Bonusfamiljen - som särbo

Tittar man från barnperspektivet är det iofs rimligt han vill vara med sina barn den helg han har dem. Den vecka han har dem. Han har blivit lämnad av barnens mamma och är därmed berövad halva deras uppväxt, klart han inte vill börja träna dem att vara ensamma då. Det tycker jag hedrar honom. Barnen ska vara viktigast. Och de är snart stora. Det är ju lite annorlunda för dig aom har dina barn nästan jämt,
Om det var samma för dig, att du bara hade dem varannan vecka, skulle du kanske inte heller vilja lämna dem då?

Jag tror allmänt att du ska undvika att tänka så långt framåt. Försök att njuta det som går just nu istället. Så kanske det blir ni två i ett hem så Småningom, och ni slipper blanda ihop era barn och ekonomier så länge det går.

Jag skulle i alla fall ALDRIG gå med på att en ny man i mitt liv hade minsta synpunkt på min dotter. Aldrig. Oavsett hur kär jag skulle vara.

3 gillningar

Viktiga poänger i båda dessa perspektiv.

Det är visserligen rätt överbeskyddande att inte tro att två halvvuxna ungdomar ska kunna hantera en ensamhelg. Jag kan helt klart vara kycklingmamma, men jag har lämnat mina barn ensamma ett par nätter i stöten ända sedan de var runt 14. Med mat i kylen och en moster kvar i stan för akuta situationer har jag vågat resa iväg, och det har helt klart stärkt ungarna.

Det känns nästan en smula underligt om så pass stora barn som det här gäller aldrig får en chans att klara sig själva något dygn. De ska ju trots allt slussas in i vuxenvärlden.

Å andra sidan är det väldigt glädjande att Cliff vill vara med sina barn trots att de är stora! Vi har ju läst lite för många historier på det här forumet om pappor som checkar ut från föräldraskapet i samband med skilsmässan. Heller en överbeskyddande far som har lite svårt att säga nej än en som släpper ansvaret.

Jag skulle nog försöka lämna deras familjeförehavanden åt dem själva, och sedan fokusera på vad jag själv ville i alltihop. T ex det som du redan är inne på - att inte offra en hel helg där om det inte känns okej. Sätt dina egna villkor. :+1:

3 gillningar

Jag tror att många kvinnor som träffat nya män med halvvuxna eller vuxna döttrar har upplevt det du beskriver i olika form. Det har varit en ständig berättelse bland mina väninnor de senaste åren, och jag är lite äldre än du. För en del har det lett till att relationen tagit slut, de har helt enkelt inte stått ut med mannens daltande med sina vuxna ”prinsessor” och känt sig oälskade i den nya hopplösa rollen som ”elaka styvmodern”. Men min teori är att dessa förhållanden som tagit slut skulle ha gjort det ändå, för kvinnornas känslor för de nya mannen var redan lite vankelmodiga från start.

Om man har en riktigt bra gemensam känsla i grunden, som du och Cliff verkar ha för varandra, då tror jag inte alls att det behöver ta slut på grund av jobbiga unga döttrar. Man hittar helt enkelt sätt att stå ut på, som du redan börjat fundera över. Men det jag ser av mina väninnor är tyvärr att det sällan riktigt tar slut. När döttrarna blir vuxna kan de vara minst lika krävande som när de bor hemma, eftersom vanorna sitter i så hårt och mannen fortsätter att vara konflikträdd. Det ska köras, fixas, betalas och ryckas ut hela tiden av pappa, oavsett vilka planer som var gjorda mellan två vuxna partners. Och jag fattar att det ibland blir outhärdligt att se den man som man älskar bete sig som en toffel istället för att skapa respekt genom att sätt helt rimliga gränser för exfruar och barn. Men tyvärr verkar det vara alldeles för läskigt och svårt för vissa män att ta ett sånt steg, och då får man nog bara acceptera och gilla läget.

En jättebra sak är ju att du trivs med sonen. Han är ju bara sex och kommer att finnas med er två stor del av tiden under många år. Det skulle säkert många andra kvinnor ha upplevt som jobbigt. Så du verkar göra helt rätt som fokuserar på honom.

Tonåringarna kommer ju att börja vara frånvarande allt mer, även om de fortsätter att vara krävande periodvis. Jag har själv två döttrar som precis lämnat tonåren bakom sig. De har tack och lov aldrig varit så bitchiga och bortskämda som dem du umgås med, men det är definitivt kämpigt med tjejer i den åldern. Jag tror delvis det hänger ihop med att små tjejer ofta är ganska lätta att ha jämfört med små killar (jag har en son också) som generellt kan vara lite mer utåtagerande, stökiga eller allmänt högljudda eller slarviga. Då måste man säga till dem mer och uppfostra dem, så man skapar tidiga vanor som man sen kan fortsätta med upp i åren. Med tjejer kan det bli så att de små söta prinsessorna plötsligt visar sig vara tonårsmonster som inget biter på. Som vuxen tenderar man att hoppas att ”det bara är en period”. Men risken finns att man missar tåget, och sen aldrig vågar säga ifrån till dem. Särskilt kanske om man är man och har dåligt samvete för att man som pappa varit ledsen eller frånvarande på grund av skilsmässa.

Ja, jag tror att nya relationer i medelåldern med konflikträdda män som har bestämmande ex och tyranniska tonårsdöttrar skulle kunna fylla ett helt eget forum, så vanligt är det. Men du verkar hantera allt på ett, som vanligt, vettigt Caro-vis!

Om Cliff och du fortsätter ihop så tror jag att du kan påverka honom att gradvis säga ifrån till fru nummer ett åtminstone. Döttrarna tror jag du gör bäst i att släppa och se hur de utvecklas. Kanske blir en eller båda riktigt bra om några år, eller så får det vara en del av hans liv som du håller dig undan ifrån. Median sonen och du blir bra vänner oavsett.

Du kanske kan säga till Cliff tills vidare att du har behov av lite mer lugn och därför föredrar att ni ses nästan bara hos dig, men att du kommer över nån gång per vecka då han har sin barn mest för att upprätthålla relationen med hans son? På sikt borde även Cliff kunna lämna döttrarna ensamma någon enstaka helgkväll och komma över tilldrog med sonen. Tjejerna borde ju börja längta efter föräldrafritt snart…

Jag har ju själv blivit lämnad med småbarn två gånger i mitt liv, men har ändå aldrig känt för att klamra mig fast så fruktansvärt id dem att jag inte kan åka bort ibland även när de har varit hos mig. Jag har inte känt att jag svikit dem för det. Livet pågår ju, för både mig och för dem, oavsett om vi lever ihop varje eller varannan vecka. Och barn måste ju få chansen att träna lite på självständighet innan de ska ut i sitt egna liv. Men jag inser att alla har olika förutsättningar och syn på det här. Cliff låter lite överspänd, kanske för att han har dåligt samvete för skilsmässorna, oavsett vem som tog initiativ till att lämna. Han vill väl kompensera döttrarna för detta, och så blir det lite överdrivet istället. Du verkar ha en mer avspänd relation med dina killar, och det tror jag du hade haft även om de levt varannan vecka med dig.

Så det blir nog du som kommer att få bjussa på rätt mycket förståelse inom det här området, alltid, om er relation ska funka. Men han verkar ge dig så mycket annat bra, så det väger troligen upp. Och du får hitta strategier för att slippa bli för involverad eller för irriterad.

Lycka till!

5 gillningar

Hej @Caro,

Jag har följt dig på håll och imponerats av din hantering av skilsmässan.

Nu befinner vi oss i lite liknande situation med nya partners du och jag.

Efter en skilsmässa som liknar Masais på många sätt träffade jag en ungdomskärlek igen. Lyckligt och härligt och hittills har vi båda lyckats tråckla oss fram genom livet som särbo i 2,5 år utan några dysfunktionella mönster som vi båda annars har alltför mycket erfarenhet av. Mycket nöjd och glad för det vi har som känns sunt, friskt, fritt, kärleksfullt och som något jag önskar för resten av mitt liv. Han är helt integrerad i min familj på deltid, mina barn älskar honom och han bor hos mig när han inte har sina barn hos sig.

MEN, med hans familj är det annorlunda. Eller, i det här fallet med hans två tonårssöner, och hans exfru (som lämnade honom). Där är allt svårt, konfliktfyllt, passivt aggressivt, mycket kritik och prat bakom ryggen på allt och alla. Jag har ännu inte sovit en enda natt i samma hem som hans killar, och i dagsläget vill ingen av dem träffa mig, så nu är jag inte där alls. De tycker att deras pappa kan träffa mig på ledig tid, utan att det ska påverka dem. Barnen har träffat mig kanske 15 middagar på 2,5 år, de har träffat mina barn vid 3 tillfällen, helt kort. Killarna vill liksom bestämma över sin pappas liv, och han låter dem. Medberoende deluxe. Jag vill inte blanda mig i, så har hållit väldigt låg profil och låtit honom reda i det här själv, men det känns som hans tidigare familj var rätt dysfunktionell, och de mönstren sitter djupt hos alla inblandade. Han försöker ändra dynamiken dem emellan, men det är svårt, både för att killarna direkt drar “då flyttar jag till mamma-kortet” när han trycker på eller säger emot, för att han själv verkligen vill vara en närvarande pappa (vilket så klart är bra! Och något jag hejar på!), men också för att han motarbetas i det av sitt ex (som i princip flyttat ihop med sin nya som hon var otrogen med och lämnade honom för, det har barnen tyckt är helt ok, de älskar hennes nya). Det är som att barnen inte tillåter min kille att ha sitt eget liv, utan allt ska vara på deras villkor. Hade kanske varit ok om de var 5 år gamla, men äldsta är myndig…

Hela situationen gör mig rädd, för den ekar av den dysfunktionalitet jag känner igen alltför väl från min ursprungsfamilj och delvis mitt äktenskap. Den negativitet och den passivt-aggressiva stämning hans barn tyvärr sprider runt sig vill jag inte på några villkors vis ha i närheten av min familj. Jag landar därmed i att evig särbo (eller som minst tills hans yngste flyttar ut) är det enda möjliga för oss, och att det då får fortsätta vara en obalanserad relation där han är 100% en del av vår familj, firar jul med min släkt, bor här 50-70%, åker på semester med oss, barnen älskar honom, men att han och hans barn sen får ha sin egen familj utan egentlig kontakt med mig och mina barn (de vill ju inte träffa oss, dags att sluta försöka, känner jag).

Men kan det funka? Jag tänker att han riskerar gå mitt itu, det är redan tungt för honom. Men jag tänker också att det blir konstigt för alla barn, och för mig också med denna obalans. Men jag vet inte vad alternativet är? Att vi gör slut så klart, men det vill ingen av oss. Jag ser mig själv bli gammal med den här mannen som är den finaste jag någonsin träffat, det finns ett långt liv efter att barnen flyttat hemifrån. Men blir det då helt knäppt om sju år eller så, att hans barn knappt kommer känna mig medan mina barn haft honom som bonuspappa i flera år? Klart mam inte vet vad som händer, men med denna utveckling så…

Fasen så svårt det är med bonusfamilj. Definitivt nivå upp från kärnfamiljen, som var nog så svårt tyckte jag.

Hur gör man? Och hur tänker du nu @Caro ? Särbo är enda alternativet för dig såg jag, för evig tid eller tills barnen är utflyttade? Hur tänker du kring gemensamma semestrar, sommarhus, middagar etc? Det är sånt jag inser blir omöjligt när det är så ointegrerat, och det sörjer jag nog mer än att vi inte kan bo ihop de närmsta åren. Detta att det inte finns ett sätt att leva efter en skilsmässa är verkligen båda befriande och otroligt komplicerat på en gång :face_with_spiral_eyes:

6 gillningar

Å vilken gräslig situation, @Lutten ! Klart att din man inte vill riskera att barnen helt säger upp kontakten, men frågan är om de gör det. Det kan ju vara väldigt bekvämt att bo hemma hos pappa, som aldrig säger nej. Kanske sätter exfrun (och hennes nye) fler gränser? Hur ser dialogen ut med fd frun, kan de öht prata med varandra? Egentligen skulle han ju testa att våga säga “men flytta då” och se vad som händer? “Jag flyttar till mamma” har jag också överhört, men det var mest sagt som ett tomt hot i utpressningssyfte och jag tror inte att det barnets mamma skulle gå med på det faktiskt, inte om det inte var något annat än missnöje som låg bakom. Men vad vet jag! Från att de fyllt 12 har ju barn större möjligheter att bo där de vill. Och vi föräldrar får ju liksom tugga i oss det och tänka att det kan förändras över tid.

Själv brukar jag lyssna och peppa när tillfälle ges, men aldrig säga “gör så här för att lösa problemet” eller själv kritisera tidigare fruars beteende. Brukar tänka att det kanske finns en anledning till avighet som inte jag vet om… Även om det innebär blixtlås på munnen ibland! Jo förresten, jag har infört framförhållning mot fd fruar, som i att om vi planerar en aktivitet som påverkar barnschemat, så får han kolla med dem direkt när vi planerar och inte två dagar innan vi ska åka. Minst en av exfruarna har uttryckt förvånad tacksamhet över denna oväntade förbättring i kommunikationen. Kanske kan vi få samma sak tillbaka, om vi visar vägen? Brukar peppa Cliff att våga vara den tråkiga föräldern, som sätter gränser och har spelregler hemma. Detta ger trygghet även om barnen knorrar för att de inte får glass till frukost eller obegränsat med fickpengar.

Vi har inte ens försökt att integrera våra familjer. Än, iallafall. Inga barn på någon kant har visat någon som helst intresse för den andres barn, så de har aldrig träffats och för dem är det inget konstigt med det. Jul och nyårsafton firades på olika håll med olika barngrupper (trist för oss vuxna, barnen nöjda med att allt var som vanligt). Påsk var Cliff barnfri och firade med mig och min familj. Jag har fler semesterdagar så det blev helt naturligt att resa iväg under sommaren med mina barn på egen hand, när Cliff ändå jobbade. Han hade en egen vecka (när jag var barnfri) med sina barn ihop med barnens farföräldrar. Efter att jag redan tidigare i sommar hade tillbringat några dyrbara, barnfria semesterdagar i ormboet (och jag var helt slut efter det, så kan jag inte ha min semester!) var jag snabb att fixa andra planer för att slippa följa med. Det var inte riktigt vad Cliff hade tänkt sig… men han fattade.

Något sommarhus kommer jag aldrig mer att köpa tillsammans med en man. Är SÅ bränd av tidigare erfarenhet där. Blir det någonsin ett sommarhus igen, ska jag äga det ensam. Överlag tror jag att jag kommer vara ganska krass om det kommer till att leva ihop i framtiden, att bestämma och dokumentera vad som händer vid ev separation, dödsfall osv.

Jag tror vi kommer att fortsätta leva som särbo, eller snarare pojkvän/flickvän, i våra respektive egna hem ett tag till. Han har en tandborste hos mig, jag har ett paket tepåsar hos honom. Inget annat. Mina barn ska iallafall flytta hemifrån innan jag ens tänker tanken att leva ihop på heltid med en man igen. Som av en lycklig slump kommer båda hans äldsta barn också ha gjort det då och det är bara några år bort. I samband med det försvinner även fru#1 ut ur bilden, tack och hej! :partying_face: Redan om ett år försvinner våra äldsta ur respektive bo, jag tror det kan påverka dynamiken positivt. Alltså är det bästa att bara leva på enligt de förutsättningar som finns, och inte röra om i ormboet. Förutom om hans barn är direkt otrevliga mot mig, då… Enligt tips ovan i tråden. Det är inte riktigt så här jag vill leva - jag vill ju dela mer av både helg och vardag med min kärlek, helst utan påverkan från tidigare fruar. Men det får helt enkelt vänta.

Under tiden jag väntar gäller det att inte bara se begränsningarna, utan även möjligheterna i mitt nya liv. Det blir inget sommarhus - en sorg, men hela världen finns för mig att upptäcka och uppleva. Det behöver inte vänta. Om inte Cliff kan följa med mig så har jag två ressugna tonåringar som gärna ställer upp. Mitt hus är lättskött, det är bara att låsa dörren och dra när det passar. De här kommande åren i frihet blir kompensation för alla år när jag var tvungen att lirka med mitt X och ta ett alldeles för stort ansvar för precis allting.

När jag läser igenom tidigare inlägg i tråden, och vad jag nu skrivit, inser jag att min strategi framåt blir att ducka och fly när det behövs. :joy:

Men jag kan och jag ska bli tydligare mot Cliff när jag duckar och flyr. Hittills har jag liksom bara undvikit problem och varit tyst men jag tror jag behöver prata med honom så att han förstår att jag drar mig undan hans ormbo till familj, och inte honom, och helt utan att kräva att han ska “göra nåt” för att lösa problemet.

8 gillningar

Det där är nog allra viktigast. Iallafall just nu. Hoppas att ni hittar en väg att få det att fungera, för hur mycket man än älskar någon så kan man inte göra våld på sig själv och förlora sin inre ro hur länge som helst. :pray:

2 gillningar

Ni har ju liknande erfarenheter du och @Lutten här och jag som läsare som ej har några känslor inblandade tänker ju att det är så osannolikt att era nuvarande partners är en annan person när dom är med er kontra sin ”barnfamilj”. Med er båda verkar ju era män tillsammans med er och era barn fungera hur bra och sunt som helst men inte när de återvänder till sina egna barn och föredettingar.
Jag menar inte att svartmåla era partners förmågor men för mig som står utanför och läser era berättelser slås ju av att det är något som haltar, vad säger det om deras förmåga att kommunicera? Eller har de i sina förra familjekonstellationer inte kunnat sätta gränser och de gamla takterna sitter i när de är där men ej hos er? Eller tycker de att det är bra som det är?
Nu vet ju inte jag hur de upplever att det funkar utan det är ju er historia såklart och man känner ju det man känner. Men särbo är väl att föredra när det känns lite skavigt, bara att dra sig tillbaka till ditt eget bo när man känner för det.

3 gillningar

Låter som en bra och pragmatisk inställning vad gäller förväntningar, men jag känner också att det är lite sorgligt att du liksom väntar på att bli av med halvstora barnen. Så känns det i din text. Hoppas att min dotters pappa aldrig låter apan han bedrog mig med flytta in. För hon kommer säkert tycka att min lilla tjej är jobbig. Bara en förälder älskar villkorslöst…Nu är ju inte du en apa, tvärtom, utan har kommit in i Cliffs liv när han var singel men för barnen kanske det känns annorlunda. Ingen vet vad de varit med om, känt eller förväntat sig.

Man måste nog förstå att man inte kan ha samma förväntningar på en relation när det finns barn inblandade. Det bara är så. Och jag har varit bonusmamma till X första dotter (vi levde ihop) från hon var 6 till hon var 17. Så jag har sett alla
sidor.

Det är ju svårt med bonusfamilj, annars hade nog inte någon skrivit något i tråden.
Barnperspektivet får gå först helt enkelt och där kliver jag undan och bidar min tid, sorgligt eller inte. Har ju egen erfarenhet av att vara bonusbarn från sena tonåren, och den där extra personen tog det många år för mig att betrakta som ”förälder” och uppskatta. Skeptiskt från båda håll. Det ändrades inte förrän jag flyttade hemifrån och fick lite distans, och när jag fattade att min förälder mådde bättre med att även ha en partner i sitt liv. Jag förväntade mig inte att bli mottagen med öppna armar i Cliffs familj heller. Barnperspektivet i bonusfamiljen kan aldrig handla om vad han eller jag behöver och vill utan enbart om vad våra barn behöver/vill. Ännu en bonusmamma ville hans barn nog helst slippa.

Det är svårt att bestämma sig för att älska någon, det går nog inte, även för bonusbarn måste känslor få en chans att utvecklas. Att respektera deras behov, möta dem, och bete sig värdigt är något helt annat! Hur jobbigt det än är att vara vuxen ibland. Troligen blir det fel i någons ögon hur en än gör. Ger en sig in med hull och hår och ”älskar villkorslöst” som bonusförälder är det att gå på för mycket och ta för mycket plats. Kliver en undan är en för passiv och ”älskar” inte sina bonusbarn. Jag försöker hitta min egen väg, och jag tar den försiktiga stigen och finns bara till. Så länge.

4 gillningar

Tack för svar och kloka reflektioner. Ja, bonusfamiljen (särbo eller ej) är något helt annat än kärnfamiljen, det är i alla fall tydligt :roll_eyes:

Jag tror hela vår situation kompliceras av att min killes äktenskap slutade med några år av tydlig psykisk misshandel. Hans ex har helt enkelt behandlat honom riktigt illa, och det där har han tagit skada av, och barnen levt med i flera år. Det är efterbörden av det vi lever med nu. Han mår bra igen, har tagit flera år i terapi och samtal och i vår kontext, med mig, med mina vänner, mina barn, fungerar han bra. Han tar plats, har en egen vilja, gränser mm. Sån han var när jag kände honom som ung. Men så fort hans egna barn eller exet är inblandade är det gränslöst och medberoende på fortsatt oroväckande nivå. Han ser det också, men förmår inte riktigt ändra dynamiken. Hoten om att barnen då drar till mamma (som mer än gärna vill att de ska göra det, antar för att då får hon bevisat för sig hur rätt hon gjorde som lämnade honom via en otrohet och att hon egentligen är den bättre föräldern - självkänslan är rätt låg i alla delar av den familjen) gör honom paralyserad. Så @Kaotisk s analys är korrekt, iaf utifrån mitt perspektiv. Tror säkert att i alla fall exfrun har ett annat perspektiv.

Jag tror nog att de alla skulle må bra av att han ibland satte hårt mot hårt, men det är inte min fråga, utan hans. Jag behöver bara hitta mitt förhållningssätt för att kunna må bra i den här obalanserade relationen.

@Ullebulle Jag håller ju helt med dig att det känns sorgligt att liksom vänta på att barnen flyttar ut, men vad sjutton gör man då när de inte vill? Det handlar i mitt fall om en 15 och en 18-åring som vägrar träffa den deras pappa varit tillsammans med i 2.5 år och vill dela resten av sitt liv med. En pappa som blev lämnad av deras mamma för en kollega, som de omfamnat och välkomnat i familjen. Jag kan ju inte tvinga mig på, utan tänker som @Caro att jag backar undan och låter dem sköta sitt. Vill de träffas så träffar jag dem gärna, med så fin pappa är de garanterat fina killar även om jag just nu inte känner dem. Men jag kan ju se en situation där de fortsätter vägra träffa mig och på så sätt landar vi alla i en tudelad familj där de två barnen helt hamnar utanför en annan gemenskap. Nu blir det ju absurda situationer emellanåt, där jag och min kille träffar hans vänner och släkt när vi är barnfria, och sen tar han killarna till samma personer utan mig veckan efter i många fall. Det blir konstigt för alla inblandade att upprätthålla vattentäta skott mellan oss.

Jag blev själv undanskuffad av både min mamma och min pappa för deras nya partners när jag var barn vilket var ett rejält trauma, så jag har varit otroligt noga med barnperspektivet - barnen måste få styra. Jag har därmed inte sovit över en enda gång på 2,5 år, jag har bara varit där på middag några få gånger (15 ggr är högt räknat) och nu sen i vintras inte alls då. Det är ok med mig, om än tråkigt. Och skitjobbigt för min kille så klart. Men även ur barnperspektivet börjar jag nu fundera över hur bra det faktiskt blir? Mina barn har liksom en ny familj med min kille, medan hans barn inte ens känner mig. Vad leder det till i förlängningen? Fortsatt obalans tänker jag, och risk för livslång påverkan på relationer. Men ja, antar att inget annat är att göra än att avvakta. Och vakta på sitt eget mående i detta ormbo. Önskar så @Caro att jag var lika lugn för det som du. Jag ser problem runt varje knut… :pensive:

4 gillningar

@Caro har börjat läsa din tråd “han var otrogen och jag anade inget” har hunnit läsa några 100 inlägg och kastas tillbaka till det helvete jag själv gick igenom när min första fru var otrogen mot mig.

Vad jag nu kan läsa i denna tråden så har du kommit ur allt gott och har även träffat någon ny som du trivs med,blir glad när jag läser det.

Cliff har ju samma bakgrund som mig, gift två gånger och barn från bägge äktenskapen.
Hur tänkte och kände du när hsn berättade om sin bakgrund för dig första gången. Fick du någon känsla av att “nej här ska jag inte blanda mig , med den bakgrunden måste han vara en riktig strulpelle”

Jag måste förtydliga att jag inte är i närheten av att känna att jag ska träffa någon ny, är mitt uppe i en seperation, men jag vill ju inte heller leva ensam resten av mitt liv, och är faktiskt rädd för hur jag ska uppfattas när jag berättar min hustoria och skrämma bort.
De som känner mig vet ju hur jag är, men för en helt ny bekantskap måste jag ju uppfattas som en rörig människa som inte bara misslyckats en gång utan två.
Min självbild har fått sig en ordentlig smäll av detta, jag har alltid sett mig som väldigt ordentlig, en riktig familjeman som alltid satt familjen framför allt, visat min partner kärlek och uppskattning. Jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle stå här 40 år gammal med två misslyckade relationer. Jag trodde såklart att mitt första äktenskap skulle vara för alltid. Och när det blev som det blev och för att jag är den hopplösa romantiker som jag är så blev det en självklarhet att gifta mig med fru nr 2 efter vi fått barn tillsammans.

Men en främmande människa vet ju inte hur och vem jag är och jag är rädd att aldrig få chansen att visa det för jag har redan skrämt bort dem när jag berättar min historia

2 gillningar

Jobbig sits. Relationen till exet tycker jag du bara ska skita helt i att försöka påverka eller göra något åt, tjejerna är ju så stora att denna fråga lär lösa sig av sig själv inom inte allt för länge, inte en konflikt värd att ge sig in i.

Däremot att tjejerna beter sig bitchigt hemma så att du inte trivs där är en annan sak. Nu har jag ju inga tonårsbarn än så det är möjligt att jag tar mig luft men jag tänker att det är helt oacceptabelt att han låter dem bete sig illa till en sådan nivå att du blir obekväm och inte vill vara där. Tjejerna är alldeles för stora för sånt beteende och det är ju inte som att skilsmässan från deras mamma är färsk och du allt för snabbt kommit in i bilden, vilket kanske kunnat ge lite utrymme för att ursäkta sånt. Klart att de blir snart vuxna och kanske löser det sig självt, men kanske inte, kanske fortsätter de vara bortskämda otrevliga prinsessor i många år till och Cliff fortsätter att tolerera det. Som minst tycker jag nog faktiskt att du kan tala om att du inte trivs så bra med att vara där på grund av det och så får han komma till dig helt enkelt, och acceptera att ni inte kan ses så ofta om han inte kan se till att hans tonårsdöttrar beter sig hyfsat när du är på besök.

2 gillningar

Det kom fram väldigt tidigt när vi började träffas att Cliff varit med om samma sak som jag, dvs snällt levt på i god tro i många år och blivit riktigt fult bedragen. Vi hade alltså samma ”issues” och där känner jag mig helt säker - han kommer aldrig vara otrogen, för han vet hur ont det gör!

Att han hade flera barn sedan innan tyckte jag bara var bra. Min största skräck i dejtandet var att fastna för någon som inga barn hade, och som vill ha!!! Jag känner mig nämligen helt klar med att få barn. En kille som redan har tre är nog inte sugen på fler tänkte jag, och det var rätt antaget!

Och att Cliff inte är en strulpelle fattade jag första gången vi träffades. Han är världens snällaste och mest omtänksamme man, och som påpekats flera gånger i tråden är det nog det som är hans största problem. Han vill att alla andra ska ha det bra, och det är han som ska ordna det. För mig som aldrig blivit överöst med sådan kärlek av mitt ex är detta något väldigt exotiskt! Sedan har han samma förhållningssätt även mot de (barn) som kan utnyttja det och inte kanske ger riktigt samma sak tillbaka. Och då är det svårt att sätta gränser… Cliff borde levt lyckligt gift ännu i denna dag, men det är min lycka att han inte gör det.

Sist: inte ska vi känna oss misslyckade oavsett hur många skilsmässor vi har i bagaget. Snarare lyckade, som vågar tro och hoppas på kärleken igen trots det vi varit med om. Jag tycker det är en styrka! :heart:

9 gillningar

Stort tack för ditt svar, det var precis vad jag behövde läsa.

Det verkar som du hittat en riktigt bra man och det förtjänar du verkligen efter allt du gått igenom.

Nä sluta tro och hoppas på kärleken kommer jag aldrig att göra❤️

Har ändå en tro på att allt som händer har en mening, och att det ändå finns en ljus framtid som väntar på mig…herregud jag har ju tre underbara barn med mig från mina äktenskap och det om nåt gör ju det allt värt att gå igenom allt det tunga.

All lycka till dig

2 gillningar

Jag tycker det här är själva kärnan.

Du har hittat en snäll, kärleksfull, generös man, och om priset är att han skämmer bort sina stora drullar till barn so be it. :star_struck:

Okej, på ett sätt är det lite sorgligt att du måste vänta på ett lugnt samboliv med Cliff, men vi vet ju alla hur fort några år går. Den tiden kommer.

Och om du orkar sätta ner en vänlig men bestämd fot där du helt lugnt visar att du inte alls tänker stöpa om honom och inte lägga dig i hans strul från tidigare liv, utan bara håller på dina personliga gränser utan att vara demonstrativt sur (det har jag svårt att tro att du är!) så tror jag att han kommer dra en lättnadens suck och tänka att han har hittat ett totalt fynd i dig.

Det vill säga, om du på allvar kan vara helt cool med att minska lite på er gemensamma helgtid för att han ska få rå om sina odrägliga tonåringar ett par år till, då kommer han förmodligen hålla er gemensamma tid ännu högre. Särskilt om du är tydlig med att det är ditt val, att du mår bra av det och att du unnar honom den där barntiden och mer än gärna låter honom ta ansvaret för det.

Och jag tror även att din relation med hans barn kommer vinna på det. Ju mindre hot du utgör, desto bättre. Vips så mognar de här ungarna på sig och tycker att du nog är helt okej trots allt. Nåt år på gymnasium eller högskola brukar medföra underverk. Minstingen verkar du redan ha på din sida oavsett och om han gillar dig kommer han förmedla det till sina storasyskon på ett eller annat sätt.

Kort sagt tycker jag du ska sitta lugnt i båten, relaxa, låta de andra fajtas med sitt och själv fokusera på de bitar i relationen som får DIG att må bra. Då kommer du snart kunna skörda frukterna! :nail_care:

6 gillningar

@Trassel Du slår huvudet på spiken här. Tack för det. Jag ska som vanligt lösa alla problem och vara överfunktionell. Precis som Caro borde jag relaxa, ta ditt råd och bara njuta av att jag efter skilsmässan från helvetet har hittat en snäll, kärleksfull, generös, smart och snygg man som inte är rädd för att prata om känslor eller ta ansvar för att möta och hantera sina (ibland väldigt stora) livsutmaningar Tids nog löser sig problemen med barnen, på ett eller annat sätt. Han jobbar ju själv hårt på att bryta det han identifierar som medberoende med dem, och att han är världens snällaste pappa är ju knappast ett problem. :woman_in_lotus_position:

3 gillningar

Håller med!
När barnet blir myndigt och går ut skolan har man som förälder fortfarande underhållsplikt men nu mot barnet - inte mot den andra föräldern så underhållsbidraget och andra pengar ska gå direkt till barnet.

1 gillning

Håller med, varför ens involvera sig i lastgamla (bonus)familjekonflikter och sedan riskera att få klä skott för hela situationen … talesättet “egna barn och andras ungar” är verkligen inte alldeles så fel i sammanhanget :joy:

2 gillningar

När barnet är myndigt och har gått ut skolan (dvs gymnasiet) så har man INGEN underhållningsplikt alls gentemot barnet längre. Inte lagligt i alla fall. Sen lämnar man ju inte sina barn i sticket som förälder (nåja, finns ju undantag där föräldrar gör precis så…)

2 gillningar

Ok - jag trodde man hade det till barnet var 20. :sweat_smile:
Synd jag inte visste det tidigare.