Oj, det här blir långt. Men jag känner på mig att det finns många på forumet med erfarenhet som har goda råd att ge.
I min “skilsmässotråd” har jag nämnt (för er som läst den) att jag numera har en bonusfamilj via min nya relation (med mannen som kallas Cliff). Eller jag vet inte, det kanske är lite förmätet att kalla det bonusfamilj eftersom vi inte bor ihop (och inte kommer att göra det inom överskådlig framtid because of reasons). Vi har nu varit ett par i ett år.
Jag har två barn. Eller ungdomar, pojkar 15 och 19 år. Båda bor hos mig på heltid, yngste är hos pappa varannan helg(-ish), den äldste vägrar umgås med pappa. Jag är alltså i princip aldrig “barnfri”, å andra sidan är mina pojkar självständiga och kan sova en natt eller två hemma ensamma om så behövs.
Cliff har tre barn. Flickor 16 och 18 med fru#1, plus en sladdis på 6 år med fru#2. Alla bor varannan vecka. Varannan vecka är han barnfri. Typ. Det fungerar för oss!
Vi ses på vår respektive barnfria tid. Den som är barnfri åker till den andre (vi bor några mil ifrån varandra, ändå på ett rimligt pendelavstånd). Det är alltså alltid barn/ungdomar närvarande på olika sätt om vi är i våra olika hem. Det kallas särbo, och jag avskyr ordet…
Det har varit en lite påfrestande vinter, faktiskt. Cliff och jag trivs jättebra tillsammans. Han är en fantastisk, underbar man, precis en sån man som jag vill ha! Vi har alltid roligt ihop när vi är barnfria, och jag får aldrig den där känslan av att vara ouppskattad och oälskad (som mitt X verkligen lyckades etablera hos mig). MEN. Jag tror jag blir galen, för jag lever i ett så klassiskt fall av “mina barn och andras ungar” att jag baxnar vissa dagar. Jag som trodde jag var bra på “barnperspektivet”!
Mina killar är rätt lugna av sig. Vi pratar med varandra om svåra saker som behövs prata om, det går att be dem att hjälpa till med saker här hemma (som sedan blir gjorda, tänk klippa gräsmatta, duka undan eller laga middag, gå ut med sopor, åka och handla etc). Vi finns alltid för varandra vid behov men här hemma klarar de sig bra själva, tar fram egen frukost, tar sig själva till kompisar. Jag lagar middag och då ses vi, varje dag. De gör även upp om träff med sin pappa utan att blanda in mig. För att inte tala om att X och jag inte har någon kontakt ALLS (utöver att han betalar underhåll, semesterplanering samt hälso/skolinformation för barnen). Båda sönerna vet att jag inte längre går sönder om vi pratar om deras pappa (och hans nya), så det är avdramatiserat och det blir prat om honom ibland när det är relevant, till exempel när han ska hämta upp någon av dem eller de ska göra något gemensamt.
Cliff har blivit dumpad två gånger av två fd fruar. Han har två tokcurlade och superbitchiga, bortskämda döttrar (även deras mamma (fru#1) smsar i tid och otid om allt och inget, och hennes vilja styr och ställer över oss alla, hon vill ha mer pengar (och han betalar) trots att de har barnen v/v, hon kräver att Cliff ringer samtal som den myndiga dottern borde ringa själv, hon vill att Cliff löser konflikter som hon har med yngsta dottern etc). Alla måste äta allt samtidigt, det krävs regelbundet pengar utöver månadspengen från pappa, det ska skjutsas hit och dit (även på mammaveckan, för mamman kan ju inte gå från jobbet 
) och attityden rent allmänt… får mig att undra om jag kanske själv var likadan som tonårstjej. Tror inte det?
Döttrarna älskar att prata högt (inför mig) om sin egen mamma (fru#1), hur fantastisk och bra hon är, när fru#2 (!) fyller år och hur de ska uppvakta henne, om hur det var när de bodde i sitt förra hus (ts med fru#2) och BLA BLA BLA. 
(Cliff och fru#2 skildes inte precis som vänner, men det vet/fattar inte döttrarna. Lika bra det kanske). De älskar att reta sin lillebror (som avgudar dem) så det blir ofta väldigt… livligt hemma hos Cliff. Mig behandlar de förstås med totalt förakt, det är nedlåtande kommentarer i bästa fall. Jag kan inte begripa hur den snällaste och bäste mannen i hela världen kan ha så gräsliga döttrar! Själv är jag chef på jobbet och hade aldrig accepterat den här “jargongen” på arbetsplatsen. Nu tänker jag att jag får vänta ut att de flyttar hemifrån och får lite egen, riktig livserfarenhet. Gilla-la-la-la läget, liksom.
6-åringen är mycket lättare att ha att göra med. Han är en 6-årig pojke, liksom, och det har jag redan haft två själv. Det är mycket energi och tidiga mornar! Han samlar på kottar och pinnar, vill ut och cykla och gunga och vill spela oändliga matcher av “In i stallet”. Bara att haka på, jag gör det gärna såklart. Han har gett feedback via fru#2 (!) som lättat konstaterat att “Caro verkar vara en jättebra tjej!”. 
Min strategi har hela tiden jag träffat Cliff varit att låta barnen komma till mig (lite Jesusinspirerat, jag vet). Jag är själv skilsmässobarn och det värsta som fanns var damer och herrar som försökte smöra sig in för att få poäng hos mina föräldrar. Bättre med dem som behandlade en som en egen person - en av dem är min styvmor som är kvar än idag, 30 år senare 
. Jag har aldrig gått på dem utan har bara liksom funnits där hela det sista året och svarat på tilltal och varit mig själv. Strategin funkar på den lille. Väldigt bra. Han letar ju trygghet hela tiden och vi närmar oss varandra långsamt men säkert. Jag är väldigt noga med att inte inkräkta på den tid och trygghet han behöver få - och får - från sin pappa.
Men strategin verkar bortkastad på de unga damerna. Har liksom inget gemensamt med dem, utöver att jag älskar deras pappa. Jag ignorerar deras bitchiga kommentarer, hela tiden. Bemöter aldrig utan låtsas som det regnar. Antagligen är det därför de tror att jag är helt dum i huvudet?
Nu har det gått så långt att jag sedan en tid helst planerar in andra aktiviteter på mina barnfria helger (dvs Cliffs barnhelger) för att slippa vara hos dem hela helgen. En helg hemma hos Cliff börjar sent på fredag kväll (“oj vad jobbig rusningstrafik, jag äter hemma innan jag åker”) och slutar ofta tidigt på söndag morgon med att jag lättat konstaterar att min äldste “behöver bilen, så jag måste åka hem”. När jag kommer hem till mitt eget rena, tysta, underbara radhus efter en helg hos Cliff undrar jag alltid varför jag åkte därifrån.
Jag har förstås pratat med Cliff om detta… tro inget annat. Om jag ska pinpointa en av hans svagheter så är det tyvärr att han är konflikträdd. Han har sina barn varannan vecka och han vill såklart att den veckan ska vara toppen! Jag fattar såklart att hans döttrar känner osäkerhet och allt möjligt nu när pappa börjar om igen. Jag ser bara inte hur jag själv ska orka genom den processen (som en passiv deltagare dessutom). Hur hade ni gjort? Vad har ni gjort? Ge mig era bästa tips!
Idag som vuxen kan jag ju förstå situationen på ett helt annat sätt. I vilket fall blev det riktigt bra till sist, när de under åren utvecklade en vuxenrelation. Idag har de en nära kontakt och kvinnan är en älskad bonusmormor. Men det var nog en rätt turbulent resa dit.