xxxx xxxxxxxxxxx xxxxxx.
5 gillningar
Hej, det här är ingen liten grej du går igenom, så du måste inte förminska det i jämförelse med andra storyn. En vän berättade för mig förra veckan att hon läst att det är vanligt att folk blir mentalsjuka av att leva ihop med någon som ljuger, och efter att själv blivit utsatt för lögner i ett år kan jag förstå det. Tror nu inte att varken du eller jag ska bli sjuka, men det säger ändå något om allvaret i det hela.
Man är där med sin tillit, kärlek och hela sin person - så det är inte underligt att du blir just självmedveten då något inte stämmer.
Man vet plötsligt inte vilken mark man går på.
Jag har förr haft den här bilden av att ljuga för någon: Man riggar upp en scen och lockar en människa att gå på den. Människan tror att hon är trygg och hemma där, hon vet inte ens om att det är en scen, utan hon tror att det är hennes hem, så hon slappnar av och vågar vara privat, men i själva verket uppträder hon alltså, blottad och exponerad inför andra involverade i publiken, bland kulisser och i en situation som är noga regisserad och kontrollerad av den nära person som håller i lögnen.
Att plötsligt vakna upp och inse att man ingår i ett sådant skådespel och inte i ett hem, det får väggarna och alla inre skydd att rämna. För man får ju sällan veta exakt vilket skådespel man ingår i ens.
Det blir scenskräck. Vilket ju är… akut självmedvetenhet.
För P är det här inte lika hemskt som för dig, för hon har ju hela bilden. Hon vet vad som hände den natten, hon vet vem du är, hon litar fortfarande på dig. För henne har hemmets trygga väggar inte rämnat och det kan nästan vara en tröst i det fruktansvärda - att hon ännu upplever ert hem som tryggt och självklart, något som fortfarande finns och som hon oxå vill ha.
Hon förstår inte vad hon gör med dig. Det kan oxå vara en tröst, typ “förlåt henne, ty hon vet icke vad hon gör”. Att den som ljuger är så trygg i situationen att den inte förstår vilken galenskap det triggar i den andra som anar, men som inte får veta.
För att förstå hur det är att bli utsatt för en lögn i en relation där man är med hela sin tillit, så måste man uppleva det själv.
Tillit är dessutom den djupaste, mest grundläggande “känslan” i en mänska, det första man har i livet, ett bebis-tillstånd. Så när den rubbas blir man rubbad på djupet.
Så… mycket otro i världen och många rubbade, älskande mänskor.
Hoppas det ska ordna sig för er 
Förståelse för din egen reaktion, och förlåtelse för att hon själv inte fattar vad hon gör med dig nu, är kanske de två första orden jag skulle greppa tag i här.
Nu ska jag somna om.
18 gillningar
@christina, den allra bästa förklaring, beskrivning och inte minst de bästa och mest illustrativa metaforerna som jag någonsin har både läst och hört. Från professionell terapeut inkluderad.
3 gillningar
Av vilken anledning borde hon vilja göra det igen?
Var det han som lämnade henne eller hon som lämnade honom?
Har hon kommit över honom? Bearbetat det som varit och gått vidare?
Är det första gången de träffas sedan de separerade?
Kommer de att ses igen? Om de gjort det en gång, vad säger att det inte kommer att göra det igen om andan och lusten faller på?
1 gillning
Som alla har beskrivit så är otrohet och lögn det värsta man kan tänka sig. Nu till veckan så är det ett år sedan som jag skilde mig efter 35 år som gifta och vart tillsammans i 38 år. Mitt ex hade ett förhållande i ca 7 mån om inte mer när bomben slog ner att han ville skiljas. Ja nu var det jag som fick dra det ur honom, han kunde inte säga själv att han ville skiljas. Sa att han inte haft någon annan, men min magkänsla sa något annat.
Mitt exs nya har flyttat in till honom, hon är 9 år yngre och har äldre barn. Vet vem hon är.
Har själv 2 barn och barnbarn, är 58 år så ja det är jobbigt. Värst är det att så många visste om henne och att hon hade flyttat in till exet. Jag själv fick veta detta för 2 mån sedan av min dotter, som inte orkade längre utan sa det till mig. Sa till henne att detta visste jag redan om, och har förstått hela 1:a halvåret 2018, men ni alla sa att det är inget. Så min magkänsla stämde precis.
Dottern tyckte att det var exet som skulle berätta för mig och inte hon, men hon orkade inte hålla tyst om det. Det gjorde för ont sa hon.
Så ja jag har varit i det djupaste botten som man kan tänka sig. Var på väg att köra av vägen ett par gånger och hade inte min kusin varit hemma den helgen i november, så har jag inte suttit här i dag. Det är jätte jobbigt men jag försöker så gott det går, bara midsommar går, så kanske det blir lite bättre, för det var onsdag före midsommar förra året som exet sa att han ville skiljas.
Ta en dag i taget och ta hand om dig. Styrke kramar
2 gillningar
Här kommer ett svar som du nog inte vill läsa.
Det vanligaste är att den som ljuger, om det är en frisk människa, gör det för att dölja något eller för att slippa ta konsekvenserna av sitt agerande just nu.
Om det vore så att du var svartsjuk så skulle det rätta botemedlet vara att hon blev mer öppen och berättar mer om vad som händer i eller påverkar er relation. Inte nödvändigtvis genom att ge dig mer mikroskopiska detaljer som förvirrar utan bara mer om det som är eller kan bli viktigt för er tillsammans.
Hon skulle kunna ge dig trygghet inte bara genom att berätta utan också genom att själv ta upp frågan. “Jag vill att du ska veta vem jag var med och vad jag gjorde igår….”. Om man är ärlig blir det ingen dramatik av att man träffar olika människor.
Det är tydligt att din fru ljuger för att dölja något. Det vet du redan.
Det är också tydligt att hon skyddar tidigare lögner med nya lögner. Det vet du också.
När lögnen avslöjas bit för bit, motvilligt, efter att hon överbevisats, och ständigt lägger till nya lögner (“det finns inget mer”), då finns det tyvärr och troligtvis mycket mer att gräva i om du vill veta hela sanningen. Men att få veta sanningen kan göra mycket ont.
En del väljer att slippa veta eftersom det inte bara gör ont utan även sätter uppfattningen om sig själv i gungning. En kraftig identitetskris uppstår hos den som blir bedragen. “Det är vi mot världen” stämmer inte och har kanske aldrig stämt. Plötsligt ändras historien och verkligheten krackelerar.
I praktiken är det som så att lögner fungerar för att den som blir lurad vill vill tro det som lögnaren säger. Man kan säga att man vill bli ljugen för så att man slipper smärtan, på samma sätt som lögnaren vill ljuga för att slippa ifrån sitt ansvar.
När så lögnaren håller på att avslöjas skapar hon fler lögner och projicerar problemet på dig genom att säga saker som “du inbillar dig”, “du är svartsjuk”, “du missförstår med flit”, “du kan inte bestämma över vem jag umgås med”, “du är så kontrollerande” etc.
Detta är vad man brukar kalla “Gaslighting”. Själva ordet är långsökt men effekten av det innebär att den som blir lurad börjar tvivla på sina egna sinnesintryck och sina egna känslor. När man blir utsatt för gaslighting kan det gå så långt att man väljer att tro att den egna upplevelsen inte stämmer, att saker som hänt inte har inträffat, att man kommer ihåg fel osv. Man börjar förhandla med verkligheten.
Ett problem med att utsättas för gaslighing av den man litar mest på av alla i hela världen är just att man vill lita på personen. Då blir det naturligt att bli frågvis och t.ex. fråga om hon ljuger. En ond spiral inleds när man vänder sig till lögnaren för att få veta sanningen, bli lugnad eller bli tröstad.
Lögnaren ljuger ännu mer, och den som tvivlar på sig själv blir ännu mer osäker. Det låter enkelt, men är svårt att acceptera - lögnaren ska alldrig tillåtas vara sitt eget sanningsvittne!
Har du ertappat henne med en lögn så ska du själv, genom dina egna sinnen, förstå vad som hänt. Vill du blanda in henne så är det alltså upp till henne att visa vad som hänt. Att bevisa sin oskuld är såklart svårt eller omöjligt men om hon presenterar nya lögner så vet du egentligen att det är fel väg att gå om du ber henne hjälpa dig tillbaka till ett normalt tillstånd.
Om hon vänder det mot dig så fortsätter den negativa spiralen.
När en förtroendekris uppstår p.g.a. en lögn finns enligt mig bara ett sätt att komma ur den: 100% ärlighet i alla frågor. Omedelbart. Frivilligt. Utan undantag. Annars saknas viljan och då är det kört.
Din beskrivning vittnar om att ditt “undermedvetna” redan känner till vad som pågår bakom din rygg. Det undermedvetna är inte något hitte-på-koncept. Det är processer i den delen av hjärna som styr vårt beteende, genom känslor, och som vi oftast kallar “magkänsla” eller “hjärtat”.
När man säger “det känns i hjärtat” eller “lita på magkänslan” så menar man i själva verket en del av hjärnan som förstår relationer men inte språk, som förstår känslor men inte logik, som förstår ansiktsuttryck men inte lögner, som försöker få ditt medvetna jag att sätta ord på det och agera.
Du beskriver bl.a. “en underlig känsla i kroppen” och “en gnagande känsla av att något var fel”.
Din självmedvetna, logiska och talföra del av hjärnan har inga bevis mer än att berättelsen ändrats i efterhand. En kognitiv dissonans har uppstått. Men din undermedvetna har redan förstått (rättare sagt känt).
Problemet är, att medan din medvetna rationalisernade del av hjärnan vill ha förklaringar och sammanhängande bevis, så har den undermedvetna delen ingen möjlighet att ge dig det. Den undermedvetna delen kan bara trigga känslor. I detta fall känslor av stress, kanske smärta, rädsla, och osäkerhet eller nervositet.
I mer vardagliga situationer kan dina medvetna processer enkelt tolka känslor (t.ex. värme, törst, trötthet, irritation) eftersom de kopplas till välbekanta fenomen. Att bli bedragen är inte välbekant och att den man älskar och litar på ljuger för en är inget man vill veta av.
Det är fullt normalt att vilja skydda sig mot att associera obehagskänslan till tankar om otrohet. Man vill ju inte vara svartsjuk och kontrollerande! Reflexen blir att inte koppla känslan rätt, även om den kan ha funnits där i flera månader eller år, eftersom den rent logiskt inte ska vara möjlig. Vi litar ju på varandra!
Obehaget som dykt upp i olika situationer (även om du just nu bara beskriver en situation) förmår dig inte att göra kopplingen till henne förräns du märker att historien faktiskt inte går ihop.
Det som du redan vet har hänt är inte ett hjärnspöke även om hon säger till dig att det är så.
Du vet t.ex. att dom redan haft sex tidigare. Men inte säkert om det även skett sedan ni blev ett par.
Du vet nog också, om du tänker efter, att hon har känslor för honom idag.
Du vet att hon agerat på känslorna och sedan försökt dölja det. Planerat.
Var går gränsen för otrohet enligt dig?
Är det fysiskt, känslomässigt, eller är det när man ljuger?
Eller är det när man har känslor, och agerar på dom, med någon man tidigare haft sex, och därefter ljuger om det?
Du skriver att hon lämnade barnen hos din mamma och berättade om träffen med “en kompis” lite slentrianmässigt. I mina öron låter det planerat. Inget som bara händer för att du råkade vara borta. Varför radiotystnad?
Frågan är nu hur ofta det händer att hon planerar saker bakom din rygg och varför hon döljer sina lögner med fler lögner.
Att hon säger att hon behöver bli uppmärksammad, genom att skicka explicita bilder till en annan man, är inte bara sjukt - det är även gaslighting. Du tror att det är “ni mot världen”, men hon tänker på en annan man. Att hon beskriver honom i osmickrande ordalag är en sorts vit lögn. I alla fall om man antar att hon inte brukar ha för vana att umgås med män hon inte gillar (skulle vara typiskt okvinnligt i så fall).
Du behöver bestämma vad du vill nu. Vill du verkligen veta vad hon gjort, vill du se nyktert på saken, vill du glömma allt, vill du ta kampen mot en rival, vill du att hon ska vara ärlig?
Smärtan och känslan av svek slipper du inte undan.
23 gillningar
Fantastiskt skrivet! Vilken inblick!! 
3 gillningar
@man1967, du är min nya hjälte! Du har precis klargjort så enastående mycket för mig och om min situation.
Vilket vetande du sitter inne på och vilken förmåga du har att få ner det i ord. Magiskt! Stort tack!
@Smja, många här inne förstår vad du går igenom. Jag vet att jag gör det.
Läs man1967’s inlägg ett par gånger och se till att förstå vad han skriver. Jag kan inte sia om var du och din fru kommer hamna. Men jag kan berätta för dig hur förödande resultat det blir, om du inte gör något alls.
Hamna snälla du, inte där. Hur svårt det än må vara.
Styrkekramar till dig!
3 gillningar
@Smja, Det finns ingen anledning att förminska det du varit med om och de känslor det medför för dig. Att uppleva svek från den person som står en närmast är en av de värsta saker en människa kan utsättas för i livet. Jag påstår att det t om är värre än en närstående persons bortgång.
Jag förstår vad du känner. Din och min historia är inte så olika. Även jag har en fru som svikit mig och ljugit upprepade gånger, men som samtidigt jobbar hårt för att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra. Att hantera den dualismen är verkligen inte lätt.
Du nämner inget om det - har ni tagit professionell hjälp? Om inte så kanske ni ska överväga parterapi och få hjälp med att reda ut allt som hänt.
Jag befinner mig flera månader längre fram än vad du gör i din process, men fortfarande klämmer skon för mig på flera sätt. Kanske kan du känna igen något av detta.
-
Tillit - Om jag stannar med min fru kommer hon då att göra detta igen i framtiden? Med tanke på hur galet smärtsamt detta varit så är det mycket viktigt att det inte händer igen i framtiden. Men var hittar man den tilliten?
-
Egenvärde - Problemet är inte att jag tvivlar kring mitt egenvärde, utan att jag förstår vilket egenvärde jag har. Om den person som lovat mig trohet och står mig närmast sviker och inte visar hänsyn till den skada jag lider, vad säger det om vad jag kan förvänta av andra relationer (vänner och släkt) när det väl kommer till kritan? För mig har detta lett till en känsla av ensamhet. Men då menar jag inte ensamhet i form av att jag saknar relationer med andra människor, utan en slags existentiell ensamhetskänsla. Svårt att förklara.
Jag har gått genom livet i tron om att jag är viktig för andra och värd att skyddas. Sveket har gjort mig medveten om att det inte är så. Och det är ohyggligt smärtsamt att känna så. Jag kämpar med att försöka ta mig förbi den känslan, men har inte lyckats än. Kanske är det bara tiden som kan lösa det för mig. Att man helt enkelt glömmer bort smärtan, för att minnet av upplevelsen förtunnas med tiden.
7 gillningar
xxxxx xxxxxx xxxxx.
4 gillningar
Hej @Smja!
Hur går det för er?
Har iof bara gått 4 dagar sen du skrev senast, men har det hunnit hända något?
Har ni kommit vidare alls?
xxxx xxxxx xxxxx.
3 gillningar
xxxxx xxxxx xxxx.
3 gillningar
Vilket stöd får du i att kunna reda ut alla dessa tankar? Samtal med vänner? Terapeut?
Ett tips till dig. Läs boken The State of Affairs. Skriven av Esther Perel. Finns på Storytel.
xxxx xxxx xxxx.
Baserat på hur du uttrycker dig i ditt första inlägg så verkar du vara en intelligent person. Hur kommer det sig att du, när du lider så mycket och inte kan ta dig ur detta själv, väljer att inte ta hjälp?