Hem

Bonusfamiljen - som särbo

Oj, det här blir långt. Men jag känner på mig att det finns många på forumet med erfarenhet som har goda råd att ge.

I min “skilsmässotråd” har jag nämnt (för er som läst den) att jag numera har en bonusfamilj via min nya relation (med mannen som kallas Cliff). Eller jag vet inte, det kanske är lite förmätet att kalla det bonusfamilj eftersom vi inte bor ihop (och inte kommer att göra det inom överskådlig framtid because of reasons). Vi har nu varit ett par i ett år.

Jag har två barn. Eller ungdomar, pojkar 15 och 19 år. Båda bor hos mig på heltid, yngste är hos pappa varannan helg(-ish), den äldste vägrar umgås med pappa. Jag är alltså i princip aldrig “barnfri”, å andra sidan är mina pojkar självständiga och kan sova en natt eller två hemma ensamma om så behövs.
Cliff har tre barn. Flickor 16 och 18 med fru#1, plus en sladdis på 6 år med fru#2. Alla bor varannan vecka. Varannan vecka är han barnfri. Typ. Det fungerar för oss!

Vi ses på vår respektive barnfria tid. Den som är barnfri åker till den andre (vi bor några mil ifrån varandra, ändå på ett rimligt pendelavstånd). Det är alltså alltid barn/ungdomar närvarande på olika sätt om vi är i våra olika hem. Det kallas särbo, och jag avskyr ordet…

Det har varit en lite påfrestande vinter, faktiskt. Cliff och jag trivs jättebra tillsammans. Han är en fantastisk, underbar man, precis en sån man som jag vill ha! Vi har alltid roligt ihop när vi är barnfria, och jag får aldrig den där känslan av att vara ouppskattad och oälskad (som mitt X verkligen lyckades etablera hos mig). MEN. Jag tror jag blir galen, för jag lever i ett så klassiskt fall av “mina barn och andras ungar” att jag baxnar vissa dagar. Jag som trodde jag var bra på “barnperspektivet”!

Mina killar är rätt lugna av sig. Vi pratar med varandra om svåra saker som behövs prata om, det går att be dem att hjälpa till med saker här hemma (som sedan blir gjorda, tänk klippa gräsmatta, duka undan eller laga middag, gå ut med sopor, åka och handla etc). Vi finns alltid för varandra vid behov men här hemma klarar de sig bra själva, tar fram egen frukost, tar sig själva till kompisar. Jag lagar middag och då ses vi, varje dag. De gör även upp om träff med sin pappa utan att blanda in mig. För att inte tala om att X och jag inte har någon kontakt ALLS (utöver att han betalar underhåll, semesterplanering samt hälso/skolinformation för barnen). Båda sönerna vet att jag inte längre går sönder om vi pratar om deras pappa (och hans nya), så det är avdramatiserat och det blir prat om honom ibland när det är relevant, till exempel när han ska hämta upp någon av dem eller de ska göra något gemensamt.

Cliff har blivit dumpad två gånger av två fd fruar. Han har två tokcurlade och superbitchiga, bortskämda döttrar (även deras mamma (fru#1) smsar i tid och otid om allt och inget, och hennes vilja styr och ställer över oss alla, hon vill ha mer pengar (och han betalar) trots att de har barnen v/v, hon kräver att Cliff ringer samtal som den myndiga dottern borde ringa själv, hon vill att Cliff löser konflikter som hon har med yngsta dottern etc). Alla måste äta allt samtidigt, det krävs regelbundet pengar utöver månadspengen från pappa, det ska skjutsas hit och dit (även på mammaveckan, för mamman kan ju inte gå från jobbet :dizzy_face:) och attityden rent allmänt… får mig att undra om jag kanske själv var likadan som tonårstjej. Tror inte det?

Döttrarna älskar att prata högt (inför mig) om sin egen mamma (fru#1), hur fantastisk och bra hon är, när fru#2 (!) fyller år och hur de ska uppvakta henne, om hur det var när de bodde i sitt förra hus (ts med fru#2) och BLA BLA BLA. :face_vomiting: (Cliff och fru#2 skildes inte precis som vänner, men det vet/fattar inte döttrarna. Lika bra det kanske). De älskar att reta sin lillebror (som avgudar dem) så det blir ofta väldigt… livligt hemma hos Cliff. Mig behandlar de förstås med totalt förakt, det är nedlåtande kommentarer i bästa fall. Jag kan inte begripa hur den snällaste och bäste mannen i hela världen kan ha så gräsliga döttrar! Själv är jag chef på jobbet och hade aldrig accepterat den här “jargongen” på arbetsplatsen. Nu tänker jag att jag får vänta ut att de flyttar hemifrån och får lite egen, riktig livserfarenhet. Gilla-la-la-la läget, liksom.

6-åringen är mycket lättare att ha att göra med. Han är en 6-årig pojke, liksom, och det har jag redan haft två själv. Det är mycket energi och tidiga mornar! Han samlar på kottar och pinnar, vill ut och cykla och gunga och vill spela oändliga matcher av “In i stallet”. Bara att haka på, jag gör det gärna såklart. Han har gett feedback via fru#2 (!) som lättat konstaterat att “Caro verkar vara en jättebra tjej!”. :star:

Min strategi har hela tiden jag träffat Cliff varit att låta barnen komma till mig (lite Jesusinspirerat, jag vet). Jag är själv skilsmässobarn och det värsta som fanns var damer och herrar som försökte smöra sig in för att få poäng hos mina föräldrar. Bättre med dem som behandlade en som en egen person - en av dem är min styvmor som är kvar än idag, 30 år senare :heart:. Jag har aldrig gått på dem utan har bara liksom funnits där hela det sista året och svarat på tilltal och varit mig själv. Strategin funkar på den lille. Väldigt bra. Han letar ju trygghet hela tiden och vi närmar oss varandra långsamt men säkert. Jag är väldigt noga med att inte inkräkta på den tid och trygghet han behöver få - och får - från sin pappa.

Men strategin verkar bortkastad på de unga damerna. Har liksom inget gemensamt med dem, utöver att jag älskar deras pappa. Jag ignorerar deras bitchiga kommentarer, hela tiden. Bemöter aldrig utan låtsas som det regnar. Antagligen är det därför de tror att jag är helt dum i huvudet?

Nu har det gått så långt att jag sedan en tid helst planerar in andra aktiviteter på mina barnfria helger (dvs Cliffs barnhelger) för att slippa vara hos dem hela helgen. En helg hemma hos Cliff börjar sent på fredag kväll (“oj vad jobbig rusningstrafik, jag äter hemma innan jag åker”) och slutar ofta tidigt på söndag morgon med att jag lättat konstaterar att min äldste “behöver bilen, så jag måste åka hem”. När jag kommer hem till mitt eget rena, tysta, underbara radhus efter en helg hos Cliff undrar jag alltid varför jag åkte därifrån. :dizzy_face:

Jag har förstås pratat med Cliff om detta… tro inget annat. Om jag ska pinpointa en av hans svagheter så är det tyvärr att han är konflikträdd. Han har sina barn varannan vecka och han vill såklart att den veckan ska vara toppen! Jag fattar såklart att hans döttrar känner osäkerhet och allt möjligt nu när pappa börjar om igen. Jag ser bara inte hur jag själv ska orka genom den processen (som en passiv deltagare dessutom). Hur hade ni gjort? Vad har ni gjort? Ge mig era bästa tips!

2 gillningar

Oj. Jag återkommer. Har ju erfarenhet från bägge håll. Både varit bonusmamma, innan jag fick barn med X och är nu den lämnade där X dragit in ny kvinna. Vi hörs.

1 gillning

Inte en lätt situation, det förstår jag verkligen.
Något jag hade satt mig emot ordentligt hade varit att hans ex ska styra och ställa, att han ska ge henne pengar osv. Så där var det med mitt ex och hans sons mamma, och det var ett rent helvete innan jag fick mitt ex att sätta ner foten mot henne.
Nu i efterhand har jag dock fattat att en anledning till hans daltande med henne var att han ville ha henne som barnvakt till deras gemensamma son (han har själv sagt det många gånger). Helt vridet.

Tonårsdöttrarna vet jag inte om jag har så många råd att ge kring, men tänker att du kanske behöver hitta ett sätt att de ska respektera dig och inte komma med nedlåtande kommentarer osv. Här borde även Cliff backa dig tycker jag.
Hoppas verkligen det löser sig. Vet för väl hur slitig bonusfamiljen kan vara, och då var det bara mamman till grabben och inte grabben som var ett problem . :sweat_smile:

2 gillningar

Jag har noll erfarenhet av bonusbarn då jag alltid haft nog med mina egna och faktiskt inte alls skulle vara det minsta intresserad av en relation där jag förväntas både gilla och ens acceptera beteenden/livsomständigheter likt de du beskriver…

Så jag konstaterar bara att det måste vara en sjutusan till man för att ens överväga att bli en varaktig del av ett sådant ormbo :sweat_smile:

4 gillningar

Mina bonusar var ju yngre när jag kom in i bilden så det var nog lättare än tonåringar. Stanna som särbo tills de har flyttat är mitt första tips :wink:
Min dotter fyller 15 i år och ibland kan jag undra om hon är en bortbyting eller nåt… sonen var aldrig sådär.
Men jag tror de testar dig… men kommer jag ihåg fel men du och din styvmor kom väl inte helt överens i början heller, eller så har jag blandat ihop det?

Cliffs och hans ex relation skulle jag nog släppa, döttrarna är så pass stora så förhoppningsvis löser det av sig själv inom inte all för lång tid.

1 gillning

Ormbo! Det är ju det jag är istf särbo! :snake:
Alltså detta forum är ju världens bästa!

4 gillningar

Ignorera döttrarnas bitchigheter är förmodligen bra till en viss nivå, men jag tror att du behöver markera din personliga gräns. T ex att du inte ska behöva höra rena oförskämdheter.

Att de pladdrar om hur perfekta de tidigare kvinnorna är kan du förstås skita helt och hållet i, liksom att de tjafsar med sin lillebror, men du ska inte behöva höra något spydigt om dig själv.

Du behöver inte göra någon jättegrej av det eftersom det inte är du som ska uppfostra dem, men du ska visa “hit men inte längre” tänker jag. Det är fullt möjligt att ungdomarna bara testar dig, utan att de ens är medvetna om det själva. De har kanske inte ens något emot dig egentligen. Men om de inte får någon reaktion från dig och inte heller från sin far så driver de det kanske längre och längre. Väldigt barnsligt, men tonåringar kan ju vara just barnsligt gränssökande och manipulerande.

Och här tror jag att du måste ha Cliff med dig fullt och fast. Han måste våga markera när de klampar över gränsen. Helt enkelt för att det fortfarande är hans jobb att se till att döttrarna inte är oförskämda mot andra människor. De är inte helt vuxna och de bor kvar hemma. Då måste han ta föräldraansvaret.

Jag kan vara en rätt mjuk och konfliktundvikande förälder själv, men jag skulle ALDRIG godta att mina stora barn betedde sig illa mot någon. Inte mot en granne, inte mot en släkting, inte mot en främling och inte mot en ny partner.

De behöver inte älska folk eller tvångsumgås med människor som jag har valt, men de ska uppföra sig hyfsat mot mina gäster, helt enkelt. Och mot alla andra.

När exet tillbringade helgen hos mig jublade kanske inte mina barn. De släpper inte så gärna in nya människor och de gillar inte rubbade rutiner. De var absolut inte ovänliga, utan bara reserverade. Det dög utmärkt, jag förväntade mig ju inte att de skulle vara sprittande hjärtliga.

Med tiden tinade de upp så sakteliga eftersom mitt ex betedde sig som du beskriver att du gör. Han sökte aldrig något godkännande från dem och försökte inte ställa sig in, utan fanns bara där. Och då blev ju stämningen lättare undan för undan.

Men en enda taskig kommentar hade orsakat en rejäl markering från mig. Så det gör mig lite förbryllad att Cliff ser mellan fingrarna i ditt fall.

Jag tror det är där du måste börja. Fråga om de uppför sig likadant mot kollegor till honom, mot hans killkompisar eller mot grannarna. Han är ju van vid dem och tycker kanske att de bara är som ungdomar är mest och ser därför inte riktigt problemet. Då kan han behöva en ny infallsvinkel.

Men viktigast är att ungarna inte känner att du går in och uppfostrar dem. Säga ifrån helt kort kan du göra gällande dig själv, men föreläsningarna om sitt beteende behöver de höra från sin far.

11 gillningar

Din feedback är superbra, @Trassel !
Ingen har sagt något negativt om mig (som jag har hört, men de har väl tänkt det). Jag tänker att det bra snack jag har med Cliff måste fortsätta. Han är ensam i sin föräldraroll till alla tre barnen. Min bästa kompis är soctant och hon stöttar mig på ett objektivt sätt.

Att Cliffs ex styr och ställer… ja där behöver jag er feedback helt klart. Han har gjort en deal med fru#1 att han bekostar lite mer för barnen (tonårstjejerna) pga tjänar mer (än fru#nr1). Det verkar som att hon bor kvar i deras tidigare gemensamma bostad trots att hon inte har råd egentligen, och hon finansierar det med barnens “klädpengar” - hon tycker det är för låg nivå oavsett. Att Cliff sponsrar det beror på att han vill att döttrarna har åtminstone ett hem som de haft alltid. Dumt, ja, men fint också. Jag har ju inte med det att göra hursomhelst! (Jag håller mig till mitt eget hus och egna räkningar).

3 gillningar

:clap::clap::clap::heart::heart:

Då ligger du ändå kanske rätt bra till hos kidsen! :joy:

Men visst är det ett delikat område. Det är ju väldigt svårt att sätta gränser runt sig själv och sitt eget välbefinnande i en sån här fråga, utan att samtidigt kritisera den nya partnern och hans barn indirekt. Hur framför man diplomatiskt att “Dina ungar är så odrägliga att jag snart hellre stannar hemma, bara jag slipper dela utrymme med dem!”

Jag tror i alla fall att din approach att inte försöka vinna dem är helt rätt. Sånt genomskådar barn och ungdomar minst lika bra som vuxna.

Jag har en kvinnlig bekant som jag känt sedan barndomen. I tonåren gifte hennes pappa om sig, och attans vilken pain in the ass denna tjej var mot sin nya bonusmamma! Det var skitsnack och hatiska öknamn och jag vet inte allt. Jag fick aldrig ihop det riktigt eftersom jag gillade både min kompis (som i allt annat var jättesnäll) och den nya kvinnan. Jag tyckte att om man nu skulle ha en bonusmamma så var väl hon ett utmärkt alternativ.

Pappan i familjen var precis som din Cliff världens snällaste. En person som verkligen ville att alla skulle ha det bra och som slets mellan sin arga dotter och sin nya välvilliga men frustrerade fru och som nog inte alls visste hur han skulle kunna få ordning på alltihop.

När jag själv var en omogen tonåring var det svårt att se varför det blev så konfliktfyllt i den här familjen. Jag tyckte att alla var trevliga och borde kunna komma överens! :smiley: Idag som vuxen kan jag ju förstå situationen på ett helt annat sätt. I vilket fall blev det riktigt bra till sist, när de under åren utvecklade en vuxenrelation. Idag har de en nära kontakt och kvinnan är en älskad bonusmormor. Men det var nog en rätt turbulent resa dit.

1 gillning

Jobbigt det där, har precis som du endast söner (nu vuxna) och vi har alltid haft en respektfull relation, inte alltid överens om saker och ting men det har aldrig vart otydligt vem som är förälder och vilka som vart barn. De har inte alltid älskat mina beslut och regler men det är jag som vart förälder/vuxen och med det följer att sätta gränser och vara jobbig i vissa situationer.
Det känns dessutom som din Cliff har 3 bortskämda personer som gör ert gemensamma liv jobbigt. Och så länge han fortsätter att vara gränslös och mesig mot framför allt barnets mor så kommer de nog förpesta i alla fall ditt liv ett tag till.
Tror inte du kan göra så mycket mer än du gör utan det ligger nog på din älskade Cliff, det är han som nog behöver se över hur han tillåter sig bli överkörd av barn och fd fru.
Det är skitsvårt att känna av var gränsen går, hur mycket kan man lägga sig i och var går gränsen för hur mycket man står ut med. Man vill ju så gärna om inte älska så tycka om sin partners barn i alla fall.
För att vara väldigt rak så behöver nog din älskling ta tag i sin konflikträdsla annars så är väl risken stor att han står där ensam igen…

3 gillningar

Han är dumsnäll. Gissar att det gått en hel del år sedan den skilsmässan?
Kan det vara så att hans dumsnälla sätt var det som gjorde att äktenskap nr 2 kraschade?

Den myndiga dottern behöver han inte betala ett öre för. Hon ska försörja sig själv.
Han har ingen skyldighet att sponsra sitt ex med pengar så att hon kan bo kvar i en för dyr bostad. Hon har haft gott om tid på sig att ändra sin situation och gjort nada, utöver att bossa med Cliff.
Han måste skaffa sig lite stake gällande ex fru nr 1 och sätta ner foten. Hon kommer annars att kräva honom på pengar så länge de båda lever. Kan du stå ut med det?

De där extra pengarna som ska gå till barnen. De kan han betala direkt till barnen. Varför ska de mellanlanda hos mamma och gå till annat?

Inte om hon går på gymnasiet, då är båda föräldrarna (normalt sett) försörjningsskyldiga tills hon är klar med skolan.

4 gillningar

Jag tycker att du ska strunta i hans relationer med sina X. Jag hade blivit tokig om mitt X nya lade sig i vår kontakt kring vår dotter. Släpp det bara. Ni har dessutom varsin ekonomi och är inte sambo.

Däremot hur hans barn uppträder mot dig, ja det är viktigt. De behöver inte tycka om dig, ingen vet hur de upplevt alla separationens. Men de ska uppträda korrekt. Och dör har Cliff ett ansvar.

Mitt allmänna råd är att avvakta med att leva ihop och försöka njuta av det ni funnit så länge, kärleken. Och skilja på den och familjelivet.

Lycka till.

5 gillningar

Har bara hunnit till denna kommentar och jag tror nästan att du är Jesus med tanke på din ”blida” inställning.
:joy::joy::joy:

Jag läser vidare o återkommer eventuellt….

3 gillningar

Håller med.

Låter logiskt.

Tror jag också… och jag tror att Cliff behöver steppa upp.

Bra råd!

Det är ju ett tag kvar, men lite intressant blir det ju att se vad som händer när Cliff inte behöver sponsra sina döttrar, hur fru#1 planerar lösa sitt boende, men det är ju inte relevant för din fråga. Jag förundras dock alltid över de som sätter sig i ett beroende till andra, i det här fallet en exman(!)…. Men det var en parentes.

Jag blev tvungen att läsa på lite om underhåll och här verkar andra regler än 18-årsgräns gälla, men samtidigt verkar de ha en flexibelt arrangemang för barnen bor ju vv och ändå väljer han att hjälpa fru #1, vilket kan vara förståeligt fram till döttrarna lämnar hemmet.

Japp, som Trassel skrev ovan är föräldrar skyldiga att försörja för barnet under gymnasietiden som sträcker sig till 19. Man kan ju inte förvänta sig att ungdomen ska gå i skola heltid och försörja sig själv när studiebidraget enbart är 1250 i månaden (till skillnad mot universitet och högskola).
Sedan hade jag önskat att pappan betalat någon månad eller två till. Jag fick hem en 19-åring på heltid och utan jobb i ett par månader men han drog underhållet direkt i juni när grabben gick ut. På egen hand fick jag försörja honom tills en lön trillade in. Samma med Nr 2. Även om båda förvisso skaffade jobb relativt snabbt fick jag stå för matlådor och tre måltider per dag tills de själva kunde bidra.
Med nr 3 kommer jag ställa andra krav.

3 gillningar

Oj vilken komplex och klurig situation. När man kommer in i någons hem och familj är det nog bäst att göra som du har gjort: avvakta och bita ihop. Det är Cliffs hem, hans döttrar, hans pengar… och hans exfruar. Om du skulle börja lägga dig i hur mycket pengar tjejerna får eller när de får skjuts tar det förmodligen hus i helvete hos de unga damerna ( och deras mammor). Däremot tycker jag att tjejernas attityd mot dig behöver adresseras.

Jag tycker du kan säga att det räcker med en natt hos Cliff på helgen när tjejerna är där. Den andra natten får tjejerna antingen ha honom i fred eller så tar Cliff sonen och kommer hem till dig - så får tjejerna lite tid att växa upp.

Du kan hänvisa till hur tjejerna pratar om och med dig/andra och att det inte är en situation som känns bra för dig och som du inte vill befinna dig i. Cliff kanske är så van och inte riktigt hör hur det låter. I bästa fall blir din minskade närvaro en morot för honom att ta tag i tjejernas attityd.

6 gillningar

Jag vet inte om Cliff och jag någonsin kommer leva ihop i en vardag. Det kommer iallafall absolut inte att ske så länge hans döttrar bor hemma. Och mina egna barn vill jag skona från att bo ihop med andras barn, så det ligger hur som helst minst ett par år framåt i tiden.

Just nu känns det här att vara särbo helt OK för min del, jag känner ju fortfarande att jag läker efter X svek och att det känns säkrast att ha mitt eget hem ett tag till. Men egentligen drömmer jag ju om att dela både helg och vardag med någon, och jag har svårt att se att jag framgent skulle kunna trivas med att fortsätta vara enbart särbo. Och varför ska jag behöva nöja mig med det? Om en särbo är allt Cliff vill ha av livet så är vi kanske inte rätt för varandra. Vi får väl se. Här finns det inga löften uttalade om evig kärlek eller ens om livet om några dagar. Har precis slingrat mig ur att hänga hos honom kommande helg - att lägga mina sista lediga dagar innan semestern är slut med att lyssna på hans ungars tjafs och käbbel, nej tack!

Ska bli bättre på att leva mitt eget liv på mina barnfria helger. Idén från @JagUtanDig med att bara vara max en natt hos Cliff på hans barnhelger är alldeles utmärkt! Att Cliff skulle lämna sina döttrar ensamma en hel natt samma helg kommer dock inte att hända, för han tycks inte tro att de är kapabla att laga sin egen mat och natta sig själva. Och det är de nog inte heller, för de har aldrig behövt det.

1 gillning

Det finns säkert en bra anledning, men går det inte att byta så att ni är “barnfria” samma helg? :thinking:

2 gillningar