Besviken, arg och ledsen

Jag är 41 år och har varit gift i 11 år. Vi har två barn.
Var ska jag börja… Jag har genomgått en liknande situation för tio år sen. Jag kom på honom när han sextade med andra kvinnor. Han var bedrövad och förklarade att han var sexmissbrukare. Vilken chock alltså. Jag slängde förstås ut honom. Han lovade ta itu med sitt beroende. Det gjorde han också till en början och sakta förlät jag honom. Han var ju sjuk! Under de kommande åren fick jag mitt andra barn och vi flyttade till Frankrike. För fem år sen flyttade vi tillbaka till Finland.
Jag tror att jag hela tiden hade misstänkte något men hade aldrig några bevis. Och vad jag vet kan ju inte såra mig, eller hur? Men nu har jag för två veckor sen kommit på honom igen. Han har använt tinder och allt. Jag är helt bedrövad. Måste göra denna skilsmässa på rätt sätt för barnen. Men jag är rädd, för mitt jobb som ny företagare är ännu inte lönsamt och det känns som om jag är alldeles hjälplös. Så jag kanske också måste byta jobb föra att kunna försörja oss när vi separerar. Så många förändringar och jag vill inte berätta detta för någon just nu. Jag skäms, även om jag inte gjort något fel.
Han säger att han vill fortsätta vara en familj. Men att han tycker att jag är alltför fördömande och att han inte kan prata med mig. Så han öppnar tydligen upp till alla andra kvinnor förutom mig.
Jag ville inte detta för mina barns skull men kan inte fortsätta i ett olyckligt äktenskap.

Hej @PetraIFinland, jag vet inte om jag har några vettiga ord att säga men själv funderade jag ibland vid min skilsmässa i termer av “Ekonomi kontra Livet” och kom fram till att pengar kommer det bli ont om i början men sen kommer den saken att ordna sig. Men Livet, det blir ju inte bra om man inte prioriterar det…fattar beslut om hur man vill leva.

Vet du, jag skämdes också över olika saker kring min skilsmässa men det var bara dumt. Om Några månader ska du se att du tycker samma.
Hoppas du kommer fram till beslut som ger dig lycka senare, just nu är det en jobbig situation men se framåt, på hur det kan bli bättre!

2 gillningar

Tack för ditt svar. Jag väljer nog hellre livet denna gång. Jag vet att det kommer att bli tufft men jag känner ändå att det kan bli bra och att jag kommer att bli lycklig igen. Han har sagt att han kommer att hjälpa mig ekonomiskt så länge som det behövs. Det är väl det minsta han kan göra…

2 gillningar

Jag skulle inte sätta så mycket tilit till det om jag vore du. Förbered dig för att det kanske inte blir så.

1 gillning

Usch den där känslan att varför pratade han inte med en själv! Säkert funnit massor med tröst och stöd hos andra. :pensive: Ett sånt fruktansvärt svek!

Men jag tror bara att hans beskrivning av situationen är lögner. Han försöker bara att skylla på dig och vet att du är skör och självkänslan fått en knäck nu. Han hoppas att du ska tro på den bild han ger av dig, så att du tycker allt är ditt fel och köper hans patetiska förklaring som en ursäkt för hans svinerier.

Det tog flera månader för mig att berätta. Det var otroligt skönt och en lättnad när jag hade gjort det. Men fortfarande har jag bara berättat för två personer, så tydligen sitter skammen i hårt. Vi får jobba på att lägga över den på våra män istället.

2 gillningar

Håller tyvärr med om att det knappast går att lita på hans välvilja vad gäller ekonomin nu. Men hoppas!

1 gillning

Det är ju förstås svårt att tro på något som han säger. Han är jättebra på att ljuga och manipulera. Kan bara hoppas att han har något slags samvete och att han inte försöker manipulera mig så att jag igen börjar tänka mera på honom och hans känslor än på mina egna.

1 gillning

Jag tror det är viktigt att försöka koppla loss sig själv, sina tankar och känslor från honom. Jag tänkte hela tiden hur värdelös jag var. Sen kom jag på ”värdelös för vem?” Jag började räkna upp för vilka jag faktiskt var värdefull och viktig. Vilka som älskar mig och vilka jag älskar. Det hjälpte jättemycket!

Jag tycker fortfarande synd om min man som har levt så tragiskt i 19 år med en kvinna som bara dugit åt honom periodvis. Som han uppenbarligen bara älskat i brist på bättre. Och hur jobbigt det varit för honom att leva med mig, att han måste sett det som ett hemskt fängelse.

Samtidigt som jag kan tycka synd om honom ser jag så klart och tydligt nu vad hans beteende har haft för konsekvenser för mig. Hur dåligt jag mår och har mått. Att det viktigaste för mig är att JAG mår bra och får leva ett liv utan den olycka och sorg som han har tvingat mig in i. Det är skönt att börja fokusera mer på mig själv och mina känslor nu, och hur jag vill ha det i framtiden. Eller nåja, jag ville ju fortsätta leva tillsammans, men som det nu blev efter hans otrohet.

2 gillningar

Det är bara så overkligt alltihop. Ibland känner jag det som om jag kommer att falla ihop när som helst, men sen nästa sekund har jag accepterat situationen och har inga känslor alls. Vet inte om jag hanterar detta på rätt sätt. Försöker hålla skenet uppe för att inte skapa oro här hemma. Han är just nu här en vecka och sen reser han igen en vecka. Vi får väl se hur det går att bo tillsammans med vissheten om att vi kommer att skiljas så småningom.

Visst är det overkligt!
Jag har accepterat vad som har hänt nu, men inte vad som kommer bli konsekvenserna av hans svek. Det känns extremt svårt att acceptera att bara leva med barnen varannan vecka. Sen så otroligt många andra livsomställningar. Blä!!!

Låter som det vore jag som skrivit. Känner igen mig i allt.

Det är både så ledsamt och lite tröst att ha hittat det häf forumet och kunna känna igen sig, tycker jag. :heart:

Ja, skönt läsa att man inte är ensam men samtidigt trist att vi är så många i samma situation . :disappointed:

Idag är en tyngre dag. Tårarna väller konstant upp i ögonen och det är svårt att spela att man mår bra på jobbet men även hemma. Vill inte att barnen ska se hur jobbigt det känns eller ens att de ska veta vad som pågår.
Han frågade via text om vi hade några planer för ikväll. Jag svarade nej men DU kanske har. Han sa att han bara undrade. Jag ville skriva något hemskt som att han kan ju träffa någon från Tinder om han känner för det. Istället för att vara hemma där vi båda är olyckliga.
Han säger att han inte haft sex med någon. Men jag tror att han ljuger. Han tror säkert att jag kanske stannar om det aldrig gick så långt.
På torsdag ska jag tala med en familjerådgivare. Kommer ju bara att gråta och inte få något vettigt ur mig.

1 gillning

Det kändes ganska skönt att få prata med någon utomstående om detta. Även om det är oerhört skämmigt att berätta vad han sysslat med under hela vårt äktenskap. Hon lyssnade och ställde frågor för att bättre förstå hans beteende och hur jag resonerade.
Inom mig vet jag att jag är värd bättre, även om jag kommer att leva ensam resten av livet är det bättre än att alltid leva i vetskapen om att allt kan förstöras igen. Men det är så svårt att bryta från gamla vanor. Jag är en sådan som behöver mina rutiner.
En annan sak som jag börjat fundera på är varför jag inte är argare. Ibland känner jag mig likgiltig till allt. Är det en försvarsmekanism eller har jag förberett mig oavsiktligt under alla dessa år att denna tid skulle komma. Usch, hur kan man leva så…

1 gillning

Jag funderade också mycket på att jag inte kände mig argare. Sen kom ilskan helt plötsligt. Då kändes det verkligen som om den överrumplade mig. Nu går det väldigt fram och tillbaka för mig med både ilskan och andra känslor.

Skönt att det kändes bra att prata!

2 gillningar

Fortfarande denna overkliga känsla. Det känns lite verkligare när han är bortrest. Jag är fortfarande så sårad, han måste ha tyckt att jag varit så dum och naiv. Det var jag ju också. Jag valde att försöka lita på honom. Fel val. Men det misstaget hoppas jag att jag inte gör igen.
Hur går det för dig RisingDragon? Bor ni fortfarande tillsammans?

Det är otroligt jobbigt! Jag har inte pratat med honom om skilsmässan än, fixat barnvakt i helgen. Det känns så himla jobbigt! :cry: Att han svikit mig, älskat en annan, säkerligen pratat med henne om hur hemsk jag och vår relation är. Vet knappt vad jag ska säga när vi pratar, men måste få fram att jag inte kan (vill!) leva med honom efter det här. Samtidigt är ju skilsmässan helt ofrivillig från min sida.

Känns obehagligt innan jag vet hur han reagerar. Det kommer antagligen att bli ännu mer plågsamt att leva ihop sen. Tills vi fått sålt och ordnat nya hem. Och sen samtalet med barnen! :cry:

Känner mig så trött på att hata mig själv på grund av hans svek nu. :face_vomiting::persevere:

1 gillning

Du ska inte hata dig själv. Vi måste försöka förlåta oss själva för att vi har stannat så länge som vi har. Jag kan iallafall säga att jag gav det mitt allt, säkert du med. Jag gav honom en andra chans och detta är vad jag får som belöning. Han ska inte få någon fler chans (även om han säger att han vill ha det). Han skulle säkert ha lämnat mig senare när han hittat någon bättre. Nej, bäst att bryta här och nu.
Värst bara att jag är så ekonomiskt bunden till honom. Längtar efter att bli självständig igen.

3 gillningar

Nä, jag vet det rent förnuftsmässigt, men jag är så känslomässigt hård med mig själv istället för honom. Jag är ju helt orättvis!

Det är nog bra för mig att påminnas om att jag har just gett vad jag tycker att jag kan. Min jättesatsning för att rädda istället för att lämna för några år sen. Det var ju ändå faktiskt fint och bra tänkt av mig. Försöker tänka så.

Känner igen mig just i tanken att han förr eller senare skulle hitta nån bättre som det skulle hålla med och som skulle fått honom att dumpa mig. Kanske bättre att jag får ta beslutet nu, även om det är försent.

Längtar också efter självständigheten. Och är livrädd samtidigt!

1 gillning