Jag tycker att jag var superkonkret i mitt första inlägg i tråden. Jag tycker att TS ska flytta ut och ha ett särboförhållande med pappan om han kan tänka sig att ha det, eller inget förhållande med pappan om han inte kan tänka sig att ha det.
Om de verkligen vill bo ihop kan de givetvis försöka att efter en tid få TS och barnen att umgås och se om de kan ändra inställning till varandra genom att t.ex göra roliga saker ihop. Jag skulle dock ha stor förståelse för om TS inte är sugen på det och risken är väl stor att de bränt alla broar för det med barnen. Ibland går det helt enkelt inte att trycka på ångra-knappen när man gjort fel utan dåliga val ger dåliga konsekvenser som man får leva med, i det här fallet att det troligtvis aldrig kommer funka för TS att bo tillsammans med hans barn.
Hans barn är ju dock tonåringar så det är ju inga evigheter kvar tills de troligtvis är utflugna ändå. Då kan de ju flytta ihop. Men det verkar inte som att pappan kan tänka sig att vänta på det, och ärligt talat låter han som en rätt kass och okänslig partner till TS, så frågan är om den här relationen är ngt för TS att satsa på i vilket fall.
Ledsen att trampa någon på tårna men känns som att denna tråden spårar fullständigt precis som TS skrev för några inlägg sedan.
Där hon efterfrågar tips på vad man kan göra.
Inte vems fel det är.
Vilket det mer har blivit fokus på.
Förvisso en intressant utveckling men känns som att man kanske borde starta en egen tråd isf istället för att kidnappa denna…
Konstigt att du först hävdar att jag inte har några konkreta förslag och sen menar att mina konkreta förslag hela tiden varit väl kända.
Jag tycker att TS ska fokusera på det hon kan förändra och ta ansvar för, för hur hon vill att hennes liv ska se ut. Hon kan och bör inte ta ansvar för pappans relation till sitt ex eller för barnens livsvillkor hos exet, det är helt orimligt att lägga det på TS och det finns i praktiken i stort sett ingenting TS kan göra åt den saken. Därmed är det heller inte intressant att skriva en roman med lösa spekulationer om vilka fel exet eventuellt gör. Att lägga skulden på två tonårsbarn att de “borde vara bättre” är inte heller speciellt konstruktivt kan jag tycka. TS kan bara ta ansvar för sig själv, sitt liv och sina val i den här situationen, inte för vad alla andra eventuellt pysslar med eller inte pysslar med.
Att TS ska bo kvar verkar inte bara som en dålig idé från barnens perspektiv utan även från TS eget perspektiv, hon verkar inte få ett bra liv eller schyssta livsvillkor om hon ska bo kvar där, och pappan verkar inte bry sig om att göra något åt det.
Exakt! Och därför får vi vara lite försiktiga med våra tolkningar och framförallt anklagelser.
Det jag i huvudsak skulle råda pappan är att ta ett lugnt samtal med sina barn, antingen en och en eller tillsammans, utan vare sig den nya kvinnan eller exfrun, för att försöka hitta en kompromiss. Det borde vara möjligt att finna utrymme för pappan att både ha barnen och en ny kärlek i sitt liv, förutsett att han fokuserar på en relation i taget och inte försöker sammantvinga dessa innan situationen är lämplig för det (det vill säga, att de är trygga med varandra).
Särboskapet låter som en lyckad lösning i teorin, vilket på sikt kan ändras till samboskap ifall den nya kvinnan och barnen i lugn och ro får skapa en relation med varandra. Jag skulle dock råda trådstartaren att avhålla sig från att kalla exfrun diverse olika saker, oavsett om hon ser fog för det eller ej, för det känner barnen av och riskerar att förstöra alla möjligheter för tid och evighet.
mycket av det i tråden, och inte minst detta stycke, får mig att undra om det någonsin har funnits en stark relation mellan pappan och barnen? Att inte bo ihop med en person man inte tycker om är för mig ett legitimt krav, men om hoten även handlar om triviala saker och mest verkar fokusera på utpressning handlar det om något annat. Och i detta fall tänker jag spontant att barnen kan spela detta spel med höga insatser, eftersom det inte gör så mycket om de förlorar. Med andra ord, jag har exempelvis en bra relation med min mamma, och skulle aldrig komma med några hot som riskerade att klippa av den relationen. Det vore en allt för stor förlust. Däremot är det hot som skulle kunna användas ifall personen ifråga inte bryr sig så mycket om ifall de förlorar en relation på köpet.
Hur har pappans relation med barnen sett ut innan? Är detta egentligen bara droppen för en även tidigare ansträngd relation?
Nej, mitt engagemang är opolitiskt. Vi samarbetar med olika samhällsinstanser, såsom bl.a. polis, socialtjänst, jurister i familjerätt men även brottsmål etc, men en förutsättning är just att vi opolitiskt bundna. Och det kommer jag att fortsätta vara.
Du hittar på rätt mycket konstigheter. Det mesta går ut på att om inte barn vill tvingas ihop med främlingar i sitt eget hem så är det en “tyranni” som oftast är skapad av den andra, “hatiska” föräldern.
Hjälp vilken otäck syn på barns egna behov!
Barn behöver sina föräldrar, men de behöver inga bonusföräldrar. Föräldrar behöver inte flytta ihop med en ny partner, men barn behöver känna att de är sina båda föräldrars främsta prioritet.
Och självklart behövs det inga bonuskonstellationer för att barn ska lära sig att inte mobba närstående, vilket är ett konstigt uttryck. Alla relationer mellan barn och vuxna är på den vuxnes ansvar. Känner sig en vuxen mobbad av ett bonusbarn måste man backa och börja bygga upp relationen igen, med positiv förstärkning.
Att börja se det som någon sorts uppfostransprojekt som syftar till att barnet “ska lära sig” olika saker är att börja i totalt fel ände.
Pappan hade barnen som en trygghet när exfrun lämnade honom och då skämde han bort dem på alla möjliga sätt. Däremot tror jag aldrig han har varit särskilt bra på att ta några djupare diskussioner med dem som att förklara vad kärlek till en annan kvinna betyder, att kvinnan inte är någon konkurrent etc…utan att vuxna även behöver en annan vuxen vid sin sida !
Vi äter tex väldigt sällan, eller nästan aldrig middag ihop med dottern. Jag har påpekar så många gånger att om vi började äta tillsammans så hade vi alla kommit närmare varandra, men hans försvar är att han heller aldrig åt med sina föräldrar när han var liten. Och dottern är inte alls intresserad av att sitta och äta med mig. Om däremot jag är borta någon gång så äter de 2 ihop. Det känns så tråkigt!
Dottern håller sig på sitt rum oftast när jag är hemma, men så fort jag är borta eller i duschen så kommer hon fram och pratar med pappan. Det känns hopplöst! När jag tar upp det med sambon så förnekar han allt och säger att jag inbillar mig. Dottern har däremot sagt att hon känner inte sig tillfreds med mig och inte välkommen när jag är i närheten !
Men du, kan du inte försöka och backa bandet och se om du och dottern kan hitta nån öppning? Ett spel, en filmkväll, baka något…? Börja om, bygga relation…? Hon vill ju vara med sin pappa, försök bygga en egen relation och visa att du inte är en konkurrent. Bara en vuxen till.
Dottern har sagt vid flera tillfällen att när jag är i huset så ”skärmar hon av” och låtsas att jag inte är där…så att hon ska kunna stå ut! Så vad jag än försöker med så fungerar det inte längre. Hon ljuger dessutom ihop saker för sin pappa att folk pratar illa om mig etc…och han tror mer på henne än på mig och de som säger att de aldrig sagt något om mig. På något sätt så har det nu gått så långt att det är de två mot mig vad det än gäller. De kan skratta åt mig och prata om mig och gaddar ihop sig mot mig. Tror att det handlar mycket om att hon blev dumpad av min brors son och sedan dess ser hon ner på mig och hela min familj.
Allt har blivit så infekterat att om jag bara frågar när dottern ska komma så exploderar han. Han vill aldrig att jag frågar något om henne utan tycker att hon ska komma och gå hur hon vill i sitt hus.
Själv känner jag att jag flyttade in i deras hus under premisserna att varannan vecka är barnfria med vissa undantag såklart. Detta gäller inte längre. Sedan pojken valde att bo mer hos mamman så försöker han ”köpa” över dottern. Trots att han vet att hon o jag ej fungerar ihop.
Jag har försökt allt jag kan att ge pappan o barnen egentid varannan vecka då jag hållit mig hemifrån mellan 7-21 på kvällarna och även helgerna har jag planerat saker så att dottern kan känna sig fri i huset. Men detta tar så mycket energi att när så den lediga veckan kommer så vill jag bara vara hemma. När då hon plötsligt vill vara hos oss även de dagarna så blir jag irriterad ! Detta förstår varken han eller hon!
Nu har jag lägenheten och vi bråkar hela tiden om den. Han vill att jag gör mig av med den, medan jag försöker förklara för honom att han kommer få tillbaka sina barn och vårt förhållande och förhållandet till barnen kommer bli så mycket bättre. Han vägrar lyssna och säger att han inte blir lyckligare. Jag säger att han tänker egoistiskt som ett barn. Sen exploderar han och vill inte prata längre!
Hade jag varit egoist så hade jag alltid kommit hem efter jobb o varit hemma trots att dottern avskyr mig och jag hade gjort allt för att bo kvar så att även dottern till slut får nog o flyttar. Nu är jag inte ego, utan tänker på alla! Ändå kallar han mig för ett stort ego!!! Blir så ledsen för det går inte att samtala med honom som en vuxen. Han har bestämt sig för att äga mig och äga barnen. Han struntar i om jag o barnen mår skit av varandra.
Detta låter HELT horribelt och jag måste säga att både pappan/sambon och dottern låter som sprungna ur samma stam.
Rädda dig själv bort från en sådan dysfynktionell relation, med så dysfuntionella personer. Din sambo verkar lindrigt sagt inte riktigt navlad och kanske, men bara kanske, så har äpplet inte fallit långt från päronträdet. Men päronet är iaf vuxet så där finns NOLL ursäkter.
Du har tidigare skrivit att han har ett kontrollbehov. Fråga dig själv om detta verkligen är något du vill satsa på. Om det är något som går att lösa. Att han gaddar ihop sig med dottern mot dig skulle jag inte säga att det är något du ska ha överseende med.
@gerdahagge
Jag skulle personligen faktiskt rekommendera att avsluta denna relation, oavsett situationen med bonusbarnen.
Jag tycker att det framkommer fler och fler aspekter som visar att den här pappan beter sig direkt illa gentemot dig.
Jag tror inte att du kommer få någon möjlighet att bli lycklig med honom. Förhoppningsvis kan du dock bli lycklig utan hela den här soppan.
Jag mår så mycket bättre på många sätt när jag är i min lägenhet utan en massa spänningar och rädsla för att säga något single att han exploderar. Men saknar naturligtvis honom och kärleken vi har. Det verkar dock som att vi just nu inte kommer att kunna leva ihop. Han vill inte ha ett särboförhållande trots att han ser hur det förstör för alla. Obegripligt i min värld! Självklart vill jag mer än något bo ihop med den jag älskar, men dottern tar alldeles för stor plats och krigar om att vara kvinnan i huset. Tror inte det kommer bli lättare med någon annan kvinna tillsammans med de 2!
Har läst igenom tråden nu och vill bara tillägga att jag håller med dig att man måste lägga sina sårade känslor som vuxen åt sidan för dina barns skull samtidigt är det EXTREMT viktigt att man som ny partner inte heller är svartsjuk och för över det på barnen. Jag har idag ingen kontakt med min pappa mycket beroende på att hans nya som han gick bakom ryggen på min mamma med krävde efter en månad då han inte träffat oss barn att vi bara skulle acceptera hans nya och inte fick bygga upp vår relation med honom i lugn och ro. Hade hans nya inte varit så svartsjuk och direkt kommit med krav hade situationen varit helt annorlunda. Det är inte alltid exet som ställer till utan många gånger den nya också som ska göra ner exet.
Jag kan fortfarande inte slita mig ifrån mannen. Har och har alltid haft separationsångest och nr det väl gäller så klarar jag inte att lämna helt.
Har min lägenhet och bodde där i 1 vecka nu under julen. Men så hade vi planerat nyår ihop och jag kontaktade såklart honom. Vi firade ihop och det kändes som när vi var nykära. Detta höll i sig i 3 dagar, sen började det igen.
Jag börjar irritera mig på barnen; att han köper julklappar till dem för 10.000kr när han har en lön på 35.000. Själv fick jag 2 inramade foton, för han sa att vi inte ska köpa till varandra! Blir så besviken på att jag det senaste året inte är värd något längre! Sonen fick förutom de enorma julklapparna även en moped. Sen tjatade han om att han även måste köpa en hjälm till honom. Jag frågade varför inte mamman kan köpa något och då exploderar han!
Dottern hade även sagt att den veckan jag var i min lägenhet så har de haft det så skönt och lugnt utan mig. Sambon hade då svarat att han saknar mig.
Jag fasar för att träffa dottern som avskyr mig!
Jag ber och bönar om särboskap, men han vägrar lyssna och vill att jag ska säga upp min lägenhet. Jag frågar honom om han inte vill att barnen och jag ska må bra? Det vägrar han svara på! Hans som hade sannolikt kommit tillbaks till honom på halvtid om jag inte bodde här och dottern hade mått bra!
Jag hade blivit en bra flickvän! Men han vägrar se, eftersom han vill att det ska se bra ut utåt sett, plus att han vill ha kontrollen!
Jag vet inte hur jag ska få honom att inse utan att han gör slut! Vill ju innerst inne bo med honom såklart, men det fungerar inte sålänge vi har så olika syn på barnuppfostran! Han tror att man visar kärlek till barnen genom att köpa dem. Jag vill att man umgås, äter tillsammans och visar kärlek, att man lär dem att arbeta och kämpa för sitt mål. Han tycker att barnen ska få varsin bil och varsin lägenhet när de fyllt 20! Plus de ska bo hemma så länge som möjligt!
I sin värdsbild utgår han från en enda sak:
Sig själv!
Det är hans ego och självbild som går före allt annat.
Varför är han separerad?
Tar du något begangnat får du överta någon annans problem.
Är du möjligen en empat?
Han tycks göra saker för att kontrollera och manipulera.
Step into my parlor said the spider to the fly.
Allt är inte guld som glimmar.
Det du är förälskad i hos honom kan visa sig vara en hägring som inte finns, en trollspegel som förvänder synen så hans inre, sanba väsen inte syns förrän offret är fången i trollets håla.
Du skal vel strengt tatt ikke oppdra barna, du er ikke forelder. Du skal være en stødig voksenperson i deres liv og ligge langt unna oppdragelse. Det er ikke opp til deg hvordan foreldrene ønsker å oppdra barna, selv om du er aldri så uenig i hvordan det gjøres. Ligg unna, og pris deg lykkelig for at det ikke er dine barn. Det er mitt råd til deg.
Jobb med å bedre forholdet til datteren og til kjæresten din, de vil legge merke til om du ikke blander deg inn. Det vil settes pris på, og du vil få kreditt for det etterhvert.
Jeg har også hatt kjæreste med barn, og uavhengig av hva jeg mente om oppdragelsen så var det ikke mitt ansvar. Det som jeg kunne påvirke var at i mitt hjem gjaldt mine regler.
Håper du ikke lytter til hans kontrollbehov når han maser om at dere må bli samboere. Dere må ikke det med det første.
Tyvärr, det är aldrig någon magisk lösning på våra problem. Det är bra att vi kan komma hit och skriva av oss och får några stödningar, men slutändan är det vi som måste fatta beslutet. Barns kärlek och en partners kärlek kommer inte från samma kontor. Man ska inte tävla för kärleken. Han måste vill det bästa för er båda(du och barnen). Jag skulle inte vilja var särbo med honom heller. Jag har tonåring barn och om jag skilja mig någon gång i framtiden så komma jag att uppskattar alla tider och pengarna min man spenderar på våra barn. Däremot om jag träffar en man med barn så komma jag inte tolererar bortskämda och respektlösa barn/tonåring. Jag måste vara kvinna i mitt hus annars så flytta jag, PUNKT SLUT.
Det roliga är att han kallar mig för “ego”, men jag tycker att han är en ego som inte tänker ur sina barns perspektiv eller mitt. Vi alla hade mått bättre av särboskapet, förutom han, eftersom han vill ha kontrollen. Han vill att jag ska ändra mig och bli en “bra människa” som finns där för honom och hans barn och som inser hur bra jag faktiskt har det med honom och hos honom. Jag tycker att detta är helvetet på jorden att bo inneboende hos honom och hans barn. Jag känner mig inlåst och har ingen makt och kan inte simma iväg när och om jag vill.
Jag vet inte ens om jag är förälskad i honom längre, men jag har insett att jag är en borderline personlighet som inte klarar av separationer och har aldrig gjort. Jag är dramatisk med ups and downs och är alltid så övertygad om att jag ska göra slut och att det är för alltid denna gången. Så fort jag fått lite distans så ångrar jag mig och vill tillbaka igen.
