Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Bipolär X har flyttat nu

Stora Kramar till Dig. Och vad glad jag blir som blir omnämnd av dig❤️

1 Like

Hej alla här, som kanske har lust att läsa min tråd. Inget vettigt denna gången…

Jag som trodde jag fått tillbaka livet.
Jag som trodde man kunde lita på någon igen.
Men, varför skulle man kunna det? De man verkligen delade allt med, tycker kanske jag är för jobbig? Jag har fan aldrig fått ett svar vad jag gjorde för fel, men, det blev bara tyst…

Person 1
Jag grät ju i din soffa när allt uppdagats. Och du kan bara lämna mig, dina barn, ditt x OCH den nya tjejen du hade för att du hittat någon annan 50 mil bort? Utan något svar, utan någon vetskap, har du gått vidare från skilsmässan och lämnat mig? Lämnat dina barn? Lämnat allt?

Person 2
Jag har delat allt med dig, bra och dåliga saker. Verkligen allt. Trodde du var min riktiga vän som alltid skulle finnas, vart har du tagit vägen? Varför svarar du inte längre? var finns du? vad gör du? Har du kille eller? så jag är överflödig vänskapen? Jag litade på dig att du alltid skulle finnas. Har du också gått vidare? Är du kär i någon?

Person 3
Jag fick ju reda på så mycket av dig. T o m att du blev slagen av din kille. Vi pratade om allt vi också. Och hur vi skulle komma vidare i sorgen. Har du gjort det nu? Har du det bra?

Person 4-5
Jag vet att jag kanske visade fel känslor, att jag inte blev glad när ni berättade att ni tänkte flytta 6 mil härifrån. Jag har ju alltid kunnat gå till er när som helst, varje kväll om det skulle vara så. Hoppas att ni får ett bra liv om ni flyttar härifrån.

Jag vet att jag har fler här på sidan, men dessa personerna var de som fanns PÅ RIKTIGT, de jag träffat IRL där jag trodde att vi skulle hålla ihop så länge det behövdes. Känns som jag är överkörd nu efter jul. Allt har blivit så ledsamt. Jag är inte över min skilsmässa än, efter 3 år, jag saknar fortfarande husvagnssemester, lek, picknick och familjelivet, något som ingen ny kan fylla det tomrummet.

Jag jobbade, jag slet med mig själv att våga lita igen på någon person igen. Jag lyckades göra det, fast, det blev ju samma visa ändå. Att jag inte fick reda på vad jag gjort för fel, att jag blev lämnad ändå. Är jag bara bra när jag kan ge saker, när jag kan vara till hjälp, men aldrig få tröst när jag behöver det.

Jag ber om förlåtelse/ursäkt för hur jag formulerade mig tidigare på mallan´s puben här på sidan. Lät som jag tryckte på med att man bara blir lycklig om man hittar ett förhållande, det var inte så jag menade, men orkar inte förklara mer.

Så. Varför litade jag på någon igen?
Jag får nog bara lita på mig själv. Ingen annan.
Jag kommer inte vara så personlig igen, så jag slipper bli sårad fler gånger.

:sob:

2 Likes

Jävla skit ren ut sagt
Tror du har rätt, man ska bara lita på sig själv
Jag blev också övergiven av en nära vän som funnits vid min sida mina tre år
Vännen kunde inte acceptera att jag inte är den partypingla hon är, att jag inte desperat jagar ny man som hon gör, att jag trivs med att jobba mycket, att jag gärna umgås med mina barn, att jag tycker om att bara vara hemma
Tvi för alla man tror man kan lita på men sedan sviker
Jag blir så ledsen när människor sviker för att man inte passar in i deras egovärld
Kram till dig

1 Like

Så tråkigt att höra jag är väl inte heller över min seperation riktigt heller efter 3 år som du.

Men hade 2 fina vänner en avled tyvärr för drygt 1 år sedan cancer.
Men har en fin vän kvar.
Men hon bor drygt 6 mil ifrån mig så vi träffas tyvärr inte så mycket.
Stor kram :hugs:

1 Like

Gör mig ont att läsa detta.

Kramar till dig.

Jag tror också du har rätt. Dom enda som man kan lita på alltid är dom man har blodsband med.

Du är inte ensam om att inte komma ut på andra sidan lycklig och glad. Jag tror jag aldrig kommer att komma över skilsmässan helt. Jag hatar att ha blivit fråntagen hela den biten som det innebär att bli gammal med den man växt ihop med sen ungdomen. Och mest av allt hatar jag att bli tvingad att skapa mej en ny framtid som jag inte ens vill ha.

Men jag gissar att man vänjer sej… kanske… någon gång…

3 Likes

Inte ens de med blodsband kan man lita på, skulle jag vilja säga.
Mitt ex och min syster sexchattade med varandra. Skickade nakenbilder osv. Det gjorde att man blev rätt så stukad… var skulle man vända sig för att få stöd?

Nåja. Jag hoppas att alla tar sig vidare och att alla hittar en själsfrände som dom kan lita på.

2 Likes

Jag tror jag förstår dina tankar ganska bra…
Första gången jag delade på mig var jag 27. Råkade träffa min allra bästa vän då. Typ min själsvän… han hänger kvar än i dag… underbart och jag hade inte klarat livet utan han.’
För 1,5 år sen såg jag en man som la ut att han blivigt dumpad på fb och vi var endast ytliga vänner. Idag är han ännu en i skaran av bästa vänner…
Det är inte lätt att skaffa vänner vid 40 sträcket men det går. Jag är inte för på men stöttat och sen distans och stöttar igen. Man får inte vara för krävande men sen kommer dagen då man själv behöver det man gett… då vet man… de är kvar osv

Tack.
Det låter smidigt, men tycker det inte är det.

Jag har svårt att bryta relationer, även om man kanske måste det? Alltså, nu handlar det om vänskapsrelationer.

Har en, som kontaktar mig ungefär varannan vecka, och hon säger att vi borde träffas mm. Det är så att det är 2 år sedan vi kollade en halv film tillsammans, och jag har velat planera in att vi kan se resterande del men det blir aldrig av. Tycker det känns svårt. Ska jag säga rakt ut “jag vill inte höras av mer”? För varje gång jag vill planera något vi kan göra så blir det antingen att hon pratar om något annat eller frågar vilken dag, och tyvärr är hon alltid upptagen de gånger jag föreslår dagar.
2 år!
Och vi bor ju inte på var sida Sverige heller. En bit att åka men kör mer varje dag på jobbet än det är dit o hem.

Tack för omtanken.
Jo, jag är nog som du där med, lever för mina barn och har svårt att komma ut varje helg. Har varit på puben i somras men sedan inte mer.
Trivs med jobbet men hade gärna jobbat lite mindre om jag kunde för att träffa vänner/barnen.

Jag tycker det är tråkigt att man inte kan vara vänner även om man är olika där.

Men på vilket sätt blev du övergiven? Jag tycker det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till vissa vänner som säger sig vilja träffas men inte gör något åt det. Även om jag kommer med förslag. Jag hade helst velat att de sa det rakt ut att de inte vill träffas mer än själva tystnaden som blir.

Jag har ju fler vänner, och några som jag vet alltid finns hos mig. En kommer jag inte träffa förrän i maj, vi sågs i helgen som var, så där känner jag mig trygg och han med att vi finns för varandra.

Åh. Vad jobbigt!
Jag är glad och tacksam över min familj/syskon då vi har en väldigt stark relation. Ibland kan det ta några månader innan man träffas men vi finns alltid för varandra om vi behöver det.

Vad är en själsfrände? Vi syskon är varandras olikheter något väldigt, bortsett ironin och sarkasmen vi har, men älskar varandra ändå. Just det att man själv kan förlåta snedsteg som min bror gör, och jag vet han förlåter mina.

Min vän har varit med sedan början för tre år sedan, lyssnat, stöttat osv
Hon vet och har sett hur jag ensam kämpade med husrenovering, bodelning, sonens utredning (BUP och BUMM), skolmöten, socmöten, att jag jobbat mycket

I början kom det gliringar om än det ena än det andra ”du jobbat för mycket”, ”vad tråkig du är, varför dricker du inte?”, ”du lägger för mycket tid på barnen” etc
Nästa steg är att hon blir sur så fort jag inte hänger med på något som hon ska göra eller planerat - gå på krogen, kryssningar för det mesta
Nu slutade det med att hon på juldagen lägger upp en bild på Instagram där hon partajar med mitt X och hans ungdomsgäng

Måhända att jag är grinig och trångsynt men hon tillhör en av de som sett hela sanningen om hur mitt x betett sig mot mig och barnen
Självklart får hon umgås med vem hon vill och jag förstår att jag inte kommit över allt ännu. Men i min värld har det bara gått ett år sedan jag blev ”fri” (då var allting kring skilsmässan klart) även om det är tre år sedan det hände.

Det är inte lätt att ta sig ur ett 30-årigt förhållande med en bipolär/narcissistisk man. Det är fortfarande mycket som uppdagas
Jag mår fortfarande ibland mindre bra över att jag låtit mina barn växa upp i detta (att jag inte lämnade för länge sedan)
Jag behöver fortfarande vara ensam mycket, tänka och fundera
Samtidigt är jag lyckligare nu än vad jag någonsin varit
Jag har också dessvärre fått en del hälsoproblem som en effekt av de senaste årens situation som gör att jag måste ta det lite lugnt

Den här vännen accepterade inte det och det är sorgligt att inse att vänskapen inte var så djup som jag trodde

Nu blev det långt, men det var skönt att få sätta ord på saker jag går och tänker på :relieved:

2 Likes

Usch vilket SVEK från en som du trodde var en sann vän.
Tycker INTE att du är lättstörd och bitter på hur hon gör.
Vi båda kom in här ungefär samtidigt vi hade levt många år med våra ex.
Dom bägge valde att ta mycket yngre tjejer. Dom kunde vara Pappor åt sina nya.

Men det tar tid att bearbeta detta hur man egentligen levde l sitt förhållande.
Jag har också dåligt samvete emot mina barn

Mitt ex hade inte bipolär men någon fel var det. Blev arg skrek över “skitsaker” tyckte jag.
Skrek även på barnen har jag hört nu. Det har jag dåligt samvete för.

Men min kurator jag gick hos i början för 3 år sedan. Sa att när man träffas väldigt unga så har man inget att jämföra med.
Och man vill hålla ihop familjen.

Jag tycker att du har gjort ett FANTASTISKT jobb med att ordna bostad och ett liv till dig och dina barn.

Så synd att det är så långt till dig annars skulle vi kunna vara nära vänner :heart:.

STOR KRAM

3 Likes

[quote=“Luckepucke, post:124, topic:5347”]
betett
[/
Jag har också just blivit övergiven av min bästa vän av samma anledning som du. Den här vännen har dessutom själv gått igenom en skilsmässa som knäckte henne totalt för några år sedan så hon om någon borde veta vad man går igenom.

3 Likes

Förlåt @skildkille81 för trådkapning :relieved:

Ja, @gittan6308 det skulle vara så kul att träffas någon gång :grinning::heart:

1 Like

Lustigt, min fd vän skilde sig också under buller och bång samtidigt som mig = borde också veta bättre

Tack så jättemycket!
Jag har nog gått ner mig mycket i julas här för att jag känner att jag tappat vänner, och kan nog bero på att jag inte orkar heller hålla igång så mycket som man kunde och gjorde i 20 års åldern.
Jag behöver också vara ensam och tänka mycket. Ensam i skogen ibland för att orka med.

Jag tror också att vänner som har en “vanlig” skilsmässa (vanlig inom citationstecken för alla är ju speciella på sitt sätt men utan bipolärt sammanhang) inte riktigt förstår hur jobbigt det är när det är andra saker än enbart att känna sig oälskad. Där båda faktiskt jobbar för en lösning angående barnen, bodelningen mm, och inte bara tänker på sig själva. Kanske därför du och jag inte kommit längre med.

Samtidigt känns det ibland svårt, för jag ställer så många konstiga frågor nu för tiden till andra skilda. “älskade du honom” “på vilket sätt” “hur var er relation” “kunde du säga precis vad du tyckte” “kunde du åka iväg till en kompis”. För ju längre tid, och desto mer frågor märker jag att mitt äktenskap var väldigt konstigt.

1 Like

Ytterligare likheter med min historia. Galet!

1 Like

Jag vart utskälld av Soc att jag var en usel mamma och en usel fd fru som inte tillät X att vara pappa på sitt sätt = inte alls
Till honom sa dom (när jag var i rummet) ”Du kan behandla dina barn hur du vill, de kommer alltid att vara lojala så du behöver inte oroa dig, skicka dom ett sms ibland bara”
Vilket nys!
Nej, jag tror det är svårt för utomstående att förstå min/din skilsmässa vs ”en vanlig”.
Jag har ändå förmånen att inta ha någon som helst kontakt med mitt x (1 1/2 år sedan senast)
Det gick att genomföra både bodelning och husförsäljning via ombud och en fantastisk mäklare
Och sonen är 15 så där behöver vi inte ha någon kontakt alls - läkarbesök, skola etc går information via ombud men även de har fattat att de får 0 respons

Vi får kämpa på men samtidigt tillåta oss att ha perioder av sorg och nedstämdhet, det är ok :grinning::sparkling_heart:

2 Likes

Jag blev inte utskälld av soc, utan av läkarkåren, de på psyk.
Riktigt utskälld, han ställde sig över min fåtölj i ett sjukhusrum som vi satt i och hängde över armstödet och skrek att det var mitt fel allt.

Något tag efter så satt vi på soc, han jag och hon från soc. Han tom började säga emot henne med på soc hur dålig förälder jag var, så hon på soc började ryta tillbaka…

Just nu undrar jag om jag gjorde rätt. De jag älskar högst och lever för, hade det varit bättre för dem utan mig? Borde soc ha ett nytt boende?

Samtidigt känns det svårt, jag skulle behöva och vilja ha tröst innerst inne, men känner det bara jobbigt att ta kontakt med någon. Jag tror ingen orkar lyssna längre, eller ingen förstår.

Låter jättekonstigt, men vill blocka alla vänner, för att slippa göra dem ledsna också när jag tappat gnistan.