Vilka är de tydligaste tecknen på att det ändå är rätt (förutom det uppenbara)?
Jag har haft första helgen med barnen nu och nu är ju allt så nytt här, men jag kan inte känna att något saknas utan vi har haft en bra helg såhär långt.
Sen är hela situationen fortfarande helt galen och jag förstår att för varje steg vi tar mot ett varannan vecka liv kommer att fresta på, men det känns som att allt som har hänt med svek osv har förberett mig för detta och att en del redan är bearbetat längs vägen.
Jag tycker nog att den där klumpen i magen av att åka från jobbet och hem har försvunnit. (Hade dock inte riktigt märkt att den fanns förrän det var riktigt illa).
Att jag, när jag mår bra är en bättre förälder, har tålamod med det mesta. (Mår nog som sämst när barnen inte är med mig, för då känns ensamheten sjukt kompakt, är en av få i min närhet som är separerad). Har ett större lugn i kroppen. Är nog lite roligare också. För jag behöver inte balansera en annan vuxens behov och dåliga humör. Jag kan bestämma allt själv. Och utifrån barnens behov och inte utifrån stämningen i huset.
Jag känner även att jag trots det är tungt har större ro att ge mina barn mer kärlek och trygghet. Vi pratar mer, iaf den äldsta som är i mellanstadieåldern. Hen har också uttryckt att det känns bättre nu. Att det var slitigt innan allt var klart med två boenden osv.
Jag har ett jobb som kräver rätt mycket energi av mig. Men nu kan jag faktiskt gå hela veckor utan att känna att jag håller på att gå isär av sorg. Jobbet har återigen blivit en del av min borg. Vilket det var när otroheten kom fram. Jag har fantastiska kollegor som stöttat mig hela vägen. Och nu kan jag skratta med dem igen och känna glädjen.
Dessutom finns det dagar då jag faktiskt känner mig lugn och på snudd lycklig. E känsla som det var år sedan jag känt.
Det är mycket igenkänning för mig i det du skriver 
Nu är jag inte lika långt i processen som du, men flera av meningarna hade kunnat komma från mig och mycket i din text ger hopp. 
Vi bor ju fortfarande tillsammans förutom på helgerna då vi precis börjat köra varannan hemma med barnen i huset.
Jag garanterar att när flytt är bestäm och avklarad kommer du kunna dra en liten suck av lättnad. Det kommer var tufft. Men det går.
Jag bröt ihop ett antal gånger under dessa dagar. Önskade delvis att jag också flyttat (kunde behålla huset) för att slippa en del tjafs. Men det är också en otrolig känsla att bara få vara sin egen. Och även fast det varit sjuk svårt och precis så illa som jag befarade så är det värt det. Även fast jag måste påminna mig själv om det då och då. Alternativet hade knäckt mig.
Nu är en helg med barnen avklarad och under tiden den varade så kunde jag andas igen. Det var vi som bestämde vad vi skulle göra och jag funderade knappt alls på vad exet pysslade med när han var borta utan fullt fokus på oss.
Sen kom han hem och då kom dippen igen och det blev kaos i huvudet, men jag har efter snart två månader lärt mig att försöka fokusera på mig och göra sådant som jag mår bra av för att inte fokusera på honom så idag blev det träning och hemmaspa.
Nästa helg är det jag som lämnar huset/barnen över helgen och det ska bli väldigt intressant att se hur det känns. Att vara utan mina barn har jag aldrig planerat för, men det är en konsekvens av det nödvändiga beslut som jag har tagit och jag hoppas att jag kan göra det bästa av det.
Nu är det godnatt och imorgon är det en ny vecka!
Det gör ont, men du är värd bättre än det han ger dej. Bra att du visar dej själv självrespekt.
30/11
Imorgon går vi in i december och livet känns fortfarande helt upp och ner och det kommer nog hålla i sig ett tag.
Jag stör ihjäl mig på mitt X här hemma och jag känner att jag är mindre och mindre intresserad av honom. Dels vad han gör (kan ju vara vad som helst!) eller vad han har att säga. Jag känner att han har förbrukat sin rätt att ha mig som bollplank i livet till annat än det som rör barnen och försäljningen av huset och det signalerar jag också med påföljden att han emellanåt går här som ett barn och surar. Så jag är inte så värst sugen på honom och det är ju bra.
Däremot kan jag sakna tryggheten och förutsägbarheten i livet som vi hade även om det inte var bra, just nu är det så mycket som är ovant och det är läskigt att jag inte vet så mycket om nästa år. Jag gillar trygghet så jag vet inte om jag har landat ner i att det också är spännande och fyllt av möjligheter (känns tyvärr inte så än).
Jag hade ju inte tänkt att jag skulle vara några år från 40, skild och med två barn.
Hög igenkänningsfaktor i flera inlägg här. Blir så ledsen över att så många lever för att bygga upp en familj, renovera hus och sörja för en trygg framtid. För att sen gå och vara otrogen. Sitter själv i en fin villa som snart ska säljas och det gör så ont. Att allt man trodde på går i kras. Ni som varit med på resan en längre tid säger att man blir stark men just nu är allt bara sorglig och ensamt. Hur ska man våga ge sig in i en ny relation och börja om?
@IF74 Jag känner precis som du. Vi har byggt ett nytt hus tillsammans och när jag var med när de fotade så var det sjukt jobbigt när fotograf och stylist pratade om den perfekta planlösningen, det fina ljusinsläppet och hur fint huset är.
Jag vet att kalkylen blir tajt om jag bor kvar (jag vill leva också) och jag är inte så intresserad av att det praktiska som ett hus för med sig och med beslutet att satsa på mig själv och inte ta mer skit så ingår att bli av med huset så nu hoppas jag att det här huset kan ge lite pengar tillbaka så att man på något vis kan känna att det varit värt det.
En ny relation känns väldigt avlägsen, jag kollar på killar jag möter här och där och det blir typ tilt i huvudet så det får vänta. Jag är på pappret gift rätt länge till och även om mitt X säkert kommer hasta vidare så tänkte jag passa på att njuta av att fokusera på mig.
Jag kände likadant. Tills jag insåg att det fina är att jag inte behöver det 
Jag kan leva ett fint, rikt och tryggt liv utan att lägga min lycka i någon annans händer. Jag kan rå om mig själv och skämma bort mig själv bättre än vad något ex har lyckats med.
Känns som vi sitter i samma båt du och jag och som många andra. Vi har kanske helt olika liv och perspektiv i övrigt men kanske kan vi ta sällskap en bit på vägen framöver? Förhoppningsvis kan vi dela sorg och ångest men också peppa varandra i allt det tuffa. Måste börja leta lgh eller ett litet radhus nu och det är avgrunds jobbigt
@IF74 Absolut!
Jag är ju snart 2 månader in i processen sedan beslutet togs och jag har ju haft en resa genom åren så jag var en smula förberedd och har taktat på rätt så raskt med det praktiska (Köpa lägenhet, förbereda för att sälja huset, ansöka om skilsmässa, berätta för barnen osv.). Att veta vart man ska ta vägen och kunna ladda och drömma om det har varit en viktig pusselbit för mig.
Hur ser din process ut?
Samma här. Ett rörigt äktenskap och de senaste 2 åren har så här i efterhand varit tappra försök till att rädda något som redan passerat. Tog väl mer eller mindre beslutet i april i år när jag återigen förstod att han hade en annan. Men efter 25 år tillsammans så är startsträckan lång så nu har vi varit officiellt separerade en månad. Han har flyttat ut och jag och ungdomarna bor kvar i huset. Bodelning 
men det tar emot att börja med husförsäljningen. Just nu orkar jag inte det men det låter så tufft av dig att du han köpt en lägenhet. Ska ladda för det…
Ska bli skönt att reda upp ekonomin också och känna att jag klarar av att stå på egna ben helt och hållet även fast jag varit mer eller mindre ensam med barnen de senaste åren ( mycket jobb borta, eller kanske en flykt, vad vet jag)
Funderar på att skriva ett brev till mig själv som jag ska läsa till sommaren. Förhoppningsvis är jag lite stabilare då. Längtar efter att vara riktigt glad igen och slippa ångest dipparna.
I höstas var jag mer taggad på att starta om och kände mig peppad men nu är jag superledsen och låg. Försöker förstå mig själv vad det är som händer och inser att jag nog mest är ledsen för att jag ”inte duger” till honom, att vi inte fick den framtid som vi hoppats på och att det är så jobbigt att lämna tryggheten i vårt fina hus som jag älskar. Har aldrig varit lägenhetsmänniska och ser inte fram emot det. Hoppas på ett litet radhus i mina drömmar. Det känns också väldigt svindlande att det bara är jag som håller i ratten nu och att jag kan styra precis vart jag vill, ja förstås med hänsyn till ungdomarnas skola och umgänge förstås.
5/12
Nu är första helgen utan barn avklarad och det har varit skönt att få en helg där jag har kunnat ladda batterierna och göra det jag har velat. Barnen har haft det bra och det knepigaste var nog att komma hem och inte falla i fällan att leka familj. Jag försöker distansera mig från exet allt jag kan och bryr mig egentligen inte så mycket om vad han pysslar med så länge barnen har det bra. Men hemma i huset i vardagliga situationer kan jag komma på mig själv med att fundera på om vi skulle kunna få det att fungera… när det händer så har jag en hel drös med argument i huvudet som kickar in och som motiverar mig att hålla distansen eftersom jag vet att en framtid i den här konstellationen bara skulle göra mig besviken… kämpa kämpa!
Saker som jag fokuserar på nu är tid med barnen, jobbet, min nyfunna hobby träning (lättare när ingen kommenterar hur mkt tid det tar) samt inte att förglömma - kompisar! (jag har återupptagit några äldre kontakter för precis som med träning så är det lättare när man inte får de där kommentarerna)… Mitt liv känns inte så illa ändå (och så tänker jag genast att jag nog inte vet allt elände och ångest som kommer drabba mig…)
God kväll!
12/12
Nu är det söndag igen och den här helgen har jag varit hemma i huset med barnen. En lugn och skön helg som i vanlig ordning kom av sig när det blev söndag och exet kom hem och förstörde ordningen med sin blotta närvaro.
Just nu känner jag relativt ofta att människan är hopplös, är det inte något nystädat som han sabbar, så är det harmonin runt barnen eller något annat. Jag har iof vetat om allt detta innan och ändå valt att hålla uppe fasaden trots all kunskap som legat i minus-skålen. Men det har varit enklare att vara lat och inte gå på den här drastiska lösningen som vi har hamnat i nu och ja, jag är ändå arg och bitter eftersom han uppepå all annan skit också ljugit och betett sig… en Pajas är vad han är.
Hur som helst så känner jag mig som en vandrande broschyr för skilsmässoklubben - att jag öppnat en dörr och nu har facit på att man inte behöva upprätthålla en relation på svaga grunder utan alternativet kan vara bättre. Hoppas verkligen att jag kommer känna såhär om 6 månader också…
19/12
God kväll forumet!
Det känns som om jag lever livet på ett löpband, jag springer på men jag kommer ingenstans… Rent logiskt så vet jag att tiden går och att helgerna snart är över. En något sorglig inställning, men i år känns det bara jobbigt. Idag har vi klätt granen och jag som normalt serverar glögg och skrålar med i jullåtar kände ingen glädje alls mer än att nu är granen här och den är klädd…
Julen kommer inte gå till historien, en del av dagen kommer jag vara ensam hemma tom - det har nog aldrig hänt. Det är till viss del självvalt och jag kan göra annorlunda om jag vill men en del av mig ser fram emot att få landa själv i soffan med must, godis och valfri syssla (podd, serie, film…)
I övrigt känner jag mig stark och jag har de senaste veckorna gått och blivit fåfäng, tränar, shoppar kläder, gör behandlingar och lägger tid på mig själv… Jag gör det verkligen inte för något ex eller för någon annan utan det är min present till mig själv och jag har lovat mig själv att oavsett vad som händer så ska jag fortsätta ta hand om mig själv. Det är en härlig känsla att gå och lägga sig insmord med någon härlig kräm och att på morgonen få ta på sig kläder som man känner sig snygg i. Jag har nedprioriterat de här sakerna mer och mer de senaste åren och de i min närhet ser ett samband med det och hur jag har mått (här hemma). Sa jag att jag rensat ut och skänkt en hel del av mina kläder också så jag måste med tiden köpa lite nytt, men jag tar det så sakteliga och handplockar det jag vill ha. Förändringens tid är här och kanske är det en liten skilsmässo-kris 
Hur har ni det där ute, tar ni hand om er och blir det någon jul i år?
30/12
Nu har vi överlevt julen och ska ta oss igenom en nyår innan vi äntligen är på 2022.
2022 - året då min skilsmässa går igenom, jag säljer mitt hus och flyttar in i ett eget boende. Får en klump i magen när jag läser det såhär, men samtidigt så känns stegen som vi tar okej.
Jag väntar på ett bakslag, vi bor fortfarande under samma tak även om distansen mellan oss kommer naturligt. Men när vi flyttar åt varsitt håll och barnen ska flytta mellan så kommer säkert verkligheten ikapp - det var inte så det skulle bli.
Jag är den av oss som är sviken och ljugen för, men jag tycker ändå synd om mitt ex. Att han är en sån loser och inte har samma stöd av vänner och familj som jag har. Vad ska det bli av honom?
Inte mitt problem, jag vet! Men det är en av de jobbigare känslorna just nu. I samma andetag så har jag heller inte så höga förväntningar på honom framåt och det är frågan hur vi kommer få ihop det som separerade föräldrar till våra barn - det är en annan jobbig känsla.
Att jag saknar honom eller har hjärtesorg - det har inte infunnit sig (än).
Livet ändå… fy fan!
1/1
Nyår var bra, men ikväll kom det en dipp och jag är ledsen.
Jag kollar på mina fina ungar och så tänker jag på min fähund till ex och så blir jag så arg. Varför kunde han inte bara bete sig och uppskatta och vårda livet vi byggt upp?
Just nu känns livet mest mörkt och orättvist….
Hej forumet,
Det är några veckor sedan jag skrev här och jag ser att mitt senaste inlägg går i mörkare toner. Livet är väl så generellt även om de ljusare stunderna ändå är fler.
Veckorna trillar på och numera är det hemarbete som gäller och jag försöker hitta glädje i barnen, kompisar och träning och jag är lyckligt lottad som har fina ungar, smarta kompisar och en kropp som mår bra av rörelse 
Pusselbitarna i livspusslet faller på plats och för en tid sedan såldes huset och inom kort flyttar exmaken ut och jag kommer under en period bo själv i huset innan jag går vidare till mitt nya ställe som jag lagt åtskilliga timmar på att inreda och mentalt visualisera kring.
Känslan av att ha klivit av “norm-tåget” hänger över mig och jag är nyfrälst och nykär i min nya tillvaro (som hägrar) och jag får tänka mig för när jag pratar ned folk som fortfarande åker med tåget för annars lär jag upplevas både som dryg och desperat (eller kanske båda!)… Att slå fast och känna att livet är mitt och jag bestämmer - det är en rusliknande känsla. Sen är den andra sidan ständigt närvarande, den som trivs av osäkerhet och brister på erfarenheter. Till exempel resonemang om hur kul kommer semestern bli nu när jag är själv och tänk om något hemskt händer och jag lever ensam - de tankarna gör inte att man flyger fram över marken så jag försöker fokusera på att livet är mitt och allt löser sig. Jag vet också att jag inte är ensam, men kan barn, kompisar och de egna föräldrarna ersätta tryggheten som en partner ger?
Många tankar och här fick ni ett axplock
Ha en fin söndag!