Jag och min nuvarande sambo köpte ett hus för drygt 1 år sen. Jag har en son, 7 år och hon har en son, 7 år, och en dotter 11 år. Min sambo och jag hade väldigt olika ekonomiska förutsättningar vilket gjorde att hon gick in med i princip hela kontantinsatsen och det mesta till renoveringsbudgeten. Utöver detta sålde jag av det mesta från min lägenhet och vi valde att ta mkt av hennes saker/möbler (mkt sparat från loppis etc) in i huset. Detta gör att hon äger det mesta. Vi använder också hennes bil och vi kommer skriva skuldebrev på allt detta. Saken är att vår relation bara blir sämre och sämre. Veckor med barnen fungerar inte alls. Vi har flera gånger sagt att hade det inte varit för huset så hade vi separerat. Ingen av oss är lycklig och jag tror att vi har större chans att bli lyckliga var för sig om situationen hade varit annorlunda. Jag är rädd att det snart börjar påverkar barnen, troligen har det redan gjort det. Min sambo har också en historik av att vara otrogen (dock inte i vår relation mig veterligen) något som oroar mig emellanåt.
Min sambo har lovat sig själv och sina barn att inte flytta en gång till då hon känner att det skadar barnen. Hennes envishet i detta och förmåga att gå in i 110% i olika projekt gör att hon kan blunda för vardagen och hur verkligeheten ser ut. Jag har inte riktigt den förmågan och försöker istället hantera allt i huvudet, i då och framtid. Inte nutid för här vill jag inte vara. Jag fantiserar mer och mer om hur det var förr när jag levde själv med min son eller hur det blir i framtiden när vi löst den ekonomiska situationen och inte längre sitter fast i ett hus. Skuldkänslor kommer också upp då jag älskar min sambo och att se henne olycklig gör ont. Jag känner stor sorg i att allt blev som det blev och känner mkt skuld att jag “tvingar” in min son i detta
Jag och min sambo har haft en del duster genom åren vi varit tillsammans. Vi hanterar saker och ting väldigt olika och jag har lätt att ta på mig skuld och skam i såna sammanhang där det uppstår konflikter. Jag blir arg och irriterad när situationer blir fel och jag sluter mig. Vi pratar om det senare och någon dag eller två senare känns det bättre. Jag är uppvuxen i en miljö där jag ständigt var tvungen att vara på min vakt, känna av stämningen i familjen, konstant tolka in. Detta har jag självklart fortfarande med mig och all energi går åt till det, i synnerhet veckorna med barnen. Jag känner att jag måste vara på helspänn för att min son inte ska göra/säga nåt som irriterar (inte för att han alls är annorlunda än sin bonusbror gällande den biten). När jag lyfter saker jag upplever inte fungerar eller som jag funderar på så hamnar vi alltid i lägen där min sambo vill ha konkreta exempel. Inte alltid kan jag ge det men när jag gör det så pulvriseras dessa exempel totalt med motargument och rättfärdigande. Jag är väldigt främmande för att hålla på att tjafsa och argumentera vilket gör att jag istället antingen slutar kommunicera eller blir arg/irriterad och slänger ur mig nånting som jag sen ångrar. Hon hävdar att hon alltid bör ha rätt att säga när hon anser något är fel vilket gör att hon i princip sanktionerar 99% av alla situationer som uppstår eller upplevelser hon/jag har.
Planeringen för renovering och dyl sköter hon fullt ut, något hon vill göra och det är helt ok med mig. Jag renoverar minst lika mkt dock, rent arbetstidsmässigt. Ofta känns det som att när jag kommer med förslag (som att t.ex. få ordning på gräsmattan och att jag gärna tar det ansvaret) så är det alltid andra saker som anses vara betydligt viktigare. Det gör att jag fullständigt tappar lusten av vara delaktig och energin att anstränga mig dör sakta ut.
Mitt ex och min sambo är som två motpoler och deras relation är urkass. Det gör också att min sambos relation till min son också är kass. Jag har lyft det flera ggr men hon säger bara att hon inte vet hur hon ska göra och att hon har försökt.
Det gör ont i mig när den enda kommunikationen de har är tillrättavisningar, kritik och ifrågasättande. Jag märker att min son inte längre söker kontakt med min sambo som han tidigare gjorde, ville berätta historier eller vad han varit med om. Min sambo frågar inte heller längre hur han haft det i skolan, hur han mår etc. Jag blir ledsen och beklämd. Saken är den att när hennes barn lyfter saker med henne som inte fungerar med mig tar jag tag i det direkt och ser till att lösa det. Det känns som att vi är i vägen, att vi flyttat in i huset, att jag finns där som en någorlunda ekonomisk trygghet. Jag vet inte hur jag ska göra och känslan av att inte höra hemma späs på. Senaste tiden har min son velat vara själv på sitt rum, han vill inte umgås och jag vet inte alls hur jag ska tolka detta.
Hur och vad ska jag göra? Jag känner att jag dräneras på energi för varje vecka som går och har inte längre något hopp om framtid eller något att se fram emot. Går det att lösa rent juridiskt/ekonomiskt? Hon vill ju inte flytta men det vill jag.
Läs det du själv ha skrivit.
Ställ dig själv frågan:
om det varit din son, bror, far som skrivit detta, vad skulle du rått honom att göra?
Att leva i en relation som tar mer energi än den ger är en dålig idé.
Med kännedom om er båda, tror du att det går att få till en förändring?
Kan ni mötas någonstans på halva vägen?
Kan det hjälpa med familjerådgivning?
Där har du ekvationen som ger dig svaret.
Ditt ex och din sambos dåliga relation har faktiskt inget med din sambos och din sons relation att göra.
För ditt ex och din sambo behöver faktiskt inte ha någon relation alls.
Skulle mina barn komma hem och berätta det du skriver om din sambo, och må dåligt hos sin far pga henne skulle jag också reagera.
Jag skulle tolka det som att din son inte riktigt känner sog som hemma hos dig.
Hur mycket tid spenderar du ensam med din son? Känner han sig sedd på ett positivt sätt?
Mina föräldrar skilde sig när jag var sju, när jag var 12 nånstans så slutade jag åka till min pappa.
Orsken var hans nya sambo och barn.
Har du tittat dig för efter eget boende? Tror du att hon kan lösa ut dig på en schysst sätt?
Det juridiska och ekonomiska brukar på ett eller annat sätt lösa sig, det viktigast är ändå att din son och du mår bra.
Tack för ditt inlägg! Jag instämmer i mkt av det du skriver. Jag är komplex att leva med det vet jag men jag gör mitt bästa och försöker anpassa mig. Vi båda känner att hade vi backat bandet 1 år och vetat det vi vet idag hade vi aldrig köpt huset.
Jag spenderar mer tid nu med min son än tidigare just därför att jag upplever att han drar sig undan. Det har fått mig att hajja till rejält och starkt ifrågasätta mig själv.
Vi har dessvärre lån på drygt 2 800 000 (50/50) och jag tror inte hon har råd att ta hela kakan själv. Det är det som är hela kruxet. Hade vi suttit i en hyreslägenhet eller dyl hade vi separerat för länge sen. Det låter som hon är jordens ragata och det är hon absolut inte men min sons och hennes relation har totalt låst sig. Plus att min sambos och min egen relation aldrig balanseras upp heller vilket spiller över på veckorna med barnen såklart. Min sambo har lovat sig själv och sina barn att aldrig mer flytta men jag har inte ingivit något sådant löfte med någon. Det känns som att vi sitter fast i huset för att hon vägrar flytta och hon kan heller inte lösa ut mig för det håller inte hennes budget för. Jag vill bara ha det lugnt och stilla, vara någorlunda lycklig och ha en enklare vardag.
Du har nästan skrivit exakt det jag varit med om, hög igenkänning! Vi var länge ihop innan barnen fick träffas och på alla möjliga vis säkerställde jag att det här skulle fungera. I vårt fall var den totalt olika vardagsstilen kombinerat med svåra saker (hans utmattning, depression och personlighets förändring) som gjorde att jag fick avsluta förhållandet. Det var ett svårt beslut att ta, men det blev oerhört mycket bättre för oss alla.
Några tankar:
fundera över vad du skriver på för papper, kan kännas helt ok idag men väldigt annorlunda efteråt. Ta hjälp av jurist/advokat.
börja fundera över boende redan nu, kan hyresrätter vara ett alternativ?
exit samtal: vårt att betala en bra barnpsykolog (vi betalade 1200 kr/en gång/en timme), ni får stöd i före, under och efter. Vi skapade en plan för hur vi berättar, vad händer under tiden vi bor kvar ihop och vad sker senare.
samtalsstöd el god vän som supportar dig: i svaga ögonblick är det lätt att ta beslut som man kanske ångrar, ha ngn du litar på och som kan stötta dig under processen
Vi separerade i höstas, barnen träffas fortfarande varannan vecka 1-2 gånger. Jag har fått tillbaka mitt liv med mina flickor och han kan leva sitt super speedade liv med sin son. Barnen trivs med varandra när de ses men jag ser stor skillnad på hur mina flickor mår nu. De är trygga och lugna, vågar uttrycka sig, är inte oroliga över någons tempererat, vi skrattar och har kul, ingen oro över att vi ska ständigt förstå ngn eller gå på tå.
När vi ses är jag 100% säker på mitt beslut. Hans humörsvängningar är kvar men nu är jag tydlig, du får gå om du inte behärskar dig. Jag ställer krav på hans son och använde mina pedagogiska erfarenheter för att locka in honom till lugnare aktiviteter. Hans son är oerhört rastlös och ängslig men mitt ex vill inte utreda honom för adhd.
Det går att göra slut även för andra gången, inget jag önskade eller trodde skulle hända men så blev det. Jag är frisk, glad och så mycket bättre mamma! Jag visar en positiv kvinnlig förebild och känner mig älskad och respekterad hemma
Finns det ngt du undrar eller om det finns ngt jag kan göra, hör av dig!!
Förstår jag ditt första inlägg rätt är det hon som betalat det mesta av kontantinsats och renoveringsbudget.
Har ni något samboavtal?
Hur mycket behöver hon betala dig för att du ska få tillbaks din “insats”?
Skulle du nöja dig med att få tillbaks det du satsat ekonomikst?
Skulle det fungera?
Har ni inget avtal kan du mig veterligt inte ställa några som helst ekonomiska krav.
Är det värt att stanna?
Vad hon har lovat sina barn får stå för henne.
Det är inte ditt ansvar, däremot är din sons och ditt mående ditt ansvar.
Vi har inget samboavtal ännu. Jag har inte riktigt kläm på vad det skulle innebära i den här situationen och hur det hjälper. Skulle det kunna klargöra vem som har ansvar för vad rent ekonomiskt eller hur funkar det? Om det inte skrivs, har jag ingen som helst möjlighet att “frigöra” mig från relationen? Jag förstår henne fullt ut, att hon inte vill utsätta sina barn för en separation till men det sätter mig i ganska prekär situation. Jag har inget val som jag ser det och det skrämmer mig som fasen.
Jag skulle absolut nöja mig med att få min del av den potentiella vinst vi gör på en framtida husförsäljning minus den del jag ska betala till henne. Kan utan problem tänka mig att sätta mig i en lägenhet bara för att få lugn och ro.
Hur länge var ni tillsammans innan ni köpte huset?
Att få ihop två familjer till en kan vara knepigt.
Bra att du umgås en del ensam med sonen. Vad har din sambo gjort för att förbättra relationen med din son och hur kommer han överens med hennes barn?
Vet du om sonen drar sig undan även hos sin mamma eller sagt något till henne?
Det känns som du redan bestämt dig. Ni har inte pratat om familjerådgivning eller stöd?
Det som gäller utan samboavtal eller att vara gifta är att ingen av er har juridisk rätt till halva värdet. Det betyder att det inte finns någon lag som berättigar dig till hälften av värdet. Har hon råd att lösa ut dig för det du satsade på huset och ändå bo kvar?
Jag tänker så här, kanske förenklat, men so be it isf. Att du är förälder och ditt första och sista ansvar är gentemot ditt eget barn. Mår inte ditt barn bra i den relation du fört in honom i, då ska du som förälder och vuxen ta både Dig och ffa. Er båda ur den relationen/situationen asap.
Ur mitt, fortfarande kanske förenklade men varför krångla till allting om man inte måste, så kan du fullkomligt strunta i vad hon “lovat” än hit och än dit om att aldrig mer skiljas/separera/flytta. Har HON gett det löftet (till vem det vara månde) så är det hennes sak att se till att hennes eget “löfte” går att efterleva för ALLA inblandade. Det gör hon INTE när hon uppenbart inte kan vinnlägga sig om att ha en fungerande vuxenrelation i förhållande till din son som är ett litet barn.
Så… antingen har hon råd att lösa ut dig och bor kvar, eller så säljer ni och hon får själv deala med sitt “löfte”. Det dealandet är INTE ditt ansvar, varken moraliskt eller på annat sätt, att på någon enda punkt varken tillmötesgå eller underlätta.
Min exmake hade två små barn från ett tidigare äktenskap när jag kom in i bilden. De bodde med oss så gott som 100%. Så många beslut jag tagit för dessa barns bästa: när vi gifte oss så sa jag att det var klokast att ta makens namn så att alla i familjen heter samma, vi köpte hus så att hans son inte skulle behöva byta skola, stackarn hade väl genomlevt tillräckligt många uppbrott. Fixat och grejat så att det skulle bli bra. I stort och smått, och utan att deras pappa ens behövt be om det. ( just det är ju mitt problem, inte ditt) Men du, det funkar inte, inte i längden. Det är han som måste ordna sitt liv så att det blir bra för alla hans barn, inte jag. Och du ska inte ordna/begränsa ditt liv till den grad du beskriver för att hon trasslat till det med sina barn. Att hon utsatt dem för ständiga uppbrott, men ändå ger sig in i en relation och ekonomiskt drar nytta av dig! Nej, inte hållbart. Och bara att hon resonerar så är ju ett problem. Om hon på allvar ville lova dem att inte flytta mer, så skulle hon valt ett boende som hon var säker på att kunna hantera själv. Du kommer att få uppfylla hennes löften till sina barn på så många plan. Man ska till sig sina bonusbarn, ta dem till sitt hjärta. Men det övergripande ansvaret för att organisera livet på ett tillfredställande sätt har alltid vårdnadshavaren!
Nej, det är tvärtom. Sambolagen säger att en bostad som införskaffas för gemensamt bruk ska delas 50/50 oavsett vem som köpt den. Samboavtal upprättas för att skriva bort sambolagen, dvs påminner om ett äktenskapsförord. För den som lagt in minst pengar är det generellt förmånligt att samboavtal saknas…
Nu har vi haft en vecka med barnen igen och jag känner åter att jag står på samma ruta. Hade ett långt samtal med en god vän nyss, kändes skönt.
Min sambo satt i sängen i lördags morse och var helt förtvivlad. Hon är rädd att hennes dotter, 11 år, mår dåligt igen. Det har hon gjort emellanåt, gått hos psykolog etc. Min sambo tar på sig all skuld i detta pga deras skilsmässa, flytt etc. Hon drar exempel som “hade vi inte separerat hade hon gått i en bra skola och sluppit mobbing, all skit med flytt, byte mellan mamma och pappa etc”. Detta spär ytterligare på situationen och jag börjar genast tänka hur fan allt skulle bli om jag verkligen beskriver hur jag upplever det. Min sambo skulle aldrig någonsin gå med på att separera, oavsett hur jävligt allt blir. Det är nästan så att jag ibland önskar hon går ut och är otrogen för då finns det ingen återvändo. Klart jag skulle tycka det var för jävligt men då skulle vi i alla fall ha möjlighet att på sikt bli lyckliga var för sig. Lycka är något som för mig ligger väldigt långt borta.
Min sambo har världens bästa förmåga att fullt utgå in i olika projekt och helt glömma hur verkligheten ser ut. Jag har INTE den förmåga och står istället kvar där 50% av mig vill försöka och hoppas att det kan gå och de andra 50% bara vill bort. Hon sa i helgen att hon längtar efter att få längta. Jag känner samma sak. Finns ingen attraktion kvar, inget som gör att vi anstränger oss. Det lilla vi faktiskt anstränger oss sköljs över så fort något irritationsmoment uppstår eller något av barnen kommer upp i diskussion. Min sambo känner att hon måste kontrollera allt omkring mig då hon anser att jag inte tar ansvar så som hon tycker man bör göra. Känner att hon inte lever med en vuxen man. Jag har försökt att förklara att vi har olika bakgrund, olika förutsättningar och olika sätt att hantera saker och ting på. Jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj och har känselspröten ut hela tiden, speciellt veckor med barnen. Jag säger också att jag försöker förbättra mig men så fort jag misslyckas så får jag snabbt höra det. Det gör att jag fullständigt tappar lusten, lust till det mesta. Känner mig övervakad hela tiden och hon har förklarat varför. Jag har inget hopp om att det kan bli bättre, jag har gjort förbättringar men vissa saker är väldigt svåra att förändra. Vissa saker är ju också en del av den jag är även om det tillsammans med henne skapar problem. Hur långt ska man gå?
Min son var superledsen igår, verkligen från hjärtat. Kommer ibland söndagar/måndagar. Tycker det är jobbigt med byten mellan mig och mitt ex. Han säger att han inte förstår varför han ska ha det jobbigt när det är vi som inte vill leva tillsammans. Han önskade att det bara var han och jag igen och att mamma ibland kunde bo med oss. Sånt gör förbannat ont, i synnerhet i det läge jag befinner mig känslomässigt och psykiskt.
Veckan som var försökte jag att vara opartisk och titta på hur min sambos och min sons relation ser ut. Det blev väldigt tydligt när min son var med sin mamma i fredags över dagen (studiedag som jag inte kunde lösa). Hennes sambo och min sons relation är HELT annorlunda. Kramar, pussar och glada miner. Det gjorde jävligt ont… inte att jag missunnar mitt ex sambo detta för han är toppenbra utan för att min sambos och min sons relation inte alls ser ut så. När jag tog upp detta i helgen får jag som svar “det är inte lätt att få en bättre relation när han inte vill ha närhet”. Då kanske man får anstränga sig lite mer eller hitta andra vägar att nå fram ansåg jag? Risken är att allt blir värre och att min sambo bara blir den tjatiga styvmorsan.
Jag ska idag samtala med en socionom via kyrkan. Får se vad denne säger om hur jag/vi ska gå vidare.
Ditt ansvar är för ditt barn. Endast du kan ta det. Det är inte rätt mot ditt barn att han måste dela dig med en person som inte tycker om honom! Hon gör verkligen helt fel som lägger ansvaret på din son!
Sedan har jag några andra saker som jag tänker. Om din sambo försöker ändra dig för att hon tycker att “det är fel på dig” så är det redan kört. Om man inte kan acceptera varandras egenheter utan att försöka ändra på dem så kommer det bara att sluta i missnöje, bråk, bristande självkänsla mm.
Stanna inte bara för att. Eller att det kanske kan bli bra.
Jag väntade i två år. Flyttade mina gränser hela tiden och ursäktade mitt ex beteende. Blev riktigt medberoende och hade alltid en förklaring varför det blev som det blev. Jag trodde blint på hans bild om vår fantastiska familj i framtiden. Den kom aldrig.
Jag ser stor skillnad på mina flickor. De är trygga, självsäkra, glada och verkligen trivs med livet. Borta är det hysteriska, borta är oron, små bråken, mardrömmar osv. Jag tror inte jag riktigt förstod hur dåligt mina flickor mådde… det gör riktigt ont… de kan fråga mig nu varför lät du x göra så mot dig eller varför var han alltid arg på dig osv. Jag känner igen det du skriver att mitt ex barn och de problem han hade var alltid i fokus. Både flickorna och jag skulle trippa på tå när han förlorat en match eller var arg. Jag ångrar så att jag lät mina flickor agera så förstående hela tiden…
I nyår skrev vi nyårsbrev, flickorna skrev i sina brev att det bästa som hänt 2019 var att vi flyttade hit. Och det gjorde vi i november 2019.
@Ulcus78
Jag har en annan syn på saker och ting. Ni som två vuxna försöker att lekar bonusfamilj alldeles för tidig. Jag tycket att du läggar mycket skull på din sambo när familjen inte fungerar som du vill. Det verkar att ni båda har barn som redan vid era förra skilsmässor inte trivs särskild bra. Din sambo förmedlade klart och tidlig att hon tänker inte flyttar igen på länge pga sina barn mående. Varför försatt du och köpa hus tillsammans med henne utan att har någon plan om framtiden om det inte fungerar? Så klart om du känna du måste flytta isär så att ditt barn ska trivas så måste du göra det. Ditt barn är förfarande ditt ansvar även om man bör med en sambo. Man för hittar tid att spendera med sitt barn, har roligt/leka/laggar mat, gå ut mm. Din sambo har små barn som gärna vill har tid med henne också. Familj liv är inte lätt,…… var särbo istället.
