Vissa av er vet redan min historia, så jag ber er att INTE blanda in just mig i detta, utan se det mer generellt.
Vid en skilsmässa, gemensam vårdnad,
och endast den ena vårdnadshavaren betalar allt och den andra vägrar.
Är du med om det? Tankar om det? Skriv fritt.
Du menar betalar allt till barnen? Bara för att få hela bilden, vart går barnbidraget?
Har inte den här frågan varit uppe tidigare (eller varianter på den)?
Någon med bättre minne än jag?
Vad finns det krasst sagt för fria tankar att ha om ett sådant upplägg eller “överenskommelse” eller vad det nu handlar om, givet de minimala och vaga förutsättningar som du delger. Annat än att det såklart är en bra “deal” (strikt ekonomiskt) för den som slipper betala och en sämre för den som betalar 
Du måste nog förtydliga vad du egentligen har för funderingar runt detta och varför du ställer frågan, vilket förmodligen kommer att involvera din egen situation på ett eller annat sätt…
Mina barn bor växelvist varannan vecka, barnbidraget går halva till varje förälder.
Deras mor precis tvärvägrar att bidra alls, enligt henne är det min uppgift att se till att barnen har skor, ytterkläder och allt de behöver på förskolan.
Kan tillägga att jag även står för och betalar båda barnens försäkringar.
Det är även ett väldans liv på deras mor vid varje “årstidsskifte” om att de har fel skor, fel jackor o fel allting. Enligt henne är det min skyldighet att skicka med barnen lämpliga ytterkläder för alla tänkbara väderförhållanden som kan tänkas intraffa under veckan de bor med henne…
I detta tandlösa land finns heller inte mycket jag kan göra åt det, det är bara att knyta näven i fickan, ta 10 djupa andetag och sen bemöta lugnt och sakligt.
Men jag kan inte på något sätt tvinga henne att bidra till detta. Hon tar även alltid perspektivet att om jag inte lyder o gör som hon säger så är det barnen som blir lidande…
På lite mer medellång sikt så dokumenterar jag bara allt detta o laddar för en runda till i tingsrätten om några år…
Jag skulle säga att det beror på situationen.
Ifall föräldrarna har hyfsat likvärdiga möjligheter att bidra till utgifterna för barnen kan jag inte se annat än att föräldrarna också borde dela upp det rättvist sinsemellan.
Men det finns ju många andra konstellationer också.
I ett fall där den ena parten tjänar mycket mer än den andra kan jag tycka att det vore rimligt att den personen också bidrar med mer. I min enkla värld är det inte konstigare än att vi betalar procentuellt på skatten utefter inkomst.
Jag brukar i snitt få ut ungefär 35 tkr på kontot efter skatt, vilket var mer än vad exet fick ut. Så att jag betalade mest så länge som vi var tillsammans kändes rätt självklart, och det hade jag så klart fortsatt med även efter att förhållandet avslutats, ifall vi haft barn tillsammans. (Jag betalar ju i dagsläget bl.a. abonnemang och annat åt äldre släktingar som är fattigpensionärer, just för att jag har råd medan de har det tuffare ställt. Att bidra där det behövs är väl inte å mycket att gnälla om, ifall man gott och väl har råd)
Vissa familjer har ju även upplägget att den enda i huvudsak står för försörjning och den andra för markservice och barn, och i dessa fall skulle jag också säga att den som drar in pengarna ur ett moraliskt perspektiv även borde ersätta den andra vad gäller pensionsbortfall och inkomstbortfall. Det är ju också de så de allmänna rekommendationerna ser ut, även om Sverige (till skillnad från en del andra länder) inte har det lagstiftat.
Jag kan ju inte säga att jag betalar allt. Jag har barnen 24/7 året runt, jag betalar allt; från mat till försäkringar och kläder. Å andra sidan fick jag hela barnbidraget innan det övergick till studiebidrag och pappan betalar minimibelopp i underhåll. Så han betalar ju en viss summa, och då anser han att den ska täcka allt.
Jag betalar i princip allt för mina barn. Jag ids inte ta någon diskussion med pappan. Jag har försökt flera gånger att resonera förnuftigt med honom angående det faktum att barnen vill bo hos mig på heltid.
De är ju stora - i myndighetsålder båda två - så det går liksom inte att bara bestämma över deras huvuden att de ska bo 50/50 varannan vecka. Barnbidraget har övergått att bli studiebidrag, och det går till barnen själva, så där har jag inget att hämta heller. Det var länge sedan jag förfogade över de pengarna.
Pappan har valt att bosätta sig flera mil från deras skolor med sin nya fru och hennes barn. Ändå tycker han att våra barn kan bo halvtid hos honom, eftersom “det går ju kollektivtrafik!” Jo, för all del. Det går en begränsad kollektivtrafik som lämnar noll utrymme till spontanitet. Och man får vara beredd på mycket väntetid om skolan t ex slutar tidigare en dag. Att utnyttja en sovmorgon är helt omöjligt. Hos mig har de istället gångavstånd. Vad föredrar de? Do the math. 
Hur som helst så argumenterar pappan (och inte minst hans nya fru!) så ihärdigt om att få slippa betala någon form av underhåll, eftersom erbjudandet om halvtidsboende kvarstår, att jag helt enkelt ger blanka fan i det nu.
Vill man vara elak (och det vill jag) så kan man säga att han har gjort det enkelt för sig genom att bosätta sig långt ute i spenaten, där han vet att ungarna inte kommer vilja bo. Sen tar han något av en offerroll. “Det är ju så synd att ungarna väljer att inte vara här, jag skulle ju vilja att de bodde här halva tiden…”
Kort sagt så tycker han att hans VILJA att ha barnen på halvtid innebär att han därför inte behöver betala. Han verkar anse att underhåll är en sorts straff för dåliga föräldrar som själva väljer bort sina barn. Inte som en reell försörjningsplikt.
Så för att slippa befatta mig med tramset (och för att slippa höra hans nya fru i bakgrunden varje gång jag försöker diskutera ekonomi) står jag för 95% av utgifterna. Dyker det upp en väldigt stor utgift brukar jag begära hälften av pappan, men det är alltid kopplat till en föreläsning om hur ogärna han vill hosta upp några pengar och därför knappt värt besväret då heller.
Varför vägrar hon betala om man får fråga?
Hon har bestämt att jag ska sköta allt detta för att jag måste “lära mig”, dessutom anser hon det vara kvinnoförnedrande för henne att inhandla barnens kläder…
I tingsrätten blev det inskrivet i protokollet att vi hade vissa ansvarsområden. Där blev det formulerat så att detta med ytterkläder, skor och allt på förskolan var hennes ansvar, hon skulle därför även få hela barnbidraget.
I sitt överklagande av domen skrev hon uttryckligen till hovrätten att hon kommer vägra följa detta eftersom hon “tänker inte tvingas följa deras kvinnoförnedrande order” samt att tingsrätten beslut “kränker henne som kvinna” och att de tillåter och “hejjar på mig” när jag utsätter henne för förnedring och psykiskt misshandel…
Jag fick själv ett mail kort efteråt där hon skrev rakt ut att “nu har du ansvar för allt det där, jag tänker inte köpa ett skit”…
En av mina huvudtaktiker runt hela vårdnadstvisten har varit att bara hålla huvudet kallt och hålla mig själv lite i bakgrunden, samt att låta henne spela ut sitt register med domare och socialsekreterare på första parkett… En framgångsrik taktik har det visat sig.
Min exmake driver igenom stora grejer med sin extrema passivitet. Sen vi skilde oss är jag socialt och ekonomiskt ensam ansvarig för två tonåringar, varav en nu nästan är vuxen. De skulle aldrig få för sig att fråga om pengar, hjälp eller saker av sin pappa, utan han är mera som en kompis som de bara ska ha det bra med. Och de räknar gångerna jag säger att ”ni har faktiskt en pappa ni kan fråga oxå, jag är inte GJORD av pengar!”
Deras far har anmält sig arbetslös och fixat ett nollavtal så att jag får mimimibelopp från staten i underhåll. Själv jobbar han svart och lever loppan.
Vår familjebil tog han oxå utan att ersätta mig. Har en ständigt pyrande, förlamande ilska inom mig över denna orättvisa.
…till saken hör alltså oxå att barnen bott och bor med mig på heltid.
Det lyckas inte. Han hånskrattar åt mina hot (= gnäll) och varje motstånd jag gör mot honom innebär så mkt ”krig” tillbaks från hans sida att det alla gånger är värt att svälja och försöka fokusera på det positiva i mitt eget liv. Men jag blir tröttare och tröttare…
…och vi hade ingen bodelning. Han tog det mesta och jag köpte allting nytt.
Får man inte underhållsbidrag mer? När jag skilde mig i tiderna, så betalde barnens pappa underhåll för dem och barnbidraget fick jag också. Han tjänade 4 ggr mer än jag och hade barnen bara varannan helg och en dag i veckan.
Jo, det får man. Om han inte går med på det frivilligt så går man via försäkringskassan. De går på hur många dagar barnen är hos respektive och om de är 50/50 så brukar det inte bli något underhåll och halva barnbidraget.
Kolla upp detta.
Var ni sambo så har man bara ett år på sig att göra bodelning, och således är allt preskriberat.
Har ni varit gifta så är det krav på att göra bodelning, och där finns ingen tidsfrist.
Mellan skilsmässan och bodelning så är det krav på att redovisa alla saker man köper/säljer och det är en skyldighet, behövs inte ens frågas om.
Så det är nog värt att kolla upp att det blir en bodelning skriven så snart som möjligt.
Vi skilde oss för 6 år sen så det enda som finns kvar är nog min egen bitterhet över situationen. Plus ansvaret jag har över barnen på heltid varje dag, det kan jag inte bodela.
(Tyckte först det var underligt med folk som hängde på den här sidan många år, men det är ju så intressant. 
)
Såklart det är intressant. Och denna sidan/människorna här som gjorde att man själv kom på fötter igen. Det blir inte lika mycket tid att läsa som förr, och nya personer kommer ju in, men släppa sidan kommer jag nog aldrig göra.
Blev inte riktigt klok på vad du menar. Är påskrivet någon bodelning där det framgår att ni är färdiga med bodelningen? För annars så kan man alltid ta upp det framåt i tiden, även flera år efteråt.
Ja, visst är det ibland jobbigt med hela ansvaret, och vissa saker får man nog leva med 10 tals år.
Hoppas du får det bra!
Tack.
Min ex-make är väldigt speciell och tar för sig med en kraft samtidigt som omvärlden känner omsorg om honom pga nån form av misogyni tror jag. Dvs, jag lämnade honom, han blev den svaga och den som alla vill bära.
Så gör han sina val med en stor humor och i ett förtrollande kaos som får alla att skratta för att berättelsen blir så galen, och som gör mig förvirrad tills jag långt efteråt förstått vad som egentligen har hänt.
T ex tog han bara vår familjebil (som jag betalat) och använde (och använder) den som sin egen. Utan försäkring. Och eftersom den var skriven på mig, som innehavare, skaffade jag en försäkring till honom, i mitt namn, så han inte skulle hamna i trubbel (och i förlängningen jag…).
Som ägare hade han dock makten att avskriva bilen. Och for iväg på långa resor till Norge med sin nya flickvän. Och när de blev fast av polisen pga att bilen anmälde sig som avskriven i deras läsare - så var det jag som bilens innehavare som fick räkningar på 2000 euro varenda gång det hände. Det höll på att göra mig tokig. Men istället för att välja att bli tokig blev jag mest trött. Och själv sa han: ”Du kan ju polisanmäla mig”, vilket jag gjorde. Och efter ett par ÅR gick då räkningarna till honom istället för till mig.
Han jobbar oxå svart och är anmäld som arbetslös vilket innebär att staten omfamnar hans situation och låter honom slippa underhåll trots att jag då haft barnen själv på heltid. Här i Finland är gymnasiet ganska dyrt då vi måste betala över tusen euro i läromedel varje år, så det är en bitter pärs. Samtidigt har han frågat min kusin om de behöver hjälp med renoveringen - något han då kunde fixa svart.
Det var den första strimman av lojalitet som jag kände i hela den här soppan - att min kusin bestört sa nej till det ”erbjudandet”, fast de tidigare varit väldigt nära.
Så att tala om bodelning med honom blir ”pyssel & papp” i jämförelse…