina tankemönster och det verkar som att du också har fått lite insikter både i våra personliga historier och genom våra personliga historier.
Du och barnen verkar också ha haft en härlig semester tillsammans. :hugs:

1 gillning

Ja det är absolut så att jag bara hade kunnat konstatera var vi står o ge upp 100%.

Det gör jag inte. Men jag släpper det nu för all
överskådlig framtid. Om inte hon visar intresse. Men kommer inte rulla över på rygg bara.

Jag fattar att man hade velat höra. Hejdå jag låter dig gå. Försök inte med mig igen för jag är så sårad. Hör inte av dig heller. Jag känner så men vill inte stänga åt henne.

Jag vet också vad svenska samhället o normen är för detta. Finns massa ”man ska” osv. Jag är informerad men jag måste gå min egen väg.

Jag skulle kunna gå iväg från detta o säga det är tvärkört. Bli förbannad o dra. Jag tänker inte göra det. Jag har respekt för henne fortfarande och har hela tiden älskat henne. Detta med eller utan hennes bekräftelse av den.

Nu lämnar jag på hennes begäran och önskan. Kanske behöver jag mera distans men det kommer jag sköta utan hennes aktiva engagemang eller information till henne.

Det får hon göra själv.

Det är knappast så att parterapi eller den svenska modellen har resulterat i fler lyckliga förhållanden. Det är jag ganska säker på, men svårt att studera såklart. Men fler singelhushåll för varje år.

1 gillning

Onsdag ett par dagar före midsommar.

Frun är med barnen resten av veckan borta från staden.

Jag har börjat möblera lite smått i lägenheten. Hon är glad för mig o hon o hennes mor erbjuder att hjälpa mig inreda. Jag känner inbords ibland att jag bara vill skrika ”Sluta! Ångra dig förfan!” Men kan jag såklart inte göra. Har sagt jag ska tänka på erbjudandet som är generöst. Men orkar inte egentligen. Nåt känns fel att jag inte ska göra detta själv.

Hennes mor vill köpa födelsedagspresent till mig. De brukar ge fina. Även det känns skavigt.

Sitter i lägenheten nu och känns som mardröm. Varför måste jag lämna mitt liv känns det som. Gamla uppbrott gör sig påminda. Kontakta mitt första ex. Vi har god relation. Lättade mitt hjärta för henne om min situation. Hon lyssnar. Det var ett jobbigt uppbrott också. Men jag kämpade inte på detta vis då alls.

Kommer inte sova i lägenheten utan ”hemma”
där bara jag är. Ingen väntar på mig. Känns knasigt.

5 gillningar

Någon dag väntar någon på dig igen Tailor. Någon dag längtar du “hem” igen, var än det hemmet är till någon som väntar. Någon dag landar du igen även om det inte känns så just nu.

3 gillningar

Ja detta är det tredje större uppbrottet för mig i mitt liv efter 6+ år bott ihop. Alla har haft sitt helvete.

Denna gång var det så väldigt bra med henne och mig. Aldrig känt mig så hemma. Tror hon känt likadant personlighetsmässigt. Men också allt som följde med. Familjen vännerna hennes och ja. Det är många sorger. Och såklart barnen som man ska ”dela” på

De innan slutade med otroheter. Vänner som låg med mina long term flickvänner på de mest ocharmiga sätt på fester. Det var jävligt jävligt jobbigt det med.

Tog nästan livet av mig sist faktiskt. Många besök till psykologen och alla gemensamma vänner i princip orkade jag inte umgås med längre. Bröt 100% no contact tills fortfarande.( 14-15 år nu) Hade knappt några vänner kvar efter det. Sen kom finanskrisen jippie. Lite likande som nu. Tog mina privata saker ur vår gemensamma lägenhet och drog på dagen utan några ord. Jag visste ju allt utan några tveksamheter. De är gifta med tre barn idag.

De sökte upp mig fysiskt för att jag skulle förlåta dem. Kunde jag aldrig framför dem. Men har förlåtit dem i mig själv.

Har nog också alltid varit för jävla följsam så sen blir det ingen spänning eller dynamik.

2 gillningar

@Tailor detta är bara en tanke som slår mig, och som kanske inte alls träffar rätt. Men jag chansar. När jag läser ditt sista inlägg om tidigare smärtsamma uppbrott varav ett “nästan tog livet av dig”. Då undrar jag om det är av rädsla du håller dig fast så hårt vid hoppet. Rädsla för hur hård smällen skulle bli, om hoppet slocknade. Rädsla för om du kan hantera ännu ett smärtsamt uppbrott. Har du verktyg för att hantera det? Stöd runtomkring dig? Tillit till din egna kraft?
Du har klarat det förut och du kommer att klara det igen. Du måste tro på det, även om det inte känns så! Jag lovar, en dag kommer ljuset tillbaka.

5 gillningar

Tack! Nej det är inte så tror jag. Hade enorm kraft då med. Men tog i från botten av min skäl då och släppte all kontakt. Det gjorde lika ont tror jag. Därför testar jag annat nu. Förlorade så mkt socialt då.

Men jag jobbade nästan ihjäl mig sen. Jag kommer klara detta med. Det gör jag för mina barn.

Har många att prata med. Folk ställer upp överallt o tar sig tid. Oerhört tacksam för det. De som känner mig vet att jag är att lita på och att jag är god kraft.

Jag vet det och gillar mig själv ur de aspekterna. Men finns ändå en hel del att förbättra också. Min chef gav högsta betyg o lönepåslag som inflationen. Ändå nåt att glädjas åt.

Men stort tack för omtanken. Ska verkligen reflektera ett par gånger till för det du skriver. Kan ligga nåt i det.

5 gillningar

Tacka nej till att hennes familj inreder. Det är symboliskt viktigt att bygga bo anser jag. Hennes familj ska inte ha inblick i hur du vill röra dig och ha det i ditt nya bo. (De har för övrigt sin egna sorg att bearbeta då de får förändrad kontakt med sina barnbarn och oroar sig antagligen över hur deras relationer med er och barnen kommer förändras, men det är inget de tar upp med er då er sorg är det viktigaste just nu)

Men tillbaka till bo-byggandet. Lägg mycket fokus på dina grundläggande prylar. Nya föremål att skapa nya minnen i. Den nya soffan du och barnen ser er favoritfilm i. Hur ska den se ut? Vart ska den stå? Den nya sängen du dricker ditt morgonkaffe i, i en fin mugg med en god bok. Hur känns den? Vad har den för sängkläder? Hur är din belysning? Vad är det för bok? Hur ser gardinerna ut i rummet och finns där växter? Har du balkong? Hur ser där ut? Badrummet, har du en favorittvål du tycker luktar extra gott? Barnens rum, de vill väl kanske också vara med och välja varsin grej? En möbel, t ex en fåtölj för en läshörna/myshörna?

Jag menar inte att du ska bli inredare om det aldrig intresserat dig, men du är det DU som gör din miljö. Vill du göra det tillsammans med någon, ta då hellre hjälp av en vän än hennes familj. Eller gå till en butik. Eller unna dig en stylist (t ex de som hjälper mäklare). Det blir faktiskt en del av din egna bearbetning som sker i detta. Unna att göra det vackert, praktiskt och behagligt för dig och för er!!!

2 gillningar

Tack för svar.

Jag har dock bestämt att jag inte kommer bryta med hennes familj eller henne helt. Vi kommer ha en egen relation till nåt mått. Får hjälp av hennes mammas man att flytta nu. Det känns faktiskt bra.

Klart det är jobbigt för alla. De behöver inget säga. Jag ser på dem att de tycker det är jobbigt. Men att ha massa regler för hur och inte de ska få finnas kvar alls i mitt liv nu i denna övergång. Det tänker jag inte ha. Att blockera allt sånt gör man ju för att skydda sitt ego primärt. Sekundärt är ens känslor och det eventuellt utdragna lidandet. Men det är inte där vi är ännu att min sorgeprocess är evig. Två till fyra månader har gått nu beroende på hur man ser det. När det börjar närma sig ett år och jag fortfarande mår såhär. Då kommer jag behöva ändra mer saker. Men det är bara hur jag tänker. Tack för omtanken o förslagen dock.

Men att ha dem o inreda tänker jag nog inte heller. Det blir för mycket. Exet har också erbjudit sig inreda. Hon har nu åtminstone dragit ner på kontakten. Tror hon fått tips om det. Jag har ju hela tiden varit avvaktande i kontakt. Dock svarat på hennes sms o samtal ibland.

Jag har hitintills bara tagit möbler hemifrån och köper lite beg nu. Jag kommer inte bo här för evigt utan max ett år. Det är hyra i andra hand.

Men jag kommer försöka se till att det blir mysigt ändå.

Jag känner mig ensam, men tacksam också. Behöver få träffa min familj och mina vänner men också prata/skriva av mig. Vill tacka er alla som svarar här. Även ni som absolut inte håller med eller delar min bild av relationsmönster. Det ger mig insikter hur andra kan se på det. Sanningen är att ingen har RÄTT. Det är min insikt. Min andra insikt är att de som tror det. De kommer förstöra sina relationer. Det har jag och min fru gjort.

Hur känner ni?

3 gillningar

Gått nån vecka nu. Varit mer o mer i min lägenhet.
Försöker minimera kontakten med frun men det visar sig svårt som tusan.

Alltid är det nåt. Glömde en laddare hemma o var tvungen åka hem o hämta. Fastnade på middag.

Hon har mer gått över till att nämna i förbifarten att det aldrig var fel på vår relation. Men att hon söker nåt annat tror hon. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag lyssnar bara.

Har dragit ner på alla kramar hit o dit. Hon har hakat på o verkar fatta galoppen. Men stack iväg på semester med barnen nu o då fick jag en hård kram o trodde en sekund hon skulle pussa mig men jag drog mig undan. Kanske var hjärnspöken.

Hon säger att hon värderar vår ”relation” högre än allt nu så hon vill verkligen hålla en god ton o försöker känna in. Hon vill att hennes mor ska skilja sig nu med. Var hård o kall. Då sa jag att jag fick en dålig känsla och kände mig olustig. Sa att jag hon kunde vara lite mer kärleksfull gentemot dem som faktiskt kämpar att vara tillsammans. Hon tog det bra. Bad om ursäkt att hon gått på så.

4 gillningar

Ensam på semester med barnen och ensam överhuvudtaget får en nu efter en lite längre period att reflektera på ganska jobbiga saker.

När jag handlar. Vad vill JAG egentligen handla? Har ju efter så många år handlat delvis vad VI ville handla. Samt rätt mycket vad HON ville ha. Rollerna som blev var att hon ville lyxa till det medans jag fick den tråkrollen att hålla emot. Så nu när jag handlar själv kan jag nästan komma igång att köpa det absolut mest basic. Men fan så vill jag ju inte ha det. Jag har på senaste åren dessutom köpt det nyttiga och hälsosamma. Men kommer ut ur butiken med kvarg o fröknäcke är ju inte så kul till lördag kväll.

Generellt kanske jag lutat mig in i familjen för mycket. Varit mer biroll än huvudroll i mitt liv. Det borde vara nyttigt att åter spela huvudrollen, men det är bitvis jobbigt när jag inte gjort det på ett tag. Likaledes borde hon känna men i andra områden. När man delar sig måste sidor som tryckts tillbaka växa starka igen. Handla barnkläder är inte paradgren. Laga mat gillar jag men låg motivation just nu.

Saknaden är stor. Ett sms bort är hon men aldrig mer som förr. Så låter bli. Försöker skriva till andra istället.

Min fru vill ju skiljas från mig. Har varit svårt att förstå. Men nu när tiden går ifrån och jag är på ställen där vi semestrat ihop så inser jag sakta hur distanserad hon varit de senaste åren. Ville sällan gå utanför sin bekvämlighet och sällan mysa egentligen alls.

Klart att det har påverkat mitt beteende också. Jag har dock inte lyckats uttrycka mitt behov av det. Utan snällt tagit det jag fått som var sex då och då. Olyckliga känslan har väl krypit fram ur henne under covid.

Hon vill helst ha glamour och lyx. Vilket vi haft mycket av senaste åren. Men hemma i Sverige tycker jag lyxen är så ovärd oftast. Så vi har varit mer i skog o natur. Men där verkar hon obekväm faktiskt. Så kan vara det som spelar in också. Tillsammans med att jag inte haft en tydlig plan som tar mig eller oss framåt. Livet under coronan har varit väldigt mycket. ”Vi får se sen” men vi har ändå semestrat o rest mer än många. Men tror hon skulle vilja att vi köpte det nya huset, jag tog o startade det nya företaget och sökte det nya jobbet. Men av det blev det bara nytt jobb. Inget mera.

Medans jag stöttat henne i hennes bolag.

9 gillningar

Det tror iaf inte jag, för att luta in sig på familjen är funktionellt och i högsta grad vettigt… att däremot luta in sig på sin partner är det däremot inte.

Om jag förstått rätt så har du tre barn, alltså är familjen fortfarande till 80% intakt och det är definitivt inte dåligt :muscle: :v:

Du har tre (?) barn, då måste som minst två av dem ha samma kön… kan de två (tre?) inte ärva efter varandra, köper man kvalitetskläder i basicversionerna så är det väl rätt enkelt, eller?

Den som eventuellt är ensamt kön av barnen kan du ta med ut och välja, med vissa restriktioner… mina var små när camouflagemönsterhypen kom och av någon anledning (eller jag vet anledningen för jag vill rusta ner försvaret ännu mer och jag har inga höga tankar om militärer i gemen :facepunch:) så gick min gräns vid bar mage, BH och camo på barn. Men därutöver fick de välja ganska fritt.

Du kommer att klara det perfekt, ta upp matlagningen igen… det är en utmärkt form av terapi det med :wink:

1 gillning

Du sitter i förarsätet själv nu. Tidigare turades man om. Frågade varandra vart man ville. Det låter som att du var som jag, fogade mig gärna efter den andras vilja. Tog oftare passagerarsätet. Men nu är det du själv som styr ditt liv, helt själv. Det är ovant, jag vet, men jag har något års försprång gentemot dig. Man kommer snabbt in i det. Helt plötsligt är det tanken på det gamla livet inte alls så attraktiv längre. Att nån annan ska lägga sig i hur man har det hemma, när och hur man ska jobba, vad man ska handla, vad man ska göra på sin lediga tid. Jag insåg att mycket av vad jag ville tryckte jag undan så mycket att jag till sist inte ens visste vad jag själv ville. När man nu är bekväm att få ha sitt liv som man vill man inte tillbaks, tro mig.

4 gillningar

Tror du skall lägga ner tankarna på att det handlar om ditt jobb, företag, hus mm. Sådant ger endast tf belöning och hade inte varit lösningen. Om kärlek finns spelar sådant inte så himla stor roll. Är säker på att det finns någon annan som kan ge dig så mycket mer av vad du verkligen behöver i livet.

2 gillningar

Amen! Jag inser att det kan kännas som en provokation mot de som fortfarande sörjer sin relation - men jäklar vad det är skönt att slippa allt jäkla jidder med att anpassa sig.

6 gillningar

Ja jag tror inte jag har lutat så mkt på. Men kanske i perioder och det har även hon på mig.

Vi har två barn. Inte så att vi inte har köpt och ordnat kläder. Det har jag också gjort. Men det där med att avgöra när det ska köpa nya vad det nu är…, det har hon gjort lasersnabbt.

Samma gäller matlagningen. Jag lärde min fru laga mat. Jag har alltid fått beröm av henne att jag har mer känsla för det. Jag har dessutom lagat mkt mat o ofta när vi har folk på besök. Men nu när man bara ska laga till sig själv. Eller när barnen helst bara vill ha sina favoriter. Det är då det känns knepigt. Vi har innan nästan haft idé att de får äta vad vi lagar. Det har fungerat emellanåt och ofta. Men åtminstone har det varit två som varit nöjda.

Har märkt hur imponerad hon varit av en kille inett par som är bekanta till oss. Han är mgmt konsult o lagar mat som en kock. Med svindyra råvaror men är absolut jäkligt skicklig. Men hon har nästan varit opassande smörig mot honom.

Idag har vi gjort landet. Lagat gräsklippare. Klippt labyrinter. Kört motorcross o fyrhjuling samt metat.

Imorgon blir det utflykt med fyrhjuling.

2 gillningar

Mmm det var hon som drev den linjen o tyckte vi stod stilla. Jag har aldrig varit så imponerad av saker. Hellre upplevelser.

Men du har en poäng att hon kanske sökte svaret utan att hitta det. Jag tror svaret låg i att vi blev medberoende typ.

Jag har visserligen gillat det ofta. Tyckt det känns som kärleken att kunna göra det. Men har absolut gått för långt i mycket. Begränsat mig själv o stannade hemma mer än vettigt efter ett tag. Slutade med mina hobbys. Slutade åka utför.

Hon tyckte nog hon behövde anpassa sig för mkt. Jag tror att man måste anpassa sig en del o gilla det i en barnfamilj . Annars blir det omöjligt att vara lycklig. Man kan ju inte både leva som singel och tryggheten av en relation. Även fast min fru ser särbo som ultimata relationsformen nuförtiden. Hon har haft alla möjliga exotiska förslag för att få sina behov uppfyllda. Särbo, kompis relation med älskare älskarinna etc. Är nog en förtvivlan av att försöka förstå vad som gör en lycklig.

Sen när vi åkte skidor som en familj på hennes initiativ så kändes allt bara off. Speciellt nu i februari. Men då var katten redan ute ur lådan sas.

1 gillning

Att laga mat 24/7 är varken lika roligt, utmanande, heroiskt och till sist berömvärt som det är att laga mat när man “har folk på besök” och ska visa sig på styva linan.

Men du har ju grunderna och den viktigaste grunden i vardagsmatlagning är uthållighet, för det som egentligen är sjukt roligt blir många dagar lika sjukt jobbigt/trist när man bara helt enkelt måste för att barnen och de vuxna är både trötta och hungriga.

Medan de var relativt små så var det hastigheten det tog att få maten på bordet som var helt avgörande tillsammans med något så när näringsinnehåll, samt det faktum att den skulle vara lite mer än okej smakmässigt så att orken hos alla inte tar slut av de konflikter/protester som är sprungna ur hunger, besvikelse och energibrist hos både små och stora… så där får man tagga ner en hel del på de egna förväntningarna på sina kock-scills. Pasta är en lifesaver som går att variera i det oändliga tack och lov…

När de blir större så försöker man ju gärna göra dem delaktiga, med varierad framgång :smirk: Men en “matlista” på söndag för kommande veckas fyra vardagar (jag exkluderade fred/helg) är ett minimum på vad de kan/bör vara med och värka fram, men under vissa givna förutsättningar. Bla att det som listats och gjorts klagas det INTE på utan man äter och att det handlar om korttidskrävande och kostnadseffektiv vardagsmat och ingen lyxmat.

Sånt där tycker iaf jag är urlöjligt, i synnerhet från jämställda kvinnor som kan sin historia och vet vad riktig matlagning innebär, dvs att kvinnor vanligtvis varit/är de som varje dag oavsett om dagen varit tiptop eller rutten ska trolla fram något fort och hyggligt gott :muscle: :v: Utan både tid, svindyra råvaror, femtusen proffsgrejer och stående ovationer från sällskapet :face_with_raised_eyebrow:

DET där är väl inte vad du vill lära dina barn eller vad du önskar för beteenden från dem? De ska snabbare än man inser/önskar plötsligt stå på egna ben och själv kunna och vilja ffa. laga bra mat på liten budget så det är viktigt för dem att lära sig… och att inom sig försöka leva upp till “gudskomplex som typ mgmt-konsult och proffskock” oavsett område är en tuffare start än nödvändigt som inte sällan dödar intresse och lust att våga prova.

3 gillningar

En lurig fälla, det där med att anpassa sig av kärlek.

Det jag har lärt mig är att vara otroligt vaksam på balansen i mina relationer. Det är inget fel att vara följsam och anpasslig om den andra personen är likadan.

Men jag undviker numera människor som har för mycket ta-för-sig-attityd. Såna som anser att de kan klampa fram hur mycket som helst tills jag måste protestera högljutt.

Annars kommer hela min tillvaro bli en kamp om gränser. Och vem orkar leva så?

2 gillningar