Hej! För inte alltför länge sedan skrev jag att jag inte klarade av situationen jag befann mig i. Samhörigheten i min relation har varit dålig en längre tid men maken tog upp det och trots att jag höll med blev jag förkrossad. I kanske två veckor. Svårt att äta, kunde inte ta initiativ, ville leva i sängen för alltid. Sedan började vi berätta för andra. Jag fick stöd från familj, de drog iväg mig på saker, drog igång min planering. Nu har jag köpt lägenhet, köper in möbler inför flytten i slutet av månaden. Jag är inte förkrossad längre. Jag gråter inte så fort jag ser min man. Eller när vi måste planera något inför separationen. Vi hade det stora samtalet i augusti. Är känslorna förträngda för att det är så många måsten just nu? Jag är inte längre rädd för ensamheten för jag känner mig mindre ensam nu än innan. Jag planerar framtiden. Jag inreder i tanken. Startar upp fritidsaktiviteter. Men det känns som att känslorna vände så snabbt? Vad betyder det? Kommer avgrunden återkomma när jag sitter i lägenheten (som jag redan älskar)? Eller hade kärleken redan minskat? Till saken hör att vi redan är skilda en gång. Den gången handlade det om intimitet och otrohet. Jag mådde dåligt länge då. Men det är ett helt annat läge nu. Barnen är större. Jag känner att jag gjort vad jag kunnat. Inget dåligt samvete. Jag är självständig. Har folk omkring mig.
Beslutet är gemensamt den här gången fast jag inte tog initiativet till det. Det är kanske därför jag känner mer att jag har kontroll och inte förlamas av känslor?
Jag gissar att känsloresan inte är över ännu? Jag ville höra era erfarenheter för att vara lite beredd.
Eller så var du redan känslomässigt klar med er relation och kunde snabbt ställa om dig till att leva ensam. Det är väl så det brukar vara för den som lämnar som hunnit bearbeta sina känslor under ett längre tag, stött och blött alla för- och nackdelar.
(Nu är ju ni två överens så man kanske kan se det som att ni båda är lämnare?)
Du har redan gjort ett känslomässigt bokslut och du kan dessutom se framtiden an med glädje eftersom du känner att du har mycket stöd omkring dig.
Det är klart det kan komma bakslag, men jag tror att du kommer klara av dom galant. Lycka till
För mig har alltihop gått lite etappvis. Plötsligt en dag kände jag precis som du att jag inte var förkrossad längre. Jag hade tagit ett jättekliv framåt.
Naturligtvis kom det bakslag (det gör det fortfarande) när jag återigen var ledsen och nere och deppad. Men när jag väl tagit mig ifrån ett sånt där jobbigt stadium, då har jag inte alls fallit tillbaka lika djupt igen.
Samma med den ohanterliga ilska som jag känt. En dag var den väldigt försvagad. Förståelsen och livsglädjen hade tagit över. Visst har jag känt mig arg på honom även efter det. Men inte särskilt länge och inte heller så där oresonligt. Det är ett passerat stadium.
Så jag tror du kan våga känna att du faktiskt har lagt det värsta bakom dig! Om du väl har börjat känna tillförsikt inför det nya ensamma livet, då kommer nog inte dipparna bli lika djupa och inte lika långvariga hädanefter. De finns där ett bra tag till, men de blir lindrigare och glesare hela tiden.
Tack för era svar! Under kvällen har jag haft mer negativa känslor av besvikelse och bävan. Vi bor ju fortfarande i samma hus. Ikväll har han varit hos en gammal tjejkompis. Det vet jag eftersom min son testade hitta mina vänner funktionen i bilen. Jag själv har tagit bort den funktionen så jag inte ska lockas av att leta efter honom. Idag tog jag även bort så han inte ser vart jag är. Lite får inte jag så får inte du, fast det är jag som tagit bort. Alltså hur fånigt är det inte? Det är den där känslan att bli utbytt tror jag. Att ersättas. Och det är antagligen inte ens så. Ändå hoppar känslorna runt, nerverna rycker nervöst och trots att jag ville hindra mig själv frågade jag honom. Jag har ingen rätt till det. Jag vill inte vara i den här relationen och jag vill samtidigt inte att han ska hitta någon ny och i ett tredje varv vill jag att han är lycklig. Får jag skylla på den sena timmen och plötslig känslosvajning?
I samna situation, beslutet kom ikväll efter en sommar pendlande mellan hopp och förtvivlan. Men mitt i allt lite glödje ändå, som du säger att slippa kämpa, att veta definitivt. Men sorg över det man förlorar, att vara älskad, det gemensamma sociala etc. Kan inte sova och svårt att äta… önskar det gick att hoppa mpnader framåt i tiden…
Tidsresor låter verkligen lockande när man är där du är. Tiden kommer gå ändå. När jag låg där apatisk och inte kunde äta valde jag att berätta för några vänner. Det var en överlevnadsplan. Om jag skulle tyna bort skulle några veta vad som hände och stoppa mig. Sedan började jag skriva av mig i min kalender korta anteckningar om vad jag lyckats göra (berätta om situationen, gå på visning, åt fil typ). Och även om känslor. Jag började läsa om andras historier här och lyssna på en podd om relationer.
Du har många beslut framför dig. Jag har tagit så många beslut de här månaderna. Men ta ett beslut i taget. Ät det du kan tänka dig, drick mycket, vila och ta en sak i taget. Prata av dig här också och med vänner eller familj.
Ikväll är jag så jäkla ARG!!! Varenda kväll är han borta sent. Han berättar inte vart han är vilket han förstås inte behöver. Men det är jag som är hemma och ser till att det finns mat, förhör läxor, hittar på saker med barnen. Varför håller han sig borta utan att ta ansvar som förälder? Han är i ena stunden orolig för att inte träffa dottern så mycket när hon eventuellt kommer hänga i vår lgh när vi flyttar men vad gör han åt det nu??? Inte ett skit!!! Skjutsar henne då och då. Jag har inte varit arg tidigare men när han bara skiter i ALLT, jag blir tokig!!! Jag är den där samordnaren i vårt hem. Kommer det fortsätta även efter separationen??? Ska jag behöva säga åt honom att vara med sina barn? Ingen av dem har väl sagt så mycket så de kanske inte ens lider av det? De är vana vid att han alltid kommer sent, ofta har jag fått påminna honom om att komma hem och äta med oss. Det är orättvist att bara dumpa allt ansvar på mig. Och jag känner mig som en idiot. Han fyller snart år och jag håller på och frågar och vill att det ska firas, att han ska få bli firad. Varför släpper jag det inte bara? Han bryr sig ju inte. SÅ ARG!!!
Det kommer bara att fortsätta om du själv väljer att fortsätta på det sättet
Han är ju vuxen, så låt honom nu börja få ta eget ansvar för sig själv och för sin egen relation med sina barn och så tar du ansvar för dig och dina relationer till både barn och övriga i din omgivning
Ja, bra! Egentligen vet jag det där. Jag ska tänka på det mer vad jag faktiskt själv väljer att ta på mig. Och i stället för min naturliga impuls att lösa saker får jag bolla tillbaka till den som äger problemet. Jag ska öva på att se när jag hamnar där.
@Trassel Oj vad jag känner igen mig. Jag har framförallt varit arg, jag har känt en sådan ilska över att han förstört familjen med sitt egotrippade och nonchalanta agerande. Så arg att jag sett rött, och även flugit på honom. Helt oacceptabelt givetvis, till mitt försvar har jag dock hans aggressivitet. Han har aldrig slagit mig, men däremot slagit sönder möbler och liknande våldsamma grejer.
Sen har jag haft djupa dippar då jag sörjt familjen. Aldrig åt depressionshållet, mer sorg blandat med ilska.
Jag har gått i KBT, det har hjälpt mig mycket. Nu efter några år så faller jag aldrig lika djupt i negativa känslor. Det är stor skillnad.
Jag var arg igår och behövde skriva av mig men det är ingen fara. Jag sa idag att jag kommer vara borta ikväll så han behöver inte hålla sig borta. Det är jobbigt att dela upp ett gemensamt liv. Han tycker det är jobbigt att se flyttkartonger. Och att det är som vanligt och ändå inte alls. Därför håller han sig borta. Jag flyttar i slutet av månaden och tills dess får vi se till att tiden är så bra som möjligt. Tack för ditt svar!
