@Trott, ser att mitt inlägg kanske kan misstolkas.
Jag menar inte att det är rätt eller obetydligt att introducera en ny för barnen så snabbt.
Jag håller med både dig och @Molallena att det är skit av honom att göra det. Det finns hur mycket som helst som styrker att det inte är bra för barnen.
Det jag ville få fram, var mer en tanke om att situationen är överjävlig - absolut!
Men mår barnen dåligt av det snabba “bytet”, mår de inte bättre av att mamma också mår dåligt. De märker ju med all säkerhet att mamma är ledsen, arg och bitter. Men de märker också om mamma istället lägger sin tid på sig själv och barnen istället, och är trygg. Jag tror att både mamma och barnen hade mått bäst av det.
Vilken känslomässig berg-och-dalbana jag hamnade i när jag läser ditt svar… Ångesten kickar in på 0,2 sekunder… Jag är nog tyvärr inte i en fas där jag är mottaglig för ditt resonemang…
Men… Du har självklara poänger… Absolut… Jag är bara inte där…
Tro mig, jag har insett att vår relation är slut… Men 24 år sätter sina spår… jag kan inte påverka ett skit av det som händer kring mig utan jag får anpassa mig efter situationer jag inte valt och inte vill befinna mig i.
Jag hör att du är logisk och saklig i ditt resonemang. Förnuftig. Du uttrycker dig mycket väl. Jag hör vad du säger. Jag kan på något plan förstå vad du menar och att det t o m kanske är rimligt att den nya ska få träffa mina barn.
Men hela mitt väsen, hela min själ och framför allt hela mitt hjärta skriker NEJ!
Inte det också… Inte att hon ska få tid och upplevelser med mina (jo, jag är fullkomligt medveten om att de är sina egna och att jag inte äger dem) barn. Det är säker otroligt naivt, barnsligt och omoget av mig att önska det. För det är ju bara en önskan. Det är ingenting jag har makten över att bestämma. Jag har ingen kontroll över vad som kommer att hända när barnen är hos honom.
Jag fattar det.
Jag är inte dum.
Men känslan av vanmakt och orättvisa kan jag inte hjälpa i nuläget…
Jag önskar och jag vill inte att hon ska ha umgänge med mina barn.
Jag kan skrika mig hes över detta men kan fortfarande inte påverka något…
Och nej, den nya och min gamla bor inte ihop. De ska inte göra det heller eftersom de har barn på var sitt håll. Det är också därför jag tycker att det inte ska vara så himla svårt att vara med den nya varannan vecka, när han inte har barnen, och bara vara med barnen när de är hos honom.
Det är snart fyra månader sen han meddelade mig att vår tid tillsammans var slut. Men han har bott här under större delen av tiden och har ännu inte flyttat ut från vårt hem. Så i mina ögon har det inte gått någon tid alls för att vänja mig vid mitt nya liv då jag fortfarande är fast i mitt gamla…
Jag önskar jag kunde se lika krasst och sakligt på min förlorade relation och mitt förlorade liv som du kan. Jag begriper att jag skulle må så himla mycket bättre om jag kunde dela din åsikt att det enda gemensamma vi har kvar är våra barn. Men vi har ett helt jäkla liv gemensamt! Med minnen, vänner, släkt, glädje, sorg, magiska stunder och allt vi gått igenom under alla våra år tillsammans. För mig, är det omöjligt att reducera 24 år till att det enda vi har gemensamt, är barnen.
Jag hör att du är klok. Jag hör att ditt resonemang är logiskt. Jag inser att du försöker få ut mig ur offerkoftan genom att presentera fakta och få mig att förhålla mig till det. Att ta tag i mitt liv.
Jag vill inget hellre… Men jag är inte där… Än…
Förstår din känsla, jag minns själv hur det kändes och den smärta, ilska och vanmakt jag kände när min fd fru introducerade vår son till hennes nya, det sätt hon gjorde det på, hur snabbt det gick. Känslan var total, att du känner som du gör är inte konstigt, förmodligen också en nödvändig reaktion i de faser du är i.
Det man får minnas ibland när många av oss på forumet svarar, så har en tid förflutit sedan våra egna händelser inträffade. Där vissa av oss kanske befinner sig i nyorienteringsfasen.
Ibland låter det man skriver hårt för att det blir sakligt, jag minns själv hur svårt det var att ta till sig vissa saker (och fortfarande kan vara).
Det jag skulle vilja säga till dig är, var inte för hård mot dig själv. Det som kanske är logiskt, är precis som du säger inte alltid logiskt i sorgen. Var snäll mot dig själv och tillåt dig att bli arg och känna sorg. Det är en del av allt som behöver komma fram och ut. Det är en del av reaktionen och bearbetningen.
Framförallt är det oerhört naturliga känslor. Jag minns att mina tankar och känsla var att hon hade tagit alla mina drömmar, mitt liv och min person och kastat det på sopptippen och nu skulle hon även ta min son från mig.
Men allteftersom förändras synen på saker, sorgen finns där som en följeslagare, men känslan ändras.
Men det svåraste i allt detta är acceptansen, och det är oerhört mycket man tvingas acceptera utan att själv kunna påverka händelseförloppet. Där man känner sig som ett jagat villebråd som trängs in i ett hörn och slåss desperat mot allt och alla.
Ta hand om dig, även om det är klyschigt, men tiden är våran bästa bundsförvant.
Fyra månader är faktiskt inte speciellt lång tid. Har man blivit bedragen och lämnad så är det faktiskt inte alls lång tid. För den som lämnat kanske, som redan gått igenom den stora delen av alla faser som är nykär och gått vidare sedan länge.
För att man ska få ett bra föräldrasamarbete så tycker jag att den som är så pass mycket längre fram i processen ska visa hänsyn till medföräldern och kanske vänta ett tag om det är det som krävs.
Givetvis påverkas mitt mående av hur andra behandlar mig. Ibland när man blivit sviken på ett fruktansvärt sätt så tar det helt enkelt längre tid att lyckas hålla ihop. Alla är på det sättet olika, en del är som en gås medan det tar längre tid för andra. Det kan ta tid innan man sluta att bara börja gråta plötsligt eller får panik och ångest. Själv satt jag med tårar strilande på pendeln, det gick bara inte att säga skärp dig och sluta gråta…
Nej givetvis ska man inte låta bli att träffa någon ny, däremot vänta med att introducera någon ny så fort efter barnen fått besked om att föräldrarna ska separera och faktiskt flyttat isär.
Jag hade haft lättare att ta om han hade träffat något ett par månader efter vi separerat och träffat henne ett tag innan han han blandar in våra barn.
Hur lång tid är individuellt, och har man haft en skilsmässa där man är överens så kan det vara lättare.
Jag tycker man ska berätta att man träffat någon ny men att man kan avvakta med att träffas till barnen landat. De kanske själva uttrycker en önskan om att träffa den nya?
Ja det är väl det, är man nykär så beter man sig inte alltid logiskt eller har möjlighet att se från andras perspektiv. Man är själv ansvarig för sina handlingar och får ta konsekvenserna. Även om det innebär att barnen säger upp kontakten. Min man får gräva sin grop själv. Jag hade hoppats att han inte drar med sig våra barn bara.
Och om barnen tydligt visar att de inte vill åka till den föräldern som precis flyttat ut/lämnat och som är rätt bra på att ge barnen dåligt samvete för att de inte vill och anklagar den andra föräldern?
Det går åt båda hållen…
Instämmer, men dit måste man komma själv, och man kanske inte klarar det själv i början och behöver hjälp. Även den som lämnar gagnas av ett bra föräldrasamarbete och borde jobba för det. Tyvärr så läggs det mesta av det ansvaret på den som är lämnad om kanske i sitt livs första stora kris.
Åhå.
Nu gav du mer kött på benen.
Ni har alltså inte var sin bostad.
Hade han bott själv i fyra månader skulle jag sagt att ni separerat för fyra månader sedan. Nu delar ni fortfarande bostad och det är pest. Du har då inte en chans att bearbeta att ni separerat då han kommer, går och bor i huset.
Men - ska han vara med sin nya utan att hon träffar barnen - vilket jag har full förståelse för att du inte vill och som i den här situationen kan sägas vara mindre lämpligt - och han inte ska umgås med hennes barn gäller det att de är barnfria samtidigt.
Nu tillhör jag den skola som anser att man inte ska lämna en för någon annan. Ska man lämna ska det vara för att den relationen är slut och man bör ge både sin partner, sina barn och sig själv tid att landa innan man inleder med någon ny. Lämnar man en för en annan är det ofta en själv som är problemet och då tar man det med sig in i nästa förhållande. Dock ingen regel utan undantag.
Det är inget konstigt att känna och reagea som du gör. Nej, du kan inte komma igång att bearbeta det - komma över tror jag ingen eg gör - förrän han flyttat ut och du kan skapa din egen vardag. Men som sagt, ett första steg är att släppa det du inte kan påverka, göra något åt då det bara tar energi. Du behöver den för att orka med.
Det hjälper inte att se på det som varit. Det är nuet som gäller. Han är inte den du trodde. Han har varit eller blivit någon du inte känner. Skulle du falla för honom om du visste det du vet i dag? Se honom som han är, inte den du trodde att han var.
Allt är relativt. Om det gått fyra månader efter separationen inklusive flytt till separata bostäder ser jag ingen anledning till att inte kunna fika/ äta/ göra något tillsammans med barnen och den nya.
Och om den andra medvetet sätter sig på tvären och vägrar samarbeta för att sabotera för exet och den nya? Hur länge ska man vänta då?
Visst påverkar mitt mående hur andra behandlar mig men det är inte deras ansvar för hur jag mår. Jag kan inte förvänta mig att andra ska uppföra sig på ett visst sätt, göra vissa val, ställa upp på mina krav för att jag ska må bättre. Jag måste som sagt släppa det jag inte kan påverka/ förändra. Visst får och ska man sörja och gråta men som sagt, inte lägga ansvaret för sitt mående på andra.
Så rätt du har. På ett sätt. Inte ett annat. Man ska inte skaffa någon ny innan man separerar. Jo, det finns de som gör det och det är som regel inte bra. För det mesta tar man med sig problemet - sig själv - in i nästa relation. Nej, den nya bör inte introduceras så fort föräldrarna ska separera och flytta i sär. Det bör, som du skriver, några månader innan en ny kommer med i bilden och ännu längre innan barnen introduceras och då bara korta stunder.
Som du skriver, berätta först och om barnen själv ger uttryck för att vilja träffa den nya, så mycket bättre.
Ologiskt och olämpligt beteende har inte endast med förälskelse och att vara nykär att göra. Med min kännedom om mänskligheten är jag misantrop. Jag räknar inte med att människor ska fatta kloka, empatiska, osjälvska beslut. Jag blir mer överraskad när de gör det. Jag räknar inte med att andra ska uppföra sig som jag tycker och anser lämpligt - jag gör och har definitivt inte gjort det själv - snarare tvärtom.
Sedan håller jag med om det du skriver - det kan vara åt det hållet också. Det är inte mycket som förvånar mig. Det är därför min käpphäst är att den enda jag kan påverka och göra något åt som jag tycker är mig själv. Vad andra väljer att göra är inte min sak. Sviker, ljuger, bedrar de mig då är det upp till dem. Då vill jag inte ha något med dem att göra. Visst kan jag sörja fast eg är de inte värda det. Det är mer en dröm, en längtan jag sörjer än dem. Jag hade för höga förväntningar på dem och gav dem mer tillit än de var värda. Men det är deras förlust.
Det måste vara fruktansvärt jobbigt det du går igenom men du kommer att överleva.
Jag kan inte riktigt relatera eftersom jag varit mer aktiv i vår skilsmässa men jag kan tänka mig att den sorg jag känner är i närheten.
Min exman hotade mig med skilsmässa i 15 år så fort han tappade kontrollen över mig. Varför jag lät det pågå vet jag inte (lider iofs av grav separationsångest) men den sista gången han gjorde det så gick jag med på det.
Problemet var ju bara att han vill eg. inte skiljas - bara ha kontrollen - så för honom är det ganska tufft just nu när huset är sålt och allt mellan oss är klart.
Skänker dig mängder med kärlek, ljus och värme! Förstår att du befinner dig i en otroligt jobbig situation just nu.
Att säga “att det blir bättre sedan” hjälper nog inte så mycket som tröst. Det jag istället skulle rekommendera är en relationscoach eller livscoach av något slag. Någon som kan ge dig nya perspektiv på situationen och verktyg för att hantera den. Vet en coach vid namn Life Coach Stockholm som verkar mest inom Stockholm, men han kör även onlinesamtal om du bor i en annan del av landet. Rekommenderar
Tack fina du för din omtanke!
Jag har sen en vecka tillbaka fått samtalsstöd från psykiatrin där jag bor. Jag ska dit i morgon igen. Det i kombination med att mina antidepressiva har börjat verka gör att jag känner mig något lugnare än innan. Jag gråter mycket men har inte haft någon panikattack på över en vecka så det känns såklart också bra!
Jag tar en dag i taget och vilar mycket då jag blivit sjukskriven sex veckor. Skönt för kroppen och skönt för psyket!
Då jag läste detta kändes det som att någon hade skrivit ner min egen situation. Egna tankar och känslor.
Hur har det gått för dig?
För mig är det 6 veckor sedan han fick sagt sin vilja (out of the blue).
Själv har jag svårt att komma mig vidare. Vill inget, orkar inget och har svårt att vara brydd i något. Vi bor tillsammans ännu och jag borde söka bostad men har svårt att hitta drivet. Barnen som varit mitt allt (är mitt allt) blir lidande av bristande ork.
Men jag vet att sen har jag dem bara hälften av tiden till nu, så vill försöka njuta av all tid som finns nu.
Jag läste den här dikten, om och om igen under min separation.
Ur den största smärta
som vi orkat bära
som vi orkat mista
skall vår största ömhet växa
varmast
såsom ur den svarta
myllan där allt höstens
döda gräs förbrändes
vårens gräs skall växa
ljusast.
Den beskriver så vackert hur smärtan är både tung att bära och mista. Och den gav mig hopp.
Allt gott till dig Det är fruktansvärt tungt att gå igenom en skilsmässa.
Hittade denna tråd idag, 1,5 år efter att den skapats. Hur gick det för dig @Molallena ? Själv är jag i den bottenlösa sorgen just nu! Nästan två år sedan vi skilde oss, men har varit väldigt tighta hela tiden. Nu har han träffat en annan och samtidigt som jag bara vill vara med honom och barnen hela tiden så slitet det sönder mig. Nu måste jag ta ett steg ifrån honom och bara fokusera på mig och barnen. Sorgen är fruktansvärd, den gör ont så att jag vill skrika och krypa ur mitt skinn. När den sköljer över mig som värst kan jag inte hantera den alls. Däremellan är det stilla tårar eller bara tomhet och en stor knuta i bröstet.
Har ni umgåtts mycket sedan separationen och nu har han gått vidare på egen hand? I så fall låter det som du har skjutit upp sorgen efter separationen och att den kommer med full kraft nu istället. Det skulle kunna vara jag. 🥲
Det är fruktansvärt tungt att gå igenom en skilsmässa.
Hur har det gått? 