Jag tror att många kvinnor som träffat nya män med halvvuxna eller vuxna döttrar har upplevt det du beskriver i olika form. Det har varit en ständig berättelse bland mina väninnor de senaste åren, och jag är lite äldre än du. För en del har det lett till att relationen tagit slut, de har helt enkelt inte stått ut med mannens daltande med sina vuxna ”prinsessor” och känt sig oälskade i den nya hopplösa rollen som ”elaka styvmodern”. Men min teori är att dessa förhållanden som tagit slut skulle ha gjort det ändå, för kvinnornas känslor för de nya mannen var redan lite vankelmodiga från start.
Om man har en riktigt bra gemensam känsla i grunden, som du och Cliff verkar ha för varandra, då tror jag inte alls att det behöver ta slut på grund av jobbiga unga döttrar. Man hittar helt enkelt sätt att stå ut på, som du redan börjat fundera över. Men det jag ser av mina väninnor är tyvärr att det sällan riktigt tar slut. När döttrarna blir vuxna kan de vara minst lika krävande som när de bor hemma, eftersom vanorna sitter i så hårt och mannen fortsätter att vara konflikträdd. Det ska köras, fixas, betalas och ryckas ut hela tiden av pappa, oavsett vilka planer som var gjorda mellan två vuxna partners. Och jag fattar att det ibland blir outhärdligt att se den man som man älskar bete sig som en toffel istället för att skapa respekt genom att sätt helt rimliga gränser för exfruar och barn. Men tyvärr verkar det vara alldeles för läskigt och svårt för vissa män att ta ett sånt steg, och då får man nog bara acceptera och gilla läget.
En jättebra sak är ju att du trivs med sonen. Han är ju bara sex och kommer att finnas med er två stor del av tiden under många år. Det skulle säkert många andra kvinnor ha upplevt som jobbigt. Så du verkar göra helt rätt som fokuserar på honom.
Tonåringarna kommer ju att börja vara frånvarande allt mer, även om de fortsätter att vara krävande periodvis. Jag har själv två döttrar som precis lämnat tonåren bakom sig. De har tack och lov aldrig varit så bitchiga och bortskämda som dem du umgås med, men det är definitivt kämpigt med tjejer i den åldern. Jag tror delvis det hänger ihop med att små tjejer ofta är ganska lätta att ha jämfört med små killar (jag har en son också) som generellt kan vara lite mer utåtagerande, stökiga eller allmänt högljudda eller slarviga. Då måste man säga till dem mer och uppfostra dem, så man skapar tidiga vanor som man sen kan fortsätta med upp i åren. Med tjejer kan det bli så att de små söta prinsessorna plötsligt visar sig vara tonårsmonster som inget biter på. Som vuxen tenderar man att hoppas att ”det bara är en period”. Men risken finns att man missar tåget, och sen aldrig vågar säga ifrån till dem. Särskilt kanske om man är man och har dåligt samvete för att man som pappa varit ledsen eller frånvarande på grund av skilsmässa.
Ja, jag tror att nya relationer i medelåldern med konflikträdda män som har bestämmande ex och tyranniska tonårsdöttrar skulle kunna fylla ett helt eget forum, så vanligt är det. Men du verkar hantera allt på ett, som vanligt, vettigt Caro-vis!
Om Cliff och du fortsätter ihop så tror jag att du kan påverka honom att gradvis säga ifrån till fru nummer ett åtminstone. Döttrarna tror jag du gör bäst i att släppa och se hur de utvecklas. Kanske blir en eller båda riktigt bra om några år, eller så får det vara en del av hans liv som du håller dig undan ifrån. Median sonen och du blir bra vänner oavsett.
Du kanske kan säga till Cliff tills vidare att du har behov av lite mer lugn och därför föredrar att ni ses nästan bara hos dig, men att du kommer över nån gång per vecka då han har sin barn mest för att upprätthålla relationen med hans son? På sikt borde även Cliff kunna lämna döttrarna ensamma någon enstaka helgkväll och komma över tilldrog med sonen. Tjejerna borde ju börja längta efter föräldrafritt snart…
Jag har ju själv blivit lämnad med småbarn två gånger i mitt liv, men har ändå aldrig känt för att klamra mig fast så fruktansvärt id dem att jag inte kan åka bort ibland även när de har varit hos mig. Jag har inte känt att jag svikit dem för det. Livet pågår ju, för både mig och för dem, oavsett om vi lever ihop varje eller varannan vecka. Och barn måste ju få chansen att träna lite på självständighet innan de ska ut i sitt egna liv. Men jag inser att alla har olika förutsättningar och syn på det här. Cliff låter lite överspänd, kanske för att han har dåligt samvete för skilsmässorna, oavsett vem som tog initiativ till att lämna. Han vill väl kompensera döttrarna för detta, och så blir det lite överdrivet istället. Du verkar ha en mer avspänd relation med dina killar, och det tror jag du hade haft även om de levt varannan vecka med dig.
Så det blir nog du som kommer att få bjussa på rätt mycket förståelse inom det här området, alltid, om er relation ska funka. Men han verkar ge dig så mycket annat bra, så det väger troligen upp. Och du får hitta strategier för att slippa bli för involverad eller för irriterad.
Lycka till!
Redan om ett år försvinner våra äldsta ur respektive bo, jag tror det kan påverka dynamiken positivt. Alltså är det bästa att bara leva på enligt de förutsättningar som finns, och inte röra om i ormboet. Förutom om hans barn är direkt otrevliga mot mig, då… Enligt tips ovan i tråden. Det är inte riktigt så här jag vill leva - jag vill ju dela mer av både helg och vardag med min kärlek, helst utan påverkan från tidigare fruar. Men det får helt enkelt vänta.
