Jag och min man har varit tillsammans i 10 år och har 2 barn tillsammans. Under dessa 10 år så har vi i princip bott ihop sen början.
Jag har ofta under hela vårt förhållande gjort allt för han ska vara nöjd, dels för jag älskade honom och jag ville han skulle må bra.
Jag kände oftast att det var jag som skötte hushållet och rastade hundarna, ibland gjorde han det men det var inget dagligen. Till slut blev jag lat för jag ville inte göra allt själv så jag brukade låta det vara och se om han märkte, vilket jag knappt tror han gjorde.
Jag har alltid haft jobb och har alltid haft problem med hans svarta jobb som han har haft, men han får alltid in pengar på ett eller annat sätt. Oftast betalade jag alla räkningar och han betalade mat osv men även för hans onödiga och ibland överdrivna shopping.
Jag hade svårt att shoppa och shoppade mest på reor för jag hatade fråga honom om pengar.
När vi fick barn ammade jag dygnet runt och huvudpersonen som tog hand om våra barn. Och det tog mkt energi från mig. Direkt efter sista mammaledigheten så började jag jobba heltid igen.
Och han yrade runt mellan 4-5 jobb på ett år för han tyckte allt var tråkigt.
Oftast samlade jag på mig känslor som jag borde sagt när jag kände dem, istället brukade jag explodera när bägaren rann över och det blev bråk istället.
Han brukade ofta uppvakta mig och vara väldigt kärleksfull mot mig. Men jag tyckte det var jobbigt för jag tyckte allt annat var inget av kärlek som han gjorde. Tyckte han var väldigt självisk och oansvarig person, jag hatade vara den enda vuxna av oss två och det gjorde så jag gick mest runt och var irriterad.
Han klagade ofta på att han mådde dåligt utav att jag inte visade känslor, men jag älskar honom och har alltid gjort men kanske var arg på han och hade ingen direkt lust att vara intim för jag tycker jag blivit ful efter graviditeten.
Men efter mkt som hänt så har jag själv gått igenom självinsikter och inser själv att jag inte vill leva utan honom att jag kan leva med hans brister och försöka få honom ändra på sig på andra saker.
Började själv visa mer kärlek och började känna mig lycklig igen och gjort mål i livet som gjort att jag kan se fram emot saker.
Så tillslut valde han att inte själv visa känslor pga hur jag varit mot honom.
Det ena ledde till det andra och han hittade nya intressen och hade väldigt roligt med andra och ute och festar ofta.
Men i samma veva så säger han att hans känslor har ändrats och i ren och skär panik så gör jag slut för jag tänker att jag inte kan va med någon som inte känner samma som jag.
Men ångrar mig snabbt men han vill ändå att de ska vara slut och vill att vi ska bo separera och ha egna lägenheter.
Men efter 1 månads tid av gråt från min sida och börjat acceptera tanken att det är verkligen slut då säger han att vi kanske borde va ihop och se vid årsskiftet hur det är då.
Det känns som han är bara med mig för inte göra det jobbigt för sig eller barnen nu under högtid samt att ena barnet fyller år.
Han varken pratar med mig eller rör vid mig om inte jag rör han först.
Allt vi pratar om just nu handlar om vad som ska skötas osv.
Försöker inte känna något för inte få förhoppningar men det är svårt. Sen vet jag inte vad det vi gör är, vet inte hur jag ska leva med tanken att i januari säger han att han vill vi ska separera.
Vill bara ha kärlek. Vill bara vara älskad. Vill bara va lycklig.
Vad ska jag göra?
Förlåt för lång text. Hjärnan har varit köttfärs senaste månaden.