Bröllopsdag

Jag närmar mig en dag som jag helst vill glömma. Vår gamla bröllopsdag. En dag jag inte vill träffa folk och en dag som gör så ont. Men det gör mest ont för den där unga tjejen som trodde på kärleken och som älskade sin man och verkligen trodde på att det skulle vara för resten av livet. Vi var unga. Vi var bästa vänner. Vi hade så kul och vi var nära varandra och… Stopp… Det var så mycket som gick snett direkt… Så mycket jag var oförberedd på. Sättet hans familj betedde sig mot varandra och mot mig. Att de kunde säga precis vad som helst. Ja vi var gifta över 20 år. Vi fick våra fina barn. Men jag gick sönder pga misshandel och en massa skit bakom den fina fasaden. Jag stannade för länge. Jag borde gått men vågade inte ha delad vårdnad med små barn. I augusti börjar jag en behandling pga min ptsd och jag ska ta tag i mycket som jag inte blir fri från av egen kraft… Det är så viktigt att inte tappa bort sig själv i en relation. Men det är svårt att se hur man ska ta sig ut och bort en destruktiv relation. Jag minns inte hur det känns att vara lycklig i en relation. Jag har försökt två gånger efter min skilsmässa. Hamnade direkt i det där diket där jag inte vill vara… Där jag försvinner mer och mer…

3 gillningar

Ja, det är svårt att minnas de förhoppningar man en gång hade och den kärlek man en gång trodde på…
Jag vet inte om det är någon tröst att vi är många som varit i samma situation, och många som fått ett bryskt uppvaknande.

Du har åtminstone lyckats med det svåraste av allt, nämligen att avsluta en destruktiv relation. Även om såren finns kvar och det är lång väg tillbaka så är du åtminstone på väg mot ljuset i tunneln.

En lång, stabil och lycklig relation har jag aldrig haft heller. Det har funnits perioder av lycka, ibland försvinnande kort och ibland lite längre. Men nu efterhand känns det okej. Jag sörjer inget längre. Jag söker att må bra, med eller utan relation, och på det sättet kan jag idag säga att jag är lycklig. Äntligen

1 gillning