Hej!
Min man och jag vill prova att leva isär ett tag i hopp om att han ska 1: Hitta sig själv igen 2: Därmed kunna reda ut om han vill fortsätta med mig eller ej.
Dock vill vi inte lämna in någon skilsmässoansökan än, då vi båda känner att vi inte “är där”… Förhoppningen är ju att det ska reda ut sig så vi slipper.
Han vill ju såklart ändå bo så att han kan ha barnen hos sig varannan vecka, vilket drar på oss en enorm extra-kostnad varje månad som vi nog inte reder ut.
Kan jag, som bor kvar i huset, söka bostadsbidrag/har rätt till det även att vi inte ansökt om skilsmässa??
Är ju sådana fruktansvärda telefonköer på fk så jag chansar på att någon här vet, eller har tips på hur vi kan lösa det här?? Ren info helst så jag har nåt konkret att gå på (novis på allt vad detta gäller då jag planerat att leva med min man resten av livet…)
Tack på förhand!
Hej! Är i precis samma situation som du, min fru ville “hitta” sig själv för tre månader sen, hennes ambition var att hitta tillbaka till oss så hon ville inte skicka in papper på skilsmässa. Som du säger, med en extra lägenhet så går ekonomin i botten så jag sökte bostadsbidrag då jag bor kvar i huset. Jag var tvungen att visa upp papper på att skilsmässoansökan var inskickad, min fru var tvungen att vara folkbokförd på hennes lägenhetsadress(trots att hon hyrde i andrahand) samt visa upp vilka lånekostnader jag hade på huset. Fick beviljat bidrag förra veckan, täcker i alla fall en tredjedel av hennes lägenhet
Även om ni skickar in skilsmässopapprena så är det betänketid på 6 månader om ni har barn under 16, annars kan man själv begära betänketid.
Misstänkte att det var så, men en betänketid på 6 månader kke ändå inte räcker till? Å en lght brukar ju vara uppsägningstid på, så jag kände att det var att motarbeta människor som ändå vill ge det en ärlig chans. I övrigt verkar detta land förespråka äktenskap när man har barn (mycket som blir enklare då) men just i detta fall känns det tvärtom 
Man borde ju kunna få ‘förlängd’ betänketid isf, för jag gissar att detta inte är ett problem för de som ‘bara’ är sambos…
Känns hårt om man blir tvungen att skilja sig, med allt vad den processen innebär, så kke man hittar tillbaka efter 1 år och då är man liksom inte gifta längre bara pga detta…
Hoppas det löser sig för er! Hur går det tycker du? Jag är i ständig chock!
Tidigast efter sex månader måste åtminstone en av er skicka in ett nytt papper om du vill att skilsmässan ska gå genom. Har du inte skickat in det inom ett år avskrivs ärendet. Så det är inget som är definitivt bara för att du skickar in det.
Hur det går? Ungefär som för dig låter det som, mår skit mest hela tiden. Det är så många frågor man vill ha besvarade men får inga vettiga svar. De svar jag får är ologiska, hon undanhåller sanningen är min teori, har nämligen kommit på det ett flertal gånger redan när jag konfronterat henne. Hon tror att hon skonar mig när hon inte riktigt berättar vad hon känner men det får mig bara att må sämre när jag lever i ovisshet om framtiden. Har börjat förstå att det aldrig blir vi två igen men kan inte acceptera det eller förlika mig med det, det känns så overkligt
Ok, så det kan ligga “öppet” i upp till 1 år alltså?
Ja, fy fasen…det är fruktansvärt. Jag känner som han huggit mig med 19 knivar i ryggen, 1 för varje år… I början lät det som han ändå ville rädda det, men ju längre tiden gått så har han mer och mer känt att han behöver bo själv. Min pappa lämnade oss när jag och min bror var i samma åldrar våra barn är i nu. Då hade han och mamma varit ihop resp gifta ungefär lika länge som vi. Det känns för mig precis som mitt liv är en loop och nu måste uppleva samma sak igen, även om situationen runt om är fruktansvärt olika. Dock vet jag ju hur barnen kommer känna och hur min mamma måste ha känt, vilket är så upprivande i hjärtat, att veta innan de själva vet…
Han säger att det inte är helt omöjligt att hitta tillbaka, men att de känslor som finns kvar nu riskerar att helt gå upp i rök om han stannar… man klamrar sig fast vid det och likt ett får följer man i fållan som är en förhoppning om att det vänder, fast man innerst inne inser att det förmodligen för alltid är över…