Blivit lämnad för en annan

Min sambo och pappan till mina 3 barn har lämnat mig för någon annan. Det kom som en blixt från en klar himmel. I slutet av december berättade han att han ville separera efter att jag under en vecka fått tjata på honom vad som var fel. Han sa att det inte fanns någon annan. Han sa att man vet aldrig vad som händer i framtiden men att han behöver det här just nu.

Under två månader har jag gjort allt för att försöka rädda våran familj. Jag har varit helt förkrossad och han har under denna tid lovat att han inte har träffat någon annan och att han kommer berätta om han träffar någon. Han har tom svurit på sina barns liv. För ett tag sedan hittade jag en bokningsbekräftels på hotell för 2 personer, 2 veckor efter att han berättat att han ville separera. Han har alltså ljugit för mig i 2 månader och lyssnat på mig när jag helt förkrossad har försökt kämpa för våran familj med vetskapen att han redan har gått vidare. Jag känner mig så förnedrad. När jag sedan konfronterar honom är hans enda svar att han inte är skyldig mig något. Han nekar att han har varit otrogen men jag tror honom inte. Han har känt henne via jobbet i 2 år och jag har i efterhand fått reda på att hon berättade för sin sambo att hon ville separera 2 dagar innan min sambo berätta för mig. Jag är övertygad om att dem har planerat detta tillsammans.

Jag är fullständigt förkrossad och jag kämpar för att överleva timme för timme. Jag har sån ångest så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag pendlar mellan att vara arg, ledsen, tycka att allt är mitt fel och vilja att han ska ångra sig. Jag klarar inte av känslan att jag ska må dåligt medans han är lycklig med henne. Jag har inte valt detta!

Vi har varit tillsammans i över 18 år och jag förstår inte hur han kan kasta bort mig så enkelt. Jag känner mig så utbytbar. Jag kan inte prata med honom då han bara blir arg på mig och slänger tillbaka allt på mig, han tar inte ansvar för någonting han har gjort. Han är så känslokall! Han spenderar all sin tid med sin nya och han struntar i barnen när det inte är hans vecka. Han har offrat mig och våra 3 barn för sin egna lycka. Vi alla mår dåligt, alla utom han. Han har inte bara lämnat mig, han har även lämnat mig med att ta reda på hans skit och hur hans beteende har påverkat våra barn. Allt är så orättvist! Jag känner mig så fruktansvärt orättvist behandlad!

10 gillningar

Syster.
Du är orättvist behandlad.
Han har ljugit och gått bakom ryggen på dig.
Sätt dig ner och ta ett djupt andetag.
Ta två.
Och tre till.

Jag vet att du kommer att svårt att ta in det jag kommer att skriva nu men jag hoppas att det så småningom kommer att sjunka in.

Det finns en gammal sanning som Konfucius uttryckte så här.
“Speglosan vanärar endast sin upphovsman”.
I ditt fall översätter jag den så här: Hur han har behandlat dig är inte ditt fel.
Det kan hända att kärleken tar slut.
Det kan hända att ens partner gör att man tröttnar.
Det kan hända att något inträffar som gör att man ledsnar.
Men, syster, hur man väljer att agera och behandla sin partner är inte partnerns fel.
Det han gjort mot dig är inte rätt någonstans.
Inte heller det han gör mot barnen.
Så du ser, det är inte något du har gjort.
I så fall skulle han inte välja bort barnen.
Nu väljer han bort barnen också.
Så det är inte ert fel att han beter sig som han gör.
Det är inget du ska lasta dig själv för.

Nu vet jag inte ålder på honom och hans nya men många upptäcker det som gamle Spock så träffande uttrycker “You may find that having is not as fun as wanting” eller som Robert sjunger i “Kristina från Duvemåla” “Guldet blev till sand”.
Det kan visa sig att han har hoppat i galen tunna,

Med tanke på hur han behandlat dig och era barn skulle jag säga att det är hans nya som dragit och sitter med “Svarte Petter.” Du är värd bättre.

Ta hand om dig och barnen.

9 gillningar

Välkommen hit! Önskar ju att det inte skulle behövas, men nu är det som det är. Och här finns massa stöd att få, pepp och erfarenheter att dela med varandra.

Jag känner igen mig så väl i din berättelse, att plötsligt bli lämnad, att det ”inte finns nån annan” men sen ändå ett synkat uppbrott :face_vomiting:. Jag lade inte pusslet förrän efter exet flyttat ut. Men bristen på engagemang i barnen fanns där redan från start. Och vad det gjorde med mig, all ångest och oro. Ilska, smärta. Nu har det gått 3,5 år och jag har tagit mig igenom och mår mycket bättre nu än innan allt började. Så även om det är mörkt nu så hoppas jag att du kan tro det lite grann: du kommer klara detta och det kommer bli bra igen! Även om du just nu inte ser vägen dit, så kommer det att bli så!

Jag kämpade i sex veckor, sex fruktansvärt jobbiga veckor innan jag accepterade att han inte tänkte ändra sig, att han hade tänkt klart, hur ologiskt och feltänkt det än var. Jag hade nått botten och hela min kropp sa till mig att det var nog, att jag inte skulle försöka nå fram till honom en gång till. Ångesten precis före och precis efter denna vändpunkt var förfärlig. Utifrån detta så tror jag att du gjort två oerhört påfrestande månader, och även om ge upp/acceptera är jobbigt på sitt sätt, så kommer du må bättre. Små stunder åt gången, som blir längre och fler efterhand. Du har kämpat för familjen, för ett ”Vi”, så sätt nu fokus på DIG och allt som gör att du kan vara mamma till dina barn.

Att ta det timme för timme är inte alls dumt. Ta små steg. Gå ut och gå när det blir jobbigt, låt tårarna rinna, gå tills det börjar släppa. Andas i fyrkant. Älta är ett så tråkigt ord, men man behöver bearbeta, gå igenom, tolka och omtolka allt eftersom nya insikter kommer. Skriv här, prata med vänner, nån nära familjemedlem.

Försök att strunta i vad han gör och hans ansvarslöshet, han är den stora förloraren när det kommer till familjeliv och kommer att ha mycket att reparera i relationen till sina barn när han väl kommer ur sin rosa bubbla. Det är ett jobb som bara blir större för var dag. Försök att bara fokusera på din relation till dina barn, gör saker som ni mår bra av. Skapa er egen lilla bubbla med mys där ni kan stänga ute det jobbiga en stund.

4 gillningar

Hej. Jag förstår hur du känner. Det kommer bli lättare att andas, hjärtat kommer lugna ner sig inte nu men sen håll ut! Omge dig med vänner och nära. Ta hjälp om du behöver. Ta inga förhastade beslut!

1 gillning

@Ensam8

Sök på forumet här ”känslokall”. Väldigt vanligt fenomen hos dom som lämnar. Handlar om att dom vet innerst inne att dom hanterat hela situationen fel. Dom vet att dom ljugit. Men skäms för mycket för att erkänna det för sina barns mamma.

2 gillningar

Väldigt lik situation som för mig. Jag är fortfarande så förkrossad och orkar knappt andas, allt är bara kaos.
Jag VILL inte leva utan honom, jag vill inte förlora honom! Alla säger att jag klarar mig utan honom, men varför skulle jag vilja det?! Jag gifte mig ju med honom av en anledning.
Jag har absolut inga bra råd att ge. Allt jag gör blir bara fel och förvärrar för varje dag. Men du är inte ensam.

3 gillningar