Jag har bestämt mig för att ta ut skilsmässa från min man. Vi har varit gifta i 5 år och har 2 barn tillsammans, en 4 åring och 6 månaders. Varit en lång process för mig som började ganska snart efter giftermålet då jag insåg att vi har mycket lite gemensamt och inte samma syn på vad man vill få ut av en relation. När vi träffades hade jag en jobbig period bakom mig, var dessutom nyexad från universitetet men hade ännu inget jobb eller bostad medan han hade bra jobb och bostadsrätt. Han tog en traditionell manlig roll i relationen och jag ställde gärna upp och kände mig tacksam men berättade om mina framtidsplaner och såg fram emot ett mer jämställt förhållande. När jag sedan fick jobb och i takt med att jag karriärs- & lönemässigt kommit ikapp och sedan gått om honom har han blivit mer och mer nedvärderande och kritisk mot mig. Han pratar om hur kvinnor är känslovarelser utan vett eller intelligens. Han menar att jag kommit dit jag är inte handlar om kompetens utan inkvotering av kvinnor. Jag försöker diskutera med honom men det är som vi talar olika språk och vi når inte varandra. Vi har dessutom helt olika syn på föräldraskap där han har en mycket mer auktoritär stil där barn ska lyda medan jag är mer lyhörd och väljer vilka strider som jag tycker är prioriterade att ta. Han ger mig mycket kritik och säger att jag förstör våra barn.
Förutom i relationen med barnen som är kärleksfull har jag under lång tid gått runt i en dimma och stängt av mina känslor. Vet att jag inte känner något för honom längre men känns som ett misslyckande att skiljas. Jag har skjutit på skilsmässotankar främst pga svårighet att hitta annat boende men har nu en lösning på det och även pratat process och praktikaliteter med jurist.
Mycket som inte får plats att skriva här men nu har jag bestämt mig. Efter vår semester med barnen kommer jag berätta att jag kommer ta ut skilsmässa. Efter att under så lång tid gått avtrubbad har jag börjat känna igen. Mycket oro men även mycket positiva tankar, är det helt galet att känna glädje och förväntan i denna situation?
Gå inte bakom hans rygg med dina planer. Det är det värsta man kan göra.Fixat allt klart och bara släpper bomben. Nej! Prata först om dina tankar. Säger nu en som varit med om det.
Skiljas får man, men HUR man gör det spelar en stor roll.
Förlåt om jag var hård men blir så ledsen av att man gör allt klart och inte tar med den andra. Har man barn tillsammans så skall man också skilja sig tillsammans.
Jag blev så arg när jag läst ditt inlägg, och jag är glad att du är stark och klarsynt nog att välja att lämna en relation där du tvingas få höra liknande saker. Det är aldrig ett misslyckande att ta sig ur ett destruktivt sammanhang, hur svårt det än är.
Självklart är det alltid jättesvårt att lämna en relation, av både praktiska, ekonomiska och emotionella anledningar. Trots allt, de flesta påbörjar ju en relation med tanke att det ska hålla livet ut. Inte att det ska splittras efter några år.
Men desto viktigare då att trots det kunna ta ett steg tillbaka, omvärdera sitt liv och vara ärlig mot sig själv och sin situation och därmed våga inse när saker och ting börjar gå överstyr åt fel håll. Och även om vi inte alltid har makten att påverka vår partner och vår relation på det sätt vi skulle önska har vi först och sist makten - och ansvaret - att påverka vår egen framtid och vårt eget välbefinnande. Det finns ingen vinst att hålla ihop ett förhållande där det pågår kränkningar för sakens skull.
Inte minst tror jag att det också är bra för barnen, eftersom den relation och de värderingar som de bevittnar nu mycket väl kan forma deras egna tankar och känslor kring området framöver.
Men det du beskriver är rätt typiskt, och om du vill kan du läsa några kommentarer som jag och andra har skrivit om våra erfarenheter inom samma område (dvs vad som händer i en relation när kvinnan plötsligt tjänar mer). Vi är flera som har fått märka hur det påverkar våra män och vår relation negativt.
Tack för återkoppling och input, jag håller med. Låter kanske som jag går bakom ryggen på honom vilket jag till viss del kanske gör, dock utifrån hur jag känner honom behöver jag vara förbered. Vi har haft många diskussioner om vårt äktenskap och föräldraskap men kommer inte vidare. Han är en mycket svartvit person så när jag nämner att jag inte tycker det fungerar så kommer han förvänta sig att jag har en plan för vart jag ska ta vägen då vi bor i hans bostadsrätt (enskild egendom). Att skaffa förutsättningar för eget boende samt förstå processen för en skilsmässa har känts som en förutsättning för att kunna ha en riktig diskussion och att våga fatta ett beslut. Jag är mån om att det ska få ta tid och han får smälta och vara med och besluta hur vi går vi går vidare. Jag hoppas vi gemensamt kan komma överens om hur vi gör för det ska bli så bra som möjligt för oss och barnen.
Jag håller inte med, inte när det gäller en destruktiv relation med kränkningar. Ibland måste man faktiskt få ha vägen ut ordnad för sig innan man meddelar sin partner. Ägnar man sig åt psykisk misshandel av sin partner tycker jag inte att man har rätt att vara med i partners känslomässiga process.
Du har säkert rätt där. Har inte riktigt den erfarenheten. Men, två är man i ett äktenskap ändå. Och här på forumet hör vi ju också bara ena parten. Även i min historia…
Jep, det finns ju av alla de slag. Och nej, psykisk misshandel är inte ok. Inte någon annan misshandel heller.
Då man själv blivit lämnad bakom ryggen , utan att ha fått ta del av det så blir man lite nojig…Sorry, om jag med mitt inlägg sårat någon. Det var absolut inte meningen. Vi är här för att stötta. Inte fördömma. Jag kanske glömde det lite…