Jag vågar ju inte skriva just borderline eftersom jag inte är läkare och har inte gjort några tester om det.
Men mycket kanske tyder på det hållet.
Alldeles för stora negativa känslor som inte är i proposition av händelsen. Kan ta upp en enkel sak.
Vi hade flyttat till hus. Jag började plocka in saker i köket och hon någon annan stans. Sen när hon ser att jag lagt skedar till vänster och gafflar i mitten och knivar till höger så hotar hon med skilsmässa bara för att jag är så elak för jag gör som jag alltid har gjort. HUR ska jag kunna veta över huvud taget att hon ville ha dem till höger?
Till detta så skulle det ju vara fel att fråga med, eftersom jag då inte kan göra något själv utan hela tiden måste dra i henne.
@skildkille81
Vi är inga läkare och du har alldeles rätt i att inte sätta någon diagnos. Däremot kan jag försäkra dig att ingen ska behöva leva som du gjorde under dessa premisser. Du måste göra fri från det “normalt” tillstånd som du har levt i. Du är stark och jag vet att du kommer leva harmonisk utan rädsla för utbrott och hot, det existerar! Det förtjänar du!
Styrkekram, du är på väg till friheten
Friheten är inte långt borta.
Jag ser den i horisonten nu.
Men sorgen över vad du gjort. Den lever kvar.
Att bara leva med barnen halvtid, något som jag aldrig önskat eller velat.
“Nej jag kan aldrig glömma att du lovade att alltid älska mig.
Att glädjen kommer och att glädjen går
det kan vi allesammans skriva under på
jag är en gåva livet en gång gav mig
och jag lever här, och nu”
Tröstevisa, Benny Andersson
Mit liv är NU och du har en gång förstört det, men jag är på väg mot nya mål.
vill med detta meddelande säga alla. Det BLIR bättre. Efter 3 år, och 1 år ensamboende, så har jag börjat gå framåt igen. Sorgedagar finns kvar men ljuset syns varje dag.
Absolut inte normalt att tycka och anse så galna saker tycker jag. INTE något som är typiskt tjejigt. Ser starka likheter med min karl. Har länge tänkt att han nog både har borderline och narcissist. Och Adhd. Han är väldigt rastlös, häver ur sig kränkande saker utan att förstå att en blir ledsen eller sur, och inget projekt här hemma blir riktigt färdigt mm
När det passar honom att göra något/köpa något då går det hur bra som helst, tycker jag ger order när jag ber om något som att byta blöja, tycker han lika gärna kan ta på sig kjol när han måste/har städat.
Får skriva en liten bit ikväll nu när jag är ensam.
Jobbigt är det när barnen varit HÄR och sen försvinner.
Jobbigt för barnen var det också att inte vara kvar här heller.
Vi har väl börjat få ordning och hämtar/lämnar på fritids de dagarna man ska ha barnen, så man hämtar dem aldrig hemma hos sig. Det är skönt tycker jag för saknaden är så enorm varje gång jag lämnar bort dem.
Nu har det gått så lång tid att jag faktiskt har släppt tanken om att vara gift med henne igen. MEN den stora saknaden är fortfarande kärnfamiljen, eller mest BARNEN att inte ha dem hemma här hos mig.
Eftersom jag ser att det blivit så mycket bättre med det andra så kanske detta också blir en bättre acceptans. att inte ha dem här hela tiden. Och om 10 år så är de ju så stora så de ändå inte bor hemma och då är jag kanske FRI igen?!
Är väldigt skönt med att ha “min historia” här. Gå tillbaka och läsa hur jobbigt det var. För många glömmer faktiskt bort en hel del av det jobbiga och minns den inte.
Och det med! Jag har faktiskt fått mitt första FÖRLÅT av mitt X! Någonsin!
Visserligen var det på sms. hon skyllde mig för att jag inte hade skickat med gympapåsen till dottern, och jag sa att jag inte hade den. Sen hittade hon den hemma hos sig.
Kanske har hon förändrats lite? Kanske ser hon att allt inte var mitt fel?
Å andra sidan så är det som om hon tycker jag ska vara snäll mot henne och hennes nya kille. Undra vad han tycker om henne? Som går till mig och lånar saker…
Önskar alla lycka till. Det blir bättre varje dag, men vissa dagar är sega, iallafall när man ska jobba helg.
Om ett år från nu är det säkert ännu bättre. Jag tror i alla fall det. Det kanske till och med blir så att man kan få ut något positivt av att ha suttit i den där jä€%$la kolgruvan. Har kommit på vad det kan vara än, men det kanske visar sej…
Fördelarna är nog att jag är en lugnare och bättre kille nu. Man slipper ju ta allt ansvar som jag gjorde innan. Och så kanske man hittar en ny så småningom. Inte att jag känner så just nu, men mer att vetskapen finns att det kan hända. Något jag inte alls trodde för ett år sedan.
Den stora sorgen är ju att barnen är bara på halvtid här. Och när det kommer kompisar till barnen som man måste skicka hem för att de är på det andra boendet i grannbyn. Det är tråkigt. Och så kommer det ju vara i 10 år till tills de flyttat hemifrån.
Hmmmm…
Hej min sida. Tänk vad tiden gått, allt från att känna hopplöshet till…nu.
En känsla jag aldrig trodde man skulle kunna känna igen. Varför kan man inte vara normalt singel längre.
För en månad sen var ju livet bra, ensamt förstås men ändå en skön ensamhet där man såg ett ljus i vardagen igen.
Där människor man hälsade på kändes glatt och roligt, och att man själv log tillbaka och inte längre hela tiden bara pratade om X.
Men NU… varför har jag sett in i ett par ögon och kände mer idag?!
Vad har jag gjort idag som är så stor skillnad på de andra dagarna att man börjar få förälskelsekänslor igen?! Jag som nästan “hoppats” på att slippa det och vara glad singel hela livet.
Satte på låten igen, magnus uggla så klart. jag skulle nog aldrig för det första våga säga något och för det andra vill jag inte ens känna som jag gör… tänk att kunna bjuda ut henne eller något.
PS De flesta känner jobbigt med den där kolgruvan. Jag har nog hamnat i helvetet denna gången istället, alldeles för varmt för mig. En kolgruva hade vart bra att kunna svalka av sig istället.
Jag bjöd aldrig ut. Fast jag träffar henne inte så mycket nu längre heller. Och jag mår rätt bra i mig själv också.
Egentligen så gillar jag mitt liv rätt bra nu. Barnen är hemma denna veckan som kommer (byte fredag eftermiddag) och på sätt och vis räcker det för mig.
Jag får nog känna mig glad att ändå ha varit gift, barn mm. Allt det skulle jag nog saknat när jag blir gammal om jag inte hade fått vara med om. Å andra sidan så hade jag inte velat vara skild men den smällen kan jag inte göra något åt. Om jag skulle få leva mitt liv igen hade det nog sett ut ungefär som det gjort.
Önskar dig styrka i dig själv. Var glad över att du har ett jobb mm. Försök att tänka att det ändå är bra med tak över huvudet, mat, mm. så kanske vi syns en vacker dag igen.
Att en sång kan göra så mycket för mig.
Minnen. Jag låter dem komma bara… Inte så att jag vill/kan tillbaka, men TÄNK vad kul vi ändå emellanåt hade det! Undrar hur du tänker på det som vi hade…
Allt sattes på sin spets idag när jag hörde låten igen, har spelat den hela kvällen nu. Älskar det vi en gång hade min fru, min familj.
Önskar dig all lycka @skildkille81… du är den verkliga man här som är så brutalt ärlig, som inte är varken materialistiskt, ytligt eller sexuellt fixerad och jag har så ofta tänkt att jag skulle ge dig all den erkänsla som du förtjänar för den öppenhjärtiga, vidsynta och sympatiska man som du är… men jag har nog tidigare aldrig lyckats till fullo med min ambition.
Men nu är det sagt, rakt ut och utan krusiduller… hoppas att livet ger dig all cred som du så väl förtjänar
Över ett halvår sen jag skrivit.
Har det hänt något?
Jo, en jävla massa skit tror jag.
Där hela sommaren känns mer eller mindre förstörd. Tänk vad mysigt vi ändå haft jag och barnen.
Hur kan någon vilja dejta mig?
Jag kan ju inte.
Tänk om jag visste hur jag skulle göra!!!
“Gör det” säger vänner. Men jag kan inte. Det känns som fel person bara. Eller rättare sagt, alla känns fel! Och vem vill ha en skild pappa som inte ens har ändrat på huset sen vi var två!
Den största rädslan är nog att JAG skulle såra någon annan. Enklare att själv bli sårad tror jag, för jag vet hur hemskt det gör.
Eller så kanske det blir bättre när barnen kommer på söndag igen. Har inte sett dem på 2 veckor och det tär något så oehört mycket.
Kjære deg, hvorfor stresse med å date noen? La det ta den tiden det tar, det er ditt liv og du må føle deg klar. Hva andre tenker og mener skal du drite i.
Jeg kan ikke fatte og begripe hvorfor noen på liv og død skal mase om at man skal finne seg en ny etter et brudd. Du skriver jo selv at du ikke kan. Neivel, så kan du ikke det akkurat nå. Vær stolt av deg selv at du fortsatt står på begge beina, du tar deg av barna dine og du fikser store deler av livet ditt. Kjærligheten finner du senere. Jeg undrer meg over alle som mener at man ikke kan være singel mer enn et par år ellers er man mislykket, null verdt. Det er mange som er single både 4, 5, 6 og 7 år før de finner kjærligheten. De er da like mye verdt som de som skaffer seg en ny partner schnell. Det viktigste er at du er en god pappa og er snill med deg selv.
Klapp deg selv på skulderen, gå med høyer kneløft og kneis med nakken, gi blanke i mas om dating. Du kommer til å få det til når du er klar for det
