Hem

Då är man där man inte vill vara

Ja så kan det vara. Men hur kan man kräva att en person ska kämpa för att känna att de älskar en? Det känns inte som kärlek. Vi har gjort ett försök i 5 månader. Det gick ”nästan” men vände snabbt då vi kom tillbaka i vissa negativa mönster.

Klart det kommer göra ont. Det gör det varje dag. Jag bor inte hemma denna vecka heller.

Jag försöker hålla två saker i huvudet samtidigt. Min framtid och min acceptans. Men jag vet inte hur du agerat i dina försök?

Har du bönat o bett? Gråtit? Sagt att du älskar honom? Bråkat? Hängt o snokat?

Eller har du kört din grej och varit glad och vänlig och låtit honom få ha sin känsla?

Jag har nog mest väntat ut, låtit han få sitt space för det var de han ville. Jag har varit förstående, varit lugn. Detta var vad han ville. Så jag väntade precis aom han ville.

Hade jag försökt ngt aå tacka han nej.
Har självklart gråtit med o förklarat o förstått vad vi båda gjort för fel men för honom var det försent bara.

Och nu dejtar han o mår bra enligt honom…

1 gillning

Okay, ja jag förstår. Likt min situation då. Ja vad ska man säga. Flyttade ni isär då först? Drog ner på kontakten? Jag är kluven till att dra ner för mkt på kontakten men också förstår jag att det kanske kan ge känsla av avsaknad. Men finns det nåt som gett smaken av ett fritt liv är det nog oerhört svårt.

Pratade ni mkt om grunden till kommunikationsproblemen?

Förstår också att detta är 99% dött. Men den där ena % hoppas jag på. Det är skitjobbigt och såklart dumt.

Jag flyttade ut nyårsdagen.
31 dec tyckte han zet var lägligt att vilja gå isär. Innan dess ca 6 mån innan sa han att han tappat känslor
1 han trodde vi kunde lösa det
2 han visste inte om vi kunde lösa det
3 han ville inte längre.

Jag väntade ut, gav andrum. Jag fanns där, stöttade när han hamna i riktiga panikångest attacker. Jag fanns där konstant samtidigt aom jag sörjde min pappa.

Vi visste vad problemen var
Tjafs
Jag ignorera honom el stängde av i dagar för jag inte orkade
Han behöll all irritation fast han sa att han släppte

Till slut orkade han inte mer. Jag visste inte att de var så illa för jag mådee själv dåligt.
Det handla om en dålig kommunikation tyvärr, vilket är sorgligt. Jag har väl egentligen alltid haft svårt att prata o stängt av.

Jag hae tvingat mig själv att öppna upp, prata, visa mer men det dög inte. Han var aldrig mottaglig för det för HAN VILLE INTE.

Jag flyttade som sagt ut för jag kämpade i ovisshet i 6 mån o mådde extremt dåligt. Bodde hos mamma o flytta in i lgh i april.

Måendet är fortfarande inte på topp, jag har inte hängt med alls, jag är på ett sätt fortfarande chockad men ändå villig att lösa.

Jag hoppas också på den där % nån dag

Just nu dejtar han, dem pratar o skriver o han ser glad ut. Denna info fick jag för att jag frågade, tyvärr men kände att jag behövde veta.

Efter att han sa att det kan bli seriöst om de fortsätter ses o ser hur det går, tappa jag det.
Jag gav upp, jag orkar inte längre.
Det gör ont, det har känts som otrohet fast det inte är det o det förstår jag men känslan GÖR SÅ JÄVLA ONT…

Jag har varit dum o tänkt såhär om jag tar bort all kontakt så kommer han tappa intresset men vet du vad jag har varit dum, jag har:
Handlat mat
Köpt färdig mat
Kört dit sonen när det varit som mörkast för honom
Jag har åkt dit, tröstat
Jag har ställt upp på alla möjliga sätt
Jag har sprungit dit som en idiot

Allt detta dessa månader vi vart isär och för vad???

För en idiot som tagit mig för givet och som ändå inte fått ngt intresse.

Nej tack, nu har jag varit tillräckligt dum i huvudet. Jag backar.

Enda kontakten är för sonen, han får ringa facetime veckan jag honom o jag ringer veckan han har sonen. Vill han gråta el prata om sina problem kan han ringa sin seriösa dejt istället. För jag duger bara när det är mörkt. Jag är ingen trasa man bara kan använda o sen slänga bort när man känner för det.

I slutändan klarar jag mig, jag hellre jobbar med mig själv o mår bra än springer o letar en ny o sen skiter det sig igen, nej tack.
Jag tänker såhär om vi kör ingen kontakt ENDAST för barnens skull så kommer dem inse vad de går miste om…
Men samtidigt vill jag ha nån som inser det för att jag är borta…?
Jag vill ju ha någon som kämpar för mig, jag tänker vill han försöka så kommer han få kämpa. Vill han inte så är jag värd så mkt mer o jag lever hellre ensam än med nån som anser mig som sitt andra el teedje hands val för de andra inte funkar.

Nej antingen kämpar dem, gräset är inte grönare på andra sidan

Stå på dig. Du är värd att bli kämpad för om du kämpat

4 gillningar

En tid har gått. Hon står kvar i sitt beslut. Inte direkt så att jag tänkt att det skulle ändras inom denna tidsram. Men jag är inte av uppfattningen att man kan förvänta sig motprestation i kärlek o attraktion. Det antingen finns eller inte. Den enda som låter en utnyttjas är således en själv. Så man måste bara avgöra om man är okay med det eller inte.

Vi har inte löst boendesituationen. Så vi går på varandra emellanåt. Vi sa först att vi skulle bo varannan vecka i huset med barnen. Men hon verkar inte tycka det är bra längre. Hon vill köpa ut mig och att jag får ordna boende själv. Jag är inte så sugen på det. Hon lämnar o får det smidigare än smidigast.

Jag däremot lider både känslomässigt och måste ta allt besvär att leta, hitta o köpa nytt. Förstår att det är bra för barnen med att ha kvar huset. Men hade helst sett att vi sålde det så det blir nya start för alla.

Att jag skulle köpa det känns inte heller bra. Alla minnen kommer jaga mig. Men kanske överdriver.

Börjar sakta inse att jag måste bryta en period i princip helt. Men det är svårt. Varje interaktion ger energi och glädje. Men också massa sorg o smärta. Men tror den blir mindre o mindre. Men bara en dag borta känns som en evighet emellanåt.

Det är en Kafkasituation. Den man älskade känner jag att jag måste distansera för att hon inte ska tro att jag har förhoppningar. Så blir lager på lager. Finns inte nån ilska bara ledsamhet och frustration från mig. Ointresse, önskan om nytt hos henne. Men även viss ömkan då hon vet att jag är en genomgod person. Bara det att hon tycker sig vilja ha nåt annat. Men hon vet inte vad. Men vad som helst känns det som. Hon verkar inte bekymrad över det. Detta trots att hon säger att hon alltid haft svårt att träffa killar. Men tror inte det denna gång. Hon har hållit sitt skick väldigt bra för att vara en 42 åring.

1 gillning

Broder.
Tvenne ting.

Kan du inte köpa ut henne först och sedan sälja kåken?

Annars kan du alltid säga att du vill lägga ut kåken på öppna marknaden för att maximera vinsten och vill hon köpa den då så ok.

1 gillning

Tack @Rulle mycket bra ideer. Ska överväga båda.

Denna tyckte jag var intressant… .IMAGO terapin har varit och är väldigt framgångsrik.

Bygger på tesen att man träffar personer som liknar sina föräldrar… därav träffar man helst personer man inte “passar med” men det ger de starkaste relationerna om man kan jobba medvetet med det.

Kan bara inte släppa denna artikel som min säger beskriver oss 100%

” In its simplest form, deep down, women crave connection with their partners – but many women have the erroneous belief that if their husbands really loved them, they would instinctively know what their wives wanted, so a man needs to be a proficient mind-reader to know how to satisfy their wife’s need for connection. And what makes someone feel loved and valued varies hugely from person to person. For example, a dozen red roses every Friday may symbolize love and deep connection to one woman; to another, flowers mean nothing, but feeding and entertaining the kids so she can enjoy a long, peaceful bath means everything.

The internal process for a woman usually starts with her wondering why she is so unhappy. She works on herself by reading self-help books. Maybe she seeks counseling, starts exercising, or does some form of self-development. At some point, she feels a little better, but something is still off. She may feel lonely, so she looks closer at the marriage.

Looking at the marriage under a microscope reveals a multitude of infractions. He doesn’t help around the house. He doesn’t do his share to take care of the kids. He doesn’t buy her gifts. He doesn’t spend time with her. He doesn’t listen. He doesn’t connect with her at all. As a matter of fact, the marriage just feels empty to her as she investigates all of its faults.But these faults most often only look impossible to overcome in the light of her current emotional state”

2 gillningar

Men hade inte ni gått i parterapi i omgångar redan för flera år sen? Så det verkar ju ändå inte som att det första hon gjorde var att bestämma sig för att det var omöjligt att lösa. Utan har gett det rätt många år ändå.

1 gillning

Sant helt sant. Kan vara så illa som du säger. Men jag upplever det som att det varit väldigt bra däremellan. Men du har en bra poäng där. Vi gick inte till botten med det då heller. Jobbade på symptom och flyttade sedan utomlands.

Stort tack för den upplysningen dock! Mkt som hjärnan försöker försköna för mig också.

2 gillningar

Fast jag tänker också att det lite är så vid någon punkt om man är missnöjd med relationen och funderar på att lämna att man måste fråga sig om de förändringar som skulle krävas av partnern är rimliga att be om.

Alltså jag tycker inte heller att lösning 1A ska vara att lämna, inte i en långvarig relation med barn etc iaf, men om man ser att för att bli nöjd så är det inte småsaker som behöver ändras utan man behöver att partnern ska bli någon annan, då måste man ju ändå stanna och fundera på , är det okej och rimligt att be om? “Jo vi kan försöka fortsätta, men då kan inte du fortsätta vara du, utan du måste bli någon annan”.

Jag tänker att just nu är du i ett läge där du mest vill vända ut och in på dig själv för att kunna fixa detta men, långsiktigt undrar jag om det vore bra för dig heller att fortsätta på premisser åt det hållet? Du kanske ska vara du istället och satsa på att hitta någon som trivs med dig som du är? Nog för att man alltid kan utvecklas och lära nytt men det finns ju ändå gränser, särskilt som vuxen människa. Det låter ju liksom som att du ska klämma din fyrkantiga kloss genom det runda hålet i klosslådan för att det där skulle kunna lösa sig och då är frågan, till och med om det gick, ifall det vore värt priset för dig?

4 gillningar

Så är det verkligen men man bör också vara ödmjuk inför att man inte kommer kunna träffa en partner som är perfekt i alla avseenden. Klart man kan byta till andra problem. Men problem kommer nog alltid att finnas.

Ofta är det ju så att de saker man gillade i början hatar man efter ett antal år i konflikt. När attraktionen inte finns skaver allt som inte är perfekt.

Jag avser inte ändra allt i min person. Tror inte heller hon vill det. Finns säker saker som hon hellre haft. Men vi har levt ett bra liv på det stora hela i 13 år. Klart saker hade kunnat vara bättre men det stora problemet är känslan av att det är rätt. Den dör ganska kategoriskt för 50% av individer. Oavsett vad relationen har att erbjuda sägs det. Speciellt om man sen inte når varandra pga barn o dålig dialog. Jag vill alltså inte säga att vi ska vara tillsammans. Jag vill bara undersöka om dialog kan få oss att se på detta med nya ögon.

När man inte har attraktion brukar man rationalisera att det beror på x eller y. Det kan absolut stämma. Men ofta är det bara ett sätt att försöka förstå och saker som uppkommit då man inte kunnat samspela till stor grad. Särspela och samspela.

Men jag vill på intet sätt säga att det är såhär för oss eller för andra. Men många par inser det senare eller efter att ha hittat vägar att prata och nå igenom.

Man har ju gjort otaliga studier på möss o människor. Man ser tydligt att kvinnor blir kära vid samlag tidigt i en relation pga oxcitocin och män efter att det initiala testosteron och vasopressin balanserna infinner sig om mannen kan slappna av i relationen.

Detta ser man på möss också. Ger man dem oxi blir de kära. Ger man vasopressin blir de hatfulla. Så det är både logik o kemi. Men man måste såklart tro på
att detta både är kemi och logik för att våga utforska sånt. De flesta som vill lämna vill inte höra av sånt.

Nu har jag ett praktiskt problem där jag inte vet hur jag ska tänka. Hon vill lämna, men jag har hamna att skaffa eget boende. Men hon har bara ambition att bo varannan vecka fram till augusti. Så hon kollar inte på nåt eget. Därefter vill hon köpa ut mig från huset.

Jag känner att allt ligger på mig. Hur ska man tänka?

1 gillning

Tja första frågan är väl om ni bägge ens har råd att köpa ut varandra? Får ni för banken, går kalkylen ihop om ni får det.

Om den besvaras ja så är väl nästa fråga i hur stor utsträckning man vill enas i godo respektive slåss för att få det på sitt sätt. Om du inte själv vill ha huset kan jag personligen tycka att det är lite småsint att försöka hindra henne från att få det bara för att det stör dig att hon bor kvar. Det är ju som du själv skriver en stor fördel för barnen att kunna ha kvar hemmet, dessutom tyckte åtminstone jag att det var en icke-föraktlig fördel att slippa det kolossala jobbet med att städa inför visningar och flytta hela bohaget dvs tömma varje skrymsle på allt man samlat på sig osv.

Om ni båda vill ha huset så är det förstås en svårare fråga. Rent känslomässigt kan jag tycka att det rimligaste är att den som lämnar flyttar, om bägge kan och vill köpa ut. Istället för att även slänga ut den man lämnar från sitt hem. Men sen finns det givetvis andra aspekter som kan spela in i det, saker som var barnen ska bo mest, om det är ena partens släktgods sen tidigare, närhet till respektive jobb från bostaden, möjligheter för bägge att hitta ett annat rimligt boende på orten osv.

2 gillningar

Ja vi kan båda köpa nytt utan att sälja eller köpa ut varandra utan problem. Men vi hade också en tanke initialt om att ta detta i steg. För att känna efter och inte sitta på varandra för mkt. Men ändå ha nån typ av plan annat än att bo på soffor gästsängar hos vänner och familj.

Dvs temporärt en extra bostad och bo varannan vecka några månader. Men hon verkar mer o inne på att jag ska lösa detta nu. Genom att jag ska skaffa annat boende o hon bor kvar. Att vi skulle ha temporära boenden o bo växelvis verkar hon inte känna för. Intialt sa vi att det extra boendet skulle delas… .men verkar inte heller vara optimalt.

Ingen av oss har positiva knytningar till bostaden. Men visst är barnens trygghet en komponent o det praktiska en annan. Hon har erbjudit att sälja till mig. Men jag känner mig inte där i huvudet ännu. Det är lite drygt en månad sen hon satte stopp i detta med fler försök nu. Vi har ännu inte skickat in pappren för skilsmässan heller. Nu går nästan hela juni pga av allt som händer och redan är planerat på varsitt håll.

Tja det låter som att ni behöver prata om vad hon egentligen vill nu då. Om en vill driva igenom separationen tycker jag inte det är någon mening att försöka hindra det. Däremot behöver ju inte du vara aktivt drivande utan kan kliva åt sidan så hon kan ta tag i det praktiska om det är så.

2 gillningar

Börjar kolla igenom allt jag skrivit. Här och på andra ställen. Jobbigt men viktigt. 6 månader av kamp. Jag förlorar den. Sakta börjar jag känna det. Attraktion dog hos henne. Den kommer aldrig tillbaka troligtvis. Hon har försökt men det går inte. Jag läser det i inlägg efter inlägg. Jag måste acceptera. Detta är inte nåt vi kan argumentera om nu.

Idag sa hon. ”Ibland ångrar jag fan bara att jag inte hittade nån annan. Då hade detta varit över”

Visserligen var det i ett mindre bråk, mem icke desto mindre en frustration från henne som på ett sätt älskar mig. Men på ett annat sätt är så färdig med mig. Fyfan fyfan fyfan
Kanske är detta vad jag behöver tänka på. Kanske växer bitterhet i mig pga av att jag inte står upp för mig själv.

4 gillningar

Oj oj @Tailor , nu är det över

1 gillning

Mitt i allt elände är jag väldigt imponerad av din utveckling @Tailor , jag har sagt det förut.

Jag tror att du kommer att uppleva en vändning till det bättre i ditt liv snart, när du har kunnat släppa och orientera mer mot dig själv. Häng kvar på sidan och berätta om den utvecklingen också!

Ja men det har det varit ett tag. Hoppet är till en annan tid nu bara. Idag firar vi skolavslutningen ihop.

Semestern delad i två utomlands.

Det måste gå att göra detta på annat sätt än bråk o hårt avbrott. Men jag måste sluta vara agreable på mitt måendes bekostnad också.

1 gillning

Du har verkligen kämpat, visst är hoppet det sista som lämnar en.
Behöver själv inse. Här har det ju inte handlat om att attraktion inte finns utan stängt av o tappat känslor, slutat älska. Men en sorg ändå.

Men vill ju inte inse, man vill inte ge upp för tänk om :pensive:
Men du har kämpat o försökt och försökt och visat men hon har bestämt sig, likaså min.

Så ledsen för din skull men vi får hoppas att något bättre kommer ur detta

Skolavslutningen avklarad. Väldigt fint. Vi satt hela familjen på en filt i det gröna. Först jag o exfrun under ett paraply när det regnade en skvätt. Kluvet såklart men ändå lugnt.

Barnen sjöng i kör. Sen kom solo av en tjej. Held ya.

Då brast det o grät lite.

”My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you’re glistening
I see it in your eyes that you’re listening
Do you even understand
I have to let go of your hand”

Kändes som till mig

Nu 11/6
Flög ner med barnen på semester i solen. Bor i hus. Handlat i butiken vi brukar handla i hör nere. Minnena bråkar. Känns ensamt o skavigt. Men också mysigt med barnen. Bad sol. En pilsner. Grill.

Fia med knuff. Men en saknas. En tanke slog mig. Har hon känt såhär? Att hon är ensam när vi varit en familj? Att nåt saknas. Då förstår jag början av förtvivlan.

3 gillningar