Jag separerade från mitt ex i augusti ifjol,han flyttade ut några månader senare. Vi separerade pågrund av total avsaknad av känslor från min sida,och hans ilska,alkoholkonsumtion och ovilja att kommunicera.Läget blev ohållbart,striderna avlöste varandra och stämningen här hemma var riktigt obehaglig,det fanns inget annat val än att separera.Jag skrev ett inlägg här som jag valde att radera pga för många detaljer,men är så tacksam för det stöd jag fick härifrån då,hoppas även denna gång på att det finns någon som vill delge sina tankar…
Vi har ett barn ihop. Barnet är så litet så vi har behövt ha ganska tät kontakt men detta fungerar inte alls längre. Jag kan inte vara i närheten av honom.Den här tiden sedan vi separerade har han betett sig som ett as mot mig. Han har varit/är växelvis extremt otrevlig och anklagat och skyllt allt på mig,hotat med än det än det andra för att sen helt plötsligt bli jättesnäll och överdrivet hjälpsam när han märkt att jag tagit avstånd. Han älskar när jag blir arg. Kan provocera tills det brister för mig,och sedan verka nöjd över vad han åstadkommit när jag blir förbannad,för att sen kunna påpeka hur i obalans jag är då jag blir så arg.
Att man är ledsen,sorgsen,sårad,bitter när man blivit lämnad,kan jag förstå. Att vara arg ,då någon slutat älska en,kan jag också förstå. Men jag kan inte förstå varför man måste vara en elak jävel mot sitt ex och vilja göra det besvärligt för denne,när det inte finns otroheter eller annat att vara sådär förbannat hatisk och hämndlysten över? Det är som att han glömt sin del i att det blev som det blev,utan allt är enligt honom mitt fel,för att jag är ”så ojämn i humöret”(bipolär,anser han att jag är)
Blir så trött. Det värsta är att han ännu lyckas få mig påverkad,med sin kritik och nedlåtande attityd. Han får mig i obalans,det kan räcka med 10 minuter i samband med byte med barnet och jag fattar inte att jag låter det ske och inte bara ignorerar honom.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget.
Men kanske en undran,hur ska man hantera såna här människor? Människor som är bittra,elaka och med noll självinsikt? Känns som att jag snart får lov att helt bryta kontakten med den här människan,fast det är mitt barns far.
Du måste acceptera att han är en elak jävel. Så är det och så kommer det att förbli. Det är inte ditt fel, utan det är helt enkelt hans personlighet.
Ta inte påhoppen personligt. Föreställ dig att han är 2-3 år och vrålar “Dumma dig!” för att han inte får som han vill. Är det ditt fel att han skriker? Nej, han skriker för att han är arg, sur och på dåligt humör. Småbarn gör så. Ingen anledning för dig att skrika tillbaka alltså.
Om han frågar “Varför?”, så förklara inte. Vad det än gäller. Varför bytte du inte blöja innan du kom med barnet? Varför undrar du? svarar du på det. Varför kommer du sent? Gör jag? svarar du då.
Så fort du börjar förklara dig eller försvara dig, så kommer det att sluta med en diskussion och allting blir ditt fel - igen.
Anklagelser av typen att du är omogen, lat, obalanserad gör du likadant med. Svara “Jaså?” eller “Jaha” och inget mer.
Öppna dig inte, säg inget personligt, var tråkig och ointressant. Då blir du inte så rolig för honom att trakassera längre.
Jag har det på liknande sätt just nu. Vi har inga barn tillsammans, vilket säkert gör det lättare men det är jobbigt ändå att få höra så mycket elakheter. Min numera ex-sambo beter sig på samma sätt, när han blir sårad måste han såra mig och han har den senaste tiden varit elak på ett sätt jag faktiskt inte trodde om honom. Något som gör det lite lättare för mig är att jag ser det som ett slags bakvänt självskadebeteende hos honom. Det låter kanske konstigt, men jag tror han behöver göra något för att bli av med sin förtvivlan och ångest och då vill han skada mig, eller relationen till mig. Det gör det lite lättare för mig att hålla avstånd och tänka att det inte handlar om mig. Men han sårar mig förstås också.
Sen ligger det säkert en massa annat i det. Att han har lite eller ingen empatisk förmåga, dålig självkänsla osv., men det funkar någorlunda att tänka så här om det. Även om han når in med sina elakheter kan jag med lite ansträngning se att det handlar om honom själv och det gör det lättare att inte svara honom när han lägger skulden på mig och talar om för mig hur misslyckad och dålig jag är. För det är ju inte sant, varken för dig eller mig.
Ja Rulle,tror det är det enda rätta faktiskt. Tråkigt för vårt barn,men så här vägrar jag ha det. Det är tillräckligt jobbigt som det är att vara ensam med allt,behöver ingen som kritiserar minsta steg därtill.
Tack för dina tankar och råd Leaf! Mycket jag tar med mig här! Det där att tänka att han är ett barn som inte får sin vilja igenom var ett bra sätt att tänka det.
Jag har verkligen försökt att hålla mig lugn och behärska mig. Och för det mesta lyckas det bra,då jag i allmänhet heller inte blir arg lätt.Men då han är expert på att trycka på de där mest ömma punkterna. Kritiserar mitt moderskap,kritiserar mina vänner och min familj osv. Allmänt överlägsen attityd. Då är det svårt att hålla käft och hålla sig lugn och saklig. Men jag ska verkligen försöka det i fortsättningen ,trots att det kokar på insidan😅
Tack Miriamsan för sitt svar och dina tankar.
Och tråkigt att höra hur du har det Det är tungt att bära upp någon annans smärta,för det är ju det det handlar om,de projicerar sitt illamående på andra för att de inte kan hantera det själv.Jag har också tänkt just sådär,att han skadar sig själv genom att skada mig. Att han har ont,lider och jag förstår hans smärta jag ville inte heller se vårt barn växa upp så här.
Men jag är så utled på att jämt förstå mekanismerna bakom ett skitbeteende. Jag tycker ju ändå på något sätt att man bör som vuxen människa kunna hantera sina känslor på ett vettigare sätt,utan att behöva dra ner någon annan. Men antar att vissa människor inte är kapabla till sådan självreflektion,de bara agerar på känslorna. Men ändå,känns så galet att bara stå å ta skiten,när man vet man inte förtjänar det. Men med facit i hand lönas det ju sig verkligen inte att argumentera med en sånhär person,det blir bara värre,och han får vatten på sin kvarn.
Kramar till dig! Tur att du verkar ha sån stor empati för honom trots hur han behandlar dig. Det gör dig till den större människan här❤️
Jag känner igen situationen med ett ex som är otrevlig och att det påverkade mig negativt, fast kanske på ett annat sätt. Hur som helst, när jag kunde se mönstret i hans beteende och bryta det, så som du fått tips tidigare i tråden, så förändrades massor!
Mitt råd är att försöka ställa dig utanför situationen, se om han upprepar sitt vanliga mönster. Och när du ser det, ja jag lovar att det nästan är skrattretande! Samma gamla visa som alltid, gissar jag…
Mitt andra råd är att bjud inte på något om ditt inre, dina tankar, ditt omdöme eller ditt liv över huvud taget. När han säger att du är det ena eller andra, då berättar han något om hur han tänker, hans omdöme. SOM OM DU VAR INTRESSERAD!! Säg inte det, utan konstatera bara inom dig att hans omdöme inte är värt något för dig längre. Och bjud inte på vad du tycker om honom. Varför skulle du berätta för honom att han är elak, okänslig eller något annat? För att han ska börja fundera över sitt beteende? Varför skulle du hjälpa honom med det? Det är hans business numera. Nej, sånt bjuder du inte på längre. Använd @leafs svar: Jaså? Jaha! Okej… och så växlar du över till barnet igen. Om han frågar om dig, så svara undvikande eller möjligen med en motfråga. ”Vad har du för planer för sommaren?” ”inget särskilt, och du då?” Men kommentera inte svaret, vad han än berättar. Du frågar inte längre för att du är intresserad, utan för att få bort fokus från dig.
Med en ny, distanserad attityd så kommer saker att förändras!
