Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Beslutet är taget…. Kaos och panik AB

Hej forumet!

Jag har läst här sedan en tid tillbaka, men tänkte nu skriva och se om det kan hjälpa mig eller andra?

De senaste tretton åren har jag levt i en relation, gift och med två barn i lägre skolåldern. Under åren så har jag upptäckt och hanterat minst en otrohetsaffär, lögner och dubbelliv på nätet. Vi pratar parterapi, ett jävla liv och kärnfamiljen i fokus.

För sex veckor sedan så hittade jag ett dubbelliv igen (var ett gäng år sedan sist) med chattar och allmänt snusk via mobilen, pulsen steg och jag tänkte: vad fan, inte igen!

Beskedet till min man blev helt torrt att du vet vad detta innebär och sedan dess har vi gått på det spåret. Vi har ansökt om skilsmässa, berättat för barnen och huset ska säljas.

Jag pendlar mellan att känna mig stark och ensammast i världen. Allt är kaos och jag vet inte alls hur det ska gå och så är jag så väldigt väldigt arg…

Välkomna att följa kaoset

13 gillningar

Dessa j-vla otrohetsaffärer… Hur svårt ska det vara att vara lojal, trogen och ärlig mot den som ska vara den viktigaste personen i ens liv?

8 gillningar

@CN80 För vissa verkar det vara stört omöjligt.

Min snart ex-make vet inte varför han gör som han gör, det är nästan så att han blir förvånad själv och förmågan till kommunikation (med mig) är aningens begränsad. Jag kan se i backspegeln en dragning till det som vissa anser är spännande, men som jag själv bedömer som trashigt och omoget. Jag läste ju en del av det jag hittade nu senast och det är ju inte eliten han sökt upp direkt.

2 gillningar

Nej det brukar ju inte vara eliten till medborgare som tycker det känns som en trevlig idé att hoppa i säng med gifta män över lag… kan faktiskt inte alls förstå hur de kan göra så mot sina medsystrar… men de liksom männen tänker ju troligtvis mer med skrevet än med huvudet… (och jag vet att det definitivt händer hos båda könen…).

1 gillning

Mitt X har nog inte alltid varit så noga med detaljerna, iaf inte digitalt så tjejer han skrivit med har inte vetat att han är en gift tvåbarnsfar i villaförort. Hur som helst, nu kan han ju chatta loss bäst han vill.

Jag övar allt jag kan på att skita i hans förehavanden, han har ju inte betett sig under vårt tak så mina förväntningar på honom framåt är inte skyhöga. Det som rör barnen kan jag ha lite koll på, men i övrigt kan ju vad som helst hända.

I veckorna, på jobbet så är jag stark. Nu efter fredag och lördag under samma tak med barnen så är det inte lika kul. Ser fram emot den dagen som vi inte bor ihop även om jag redan nu kan känna att det också kommer bli jobbigt.

2 gillningar

Den här känslan tror jag att du delar med alla! Men jag kan ge dig en liten spoiler - det kommer att klarna och det kommer att bli bättre! :blue_heart:

Du har redan visat en fantastisk styrka genom att sätta ned foten och inte acceptera vad som helst. Du har stått upp för ditt eget värde och jag tycker även att du har varit ett bra föredöme för dina barn, även om jag förstår att det måste kännas fruktansvärt att splittra familjen.

Att avsluta ett förhållande är bland det svåraste man kan göra. Men för mig och många andra har det också varit bland det viktigaste och bästa beslut vi har tagit, även om jag inte tror att någon är förskonad från den smärta, vilsenhet och besvikelse som är ofrånkomligt.

3 gillningar

@onedaymore Tack för pepp!

Det är så märkligt eftersom det känns som om jag har levt i parallella liv. Det är ett gäng år sedan jag accepterade det fysiska snedsteget och gick vidare, sen har det varit en lögn och nu det jag hittade i mobilen. Det finns säkert mer, men det vet jag inte.

Jag har fokuserat på ytan, fasaden och kärnfamiljen men innerst inne har jag ju vetat hur han är och det har påverkat min syn på honom.

Jag trodde heller aldrig att jag skulle vara en sådan som förlåter och fortsätter. Jag ses som en klipsk, stark tjej med ett arbete i ansvarsposition. Att jag skulle hacka i mig otrohet fanns inte på kartan. Men när det väl hände så var det inte så enkelt.

Nu kommer iaf livet handla om mig och mina fantastiska barn. Härligt och hemskt på samma gång :see_no_evil:

7 gillningar

Det kommer att gå bra! 1,5 år tog det för mig (liknande historia) att känna att jag landat och åter blivit hon som verkligen är jag, att acceptera det som hänt (ej samma sak som att gilla det) och kunna gå vidare med mitt eget liv.

Att leva ensam är kraftigt underskattat, är min spaning. Inget tjafs, inget lirkande, inga kompromisser. En fin (särbo)relation med en ny man. Hinna med det som är viktigt för mig, barn, vänner, jobb. Är glad att jag fått chansen att testa det livet, idag tänker jag att om mitt X inte bedragit mig (även han med en person som inte representerar eliten i samhället :rofl:) hade jag fortfarande varit fast med honom, och aldrig fått veta hur bra livet kan vara! Tanken svindlar. :yellow_heart:

8 gillningar

Tack @Caro, din historia var bland det första jag läste här och jag tackar för allt den gav mig.

Nu på morgonen har jag berättat för mitt X att jag from nästa helg vill att vi växelbor på helgerna så att vi inte går här ihop. Det tar för mkt energi för mig och det är han inte värd.

Så på fredag är det jag och barnen fram till söndag och det är också en av de bästa helgerna på året för mig som älskar advent och jul. Känns inte så hemskt ändå att rodda det själv med barnen - får se hur det känns på torsdag :cry:

4 gillningar

Det är nog många som känner igen sig i det. Men man får lägga det på erfarenhetskontot, helt enkelt. Det positiva är att man lättare står på sig framöver. Åtminstone var det så för mig. I ett tidigare förhållande accepterade jag så mycket mer än vad jag någonsin trott att jag skulle göra. Det rimmade illa med min självbild, och hela tiden hade jag en inre konflikt.
Men i relationen efter det hade jag lärt mig något, och jag kunde sätta stopp mycket tidigare när det började barka iväg.
Och om jag går in i en relation igen framöver kommer jag att kunna vara ännu starkare och tryggare i mina gränser, för jag har goda lärdomar i bagaget.

Så man lär sig. Det är dyrköpta läxor, men ack så viktiga. Och vi blir bättre rustade för framtiden!

2 gillningar

Nu är det kväll 21/11, snart 1 1/2 månad sen jag fick ett infall och snokade och världen rasade. Ironiskt nog så var kanske jag den som blev minst förvånad - det säger väl också en del tänker jag?

Idag har det vart fullt fokus på huset och få det så redo som möjligt. Jag känner mig oftast likgiltig inför att sälja, men idag har det känts lite tufft. Vi har lagt mycket tid och kraft på att bygga något och nu rasar det… sorgligt och jag blir arg (igen).

Veckorna kretsar kring barn, jobb och träning, vilket är skönt. Helgerna är värst och snart är en sådan över. Barnen har lagt sig och jag kryper in till mig. Somnar och vaknar tidigt, men sover i alla fall.

Tack för mig idag!

3 gillningar

Det var ju ett upprepat beteende så inte så konstigt att du inte blev förvånad. Men en massa andra känslor medföljde kan jag tro.

Du har rätt att vara arg, tro inget annat. Och ilska ger ofta energi att orka. Kom ihåg att det är okej att vara ledsen också :heart:

Ta vara på sömnen och ta hand om dig.

22/11

Idag har jag lagt mycket tid och kraft på att fixa med huset. Behövde vara på jobbet en sväng, men annars är det förbättringsarbete inför försäljning.

Ibland blir jag matt inför tanken på att sälja huset vidare, mitt hus som jag har valt och grejat och fixat och nu ska jag börja om på en ny plats. Jag vet på alla logiska plan att jag inte vill bo kvar i huset, men det är ändå en förlust som svider. Eller ett kvitto på att hela världen är upp och ner.

Just nu fokuserar jag mer på exet än på mig själv, jag tänker på allt han kan hitta på nu och inte så mycket på mina möjligheter. Känner ni igen er och hur kom ni vidare?

Ibland känns det som om jag lever någon annans liv och ibland känner jag att jag lever mer nu än på många år… så märkligt allting.

2 gillningar

Känner igen mig i mycket. Ville inte heller bo kvar i vårt hus. Som vi fixat till toppskick. Men likt förbannat hade (läs hade) jag separationsångest.

Flyttade från landet till en trea i stan. Hyresrätt och svindyrt… Mitt bidrag i att komma vidare är just att jag boade , fixade och gjorde iordning mitt eget på mitt sätt och det kändes stärkande på något vis. Börja på nytt kapitel :heavy_heart_exclamation:

3 gillningar

@Dragonfly Tack för tipset :slight_smile:

Jag har börjat fundera på hur det kommer bli att ha mitt eget, med min ordning och min standard. Vi har inte haft riktigt haft samma syn på hemmet i vår relation och inte heller samma tidsuppfattning och prioriteringar. Jag har köp ett nyproducerat boende och tyvärr är det inte inflytt riktigt än, men jag kollar på bilder och planlösning och drömmer :slight_smile:

Det är mycket jag gör nu som jag tror är för att förbereda mig för mitt nya liv, jag märker hur jag skapar nya rutiner och hittar nya tankemönster även om paniken och känslan av total ensamhet också finns där med mig hela tiden.

Ha en fin tisdag!

2 gillningar

Jag hade samma situation. Renoverat en gammal gård med 5000 m2 tomt och trodde jag skulle bo där resten av mitt liv. Hade allt jag ville ha där. Men hade inte råd att ha kvar den själv och med den försvann hund och en stor del av min identitet/intressen. Blev lägenhet på 60 m2. Det var nästan lika jobbigt som avslutandet av relationen och förlusten av barnen på halvtid.

7 gillningar

24/11

Och så har ännu en dag passerat. Det känns som om jag lever i en parallell verklighet och jag bara väntar på att det ska hända något. Vad som ska hända vet jag inte? Kanske mår jag stundtals för bra och så mår jag dåligt över det… eller gör jag det?

Jag har i många år levt som en bedragen kvinna, som förlät och gick vidare och fokuserade på den fina fasaden. Jag ångrar inte det eftersom jag känner att jag gjort allt jag kan och detsamma gäller inte för mitt X, vilket lättar det dåliga samvetet när jag korta stunder mår riktigt bra.

Tiden går däremot alldeles för sakta, kan vi bara hoppa fram 6 månader i tiden? Jag har ingen aning om hur jag kommer må då? Jag ältar mycket kring att exet kommer gå vidare så fint, men vad jag ska göra har jag svårare att reda ut. Så många tankar…

3 gillningar

Jag tänker, och tror, att du skulle må väl av att skaffa en samtalskontakt där du kan ventilera grunderna till ovanstående. Till varför du översåg och förlät, till varför du stod ut och genomled det ens sveket efter det andra… för kärleken, eller för det som du själv beskriver som “den fina fasaden”

För alla former av självinsikt och självacceptans är inte att förakta och inte alltid är bevekelsegrunderna så klara och högstående som man själv inom sig, eller utåt sett, vill låta framskina.

Men det viktigaste av allt är inte vad man låter framskina, eller vilket intryck man ger utåt… utan det är vad man faktiskt inom sig inser om sig själv.

För därifrån börjar framtiden :muscle: :v:

2 gillningar

Tack för klok input :slight_smile:

Jag har nog försökt intala mig att det har varit för kärlek och barnen osv och försökt hitta ursäkter för hans beteende, men innerst inne så är jag inte så säker. Sen har det periodvis såklart funnits känslor, men de har svalnat över tid och just nu när jag försöker sätta ord på känslorna som jag känner för exet så om jag ens ska hitta positiva sådana så är det tex trygghet.

Jag har en samtalskontakt som sakta men säkert hjälper mig att sortera i allt som händer och fokuset där just nu är att jag ska klara den här livskrisen och så kommer vi lite djupare in på mig undan för undan.

Detta känner jag igen så mycket. Vilket har varit en av de svåraste sakerna att acceptera för mig. Jag skulle aldrig stanna kvar efter otrohet, men gjorde och kämpade på. Tyvärr hade jag inte riktigt min man med mig. Iaf inte känslomässigt. Och att han sen återigen valde andra före mig och barnen blev för mycket.

Vi har varit separerade i lite mer än ett halvår. Dock endast kortare tid där vi har varsitt boende och barnen två.
Det är allt tydligare att jag valt rätt. Men det är så tungt.

Kämpa på. Det klarnar. Det kommer kännas lättare att andas.

6 gillningar