Hej! För 7 månader sen gjorde jag slut med min sambo som jag bott med i 10 år pga jag under en längre tid varit förälskad i en annan som visade känna samma sak för mig. Pga stor sorg o stort hus o chocken som mitt x fick lät vi huset stå kvar o han bodde där och jag har bott tillfälligt i husbil/vänner eller hos ”den nya” lite tillfälligt i 7 månader. Eftersom den nya mannen har ett hus är det många som undrar varför jag inte flyttar in där? Och det undrar jag med. Jag känner en ångest över det och undrar varför? Flera ggr har den nya mannen liksom glömt att inkludera mig i sin familj då han har tre barn som är 7, 10 och 11 år och jag har stora problem med att känna mig trygg i den relationen. Vi har pratat mycket och rett ut varje situation. Men jag Känner ofta att jag inte vill störa barnens tillvaro ihop med sin far. Fast de alla verkar gilla mig och han försöker verkligen inkludera mig numera. Men ändå känner jag mer och mer att jag ger upp en väldigt trygg tillvaro för något jag inte har någon aning om hur det kan gå. Den nya mannen säger sej vilja bo ihop på sikt men att barnen gör att han bromsar. Han säger sej ha liknande drömmar som mej om verksamhet på landet men samtidigt säger han att det kommer ta tid att förverkliga pga barnen. Han sa i våras att vi skulle försöka flytta ihop till hösten men nu är hösten här och då vill han vänta ännu längre pga barnen. Jag är rädd att han bara är en sån som snackar? Det säger han emot iofs. Såklart! Jag har gjort slut flera ggr pga han är lite klumpig med hur han inkluderar/prioriterar mig etc. Men jag låter mig lätt övertalas att försöka mer. Och jag förstår samtidigt. Men jag har haft mkt återkommande ångest över hur jag gör mot mitt x o jag saknar att prata med honom alltmer.
Nu så flyttar snart mitt x till ett eget hus och jag får bo kvar ett tag i vårt hus samt har fått en jätteliten etta i stan. Där jag eg inte får plats alls. Eftersom jag är egenföretagare är det svårt att få tag i nytt bo. Och ju mer jag funderar på hur det ska bli desto mer ångest och sorg får jag. Plötsligt vill jag inte lämna xet alls. Han har dessutom sagt att han vill göra allt för att vi ska skapa en tillvaro som fungerar och han ser oss bli gamla ihop och vill ge oss ny chans trots min förälskelse i den nye. Å detta med att nya mannen har tre barn som alltid behöver gå före mig vet jag inte om jag kommer reda ut och kunna hantera utan att må dåligt. Jag märker redan nu att jag känner mig avvisad och får ofta ångest när jag är hemma hos han, kanske dåligt samvete mot mitt x? Jag har nog aldrig varit så förälskad som i den nya mannen. Allt jag oroar mig för tar jag upp och vi kan prata bra. Men det känns så ojämställt. Jag ger upp hela min trygghet för en man med tre barn som i nuläget ger mig extrema fjärilar och fyrverkeri men också ångest och oro. Medan han bor i sitt hus med barnen och pratar om en framtid ihop men där jag inte vet vad jag ska lita på? Och jag reder inte ut om det här bara är en tillfällig förälskelse som iofs pågått i mer än ett år för oss båda. (Men utan att var fysiskt otrogen)
Jag har hela tiden varit ärlig mot mitt x. Gjorde slut innan jag blev ihop med den nye osv.
Men någon här som varit med om liknande? Varför börjar jag tänka att mitt x och jag borde ge varandra en chans? Vi var ju bara kompisar i slutet och det var svårt att ändra på det då? Gick i terapi. Samtidigt så gråter jag ännu varje dag över att vi gör slut. Och en del av mig önskar verkligen att vi kunde hitta varandra igen. Men går det? Någon som lyckats?
Den nya mannen som gör mig osäker fast han är såååkär i mig säger att han inte vill göra mig ledsen och undrar vad han kan göra? Det undrar jag också. Håller på att bli sjuk av hela situationen och förstår inte hur jag ska få svar?
Jag var med om något liknande efter min separation. Träffade T efter ett par månader. Han var nybliven änkling då hans fru och mor till hans barn hade dött 6 månader tidigare. Vi var mycket förälskade och han ville verkligen ha mig i sitt liv. Det var ju bara det där med barnen. Han hade inte förmåga att prata med dem utan ville att jag skulle låtsas vara kompis samtidigt som vi smög om nätterna. Naturligtvis förstod de, den yngste var 11 och den äldste 15. Ett år höll vi på men till slut så avkrävde barnen att han skulle sätta dem i första rummet. Jag kan inte säga att jag klandrar dem utan bara honom för hur dåligt han hanterade det.
Nu har det gått drygt 5 år. Jag har träffat en ny sambo som jag passar mycket bättre med. Som kan prata med sina barn och tar saker och ting naturligt. Det är jätteskillnad. Det började inte med samma galna förälskelse, men kom till djup kärlek istället.
Jag tror att din nya inte är rätt för dig. Kanske är det så att ditt x och du nu har möjligheter att reda ut det som var problemen. Jag vet flera som hittat tillbaka till varandra även efter skilsmässa och gästspel med nya partners. Var snäll mot dig själv och ha inte bråttom!
Men alltså handlar detta om dina förhållanden eller handlar det om hus? Du vill inte lämna maken för att du vill ha kvar huset nu när ettan inte är stor nog?
För min del tycker jag det låter fullständigt rimligt och sansat att inte flytta ihop med någon man bara varit ihop med 7 månader och jag skulle aldrig i livet låta någon flytta direkt in hos mina barn från sitt ex vid separation. Barnen och deras bästa måste faktiskt komma först och det är absolut INTE barnens bästa att du flytter dit i det här läget, det fattar ju vem som helst. Ärligt talat tycker jag det är rätt dåligt att du bor där alls i det läget som varit.
Det är väl inte hans, och ännu mindre hans barns, fel att du saknar boende när du separerar från ditt ex? Det är väl inte hans sak att lösa, och ännu mindre något som rimligen ska gå ut över hans barn?
Jag tycker verkligen du ska se till att lösa din skilsmässa på ett självständigt sätt som inte baseras på att din nya ska ordna ditt boende.
Min nuvarande sambo har också barn, de är ungefär jämnåriga med mina. Han flyttade in till mig med barnen 3/4-dels år efter att vi träffats, det var 2 år efter våra bådas separationer ungefär.
Vi är inte låtsas-föräldrar till varandras barn, de har redan två föräldrar var. Men vi är en extra vuxen för barnen. Vi gör saker tillsammans ibland och ensamma med barnen ibland, både resor och kortare grejer. Jag tror det är viktigt att barnen får ha sin egen relation med föräldern, däremot måste föräldern också sätta ner foten så att inte barnet styr med utpressning - det blir aldrig bra!
Ja såklart inte hans eller ngn annans fel att jag saknat bo. Det är heller inte jag som helst velat flytta in där heller o jag ifrågasätter varför det ger ångest. Det jag ifrågasätter är hans ambivalens o känsla av utanförskap o ojämställd situation men det är kanske ofrånkomligt i en bonussituation?
Xet lyser i ett nytt ljus nu det är därför jag har problem att släppa hus o hem när jag såg att gräset kanske är en taggig rosengård på andra sidan?
Det kan väl vara en bra idé att du flyttar in i ditt gamla hur nu när det blir tomt. Kan du inte ta över det själv? Det är inte bra när man har elden under fötterna som driver på.
Alltså ja dels så är det såklart så att du alltid kommer att komma i andra hand efter hans barn. Det måste du ju räkna med när du träffar någon som har barn. Skulle du ens vilja ha honom om han gjorde tvärtom, och prioriterade dig över sina barns bästa? Visst kan det kännas ojämställt om du inte själv har barn, det är väl en fråga man som barnlös får fundera över innan man väljer att ha ihop det med någon som har barn sen tidigare.
Men utanförskapet verkar ju egentligen mer handla om att du inte verkar ha en egen plan för din situation, utan liksom på något sätt tänker dig att han ska ge dig ett nytt hem och en ny gemenskap. Så tycker jag inte du kan/bör resonera även om han skulle ha varit barnfri, det är inget bra sätt att börja en relation. Du måste ju kunna ta ansvar för ditt liv och din situation på egna ben.
Har du barn själv? Jag får inte den känslan. Att flytta ihop tidigt när barn finns med i bilden blir bara så tokigt. Du borde sikta på eget boende och kanske stå på egna ben en stund. Jag tror heller inte du ska gå tillbaks till ditt ex utan försöka leva själv ett tag så du verkligen vet vad du vill.
Alltså @Nimue jag håller så väldigt med dig.
Ansvar och egen balans först, sen gemensam jämnvikt?
Men, av erfarenhet vet jag också att så många inte alls anser att det är ett rimligt tempo eller att det är önskvärt/ tryggt med den graden av självständighet eller att ens tänka så?
Samtidigt uppfattar jag Maria som huvudsakligen fundersam på ev exkludering, vilket jag känner igen från min nya när jag tvärplanerar med mina barn.
Det är inte för att exkludera henne men av olika anledningar så kan det vara allra enklast att inte alltid behöva väga in hela världen i en semestervecka.
Hon ligger nära @Maria7 där i sina tankar och känslor.
Hon har däremot förstått att jag verkligen ger samma frihetsgrad tillbaka.
Att då ha 3 boenden att liksom hoppa hit och dit mellan kan bli lite mycket för många.
Mitt råd @Maria7 blir att ordna din egen boendesituation, på ett sätt som ändå blir lite rimligt för dig.
Viss anpassning till honom kan krävas men kanske det kan vara värt en tid av anpassning innan du själv ställer ner fötterna?
Vare sig det bli i eget nytt boende eller kanske ett gemensamt såsmåning om?
Jag förstår, tror jag förstår åtm, hur han tänker och varför det blir som det blir.
Det är rakt och enkelt i min logik. Kan som sagt upplevas som jävligt ambivalent i någon annans ögon.
Kan såklart även var uttryck för något annat men, ja behöver inte vara det.
Jag har en plan sedan länge om vad jag tänkt skapa ang min verksamhet på landet och är redan igång med den biten delvis men som inte gick genomföra tidigare pga xet inte ville det då. (Det vill han nu) men det som gör att jag ifrågasätter nya snubben är pga han ”snackar om att saker ska ske i höst” o sen när hösten väl kom var det inte sant. Det är ju lite skrämmande. Sen är ju drömmen att förverkliga min plan på landet ihop med ngn som vill samma ju såklart. Men vill för den skull inte bli beroende av ngn annan. Lika villkor!
Okej, ja jag förstår att det känns struligt att han inte står fast vid vad han säger, det hade stört mig med. Sen kanske det inte var sådär helt seriöst där i våras när han pratade om hösten och du precis låg i skilsmässa, han kanske inte hade tänkt igenom det så noga då. Men det tycker jag absolut att du kan ta upp att han inte ska slänga ur sig sådana saker utan att ha gjort just det. Sen kan man såklart ändra sig ändå men då bör det ju kunna förklaras mer utförligt med att förutsättningarna faktiskt förändrats.
Själv ser jag dock inte något motsättning mot att han delar en dröm om att bo ihop på landet etc med dig och att han inte vill det nu eller ville det direkt när du lämnade. Det framstår fortfarande som sunt och rimligt, ett resonemang jag själv skulle kunna ha. För barnens skull är det bättre att skynda långsamt, dels för att du ska hinna landa ordentligt i separationen, vilket du inte verkar ha gjort än, och dels att ni två ska vara så pass säkra på er relation att man inte utsätter barnen för en röra i onödan. I min värld är 7 månader inte ens i närheten av tillräckligt för att avgöra om man har något som kommer fungera långsiktigt, det är ju fortfarande smekmånadsfasen, och dessutom med extra kaos och turbulens av att du precis skilt dig.
Det står att jag får ångest avverka och undrar varför! Jag skrev aldrig att jag tyckte det var en god idé eftersom jag också känner att barnen behöver honom före mig. Motståndet ligger nog främst hos mig. Vill man gå vidare med en man som har tre barn? Klarar jag ut det?
Det är en bra fråga. Vill du själv ha barn någon gång i framtiden? Då är det ju bra att hitta någon som är i samma läge. Någon som har tre större barn kanske inte vill börja om.
Syster - i eftertankens kranka blekhet slinter dessa företag av märg och eftertryck ur sin bana och mister namnet handling som gamle Hamlet uttrycker saken i tiljans värld.
Hans barn kommer alltid att vara prio ett.
Att ses utan krav och pretantioner i förälskelsens rosa bubbla är en sak. Att synka vardagens grå och få det att fungera praktiskt kan sticka hål på bubblan och skapa en svart malström.
Räkna inte med någon annan än dig själv. Det är lätt att lova runt men sedan hålla tunnt. Du kan inte lita på någon.
Är du beredd att bli en extra vuxen för hans tre barn och de tid de kommer att ta från dig och dina projekt? Du får inte brara honom utan hans familj, hans vardag och verklighet som du ska synka med din och vice versa.
Varför tog det slut med hans förra? Du riskerar få ta över någon annans problem Är du beredd att göra jobbet och axla ansvaret - eller kommer du ur askan i elden?
Ja det låter rimligt! Men känslan i en förälskelse är ändå att vilja förenas i samma liv du vet…lite knepigt att rå på…huvudet säger en sak känslan en annan
När det gäller situationen omkring din nya, finns inte så mycket att säga, mer än att han nog gillar läget som det är nu, att vara såååkär i dig på lite avstånd och göra planer om en framtid som bara inte är just nu. Förvänta dig inte att stora saker kommer att hända på det området och kanske lika bra det iom att det inte alltid är lyckan att träda in som bonusmor till tre halvstora barn. Du får väl avgöra hur länge du själv gillar läget som det är nu.
Däremot bör du omgående glömma alla tankar om att återuppta förhållandet till din ex. Där gäller att lagt kort ligger och du kan inte ångra dig bara för att du är missnöjd med din nuvarande boendesituation.
Det bästa vore nog att glömma allt om bägge dessa män och fokusera på dig själv, ditt företagande och ditt boende.
Ändrar inte på det faktum att anledningen till att du alls överväger exet igen är inte att du nu fått en mer positiv syn på denne, utan att du fått en mer negativ syn på din nya bland annat pga. den boendesituation han erbjuder dig.
Därför kan det vara ok att du slösar bort din egen tid i väntan på din nya, men slösa inte bort din exes tid när ingenting omkring denne har förändrats.