Nytt för mig. Jag och min man ska separera men vi har fyra gemensamma barn som fortfarande bor hemma. Vi har vänt och vridit på situationen, och menar att våra barn ju faktiskt inte alls valt att hamna i vår separation. Vi gör allt vad vi kan för att värna om deras välmående. Den bästa lösningen vi har lyckats komma fram till är att behålla det gemensamma huset sålänge och därtill skaffa en lägenhet i närheten. Lösningen består i att barnen får bo kvar med närhet till skola och kompisar, men att vi, min man och jag, alternerar boendet istället, varannan vecka. Vi ger det ett år för att se hur det fungerar. Vi vill ställa upp för varandra då vi fortfarande kommer att vara barnens föräldrar och vill inte orsaka dem smärta. Barnen tycker det är ok och känner sig lättade att inte behöva flytta fram och tillbaka.
Är det någon som har erfarenhet av en liknande lösning?
Vi har bott så fast hos syster (jag) och föräldrar (han) och det har funkat bra!
Så länge man fortfarande hyser någon slags respekt för varandra så funkar det men så fort någon börjar klaga eller gnälla så kan det bli gnissligt…
Under en tillfällig separation för många år sedan gjorde vi så, fast vi hade två separata bostäder att gå till när det var den andres tid att bo med barnen. I efterhand kan jag säga att det fungerade ganska bra, men vad vi missade var att sköta om barnens hem så att det verkligen var ett hem. Det där vanliga pysslet, köpa hem blommor, flytta om tavlorna, organisera om i något förråd, bättra på färgen någonstans, ställa fram några nya foton… ja, vad än det kan vara i ert fall. Eftersom ingen vuxen bodde i hemmet kontinuerligt var det ingen som pysslade på allvar heller. Allt praktiskt ordades såklart, men det var ingen som på allvar ägnade sig åt att göra det fint för framtiden runt barnen, så som det är naturligt att göra när man är en familj.
Vi har också fyra gemensamma barn och har tänkt göra på samma sätt. Vi ska separera om några veckor. Så har inte erfarenhet ännu, men flera som jag talat med har sagt att de har någon bekant som gjort så, också i flera år. Tror nog det går om man är rimligt överens och flexibla båda två. Tänker det är lite orimligt att vänta sig att det går bra för barnen att bo vecka-vecka om man inte kan göra det själv.
Men våra barn är inte så små, hade de varit det hade det nog känts tyngre att tänka sig att flytta själv i typ 17 år 
Så blev det för oss: det blev dubbelt så jobbigt till slut eftersom ingen hade koll, typ. Nu har jag köpt lght (flytt om en månad) och han ska bo kvar ett tag. Hans plan är dock att flytta också på sikt.
Vi har därför bott tillsammans i huset igen sen i slutet av juni (jag var borta hela juli) och nu är vi inne på sista sträckan.
Tror ändå att det är bäst med 100% nystart ändå. Dvs, att man går vidare med egna boenden. Jag är dock inne i en tung sorgeperiod över flytt fr. huset… Det känns värre än själva skilsmässan!!
Har iofs hittat en kanonlägenhet (totalrenoverad, nära vatten och grönområde, centralt belägen och nära min syster), så jag vet att det blir bra. 
Vi tog beslutet för ett knappt år sen och har haft en väldigt tuff vår så nu kan det bara bli bättre!